mrtambourineniclas.blogg.se

Här kan du läsa ett galet passionerad filmentusiast och amatörkritiker skriva om nya så väl som äldre filmer från en sådan objektiv synvinkel som han är kapabel att ge... med stavfel naturligtvis.

T2: Trainspotting

Publicerad 2017-02-26 03:58:00 i 2017, Drama, Komedi,

"Trainspotting" är en 1996 film regisserad av Danny Boyle och är baserad på Irvine Welsh boken med samma namn. Både boken och filmen är kontroversiella för sina grova avbildningar av arbetarklassen i Skottland, fyllda med svärord, snuskigt och omoget beteende, droganvändning och våld som händer i vissa cirklar. Vad Welsh gjorde dock var att han tog det här konceptet och förvandlade det som borde vara hemskt och extremt dramatiskt till någonting förvånansvärt roligt och skrattretande. Idiotiska karaktärer som spenderar tid med folk som är lika idiotiska dem själva på sina egna udda vis. Inte att man hatar eller ser ner på dessa karaktärer, utan det är bara en komiskt överdriven avbildning av folk som har valt att inte leva samma tråkiga och repetitiva liv som resten av oss gör. Filmen har blivit lite av en kult klassiker på senaste år, vilket inte är svårt att förstå, när den är delvis ansvarig för att sätta brittisk film på kartan för resten av västvärlden och blev för det mesta kritiskt belönad också. Det kom en hel del Welsh adapteringar efter "Trainspotting", vars inga var tillräckligt hög i kvalité för att fånga hans ikoniska humor eller stil. Det var inte förens under 2013 med filmen ’’Filth’’ där jag äntligen kände Welshs författartalanger löpa av skärmen, med sin stenhårda och kolsvarta humor, skådespelartalang och en stor ’’A Clockwork Orange’’ influens. Efter ’’Filth’’ trodde jag vi skulle få fler mörkare och utmanande komedier, men det hände inte och som ett resultat kändes många andra mörka komedier istället som oskyldiga verk i jämförelse, som ’’Youth’’, ’’Deadpool’’, ’’The Lobster’’, ’’Seven Psychopaths’’, ’’Birdman Or: (The Unexpected Virtue of Ignorance)'' och ’’Calvary’’. För mig var dessa filmer lite för snobbiga eller utmanande för att möta standarden ’’Trainspotting’’ satte för så många år sedan. ’’The Wolf of Wallstreet’’ släpptes samma år och gav oss ’’Filth’’ fast från Martin Scorseses talangfulla filmskaparstil och har blivit kallad en utav decenniets bästa filmer och blev slaktad av mainstream journalister för sitt hemska innehåll. Så nu är vi här under 2017 och ingenting har toppat ’’Filth’’ och ’’The Wolf of Wallstreet’’ för mig, trotts att många kritiker inte föredrar ’’Filth’’ över andra svarta komedier. Förra året fick vi en trailer för ’’T2: Trainspotting’’, en uppföljare till ’’Trainspotting’’. I en värld där det enda Hollywood producerar nu för tiden är uppföljare, remakes eller inlägg i ett cinematic universe blev jag lite sjuk i magen och själen när jag läste titeln. Samtidigt är jag en stor fantast av Irvine Welsh, jag tycker om boken ’’Porno’’ filmen är baserad på och regissören Danny Boyle är riktigt talangfull och har skapat kritiskt belönade verk efter ’’Trainspotting’’, som ’’28 Days Later’’, ’’127 Hours’’ och ’’Sunshine’' och Oscar vinnaren ’’Slumdog Millionlire’’.

Mark Renton (Ewen McGregor) överger sin familj i Amsterdam för att besöka sin hemstad i Skottland och träffa sina gamla kamrater Simon (Jonny Lee Miller) och Daniel (Ewen Bremner). Det jobbiga är att efter att ha snott 16000 pund från gruppen utan att säga ett ord och aldrig hörde av sig efter det, så ingen tycker om att han är tillbaks. Ännu värre planerar Begbie (Robert Carlyle) att bryta ut ur fängelset och han vill inget mer än att komma tillbaks till kriminallivet och få se Mark död.
Detta är den korta summeringen som ger en översyn kring vad som händer i filmen, men det är otroligt många saker som händer här. Filmen gräver in i Daniels heroin beroende, Marks problem hemma, Simons ekonomi problem, Begbies relation med hans son, Mark, Simon och nykomlingen Veronika (Angela Nedyalkova) försöker skaffa pengar för en brodell, Simon försöker utpressa en rik person för pengar och en massa annat som jag inte vill avslöja här. Handlingen är överfylld med saker som egentligen inte hör hemma här och hälften är inte särkilt roliga att sitta igenom. Hela brodell delen i filmen är inte märkvärdigt rolig eller sätter upp andra scener för bra drama eller komedi. Egentligen är flesta element i handlingen inkluderade endast för att dra karaktärer från en scen till en annan och har inte så mycket att göra med varandra. Varje gång det klipper iväg till Begbie känns det så skilt från resten av filmen att man undrar varför man spenderar tid med honom och vad hans scener leder till är inte lika starka som jag hoppades på. När man inser dessa problem och accepterar att de kommer vara med i filmens hela speltid dock kan man hitta underhållning här. Trotts att handlingen är utspritt och tråkig, så tar karaktärerna och berättandet handlingen till en högre nivå än vad andra dåliga draman gör. Det är klichéer och stereotyper närvarande, men berättandet och karaktärers interaktioner med varandra får dessa element verka organiska för filmen och verka naturliga i miljöerna karaktärerna blir placerade i. Närvarande är droger, många svärord, fula lägenheter, smutsiga dansklubbar, utslitna barer, praktiskt taget allting man förknippar med ’’Trainspotting’’. Dialogen speciellt låter dramat och humorn blomstra, med att de tacklar riktigt hemska ämnen och hur dessa medelåldersmänniskorna är så trötta på livet och vad som har hänt dem under de senaste 20 åren. ’Medelålderskris’ är ett billigt ord att använda, men hela filmen dyker rakt in i allting man förknippar med bli för gammal och långsamt ruttna bort. Dramat är tungt den här gången och det skär en i hjärtat och samtidigt får en att skratta när man tänker på det för mycket. Detta är Welshs stil och jag är riktigt glad att det är gjort så bra här. Det finns uppenbara och löjliga skämt här också, som är lika absurda och i lika dålig smak som i första filmen, men här känns det som att skämten passar in bättre här än i den första. Efter att ha sett ’’Trainspotting’’ igen märkte jag hur mycket jag hur mycket filmens sista halvtimma var ganska tråkig, medan ’’T2: Trainspotting’’ fungerar igenom hela sin speltid med några svaga element här och där istället för att klämma ihop det under sin sista tredjedel. Med det sagt var filmens klimax inte fängslande för mig, utan kändes som att jag hoppade in i en helt annan film.
Så handlingen har några träffar och några missar, men vad som verkligen fick mig att älska den här filmen från början till slut, trotts sina problem, var filmskapandet. Nu när Danny Boyle har fått fäste på hur man gör filmer under dessa senaste två decennierna verkar det som att han verkligen vet hur man gör vinklar och en films takt fängslande. Många scener ser ut som grundade versioner av ’’Vertigo’’ eller ’’The Shining’’ i hur abstrakta vissa ögonblick är. Användningen av färg är lite neo-noir inspirerat med så många olika användning av ljus och färgkorrigering. Det är också en överanvändning av stilbilder som skapar en intressant effekt. Med alla element på plats känns det som att jag blir dragen in i en annan värld fylld med skräck och saker man inte vill se, nästan som en mardröm eller psykedelisk drogpåverkning. Det var så många gånger jag titta på skärmen och blev förbryllad av hur vackert det var och hur jag ville se mer. Musiken är också fenomenal, fylld med klassiska och nya låtar från olika genrer, mest från punk och hip-hop av alla genrer. Många Young Fathers låtar här, vilket är ett band jag högt rekommenderar att du lyssnar på.

’’T2: Trainspotting’’ har inte fått fantastiska betyg, vilket jag förstår varför. Det finns mycket här som drar ut sig längre än vad det borde vara och handlingen är varken otroligt originell, spännande eller fängslande. Fast samtidigt är jag villig att låta dessa saker vara en del utav upplevelsen. Det finns mycket att tycka om här, som karaktärerna, alla vuxna och hemska teman, skådespelarna, berättandet, dialogen, komedin och speciellt alla filmens enastående tekniska förmåga, med sitt filmskapande och soundtrack. För mig samlas alla dessa element och skapar en bra film jag gärna rekommenderar. För en film jag inte trodde behövde existera fick den mig att ändra min attityd mot den, med hur bra den var och sitt budskap man inte ser i filmer så ofta, speciellt i komedier. Jag skulle gå så långt att säga jag tycker om den här lika mycket som ’’Trainspotting’’, vilket är en film som inte har åldrats världens bästa. Jag är väldigt glad att jag såg ’’T2: Trainspotting’’ och är en film som troligen kommer växa på mig mer och mer och troligen bli en av mina favoriter från i år. Musiken i sig självt kommer få filmen att landa på min lista bland favoritfilmer vid slutet av året.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela