mrtambourineniclas.blogg.se

I en tid där rockmusik är lite av en döende konst, där flesta band vill antingen låta som klassiker som Led Zepplin eller AC/DC eller låta som andra genrer helt och hållet, är det ganska skönt att Black Country, New Road bär på sin genre med stålthet, då deras skivor tänker framåt hellre än bakåt. Som jag förstår det som har sångaren lämnat bandet så han kan lösa sin psykologiska ohälsa, något som är lätt förstått och jag hoppas han löser det. Tills deras kommande projekt har vi två fantastiska skivor från bandet. Många ballader på Ants From Up There, några influenser från proggrock och jazz och ekar tidiga Arcade Fire skivor med den lugna instrumenteringen på många spår.

 

Skrev en hel recension för Kendrick Lamars senaste skiva och mina åsikter kring den är i störst del samma. Vid flera lyssningar är jag nästan frestad att skippa första halvan och hoppa rakt in i Silent Hill och lyssna på ett väldigt bra flöde med bra skrivna, rak-på-sak hip-hop låtar som tar upp ämnen väldigt få rappare idag inte ens vågar röra, som transfolk, homofobi, sexuella övergrepp, självständighet med sitt spirituella själv, osv. Produktionsmässigt är skivan lite av en besvikelse, men samtidigt är det inte på samma mainstream nivå som Damn. var och är nog varför folk inte har fastnat för den förutom dem som lyssnade på To Pimp A Butterfly när den först kom, när det lyriska innehållet inte är lika direkt eller har så repetitiva hooks. Inte för turnup folket som älskade singlarna från Damn. och inte för dem som älskade den kulturella produktionen To Pimp A Butterfly hade, så den resonerar mer med Kendricks hardcore fantaster och med skivans budskap i åtanke är det inte svårt att förstå varför; Kendrick vill inte nödvändigtvis vara en superstjärna längre och vill istället fokusera på sitt egna liv... för tillfället i alla fall. I choose me, I'm sorry.

 

När det gäller The White Stripes och Jack Whites diskografi är jag ganska obekant med dem, när angry white boy rock från 2000-talet inte har intresserat mig på många år, men jag har tyckt om Jack Whites senaste två skivor. Boarding House Reach och Fear of the Dawn är som Black Country, New Road i att Jack White tänker framåt, med gränsfall experimentella låtar som är udda för att det är skoj, som Hi-De-Ho med Q-Tip utav alla rappare därute och ändå fungerar det perfekt. Antagligen släpper han också en ny skiva i juli och jag ser fram emot det. Fear of the Dawn har tung gitarr, absurda lyriska omvägar och påminner lite om Queens of the Stone Age senaste skiva Villains, med den högljudda produktionen och gränsfall irriterande växlingar i instrumenteringen och sjungandet. Villains var inte perfekt och det är inte Fear of the Dawn exakt heller, men det är roligt att få höra något nytt och uppfriskande.

 

Detta är den senaste skivan från singer-songwriter Regina Spektor och är sex år sedan hennes förra skiva Remember Us To Life, vilket var min stora introduktion till hennes diskografi. Älskar hennes poesi, hur hon hittar ljuvliga harmonier och får varje bit instrumentering låta som om dem studsar på varandra på varje spår. Det är en bra kombination av akustiska och elektroniska instrument och låttexterna är gränsfall galna och äventyrliga samtidigt, en kvalité till hennes musik jag tycker uppkommer på Home, Before and After ganska ofta. Up the Mountain speciellt är fylld med 2010-tal Swans liknande repetition som ökar i spänning och bygger upp till en sådan intensitet att det kollapsar på sig själv, resulterar i en singel som lätt är bland mina favoritlåtar från i år. Den är ganska ny när jag skriver det här och har lyssnat på den en massa.

 

Autobots: roll out! Här har vi en artist som har varit väldigt irriterande för mig. Han släppte Food & Liquor och The Cool, som var bra och konsekventa skivor, sedan släppte han skräpskivan Lasers, den onödigt kommersiella och hackiga Food & Liquor 2 och sedan Tetsuo & Youth som hade några bra låtar på sig och hade ett bra koncept, ändå blev sämre tack vare några klumpiga hooks och radiovänliga spår som Blur My Hands som inte passade in. Sedan skippade jag dem kommande skivorna när jag inte hörde så snälla saker om dem och trodde att jag endast skulle förknippa honom med Street Fighter turneringar i framtiden, men nu har vi en ny skiva från honom och är äntligen ett album som är konsekvent igen. Borta är dem överdramatiserade refrängerna, till mestadels den trendiga produktionen och är fyllda med ofiltrerad lyriskt innehåll jag tror Lupes fantaster har varit törstiga för ett ganska långt tag nu. Den korta speltiden på fyrtio minuter hjälper också; skär bort all onödig fett. I en era där jazz rap är accepterat är det inte underligt att det dyker upp ganska ofta på Drill Music In Zion, med Kiosk och Ms. Mural som mina favoriter, men samtidigt är trap produktionen på Autoboto underligt passande och med tanke på det lyriska innehållet är det ett medvetet val av kontrast från Lupes sida. Drill musik är en genre jag var ganska obekant med tills jag lyssnade på den här skivan och generellt är en form av trap som härstammar från Chicago och Lupe rappar om Chicago på skivan, dess klasspolitik, musikindustrin och dess påverkan på ungt folk, materialism, osv. och är riktigt klipskt, är konstant kreativt i hur det är presenterat och hans rappande är fläckfritt. I Lupe tradition finns det mycket att packa upp här och analysera, något jag inte klagar om. Skivan är bra och det är så skoj att få höra Lupe i toppform igen.