The Breadwinner (/Den Osynliga Flickan)
De Osynliga Flickan är den senaste filmen från Cartoon Saloon. Ett irländskt animeringsföretag som har vänner och familj omkring hela Europa, mest i Danmark och Frankrike. Grundaren för företaget, Tom Moore, gjorde ett stort första intryck hos animation fantaster med The Secret of Kells under 2009. I en tidsera då CG animerade filmer var praktiskt taget det enda som släpptes i västvärlden var det riktigt uppfriskande att se en film som var traditionellt animerat och inte var från Disney. Företaget fortsatte att bygga upp sitt rykte med Song of the Sea, vilket var en film som blev nominerad till bästa animerade film under 2015 Oscarsgalan. Ifall du inte har sett Song of the Sea högt rekommenderar jag att du gör så, eftersom den är en av det här decenniets bästa animerade filmer och bästa filmer oavsett genre. Detta är mest tack vare Tom Moores tidlösa manus och tidlösa influenser, som irländska folksagor och The Wizard of Oz. Detta väckte folks intresse i tecknade filmer från europeiska länder, några gjorda av folk som har jobbat för Cartoon Saloon, filmer som Long Way North, The Girl Without Hands, Ernest and Celestine och April and the Extraordinary World. Frankrike är fortfarande kungen när det gäller animerade filmer, men det är skönt att få se andra länder få lite igenkännande också. Jag tycker om Cartoon Saloon, men projekt där Tom Moore inte har varit projekt ledare har inte varit lika imponerade i jämförelse. Detta gjorde mig lite bekymrad över Den Osynliga Flickan när han inte var inblandad i projektet, eftersom han blev upptagen med sin kommande film Wolfwalkers. Fast samtidigt kommer vi inte få traditionell animation från någon annanstans i Europa i år, så vi tar det lilla vi får.
Filmen centrerar runt Parvana, en flicka som bor i Afghanistan och måste försörja sin familj genom att sälja sina ägodelar för att överleva. Efter att hennes far blir borttaget för att han anses som ett hot för staten måste hon ta hand om familjen själv, men hon är en kvinna och kan därför inte gå ut själv utan en mans närvaro eftersom familjen bor i en Islamisk stat. Så hon skär av sitt hår, klär sig i pojk kläder och i hemlighet försörjer familjen. Det är en stor risk, men det är någonting som måste göras. Under tiden måste hon lista ut ett sätt att få sin pappa ut ur fängelse.
Så här har vi en film som tacklar på väldigt seriösa ämnen, som politiskt islamiskt styre, sexism, censur och misshandel, gjord för en yngre målgrupp, vilket är någonting väldigt känsligt för många föräldrar där ute. Förvarning från mig är att ifall du har väldigt unga barn så rekommenderar jag att du inte låter dem se filmen, eftersom innehållet är hardcore på ställen. Den är inte explicit när det gäller sex eller våld, men filmen antyder att hemska saker konstant pågår utanför ramen. Det största problemet filmen har är att det inte finns någon målgrupp den inriktar sig på. Inte när det gäller marknadsföring eller användning av språk, tack och lov, men berättandet, tonen, karaktärerna och innehållet i scener är ganska obalanserat och tar extrema svängar konstant. På den ena sidan finns det en diskret avbildning av ett partitaktiskt samhälle, fast på den andra sidan finns det våldsamma och överdrivna scener då karaktärer skriker med den absolut minst direkta dialogen jag har hört i en film gjord för barn. Filmen vill vara romantiserad, men samtidigt försöker vara så smutsig och brutal den är tillåten att vara. Song of the Sea gjorde detta också, med sitt prat om mödradödlighet och depression, men i den filmen var det strukturerat och presenterat subtilare på ett sätt så barn kan förstå vad som pågår i konflikterna och dramat. Dessa kontraster är naturligtvis medvetet gjorda på det viset i Den Osynliga Flickan och det är skönt att filmen försöker ta risker, men resultatet blir att filmen inte kommer koppla med många. Barn kommer inte visa uppmärksamhet för att den pratar om ämnen de inte kan begripa än, föräldrar blir inte investerade eftersom filmen är för barnslig på ställen och tonåringar är inte intresserade i animerade filmer. Det skriker dåligt jobb från klippning och regissörs fronten, där hela filmen försöker ta kakan och äta den också utan att försöka. Detta gjorde att alla diskretare scener och tystare scener blev det bästa med hela filmen, eftersom man får se karaktärernas mänskligare sidor och gör att inte hela handlingen blir ett ’’ont mot gott’’ scenario. Det finns en serie med scener som inblandar ett brev som jag tycker om mycket, Parvanas interaktioner med sin kamrat är väldigt genuina och erbjuder lättsmält charmig humor och när filmen försöker peka ut det negativa med Islam i sociala situationer och censur är den väldigt effektivt. En film som gör detta till bättre effekt är Persepolis, vilket är en film jag högt rekommenderar att du ser ifall du inte redan har. Varje gång handlingen om Parvanas far, den Islamska statens korruption och kriget dök upp kändes filmen tråkig och överdriven, till gränsen då man börjar skratta åt det lite grann. Den första scenen var speciellt chockerande för mig när en tonåring skriker rakt i flickans ansikte om hur Islam är början och slutet för allt, så att vi ska veta att Islam är ont, någonting man inte förväntar sig i en animerad film med den här färgglada och ljuvliga konststilen. Jag har inget problem med det här budskapet generellt, men filmen var inte tillräckligt komplext och inte tillräckligt rik på olika perspektiv för att kvalificeras som viktig eller djup i kontext med den moderna filmvärlden. Det är inte dåligt, bara klumpig och hackig i berättandet. Parvana är en karaktär man kan lätt tycka om, tack vare hennes stora investering i vad som pågår runt omkring henne och hon beter sig som ett riktigt barn. Det är också en diskret detalj som inblandar hår som jag tycker om, speciellt hur det är animerat. På tala om animationen är det väldigt snyggt utfört och karaktärerna matchar bakgrunderna superbt.
Den Osynliga Flickan har ett viktigt budskap den får fram, men ibland känns det som att filmen prioriterar att prata om problem i verkligheten hellre än att skapa ett narrativ som är underhållande eller tillfredsställande. Det är många ställen då dialog tar över för många scener och visuellt berättande är inte närvarande tillräckligt ofta. När filmen underhåller och är dramatisk är den väldigt effektiv och räddar filmen tycker jag, men det är många delar som förhindrar mig att vilja sitta igenom den igen. För mig väger allt positivt mer än allt negativt och i slutändan rekommenderar jag den här, men det är svårt att göra när jag har ingen aning om vilka förutom animation fantaster och de politiskt intresserade skulle tycka om den här.
