mrtambourineniclas.blogg.se

2021 har varit ett underligt år. 2020 var ett katastrofalt år och den oroligheten och tragedin blöder naturligtvis över in i det kommande året –om inte flertal år efter, bara nu har folket haft en möjlighet att absorbera allting och faktiskt kommit fram till olika lösningar till att hantera situationen. På min sida har livet vänt totalt upp och ner, fast för att hålla detta inlägget relativt i samma ton och fokus den här bloggen annars riktar sig in på håller vi oss till smak i underhållning. I år började jag pussla, en aktivitet som drev mig till vansinne tidigare och är nu en lugnande och meditativ sysselsättning för mig. Började läsa mer litteratur inom genrer som annars inte har väckt mitt intresse och lyssna på musik från annorlunda delar av världen i kontext med den moderna västerländska musikscenen jag annars är intresserad i, som musik från Brasilien, Japan och Kina. Sedan har vi den största av allihopa: anime tog över hela året för mig. Väldigt sällan tittar jag på nya animeserier och ännu mer sällsynt tittar jag på något som jag vill titta igenom från början till slut, ändå har 2021 gett mig någonting oväntat underhållande och varierande i just kvalité, åtminstone för mig. Jag kunde ha skrivit om Dune filmen... men jag har inte sett den än, så jag kommer istället skriva om det bra och mindre bra serierna från Japan jag såg i år. Med ett undantag, då jag sparar den till en separat recension till nästa månad. Hur som helst:

Demon Slayer (Avsnitt 1-3)

Don't Toy With Me, Miss Nagatoro

I slutändan tycker jag om flesta saker som har med Hachiouji och Nagatoro att göra i vardagliga scenarion, då det känns som att man observerar en romantiserad tolkning av hur vänskaper formas naturligt över en ganska lång tid i tonårsåldern, men de påtvingade klyschorna kommer i vägen av det ganska ofta. Gänget går till stranden, ett avsnitt utspelas i en dröm, det kommer en tävling vid säsongens avslut där karaktärernas klubb riskerar att stängas ner, den sexuella spänningen stiger och leder till ingenting, osv. Jag säger inte att min idé för vad säsongen kunde ha varit hade varit bättre än slutresultatet vi har framför oss, men samtidigt hade jag uppskattat någonting att bry sig om eller någon konflikt som fängslade mig, istället för den slumpmässiga strukturen serien har nu.

The Duke of Death and His Maid

Det stora man först kommer märka är att huvudkaraktärerna är fullkomligt animerade med CG och de är lagrade ovanpå traditionella bakgrunder, tillsammans med några sidokaraktärer som är traditionellt animerade. Jag är medveten om att andra CG serier från Japan har existerat tidigare och jag har ignorerat dem eftersom ingen online verkar ha något positivt att säga om dem, men Duke of Death ser kompetent ut i jämförelse med andra serier. Handlingen, skalan och tonen gör att den långsammare och stela CG animeringen passar in bättre här än exempelvis de senaste Berzerk filmerna, som förlitar sig på skala och snabba rörelser. Fast när man kombinerar det med den klyschiga anime humorn dessa serier tenderar att ha är den komiska tajmingen dåligt hanterat och säljer inte känslorna det starkaste. Man behöver bara jämföra en scen här med en scen ur Miss Kobayashi's Dragon Maid och skillnaderna i kvalitén blir för klara. Den cyniska personen i mig satsar pengar på att CG valdes delvis för att testa ifall studion kunde använda det och produktionsföretaget ville se ifall de kunde spara pengar. Eftersom en modell för karaktären redan existerar tenderar det att vara billigare att återanvända istället för att rita flera individuella rörelser för samma karaktär, så man kan säkert tänka sig att det blir en ekonomisk och tidsbesparande fördel för filmskaparna med CG modellerna presenterade här. Så självaste tekniska kvalitén är inte den starkaste här, men jag kunde bara acceptera det och njuta av karaktärerna och handlingen ändå. Humorn är inte riktigt min grej fortfarande och vissa karaktärer är lite endimensionella, fast det centrala temat och metaforen är fängslande. På ännu en riktigt personlig och subjektiv front älskar jag kläderna, den generella färgpaletten och bristen på färger ibland. Så det är ytterligare en guilty pleasure anime som jag tycker om och ingen jag känner förstår varför.

Godzilla: Singular Point

Likt Shin Godzilla från 2016 har Singular Point väldigt lite Godzilla i sig och istället centrerar kring konflikterna relaterade till människokaraktärerna, deras problemlösande och vetenskapen bakom händelserna som utspelas. Så större delar av berättandet består av karaktärer som står i rum och pratar med vetenskapliga termer en nolla som mig har ingen aning om vad de betyder, inte så långt ifrån tidigare serier av Star Trek, vilket inte är en stor del av dagens televisionslandskapet i både västvärlden och östvärlden. Sedan är min japanska okej, men att följa alla blixtsnabba konversationer blir nästan omöjligt för mig och dem som inte kan japanska behöver läsa igenom väggar med text samtidigt som de följer händelserna på skärmen och jonglerar alla karaktärsmotivationer samtidigt, något jag kan tänka mig kommer vara väldigt alienerande för flesta tittare. Så egentligen är det hardcore fantaster av hård science fiction som kommer få mest njutning av Singular Point, men samtidigt är den packad med dum monster action fantaster av Godzilla kommer tycka om. Med andra ord: det är sannerligen en Godzilla produkt, utan att det doppar ner i de ostiga och dåliga områdena andra filmer med namnet kopplat till sig har gjort tidigare.

När det gäller saker jag prioriterar i min personliga njutning har serien mycket att erbjuda. Vad som gjorde Shin Godzilla så uppfriskande för mig var hur den tog en sådan gammal, filmisk och uttjatad filmserie som Godzilla och lade på ett otroligt kreativt lager ovanpå både sitt berättande och det titulära monstret och gav oss någonting vi aldrig riktigt hade sett innan, istället för att kopiera tokusatsu formeln de andra filmerna gjorde, något jag känner Singular Point också gör (utan att jag avslöjar för mycket.) Det är i sin grund en stark katastrofserie och tonen känns nästan apokalyptisk, med sin skrämmande användning av rött, missbildade monster och åter igen är det något som är helt nytt för mig och är genuint upprörande och vackert, som när en karaktär läser upp "I am become death" talet. Med tanke på att Toho producerar projektet är det inte konstigt att kvalitén i animeringen är på toppen och karaktärsdesignerna får sina unika karaktärsdrag och är diskretare och minnesvärda i jämförelse med många animeserier. Så jag tyckte om serien en del och som tur är inte i samma anda som Godzilla vs. Kong, även fast den filmen är underhållande baserad på sina egna meriter, men det bara skönt att få något intellektuellt utmanande och underhållande med Godzilla namnet, något Singular Point erbjuder i hinkar fulla. Det sista avsnittet i sig var ett fantastiskt visuellt spektakel som gick i en riktning jag aldrig hade kunnat gissa och kommer nog hamna bland mina favoritavslut från någonting i år. Samtidigt dock är den sista scenen efter eftertexterna oroande för mig, då den verkar vilja gå in i Godzilla vs. Kong territorium och ifall ni har sett den vet ni vad jag menar.

Jojo's Bizarre Adventure (säsong 1-4/del 1-5)

Det tog ett tag för mig att inse hur tecknad Jojo verkligen var, i att humorn kommer oftast från den överdrivna naturen till det hela och hur konststilen ändras. Det var som att titta på en japansk vuxen version av en Looney Tunes kortfilm, speciellt säsong två/del 3 där premissen förlitar sig på att de stöter på en absurd Stand användare med de underligaste krafterna i varje avsnitt. Dios generella existens är ett perfekt exempel på hur man skapar en seriös antagonist och samtidigt ha en komisk överdriven tecknad stil, med hans skådespelare, underliga wryyy ögonblick, むだ absurditet, alla speedlines till hans rörelser, karaktärsdesign, hur ren ondska karaktären är och hur mycket han älskar att vara ond. Dio har hamnat bland mina favoritantagonister oavsett medium och den tecknade stilen är en stor anledning till varför. En fördel en serien baserad på en serietidning från 80-talet har är att serietidningen kunde göra vad den än ville, eftersom det inte riktigt fanns några förväntningar kring vad en actionmanga borde vara, så den kunde utspelas i sena 1800-talets England, sedan på 40-talet i New York och sedan vara en resa från Japan till Kairo på 80-talet, vilket betyder att många avsnitt i Jojo varierar miljö, kultur, genre och karaktärer konstant. Serier som Demon Slayer och andra likt den gör det oklart ifall man ska ta de seriösa delarna på allvar eller skratta åt dem i hur absurda de är, samtidigt som man märker hur dem försöker imiterar serier som kom långt innan dem, men med Jojo tar man alla konflikterna på hundra procent allvar samtidigt som man skrattar med det, vilket är en stor skillnad och är varför Jojo känns så retro, kreativ och uppfriskande samtidigt, där premissen slukar upp absurditeten, leker med det och publiken kan fortfarande bry sig om karaktärerna och handlingen; den är skoj.

Naturligtvis kommer folk ha olika åsikter kring ifall Jojo borde vara extra seriös eller extra komisk. Efter min visning av alla dem här säsongerna såg jag första OVA serien och fick ett helt annat monster och för att vara hundra procent ärlig föredrar jag tonen OVA serien har. Det är bara del tre, men presentationen är mer tillfredställande för mig. Vinklarna är diskretare, den har inga memes, animeringen är flera mil längre fram i kvalité och säljer de dramatiska ögonblicken bättre och eftersom den är äldre finns det inte någon konstant ful artificiell ljuskälla på skärmen. Det är inte perfekt, med de ganska dämpande skådespelarna, har lite takt problem, musiken sticker inte ut och är inte en "sann" filmatisering av mangan, fast jag kan tolerera det helt okej i utbyte mot en kortare speltid och smidigare animering som är lätt för ögonen att vila på. Så från den vinkeln säger jag att den nya serien inte riktigt konsekvent lyckas toppa sig själv efter de första nio avsnitten (Phantom Blood), där tonen, miljön, presentationen och insatserna är som tidlösast och innehåller inte mycket till moderna skämt eller absurd presentation. Den senaste säsongen av Jojo skulle förbättra alla de tekniska svagare delarna presenterade i tidigare säsonger och avslutet till del 3 har hamnat bland mina favoritavslut från någon actionanime, men serien i sin helhet faller ner i några moderna anime fällor ibland, med lite filler och några antagonister som är gränsfall meningslösa. Ifall jag skulle gå in i mer detalj skulle jag bara avslöja allting, jag säger bara att den är otroligt underhållande och ni borde se den.

Oddtaxi

Serien har den råa och brutala tonen jag tycker om i deckare och är någonting som verkar ha försvunnit under senare år, där de annars är så rena och säkra i sin ton och innehåll generellt. Oddtaxi går inte i en extra mörk riktning som jag hade velat, då man kan förutspå flesta saker som kommer hända och man vet att ett nätverk inte kan visa för groteska saker, men den gör fortfarande ett bra jobb att berätta den här berättelsen, med en stenhård struktur och har karaktärer man faktiskt bryr sig om. Jag älskar de svarta humoristiska karaktärerna och ögonblicken som utspelas, vilket är varför avsnitt fyra är min favorit bland bunten, något jag hoppades på att serien skulle förlita sig mer på, men istället blev fokusen på en ganska standard berättelse om Yakuza, spänning därifrån, en romans, mindre fängslande karaktärer, en cringe rappare, osv. som man har sett några gånger innan. Sedan är slutet bra skrivet och flesta saker från tidigare i serien kommer tillbaks, men med den mörkare tonen och humorn tidigare etablerad borde avslutet antingen gjort att skurkarna vann, hjältarna vann men samtidigt förlora eller hade en roligare tvist på det hela; någon annan känsla förutom lycka. Ibland känns det som att jag tittar på en spinoff till Hyouka istället för en kall och brutalt rolig serie som Oddtaxi försöker vara. Humoristiska deckare som Filth, Pulp Fiction och Fargo är inte roliga och fängslande för att de har bra skämt som överraskade sina tittare, utan istället för att de slängde regelbundna vänsterkrokar publikens väg, när det gäller struktur, tvistar, motivationer och chockerande innehåll som de inte riktigt har sett tidigare presenterade på sådana banala sätt. Som det är nu följer Oddtaxi film noir handboken och gör det bra, men samtidigt är det ingen Goodfellas eller Taxi Driver heller. Utan att avslöja för mycket är seriens sista scen briljant och lämnar temat och slutet öppet för sina tittare, bara att jag hade velat att resten av serien förlitade sig mera på det som inte blev sagt, de tysta spännande ögonblicken och chockerande avslöjanden, istället för ändlös dialog som resten av serien har.

Better Call Saul är ett exempel på en gangsterserie som vet när det är dags för karaktärerna att prata och när det är dags för dem att inte säga någonting och visuellt informera publiken att en karaktär är på väg att göra någonting hemskt de långsiktigt kommer ångra. Subtilitet är ett väldigt effektivt sätt att få publiken att bli fascinerad med en berättelse och samtidigt skrämmer iväg idioterna. Made in Abyss är också en serie med ett stort mysterium och den förlitar sig också på för mycket dialog, men den tillåter koncept och motivationer vila i bakgrunden medan dess tittare/läsare får se de läskigaste och underligaste bilderna någonsin presenterat i något medium och matar inte dem vad symboliken ska betyda. Under min visning av Oddtaxi kändes det som att den konstant matade mig med information och karaktärer jag egentligen inte behövde för att helt förstå handlingen eller motivationerna, som sociala medier killen och hans sidohandling, polisbröderna, restaurangägaren, doktorn och sjuksköterskan, som nästan kunde bli exkluderade från större delar av speltiden. Det är flertal exempel på klyschor och påtvingade karaktärer som detta som förhindrar mig att älska Oddtaxi lika mycket som andra animeserier från förra decenniet, fast samtidigt tyckte jag om den en hel del.

Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang