... Jag såg inte många filmer i år. Ifall det inte var uppenbart med att jag inte har skrivit någonting för den här bloggen på ett halvår. Lovar att jag inte har spenderat all tid på att spela nya Zelda. Planerar att skriva om filmerna jag har sett i år i separata inlägg här, varav några är filmer som hamnar på den här listan. Eftersom jag såg så få filmer är den här listan begränsad till endast femton.
Mestadels härstammar detta från att året generellt har saknat spännande premiärer och som tidigare år är listan begränsad av filmer som har haft prämiär här i Sverige. Samtidigt dock som tidigare år fuskar jag litegrann, då jag inkluderar några filmer som egentligen inte har premiär här förens nästa år, exempelvis The Holdovers som har premiär nu i Januari.
15. Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutant Mayhem
Aldrig i mitt liv trodde jag att en animerad film skulle använda sig av Shimmy Shimmy Ya från ODB, men här är vi. En fördel med TMNT är att tonen och karaktärerna kan förändras för att passa en specifik ton filmskaparna är ute efter. Komisk, seriös, sci-fi, realistiskt, animerat, spelfilm, osv. och visar vilket mångsidig franchise det är. Här är det en barnfilm, med en vuxnare sida och en konststil där New York kommer till liv med hjälp av graffiti.
14. Spider-Man: Across the Spider-Verse
Som en fantast av animering borde det vara en synd att inte tycka om Into the Spider-Verse, men det är så verkligheten är och väldigt lite kommer få mig att ändra den åsikten. På andra sidan tycker jag Across the Spider-Verse är bättre. Handlingen är tematiskt starkare, konflikterna ordentligt etablerade och självklart är animeringen galnare och leker med premissen mera, i att alla olika världar får sin tid att lysa ordentligt. Mina problem från första filmen kvarstår, då jag inte är den största fantasten av takten, berättandet och Miles är den svagaste personligheten i filmen (medvetet från filmskaparna naturligtvis), fast räddas med hjälp av en stenhård karaktärsbåge. Eller åtminstone här, då nästa film kan förstöra alltihopa.
13. Beau is Afraid
Ari Aster var bemött med absolut predikan dag ett och tyvärr har inga filmer landat lika hårt som Hereditary, trots att både Midsommar och Beau is Afraid är bra filmer. Det är tragiskt att Beau is Afraid är så utspridd som den är och med kommande år kommer en våg med fantaster som säger att filmen är ett underskattat mästerverk, men för mig är filmen bara en bra film. Visuellt och på produktionssidan tvivlar jag på att Hollywood någonsin kommer producera någonting så kreativt igen, något som är väldigt tragiskt och jag respekterar Aster för att faktiskt bryr sig om konstformen. Väntar på hans nästa projekt.
12. Nimona
Efter att Spider-Verse tvingade animering att anpassa sig och producera någonting... ja, bra, är det skönt att vi får originella och visuellt inspirerade verk som Nimona för någonting så lättillgängligt som Netflix. Den här var bättre än vad jag först förväntade mig, då jag generellt tycker karaktärer som pratar för mycket och har överdrivna personligheter blir irriterande ganska snabbt, men i kontext fungerar titelkaraktären ganska bra och passar filmens tema och leder till en stark sista akt.
11. John Wick: Chapter 4
Det är underligt hur John Wick kvadilogin(?) har en fungerande berättelse, ändå är det ganska irrelevant jämfört med självaste stunten och scenografin i sin helhet. På den fronten är det lite av en besvikelse att slutet här känns lite plötsligt för titelkaraktären och tematiskt känns det inkomplett, bara att, till skillnad från alla andra action serier på marknaden, så är filmen bra, sofistikerad, känslomässig och smart i hur den presenterar sina konflikter och skapar bågar med dem.
10. Victor och Josefine: Resan till Snackistan
Rolig översättning. Väldigt få familjefilmer därute kan slå vad första Victor och Josefin gjorde, med sin underbara animeringsstil, ton, karaktärer, skämt och presentation; ändlöst charmig och känns som en mjuk filt på julafton. Uppföljaren här, på ytan, är gränsfall meningslös, hjälper inte heller att handlingen inte når samma standard som första filmen hade, fast den är ändå bra på sitt egna sätt. Ännu en gång har vi en sagopremiss, om en stad som förbjuder musik och lika absurt blir hela den situationen löst, med Victor och Josefin som de starka karaktärerna dem är och en charm som inte har försvunnit. Strukturen är förutsägbar den här gången och ärligt avslutas filmen oväntat snabbt, men generellt är filmen rättfärdigad i sin känslologik och animeringen bara i sig är värt varenda öre.
9. Guardians of the Galaxy Vol. 3
Avslutet till vad som troligen är den bästa superhjälte trilogin. Tekniskt sätt finns det inga superhjältar med här och man kan nog argumentera Tom Hollands Spider-Man filmer och kanske Captain America, men för personliga smaker är det filmerna med en talande tvättbjörn. I efterhand är det omöjligt att ignorera den negativa inspirationen James Gunn hade på superhjältefilmer, i deras humor, karaktärsdrag, soundtrack och konflikter som totalt missade poängen med hur dem sakerna etablerade karaktärer, ton och berättarstil som passade just för Guardians filmerna. Resulterade i ett mirakel där – i en filmmiljö Disney etablerade, i den låga kvalitén den är i och hur inga filmer har varken varit kritiskt belönad eller tjänade pengar – lyckades Gunn och hela teamet producera någonting kompetent. Så eftersom Gunn nu har hoppat över till DC verkar det som att Marvel kommer vara död ett tag, bara att man hoppas på att mannen lyckas skapa någonting extraordinärt med Superman och ett nytt etablerad universum som reflekterar serietidningarna dem är baserade på, än filmklimatet dem släpptes i.
En del av mig känner sig obekväm med att ranka den här så högt, då detta tillhör ett namn, som tidigare nämnt, har inga ben kvar att stå på. Dessutom är filmen fylld med humor som inte riktigt fungerar för mig, även ifall det är mörkare än vanligt och i kontext har karaktärerna motivation att säga skämten, sedan är Rockets del så mycket mer fängslande än vad resten av filmen har. Sedan tror jag att filmen inte kommer åldras så väl med mängden specialeffekter och schemat filmen producerades under. Men för personliga smaker älskar jag ostig sci-fi och eftersom ingenting annat därute kan leverera på den fronten och på samma moderna kvalité som Vol. 3, kommer den här hamna bland mina favoriter från decenniet när det gäller popcorn underhållning, tillsammans med The Suicide Squad.
8. The Killer
Det är udda att få se Fincher regissera filmer för Netflix nu; en talangfull filmskapare med de bästa amerikanska thrillerfilmerna under sitt bälte, blir reducerad till att skapa filmer för en strömtjänst som erbjuder mestadels skräp nu för tiden. Vad som är ännu mer underligt dock är att han lyckas skapa en riktigt bra komedi i det här formatet. Utan att avslöja för mycket säljer filmen en premiss och delvis in ger tittaren en annan, vilket är helt okej med mig då filmen blev hysterisk efteråt. Man skrattar inte nödvändigtvis när man ser filmen (speciellt vid sin första visning,) då filmen är så direkt, diskret, smidigt utförd och har trademark Fincher filmskapandet fylld med skuggor och nihilism. Efter visningen och man tänker igenom händelserna och låter dem smälta dock förvandlas filmen till Naked Gun.
Handlingen i sig är riktigt simpel och när det gäller djup finns det väldigt lite här; John Wick för thriller fantaster, bara att stilen kompenserar för det. Antar att man kan tolka huvudkaraktärens handlingar som en metafor för någonting annat (exempelvis filmskapande, eller till och med Fincher han själv) men handlingen är fortfarande tunn och blir svår att försvara. För mina pengar är det bara skönt att se en film från en regissör som verkligen vet vad dem gör och hur man presenterar saker på ett filmiskt sätt och använder dialog endast ifall det behövs, inklusive berättarrösten som gör filmen så fantastisk. Mer än något annat visar The Killer hur exakt saker måste vara för att ha kvalité och berätta någonting så specifikt, någonting huvudkaraktären pretentiöst tänker. Också The Smiths. Alla filmer förbättras av The Smiths.
7. Love & Mathmatics
En komedifilm från Mexiko jag såg på filmfestivalen i Göteborg i början på året och var min favorit bland bunten jag såg. Mörk komedi och det var uppfriskande att se en rak-på-sak komedi med en simpel premiss, med konflikter som skulle kunna höra hemma i ett drama och med skådespelare som tar allting på allvar. Det är dikret och har ifrågasättande ögonblick, bara på alla rätt sätt och avslutar riktigt starkt.
6. Godzilla Minus One
Många har sprungit online och deklarerat detta som den bästa Godzilla filmen och jag håller inte med om det. Håller med om att detta är den bästa filmen namnet har haft sedan 2016, då filmerna titelkaraktären har varit med i efter det har varit riktigt dumma. Likt hur endast Frankrike kan producera bra champagne, visar det sig att endast Japan kan producera bra Godzilla, tydligt då Shin Godzilla, Singular Point och Minus One visar – även fast namnet är uråldrigt – att ödlan har en plats i filmvärlden idag och har än nytt att säga om krig, naturliga katastrofer, kärnkraft och folks reaktioner till det. I fallet med Minus One handlar det om krigstrauma och överlevnadsskuld, i en tid där världen verkar som blekast och hopplös. Trots det kämpar igenom det och överlever. Det bara råkar finnas en eldsprutande jätteödla i filmen också. Hade Oppenheimer det? Nä, trodde väl det. Jag är inte den största fantasten av hur filmen ser ut och inspelningen känns ganska plant, speciellt jämfört med Shin Godzilla, men den är fortfarande hård i sin kärna med starka karaktärer och konflikter som gör att den sticker ut som den bästa kassasuccén från i år och representerar vad jag vill ha från större filmer med en skala som detta.
5. Past Lives
Vad som har hamnat på flesta listor med favoritfilmer från i år. A24, koreanskt drama om vardagligt levande; alla Oscars. Tillbakalutad, långsam, lös i sin takt, metodisk och gränsfall meditativ i vissa stunder, naturlig i sina karaktärer och dialog, musik används sparsamt; ett drama för mig. Filmen är delvis filmisk i sin presentation också, med några knep i klippningen jag inte förväntade mig, men annars märker man av teater fingeravtrycken under hela speltiden, med karaktärer som bara går runt och pratar, sitter och pratar, tittar i speglar och pratar och listan fortsätter. Vanligtvis inte min favorit berättarstil, men dem bästa inom genren backar upp denna annars stela strukturen med stenhårda karaktärer och färgglad dialog och Past Lives är riktigt bra på båda sidorna.
4. The Holdovers
Äntligen har vi den ultimate hipster julfilmen vi har väntat på efter alla dessa år... förutom Carol... men nu har vi en för hetero-gänget. Alexander Payne har alltid varit på min radar även fast han släpper filmer så sällan och äntligen slår han till med en film som resonerar ordentligt, med en uppfriskande rollista och en premiss man fastnar för ganska lätt. Några elever som fastnar i en skola under jultid är roligare och leder till potential för roligare händelser än någonting som Downsizing. Dessutom, till skillnad från Downsizing, är The Holdovers väldigt stolt över sin estetik, med tajta closeups, en 1970 garderob och tidsperiod och klippning som imiterar andra filmer från den eran.
Hjälper också att legenden Paul Giamatti är i huvudrollen och jobbar med Payne igen efter alla dessa år sedan Sideways. Da'Vine visar att hon är bra i allting och unga nykomling Dominic Sessa visar mycket potential här för framtiden, där han spelar en väldigt nyanserad karaktär och ger honom mycket att arbeta med. Hollywood underskattar hur skoj det är att ge talangfulla skådespelare någonting att leka med och verkligen ge dem chansen att flexa, samtidigt som det tjänar filmens syfte hellre än deras egon, som många projekt inom Hollywood gör. Karaktärerna här är mina favoriter på hela listan eftersom vi får så mycket tid ägnad till dem och får en att sakna 70-tals, feel-good komedier med äldre folk i sig, istället för unga, attraktiva skådespelare med säker dialog som riktar in sig på tonåringar så vem som helst kan se dem, vilket betyder att ingen kommer älska dem. Här svär dem, det finns energi, råa känslor, behärskat filmskapande och klippning, diskreta ögonblick och allting leder till ett fantastiskt slut som är min favorit från i år.
3. Shin Kamen Rider
Ifall Godzilla Minus One representerar allting jag vill ha i en kassasuccé, representerar Shin Kamen Rider allting jag tycker om med actionfilmer. Lågbudget, minimal, överdriven, stilistisk i sin presentation, har stora nickar mot klassiker inom samma genre och förstår genren i sin helhet.
Självklart växte jag upp med Power Rangers, men aldrig dem andra stora som Ultra Man eller Kamen Rider, men bär på liknande produktion, berättande och fokus på praktiskt action; små effekter som orsakade väldigt mycket med sina budgetar. Shin Kamen Rider är respektabel mot dessa rötter, i hur dem var presenterade i sin tidsera och klipskt anpassar dem troperna och klyschorna för modern tid, genom att göra det för vuxna, släppa dem ostiga sidohandlingarna och budskapen i utbyte mot någonting fokuserat, direkt och djupt; en superhjältefilm Marvel eller DC aldrig kan producera med de oändliga pengarna respektive studio har. Går man tillbaks till Mighty Morphin Power Rangers är det chockerande hur uselt det egentligen är i manusförfattande, översättningen, karaktärsdramat, osv. men självaste japanska produktionen är än charmig i vuxen ålder när man märker alla billiga kameratrick och effekter man inte såg först när man var liten, någonting som tolkas i Shin Kamen Rider på rätt sätt och ger tittaren en genuin bit nostalgi och samtidigt har en stil som tillåter budgeten att visa sina framfötter och gör det otroligt underhållande. Någonting som John Wick: Chapter 4 är bättre med på en teknisk nivå och borde bli igenkänd för det, men det är bara inte lika skoj som kaoset, dialogen och kostymerna presenterade i Shin Kamen Rider, eller åtminstone för mig och mina personliga smaker.
Detta kommer från Hideaki Anno som också regisserade Shin Godzilla och dyker upp med samma energi i kamerarörelserna och klippningen inför Shin Kamen Rider och min hjärna exploderar av hur mycket karaktär det ger en film som detta och på andra sidan skapar han en sammanhängande och bra förståelse för superhjältar också. Pratar om titelkaraktärens ansvar som en hjälte och hur det påverkar honom, något som ironiskt är sällsynt i dagens filmlandskap fylld med superhjältar och fick mig att tänka tillbaks till Sam Ramis Spider-Man filmer och hur långt borta vi har kommit ifrån dem. Ifrån charm, karisma, energi, karaktärsbågar, ostig och inspirerande dialog, tragedier och känslor, någonting Shin Kamen Rider är fylld till kanten med och har talangen och filmskapandet att backa upp någonting som på ytan är så töntigt och i sin kärna så fantastisk.
2. Killers of the Flower Moon
Detta är någonting vi borde få oftare. Man kan argumentera ifall vi förtjänar det eller ej, när man ser skräpfilmerna flesta tittar på, jag bara önskar att vi kunde få amerikanska dramafilmer i den här kvalitén oftare. Hur allting är inspelat, skalan i filmskapandet, scener som faktiskt är konstruerade och går i rätt ordning och ett moraliskt dilemma i mitten istället för svart-vita karaktärer. Säger inte att Killers of the Flower Moon står på båda sidorna av filmens centrala konflikt; DiCaprios karaktär är tydligt den mest hatade karaktären från i år, men filmen ramar inte in dem som dårar eller idioter. Scorsese har alltid haft förmågan att skapa filmer med de mest hatade karaktärerna i filmhistoria med åtminstone lite sympati från publikens sida, genom att göra dem trovärdiga och mänskliga och det är inget undantag här. Flower Moon är en gangsterfilm i förklädnad och likt andra filmer i genren från honom, får karaktärerna tillräckligt mycket rum att andas och låter publiken se dem som deras absolut dominerande och som absolut sårbaraste, backat av den bästa rollistan på den sidan av planeten. Ifall Lily Gladstone inte får Oscarn i år är Oscarsgalan död för all framtid för mig.
Det är den smaken Scorsese och hans team har som ingen i Amerika kan stå upp mot och dem som försöker etablera sig själv inom samma genre gör sig själva till åtlöje, även ifall deras filmer är kompetenta och bra gjorda, det är bara omöjligt att vara så bra. Transformerar en annars typisk dramafilm till något större och slösar inte bort en enda minut i en film som når en nästan fyra timmar speltid, där legender som John Lithgow och Brendan Fraser får små roller och ger sina allt. Det är nästan ett mirakel att vi får filmer så bra från Scorsese i hans ålder och att De Nero är så vass än efter alla dessa år.
1. Pojken och Hägern
Jaja, ifall ni följer mig är det ingen överraskning att Hayao Miyazakis nya film hamnar högst upp. Den släpptes i Japan naturligtvis, bara att producent Toshio Suzuki påstår att Pojken och Hägern är den dyraste filmen Ghibli har någonsin producerat och ovanpå det släpptes filmen med väldigt lite marknadsföring och förvånande hamnade den bland Ghiblis största filmer. Naturligtvis inte lika stor som Spirited Away, men stor ändå. Får en att ifrågasätta vad poängen med reklam och recensioner är längre. Filmen marknadsfördes genom Miyazaki och Ghiblis rykte och animering fantaster törst för nytt från båda namnen, sedan hjälpte det att filmen är bra. Recensionerna för filmen har varit mixade här i Sverige, även ifall flesta var positiva, eftersom filmen är så extrem som den är och får en ifrågasätta vem filmen är för, vilket är förståeligt.
För mig var detta en återkomst av sagor. Dagens familjefilmer är så moderna, färgglada, riskfria, vilket är okej i sig, bara att marknaden blir riktigt uttorkad och ger barnen ingen variation. När jag växte upp var mina favoriter Disneys klassiker från 40- och 50-talet, som var sagor och hade en mytologisk, känslofylld sida till sig som motiverade logiken och besluten i handlingen, som hur Snövit kan väckas till liv med en kyss. Jag saknar den galenskapen; det abstrakta som hör hemma i ett barns huvud - idéer om grundliga känslor som kärlek, ilska, rädsla, osv. som inga barn kan artikulera via språk och istället genom handlingar, vilket reflekteras i konst också. Dialog är viktigt naturligtvis, men kärnan behöver mer än det och tidiga Disney visste om det och alla som kopierade dem missade poängen.
Pojken och Hägern är en återkomst till Spirited Away, Alice i Underlandet och en nypa Dumbo också, där känslor och animering dikterar allt och bär på ett budskap mäktigt för barn utan att dem blir matade klyschor och ytliga saker familjefilmer annars har. Filmen bara råkar vara fantastiskt underhållande, vacker och banbrytande ovanpå det och är lätt min favorit från i år.
Tackar för er tid och hoppas ni fick några rekommendationer. Planerar att göra ett inlägg där jag skriver om filmerna jag såg under året och en separat recension för Pojken och Hägern, så vi syns då!
