Micke och Molle (1981)
Under sena 70-talet hade studion anställt en del nya animatörer, flesta i tjugoårsåldern, som skulle jobba på framtida Disney projekt, när studions förra animatörer började bli för gamla och skulle gå i pension. Om du följer den moderna animeringsvärlden eller filmvärlden generellt kanske några av dessa namn låter bekanta för dig. Folk som John Lasseter (kommande grundaren av Pixar Studios), Tim Burton (regissör av Pee-Wee’s Big Adventure, Beetlejuice och Batman från 80-talet), karaktärsdesigner Glen Keane, Burny Mattinson (som skulle hjälpa skapa storyboards och handlingarna för flesta kommande Disney projekt på 90-talet), Lejonkungen producent Don Hahn, Ron Clements och John Musker började allihopa jobba på Disney filmer. De två sistnämnda kommer bli väldigt relevanta i kommande recensioner. Till och med animeringslegenden Don Bluth var kopplad till Disney på den tiden, men på grund av stora skillnader i kreativa beslut bestämde han och några andra sig för att lämna Disney och starta sin egna studio, som skulle leda till Brisby och Nimhs Hemlighet, som skulle få Steven Spielbergs uppmärksamhet och därmed skulle han producerade Resan till Amerika och Landet för Längesedan åt Don Bluth. Orsakade att Micke och Molle sköt fram sin premiär med ett halvår, då folk konstant kom och gick.
Micke och Molle är baserad på en bok som är fullpackad med allegoriska implikationer, som böcker fokuserade på djur tenderar att göra oavsett ifall det var författarens avsikt eller ej, som Disney bestämde sig för att faktiskt presentera i en spelfilm för en gångs skull. Studion har tidigare filmatiserat Bambi och Djungelboken, men dem filmerna är knappt lika böckerna dem själva. Bambis mytologiska och teologiska aspekter är borta i Disney versionen och Djungelboken har knappt några spår från boken i sin speltid, men nu försökte studion vara åtminstone lite trovärdiga till det första verket. Om du läser boken kanske du frågar dig själv varför Disney ville filmatisera en sådan deprimerande, kall, hemsk och brutal bok till att börja med, fast studion är inte okända med mörkare berättelser. Pinocchio, Alice i Underlandet och Peter Pan är så mörka som barnböcker kan bli, men Disney lyckades ta böckerna och förvandla dem till något helt annat –eller till verk Walt Disney ville se i alla fall– medan Micke och Molle försöker bära över materialet från boken till filmversionen. I boken blir en hund påkörd av ett tåg, Micke försöker fly från Molle och jägaren, fällor läggs ut, en björnattack uppkommer och Micke skaffar en partner. Allt detta händer i boken, bara att omständigheterna är annorlunda. I boken är den äldre hundens namn Copper/Molle och den yngre hunden heter Chief/Tjifen, men i filmversionen bytte båda karaktärerna namn med varandra. Tjifen blir påkörd av tåget och dör i boken, medan i filmen blir hunden seriöst skadad och bryter sitt ben. Orsakat av att Molle räddar Mästaren från en björn ganska tidigt in i boken och får mer uppmärksamhet, så Tjifen vill bevisa vilken bra jakthund han är genom att jaga ikapp Micke, men bli påkörd av ett tåg och dör. Leder till att Mästaren söker efter hämnd på Micke för att ha dödat hans hund. Micke hittar en hona och skaffar valpar tillsammans med henne, men Mästaren dödar valparna och honan. Sedan skaffar Micke ännu en partner efter det och skaffar valpar ytterligare en gång, som Mästaren också hittar och dödar. Orsakar att hela skogens system förändras, i att djuren endast träffas för att skaffa barn och går sina separata vägar efteråt. Långsamt börjar Mästaren bli besatt med Micke, vilket leder till alkoholism, delvis galenskap och förlorar varenda hund han har förutom Molle, som är specifikt tränad att endast jaga Micke och ignorera allting annat, men till slut jagar ikapp Micke och dödar honom. I sina gamla år blir han inskriven på ett äldreboende som inte tillåter hundar, så sista scenen är att Mästaren, i tårar, skjuter Molle med sitt hagelgevär. Att veta om bokens konflikter och tunga tema gör att Disney filmen ser ut som ett skämt, när filmen tog bort så mycket för att göra filmupplevelsen familjevänligare och inte lika sorglig, något som är försåtligt, fast frågan är då varför filmteamet bestämde sig för att inkludera dem tyngre konflikterna i en film som klart och tydligt inte ville fokusera på det för mycket. Dem konflikterna är där i Micke och Molle, men filmens centrala konflikt cirkulerar kring element som är unika till filmversionen. Micke och Molle delar en vänskap i filmen och är filmens centrala tema och konflikt, även fast det inte var med i boken. Filmen bygger upp att Tjifen är avundsjuk på Molle för att han jagar bättre och får Mästarens uppmärksamhet, men i filmen är det inramat som att Molle lät Micke undkomma i jakten och orsakade tåget att köra på Tjifen. Molle då omedelbart ångrar sitt beslut att rädda Micke, när det ledde till att hans vän och mentor nästan dog av det. Så nu söker både Mästaren och Molle hämnd på Micke, inte endast Mästaren. För filmens konflikter passar den här motivationen, när det ger Micke och Molle en fascinerande relation som kan tolkas som symboliskt för vårt moderna samhälle, bara att det nu har en motsatt effekt där Mästaren blir en bortglömd karaktär som inte är särskilt relevant till handlingen förutom sin roll som Molles husse. Man får inte ens se Mästarens reaktion till sin skadade hund. Micke och Molle fick en del kritik när den först kom för sina begränsade konflikter som inte tog det extra steget in i tyngre element, som många familjefilmer på den tiden skulle göra efter att Den Långa Flykten från några år tidigare etablerade att familjefilmer kunde vara konstnärliga och läskiga, samtidigt som de bemöttes med positiva reaktioner från folkmassan såväl som kritiker. Tragedivinkeln boken hade är inte lika effektiv i filmversionen, något som inte hade varit något problem ifall filmen bestämde sig för att inte vara seriös som boken var. Djungelboken filmen saknade praktiskt taget all koppling till sitt källmaterial och lade till karaktärer och sånger som inte var med i boken, men i slutändan är Djungelboken en film som fungerar separat från boken eftersom den har inga ambitioner i varken sitt berättande eller presentation och fungerar helt okej som ett resultat.
Micke och Molle vill ha de mörkare, filmiska och seriösare ambitionerna, men samtidigt inkludera karaktärer som oftast är med i Disney produkter. Fåglarna i filmen jagar efter en larv i fyra förlängda scener, som inte förändrar handlingen eller Mickes motivation. Bambi hade scener som endast var ursäkten att visa söta djur, fast där hade scenerna en mening i den större bilden, som att karaktärer introducerade Bambi/publiken till världen, etablerade en relation mellan Bambi och hans mamma, etablerade tonerna och sist hur den tonen skulle skifta under filmens andra halva. Micke och Molles liknande sekvenser saknar dem extra lagren och är ganska inkonsekvent i sin presentation. Igenom filmens första akt får man se två fåglar bete sig som tecknade figurer och från ingenstans visar samma karaktärer Mästarens skjul där han hänger allt djurskinn, för att visa för Micke vad som troligen kommer hända med honom. Stormamma fyller i rollen som Mickes guide igenom livet och därmed tjänar syfte i Mickes och publikens förståelse av världen, men hennes karaktärsdrag förstår jag inte. I den engelska versionen är hon röstad av Pearl Bailey och sjunger två sånger, för att i det underligaste kreativa beslutet i Disneyhistoria är Micke och Molle en musikal. Sångerna hör inte hemma här och är med i scener som knappt tjänar på att ha sångerna med. Filmskapandet ändras inte, scenografin blir inte annorlunda, klippningen och takten ändras inte och inga av huvudkaraktärerna faktiskt sjunger sångerna. I en scen börjar karaktärerna rappa, för ingen logisk anledning. Det är så anti-musikal det kan bli och drar ner takten till ett komplett stopp. Sidokaraktärerna var chockerande endimensionella och var inblandade i scener jag hade helt glömt av från när jag såg filmen i min barndom. Filler åt sidan är det ögonblick i filmen som är lika starka nu som när filmen först släpptes. Filmens introduktion är fortfarande atmosfärisk, backad med fenomenal musik och hög spänning; ett smidigt sätt för publiken att bli introducerade till filmens stora spelare och scenerna som uppföljer expanderar på världen och titelkaraktärerna riktigt effektivt. Även fast vänskapen mellan Micke och Molle inte var med i boken fungerar deras relation riktigt väl, i att filmens första halva inkluderar scener där båda får vara sig själva och göra saker de vill göra utan att handlingen kommer i vägen, vilket gör att scenerna där karaktärerna blir tvingade att lyda order mycket starkare och förstärker filmens budskap. Det är visuellt presenterat och scenerna tar sin tid, någonting Disneys projekt desperat behövde göra efter ett sådant snabbt och simpelt förra decennium för studion. Att gå från Aristocats till Micke och Molle efter nästan tio år kändes som ett mirakel vid min senaste visning och visar hur mycket kreativ energi studion hade på den tiden. Det centrala temat om feminina och maskulina ämnen är en drastisk annorlunda tolkning av boken, men är riktigt snyggt utfört i Micke och Molle. Visar vad som händer när den ena sidan går för långt och vilka konflikter som skapas genom det, något som är äventyrligt för en Disney film. Många barn har åtminstone en kompis deras föräldrar tycker är en dålig influens, så man kan förstå varför många barn drog sig till filmens känslomässiga ögonblick och rivaliteten mellan titelkaraktärerna. Vuxna har det säkert jobbigare att sitta igenom filmen än sina barn för samma anledningar också, när de kanske får en nostalgisk känsla för sin egna barndom och hur saker kunde gå fel eller ledde till att livet utspelades helt annorlunda från vad man förväntade sig. Detta sätter rampljuset på varför Disney berättelser resonerar både med vuxna och barn, när båda målgrupperna kan relatera till konflikterna mellan karaktärerna, någonting som försvann på 70-talet och kom tillbaks till studion igen med Micke och Molle.
Jag såg Micke och Molle ganska ofta när jag var liten och trots att jag trodde hela filmen var memorerad i min hjärna för den anledning var det så många scener och karaktärer jag hade glömt av. Scenerna med fåglarna och larven, scenen där Micke ska fiska för att imponera på Vixie, Tjifen karaktären efter att han blev påkörd av tåget, grävlingen och piggsvinet, dessutom sångerna som kom in från ingenstans. Anledningen för det var baserat på att scenerna inte hade någon känslomässig styrka som resten av filmen hade och hade ingen relevans till handlingen som blev berättad här. Jag blev riktigt förvånad av just hur negativ den här recensionen var, även fast jag fortfarande tycker att det är en rörande, snyggt gjord och spännande familjefilm som har ordentlig smidig och kreativ presentation. Med alla dessa positiva sidor efter ett medelmåttigt förra decennium kan saker endast bli bättre… fast det visade sig inte vara fallet med nästa film från Disney.
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
