Pojken och Hägern
Följande text är en förlängd recension av Pojken och Hägern och är uppdelad i fyra segment, vilket inkluderar en introduktion, förklaring av filmens struktur, går igenom handlingen och konsten och slutet en sammanfattning. Har ni inte sett Pojken och Hägern innan rekommenderar jag att ni gör så innan ni läser vidare, eftersom kontext behövs och texten avslöjar viktiga delar i handlingen. Rekommenderar också att ni är bekanta med Hayao Miyazakis och Studio Ghiblis filmografi, då recensioner gör några jämförelser och referenser till respektive namns filmer.
Pojken och Introduktionen
Låt oss hoppa bakåt tio år. 2013 var ett drastiskt annorlunda filmklimat jämfört med idag och det är som extremast i den animerade avdelningen. CG animering var i full kraft i Amerika, med medelmåttiga filmer från Dreamworks, Sony och Pixar, medans starten på Disneys nya renässans Frost släpptes inte förens november det året - lämnade året tomt och ifall ni kära läsare kan nämna en film från det året utan att söka upp det borde ni få en medalj, då min hjärna lämnade ett blankt papper inför den här recensionen. På den östra sidan av världen dock var scenen annorlunda; nya släpp som signalerade ett slut och en ny början samtidigt. Makoto Shinkai regisserade sin kortfilm Garden of Words efter sin kritiskt belönade Journey to Agartha och gav stödet han behövde inför sitt kommande genomslag med Your Name. Vilket i sig skapade en miljö som gjorde episka tonårsdraman med övernaturliga element i sitt narrativ normala inom anime och öppnade upp västvärldens kommande generation till anime; industrin utvecklades till något helt okänt från hur det såg ut i början av decenniet. På den äldre sidan av animering hittar vi Studio Ghibli och dess grundare Isao Takahata och Hayao Miyazaki, som vid det här laget är i sina vinterår efter att ha skapat bland de mest igenkända filmerna och karaktärerna inom all animes historia i flera decennier, med kritiskt belönade mästerverk under sina bälten och en hel industri som har otrolig mängd respekt för dem. Under 2013 skulle båda regissörerna släppa deras så kallade svanesånger, i formen av Sagan Om Prinsessan Kaguya och Det Blåser Upp En Vind, inför deras planerade pension och den eventuella överlämningen av deras studio till en ny generation med kreativa röster. Filmerna fick positiva recensioner och efter Takahatas tragiska död under 2018 fick Kaguya en större uppskattning i efterhand, men detsamma kan ej säjas om Det Blåser Upp En Vind. Likt som när den släpptes är fantaster av Miyazaki fortfarande besvikna med den, speciellt jämfört med resten av hans filmografi och jag kände likadant när filmen först kom. Såg den på bio, visste inte riktigt vad jag kände kring den och som en latmask slutade jag tänka på den och sa bara att det var en okej film, men hans andra filmer är bättre. I min vuxna ålder har min uppskattning för filmen ökat och ökat för varje år som har gått och vid det här laget är filmen bland mina personliga favoriter inom allt som är film. Är troligen just nu min favorit i hela Ghiblis filmografi.
Miyazaki är min favorit filmregissör. Någonsin. Likt riktiga regissörer kan han producera en bra film, bara till skillnad från sina samtida filmskapare var han villig att doppa mer än tårna i outforskade genre-vatten, dessutom ändra toner i sina filmer för att passa en viss målgrupp självaste budskapet försökte nå ut till. Till skillnad från andra välkända auteur regissörer - som håller sig i sin fil och aldrig växlar - var han villig att offra vissa saker för berättelsen, som bäst representerat i Det Blåser Upp En Vind där alla klassiska Miyazaki trademark karaktärer och ögonblick är totalt frånvarande eller är vridna så extremt att man inte längre känner igen dem. Inga fantasy element, ingen ung huvudkaraktär i den större delen av speltiden, inga stora spektakel, inget direkt lyckligt slut och totalt skippar söta saker; anti-Ghibli och på många sätt anti-Disney också. Vid premiär märkte man att filmen var personlig för mannen och symboliserade förändringen av animering konstormen till denna kommersiella underhållningen vi ser idag, där animering i sin helhet blir utnyttjad att ge en folkmassa medelmåttiga produkter istället för konstnärligt uttryck och underhållning som det började som. Miyazaki har inte varit blyg med sina åsikter om nutid anime och att det tar en sådan stor inspiration från äldre och även modern anime, till skillnad från han och hans medarbetare som hittade inspiration från mangas förfäder och utlandet eller japansk historia överlag, representerat i hans filmografi där inga utav dem kan kvalificeras som "anime" i nutida termer. I bristen på troper, klyschor, typer av karaktärer, berättande, osv., någonting många - speciellt online här i västvärlden - är upprörda över och ser honom som en farfar med en föråldrad syn på media. Jag håller med om att mannens åsikter är enkelriktade och att anime kan vara riktigt inspirerande och har regissörer med annorlunda smaker, men anime idag är skräp ändå. Detta ändlösa flödet med skola romcoms, action shonen, moe skit, oinspirerade konststilar och karaktärsdesigns, budgetar som skjuter igenom golvet och skräckhistorier om personal som blir dåligt behandlade under produktionerna, har gjort mig så uttråkad på allting därifrån, till gränsen att söka upp kommande serier känns meningslöst och får mig att vilja somna. Vilket är den motsatta reaktionen unga nykomlingar har idag när dem ser Dragon Ball Z, Jojo's Bizarre Adventure och One Piece för första gången; liv i deras ögon efter att ha blivit utsatta för den absoluta skräphögen som är Hollywood underhållning idag.
Så nu sitter jag här, gammal, vresig, uttråkad och blir paff när jag får läsa att Miyazaki lämnar sin pension en sista gång så han kan regissera en ny film, i formen av Pojken och Hägern. Liv i mina ögon efter att ha haft ett ganska medelmåttigt år för animering, då även de största filmerna från året har varken varit perfekta eller originella. Across the Spider-Verse hade sin fina stil, Nimona hade en skoj titelkaraktär och Mutant Mayhem var ett desperat behövt nytt inlägg för TMNT namnet, men annars saknade 2023 det stora genombrottet som dyker upp varje år, exempelvis Mästerkatten 2 från förra året eller Mad God från året innan dess. Så oförväntat trodde jag Pojken och Hägern skulle fylla i tomrummet som den belönade filmen från en regissör jag älskar och visade varför en man i åttioårs åldern sopar mattan med alla andra i branschen, likt vad Martin Scorsese gjorde med Killers of the Flower Moon. Så ifall ni har följt den här bloggen och såg min lista med favoritfilmer från året, så hamnade den här som min favorit. Väldigt sällan rankar jag en animerad film så högt, med Words Bubble Up Like Soda Pop som högst rankade under 2021 och innan dess var det så långt tillbaks som 2014 med Havets Sång som högst rankad. Sedan är inte jag den enda som predikar Pojken och Hägern, då den vann animerade priset på Golden Globes och många har sprungit online och kallat filmen för "den bästa från Miyazaki sedan Spirited Away" och jag är egentligen inte okej med det påståendet. Efter Spirited Away släpptes Det Levande Slottet, Ponyo och Det Blåser Upp En Vind, varav den sistnämnda är den jag egentligen tycker om och även den filmen bemöttes inte med öppna armar när den först släpptes; Miyazaki har återvänt till sina rötter. Vi har igen en ung huvudkaraktär, en övernaturlig karaktär som blir deras kompanjon, i en fantasivärld bebott av söta varelser med en mörk sida till sig, en grym hjälte som assisterar huvudkaraktären på vägen och allt detta leder till hög spänning i filmens tredje akt där allting lagras på varandra för att skapa en minnesvärd berättarbåge för allting tidigare etablerat, som vid slutet lämnar tittaren fylld med hopp och glädje. Det är allting stenhårt presenterat och trots allt kaos och den oförklarliga drömlogiken så lyckas filmen ha en röd tråd tittare kan följa, fast ändå är det obestridligt samma som resten av Miyazakis filmografi och har alla kännetecken man förknippar sig med både honom och Ghibli. Cyniska jag har tolkat den reaktionen som att folk vill ha samma känsla de alltid har fått från båda partierna; en varm filt man kan känna sig bekväm i hellre än att filmen erbjuder någonting extraordinärt nytt eller djärvt när det gäller filerna Pojken och Hägern existerar i - det vill säga animering/anime, underhållning för barn, fantasigenren, osv. För mina pengar har filmen sådant utmanande innehåll i sin första timma, med sin långsammare, mognare och diskretare ton, medans den andra halvan är mera av vad man förväntar sig - åtminstone på en ytlig nivå.
Pojken och Halvan
Det är en jobbig sak att balansera tittares prioriteringar under en visning när man gör ett genrebyte. Publiken – antingen innan visningen eller under en visning – får ett bord med olika saker de kan äta, sedan halvvägs in bestäms det att deras middag är över och nu blir det en udda efterrätt de inte ens visste om var på menyn. Ett extremt exempel är naturligtivs Holy Motors som i sin speltid sporadiskt byter genre varje tio minuter, fast sedan har man kritiskt belönade filmer som Parasit och The Big Lebowski som bestämmer sig för att göra ett byte i ton och presentation hellre än en plötslig, drastisk förändring inom just genrer; det är inget monster som plötsligt attackerar staden från ingenstans i Parasit. Den här berättartekniken är inte särskilt djärvt eller experimentellt som många moderna exempel tolkas som dock. Inom historieberättande och författande existerar mittpunkten i berättelser, i att det bokstavligen utspelas halvvägs igenom handlingen men också en växling i huvudspänningen i handlingen. I typiska "hero's journey" termer så har huvudkaraktären överkommit problemen som presenterades för dem i akt ett och konfronterar det i första halvan av akt två, vilket tillåter karaktärerna att vila inför de mera intensiva konflikterna som uppkommer under akt tre. Kung Fu Panda låter Po äntligen träna med Shifu och Simba träffar Timon, Pumba och Nala. Ghibli gör likadant, exempelvis i Laputa - Slottet i Himlen försvinner spänningen halvvägs in när prinsessan har blivit räddad och nu reser på piratskeppet mot Laputa i en bekvämare miljö, i Prinsessan Mononoke tar sig titelkaraktären och huvudkaraktären in sig i skogen och undkommer konflikterna mellan skogsdjuren och människorna ett tag och Porco Rosso lyckas fly från regeringen och kan slappna av på sin strand tillsammans med sin nya vän. Detta är exempel på uppenbar användning av denna teknik på den simplaste nivån, men samtidigt har överlevt av en anledning och är effektiv i ett filmformat. Utmaningen kvarstår fortfarande: hur utvecklar man på den idén? Som presenterat här kan man göra en drastisk förändring i genre och med det kommer ytterligare en utmaning: kommer åskådarna bry sig lika mycket om bytet som första halvan av berättelsen? Historia har visat att det inte fungerar i flesta fall. Eftersom många konstnärer vill jobba utanför den osynliga lådan som är berättarstruktur, tenderar många verk antingen vara för abstrakta för någon att hitta njutning eller mening i eller leker med förväntningar så mycket att det tolkas som pretentiöst eller lat berättande. Holy Motors är egentligen det enda exemplet på postmodern film från de senaste femtio åren som också fungerar som ett narrativ och andra exempel ses vara negativa hos folk, inklusive hos verkens fantaster. Den ökändaste bland bunten är Sunshine från 2007, i att filmen inför sin sista akt byter ut intressanta och existensiella sci-fi idéer mot en slasherfilm som mera imiterar Alien rip-offs från 80-talet.
Pojken och Hägern har fått en delvis liknande reaktion också, inklusive från mig. Den första timman gör ett fantastiskt jobb att att etablera en ton och takt som bryter ifrån den typiska Ghibli formen, i liknande anda som Det Blåser Upp En Vind, där musik är mestadels frånvarande, tagningarna är statiska och varar länge, konflikterna konfronteras inte direkt och spänningen kommer från att karaktärerna vägrar ta upp dem i konversation, fantasi delarna förblir otydliga om deras bokstavliga och metaforiska närvaro i handlingen och det finns stora känslor om förlust och trauma från barndomen. Sedan i andra halvan springer karaktärer runt överallt. Spirited Away introducerar sina övernaturliga element plötsligt för publiken och låter den sidan ta upp den större delen av filmens speltid, men detta sker ganska tidigt i berättelsen, någonting Pojken och Hägern också gör, bara att den går från subtila element som kan tolkas som drömmar, till absolut galenskap med stora människoätande fåglar, magisk eld och ett hav under jorden. Detta är på den bokstavliga tolkningen av händelserna, men det riktiga problemet härstammar från att konflikterna har bytts ut från tyst familjedrama till barnslig högfantasi; från att pojken internt lider av sin mors död till att pojken skurar upp en stor fisk så själar av icke-födda barn kan få äta. Den bättre jämförelsen borde vara Ponyo, där alla element etableras tidigt och bara låter alla närvarande karaktärer och deras konflikter eskalera till ett storslaget klimax med höga insatser, som traditionella fantasi familjefilmer gör, bara att det kommer med en hake. Ponyo möttes med medelmåttiga recensioner vid sin premiär, bara den gången härstammade kritiken från att filmen saknade känslorna, den komplexa världen och den djupa subtexten som annars omringar Miyazakis och Ghiblis karaktärer – mer eller mindre – medans Pojken och Hägern påstås vara för utspridd och sakna motivation bakom sina komplexa karaktärer. Under min första visning märkte jag att mitt intresse av filmens andra halva började minska, där den första halvan var så otroligt fängslande och så otrolig för animeringshistoria att den andra halvan aldrig skulle kunna nå samma nivå, fast samtidigt förstår jag att filmen behövde göra ett sådant byte till slut; till slut måste man släppa iväg pilen ifrån bågen. Likt Lejonkungen tar första akten inte slut förens halvvägs in och lämnar väldigt lite utrymme för karaktärsutveckling innan akt tre börjar, någonting Pojken och Hägern också lider av bara inte lika starkt. En fördel med detta extrema tonskiftet är att akt tre diskret kan krypa in utan att publiken inser det, eftersom de har spenderat så mycket tid i samma rum innan det, någonting Miyazaki utnyttjar till filmens fördel så publiken aldrig riktigt kan konkret gissa vad som kommer hända härnäst och filmens drömliknande logik gör det ännu svårare, vilket tjänar flera visningar eftersom publiken kan nu se förbi den första reaktionen och ta in alla små detaljer i karaktärsdrag och tematiska konflikter. Måste medge att vid första visningen var det problematiskt att kartlägga handlingen och konflikterna i huvudet, som lämnade mig med fler frågor än svar, någonting som är frustrerande men också frigörande till en gräns. Ponyo erbjuder svar hellre än större resonans och Pojken och Hägern istället har känslor till svar hellre än konkreta svar. När det gäller underhållningsvärde är Ponyo helt okej med sina lättsmälta konflikter och premiss, fast bestämmer sig för att balansera det med världens undergång och blir en sorts motsägelse i sin avhandling och missar sagokänslan som ett resultat. För mig fångar Pojken och Hägern den fantasivärlden och abstraktionen man hittar i sagor mer med en nutid tvist av moral på det hela, inte så annorlunda från Kenji Miyazawa, Lewis Carol eller vissa Roald Dahl böcker; mogen till gränsen där det inte blir för barnsligt eller vuxet. Dessutom, till skillnad från Sunshine, känns inte andra halvan som ett förräderi från filmskaparnas sida när de vänder på bordet eller ersätter någonting enastående med mindre kvalité på grund av brist på vision. Med det ur vägen kan vi prata om köttet.
Pojken och Gamlingen
Nyligen såg jag Miyazakis första film Slottet i Cagliostro igen och den filmen lägger fram allting ganska tydligt. Lupin är en god tjuv som räddar princessan från skurken, sidokaraktärerna får sina höjdpunkter, komediscenerna lyser starkt och ger publiken allting man förväntar sig, men innan filmens sista akt blir Lupin skjuten från ingenstans och plötsligt är publiken i ett helt annat rum än vad de förväntade sig. Även fast ögonblicket varar i under fem minuter ändras konflikterna plötsligt och ger publiken en vikt bakom Lupin karaktären än allting tidigare i filmen har antydiagt; gör honom dödlig och tillräckligt sårbar att han äntligen kan vara ärlig med sina kamrater om varför han ville rädda prinsessan till att börja med. Pojken och Hägern har en huvudkaraktär med en etablerad båge, men självaste karaktären är inte riktigt där på samma sätt. Som Alice i Underlandet är huvudkaraktären Mahito i Pojken och Hägern inte en karaktär med en stark personlighet, utan är mera skor för publiken att fylla i. Till skillnad från Alice dock har Mahito en karaktär, med en bakgrund och under den första halvan är han känslomässigt stel runt andra människor och istället känner sig bekvämare i isolering och sina drömmar, men som ett resultat får han ingen större chans att visa sin karaktär med andra, vilket i sig leder till att hans handlingar och dialog känns tomma eller oinspirerade, en typisk karaktär för en familjefilm hellre än en unik karaktär. Antar att samma argument kan slängas mot Spirited Aways Chihiro, en utav mina favoritkaraktärer, dessutom Ashitaka från Prinsessan Mononoke; en förnuftig röst i en värld som gör allt i sin makt för att motverka förnuft. Chihiro vill rädda sina föräldrar och Mahito vill rädda sin moster Natsuko, men sagopremissen dör i Mahitos fall eftersom Natsuko och han saknar en relation, då han har kämpat emot henne hela tiden de har känt varandra och hon lät inte pojken hantera situationen i sin egna takt. Att placera alla komplexa karaktärsrelationer i en sådan vild del är utmanande och i många andra fall har lett till katastrof, men detta är Miyazaki vi pratar om. Han vet exakt vilka delar som behöver rampljuset, hur länge vi behöver vara där, vilken struktur och inramning som är passande, vilken information som måste vara explicit eller endast för tolkning. Att grabben har en stel personlighet och sätt att uttrycka sig själv är ett medvetet val från filmskaparna är vad jag försöker få fram, så resten av rollistan och världen kan lysa, bara att till skillnad från någonting som Avatar eller andra Hollywood kassasuccéer med liknande huvudkaraktärer, finns det någonting intressant i Pojken och Hägern. Mahito vill ha sin mor, men inser att allting inte kan existera i all evighet och måste eventuellt släppa taget av henne och acceptera ett nytt liv utan henne, något som är reflekterat i den större fantasivärlden, där rymdstenen inte kan hållas på plats längre och är en dåres uppdrag att försöka upprätthålla status quo över någonting mänskligheten ej kan kontrollera. Med det måste vi prata om regissören igen.
Följande stycke kommer med en förvarning om att man aldrig ska lita på vad filmskaparna säger om sina egna filmer. Sedan ska filmskaparna inte överskugga tittarnas egna tolkning av deras konst. Producent Toshio Suzuki sa tydligt i en intervju att filmen handlar om Miyazaki. Mannen växte upp i en ödelagd tid, hans mor var inlagd på sjukhus under en lång period och på grund av den hemska världen flydde han till den naiva och inspirerande världen bestående av berättelser, sedan skapade historier själv i förhoppning om att ge en nypa ljus till andra i en farlig och mörk verklighet. Mahitos mor dog under kriget, sedan flydde till en annan värld som ett sätt att undkomma världens ondska och återvänder till verkligheten där han nu har blivit en visare person som förhoppningsvis kan göra verkligheten till en ljuvligare plats, även ifall det varar bara i två timmar. Den unga pojken representerar naturligtvis Miyazakis yngre själv och hägern den fantasifulla, vuxnare sidan som försöker vägleda pojken på rätt väg. Farbrorn kan också symbolisera Miyazakis moderna själv, i att han har en negativ syn på världen fylld med hemskheter och vill fly därifrån till en perfekt värld, men som pojken observerar är hans värld byggd på stenar och inte trä; stenar används för gravar trots allt. Det Blåser Upp En Vind hade också den meta sidan till sig med Jiro karaktären och hans kamp med att skapa fördömda drömmar och en sida av mig förstår den tolkningen av Pojken och Hägern också, fast tack och lov fungerar filmen även borttaget från sitt specifika kontext utanför filmvärlden. Utanför handlingen och karaktärerna har filmen en stark teknisk sida också. Eftersom detta är Ghibli behöver jag bara säga att animeringen är fläckfri eftersom det är förväntat, så vi pratar om användningen av färg istället. Som tidigare nämnt representerar Mahito och fågeln samma person i verkligheten och deras färger reflekterar detta också, med Mahitos ljusblåa klädsel som ser grå ut i vissa tagningar och liknar fågelns fjädrar. Farbrorn har en mörkare palett, fast ändå är stenarna han använder och självaste rymdstenen i samma grå som Mahito, som ett sätt att visa hur pojken alltid var tänkt att vara hans efterträdare. Som en kontrast till det gråa har vi Natsuko som har på sig gult och orange, vilket i färgteori är gråtts komplementfärg och ändå är på den motsatta sidan av färghjulet; de fungerar ihop men har motsatta motivationer och avsikter med sina handlingar. Kiriko har liknande färger och därmed blir karaktären som assisterar Mahito i drömvärlden, bara att hon saknar det röda som är diskret implementerat i Natsukos kläder. Röd verkar vara färgen som symboliserar auktoritet eller ledarskap, eftersom parakit kungen är absolut täckt i röd och Mahitos mamma har en vacker illröd klänning och kan framkalla röd eld. Dessutom är hennes scener täckta i röda bakgrundsfärger medans resten av filmen implementerar någon nyans av grön eller brun. Till dem som ställer frågor om handlingen och motivationerna och påstår att dem aspekterna inte är genomtänkta, kan känna lättnad i att allting på skärmen är genomtänkt eftersom den tänktes igenom väldigt länge, då filmens stora frågor egentligen härstammar från filmens slut.
Pojken och Skribenten
Den sista scenen Mahito och hägern delar är en extra del jag fortfarande inte vet hur jag ska tolka. Med Miyazakis bakgrund i åtanke kan fågeln representera Miyazaki som kommunicerar till Mahito (publiken) att de kommer glömma av vissa ögonblick i sin uppväxt, som ett sätt att fortsätta framåt i livet och det är okej att inte komma ihåg allting och inte bli besatt med den hemska sidan av uppväxten. Eller så kunde det simpelt varit filmens sätt att ge ett mysterium till hela alltet; var det en inbildning eller var det på riktigt? Poängen här är att budskapet och känslorna var äkta – det vill säga tillräckligt äkta för Mahito – så även ifall upplevelsen var skapat inom vidskepelsens väggar och ses vara rök och speglar eller barnslig intuition, finns det ett genuint uttryck av rädslor unga – till en viss gräns – funderar över. Kommer man bli bortglömd? Kommer mina föräldrar glömma bort mig? Kommer jag glömma av dem? Filmen djärvt säger att man borde kasta undan de hemskare tankarna och tvivlen emot tid spenderad med personerna som verkligen bryr sig. Farbrorns sista ord till pojken är att Mahito borde bygga sitt egna torn och kungarike fri från illvilja, så filmen bär inte på ett mörkt eller grymt eller rått budskap som innehållet vid första intryck verkar kommunicera. Så vilka är filmen gjord för? Filmen är optimistisk, samtidigt inte lika färgglad och attraktiv i sitt utseende som folkmassan vill se, men folk i västvärlden är nu intresserade i anime, speciellt tonåringar och unga vuxna, så filmen verkar nästan existera i en liten flik endast för dem; för mörk för de små och inte för vuxet så det inte skrämmer bort folk som än tycker om animering. Som tidigare sagt är handlingen, karaktärerna och konflikterna etablerade, utforskade och plockade isär när eftertexterna kommer, animeringen är toppkvalité med en färgpalett som kommunicerar karaktärerna effektivt, designen till världen och karaktärerna har oändlig mängd personlighet, budskapet är universellt resonerande utan att det blir klyschigt eller förutsägbart, strukturen och berättarstilen är unik, den är känslomässigt kraftfull med varierande känslor som gräver djupt och är tematiskt stenhård. Så jag känner mig bekväm i att säga att den här filmen är bra. På den mera kontroversiella sidan skulle jag påstå att Pojken och Hägern är bland de bästa filmerna Miyazaki har regisserat och i sin tur hamnar bland de bästa filmerna inom all animerings historia. Ifall ni inte håller med är det helt okej, men detta är vad jag har törstat efter under hela 2020-talet; en helt innovativ och banbrytande bit konst som inte oroar sig om förväntningar och istället skapar en underbar upplevelse genom sina begränsningar och lyckas nå en högre nivå tack vare sitt tidlösa innehåll, konst och musik. Undine var likadan och jag trodde Killers of the Flower Moon skulle toppa min lista med favoritfilmer under 2023 och Miyazaki istället tog mina höga förväntningar och sköt filmen upp till solen. Fantastisk och jag har inga fler ord för den, förutom att väldigt få filmer under det kommande decenniet kommer toppa den.
