mrtambourineniclas.blogg.se

You Were Never Really Here är den senaste filmen från regissör och manusförfattare Lynne Ramsay. Hon har varit ett relativt stort namn inom filmvärlden med sin underground genombrott film Ratcatcher, en film som jag är väldigt bekant med eftersom den visades under min filmvetenskap utbildning på Göteborgs Universitet för några år sedan. Ramsay gör inte filmer särskilt ofta, med bara fyra långfilmer under sitt bälte, men hon ersätter kvantitet med kvalité oftast. Ifall du inte har sett 2011 filmen We Need to Talk About Kevin högt rekommenderar jag att du gör så, eftersom det kommer vara en unik och skrämmande upplevelse för dig. Berättartekniker hon använder i sina filmer dyker inte upp i flesta filmer som släpps idag, med en stor fokus på visuellt berättande backat med torterade och vridna karaktärer i en miljö som är väldigt sjuk och äcklig. Den uppenbara jämförelsen borde vara David Fincher, men hon har en större koppling till klassiska thriller och skräck regissörer som Alfred Hitchcock och John Carpenter, med hennes stora fokus på psykologisk plågade karaktärer och deras begränsade världssyn. Ännu större koppling är att hon inte förhindrar en budget eller produktionsstudio från att komma i vägen för hennes vision. Detta resulterar i att handlingen får inte så mycket rum i hennes filmers narrativ och istället låter manusen att dissekera sina huvudkaraktärer från olika vinklar. Hon är en extremt talangfull filmskapare också som vet hur man komponerar intressanta och meningsfulla tagningar utan att det blir distraherande eller för uppenbart vad scenen försöker utrycka för publiken. Hon har en extrem talang som en filmskapare och gör henne till en utav den moderna filmvärldens starkaste röster. You Were Never Really Here är definitivt en film att se fram emot ifall man är en fantast av film, vilket gjorde att jag blev nästan tvungen att se den under filmfestivalen i Göteborg tidigare under året.

Joe (Joaquin Phoenix) är en ex soldat som nu spenderar tid som en sorts privatdetektiv. Han specialiserar i fall om barnkidnappning och barnhandel, vilket han har en stark personlig koppling med. En dag får han ett uppdrag att rädda en dotter som tillhör en senator och kunden ber honom att verkligen skada kidnapparna som han brukar göra på sina jobb. Mer än så avslöjar jag inte här.
Jag var väldigt glad för att jag bestämde mig inte se trailern, eftersom det avslöjar för mycket om hur strukturen är utlagd och visar alla viktiga bilder som kommer vara med i handlingen. Åter igen presenterar Ramsay ett hemskt narrativ som skapar en bitter världssyn och försöker reflektera vår verklighet. Närvarande är minderårig våldtäkt, självmordstankar, extremt våld, mord och listan fortsätter med hemska bilder. Hur filmen visar dessa delar är dock inte explicit, utan fokuserar på efterverkan på våldet och hur folket reagerar runt omkring, inte långt ifrån vad filmer som Pulp Fiction gjorde. Fantasin fyller in allting vad som händer med Joes offer, fast detta förhindrar inte scener från att vara chockerande och brutala. När det gäller handlingen sig självt så är det så traditionellt som det kan bli, med en hjälte som måste rädda den unga damen i nöd, men detaljerna presenterade förvandlar alltihop till en hemsk saga. Filmen slänger inga nya eller gimmick tvistar under filmens gång, utan manuset är mer intresserad i att visa av Joes karaktär i detalj. Man kan säga att hela filmen är en karaktärsstudie och den förlitar sig på att publiken kommer vara tillräckligt fängslade av Joe, vilket jag var i alla fall. Han lider rejält av PTSD från hans tid med armén, hans komplicerade relation med sin mor och far har haft en stor påverkan i hans uppväxt och hans nuvarande jobb är inte särskilt trevligt heller. Oftast är detta berättat visuellt med hårda klippningar till hans barndom och tid som soldat på uppdrag backad med ett soundtrack som kan kvalificeras som industriellt noise och ambient på ställen. Trotts att karaktären är vackert skriven och filmen är inte blyg att visa av hans torterade förflutna så kommer mycket ur karaktären från Joaquin Phoenix uppträdande. Hans hållning, långsamma och stela gång, skadade och svullna ansikte, stora och utslitna kroppsbyggnad och själlösa ögon verkligen utvecklar den här karaktären till något helt annat. Phoenix är helt jävla otrolig i den här rollen och behöver inte säga mycket för att ge publiken en idé om hans karaktär tack vare allt jag precis listade. Joe är en sådan fascinerande karaktär att han bär hela filmen på sina axlar och det går väldigt smidigt. Detta passar speltiden också, med sin bekväma nittio minuter som den aldrig slösar bort en enda sekund på med filler eller sidokaraktärer som inte har någon relevans till handlingen eller huvudkaraktärens inre konflikter. Med tanke på hur tajt och kort filmen är så kanske det krävs mer än en visning för vissa att förstå vad som händer, men tack och lov är takten så snyggt utförd att det inte blir ett problem. Mitt klagomål med filmen är att självaste grunden i handlingen är för simpel, men åter igen är detta inte filmens fokus.
När det gäller filmens tekniska sida kan jag inte ge den här filmen tillräckligt med beröm. Alla tagningarna är genialt komponerade med konstanta varierande sätt att berätta hur karaktärerna känner under den tiden. Bilderna filmen presenterar är så vackra att man tappar hakan ibland, tack vare klipsk användning av negative space och dynamisk ljus. Musiken förtjänar galet beröm, som medvetet hoppar mellan olika genrer, vare sig det är klassisk, industriell rock, noise eller glitch electronica. Filmens ljudmix sticker ut också, med nästan dövande ljud när Joe går igenom staden då man bara hör högt tonade spårvagnar och bilar. Det verkligen suger in en i filmens bleka och avdomnade värld och huvudkaraktär.

You Were Never Really Here är absolut fantastisk. Den har blivit jämförd med Taxi Driver, men för mig borde en bättre jämförelse vara med nyliga b-filmer som Drive och Under the Skin. Den är väldigt mörk, ibland läskig och för det mesta inte särskilt bekväm att titta på, men samtidigt har en fantastisk teknisk förmåga och behandlar inte sin publik som idioter. Det är mycket att svälja här, men filmen tillåter en att analysera filmen bit för bit utan att den matar en budskapet eller karaktärsutvecklingen. Det är så skönt att få se Ramsay tillbaks efter alla dessa år, detta är definitivt en utav årets bästa filmer och jag kommer garanterat se den många gånger till i framtiden.