Atlantis: En Försvunnen Värld (2001)
Atlantis har varit en fascination för mänskligheten ända sedan Platons påstående om öns existens sedan 1500-talet och igenom litteratur, konst och popkultur har myten fortfarande varit i flestas medvetande. Min stora uppenbarelse om hur grym berättelsen var skedde när jag läste En Världsomsegling Under Havet av Jules Verne i min barndom, där Kapten Nemo går på en vandring på havets botten tillsammans med sina oönskade gäster för att visa av staden Atlantis. En grekisk sjunken utopi som har otänkbar kunskap och skatter bygger upp potential för en fantastisk bok, videospel, serie eller i vissa fall film också. Utan att avslöja för mycket blir en stad gömd under vatten en stor del i Slottet i Cagliostro och många animerade serier från Disney inkluderar staden. Oavsett bra eller dåligt, har varenda berättelse staden har varit med i satt rampljuset på någonting specifikt och viktigt: det handlar aldrig om staden sig självt, utan istället karaktärernas motivation för att antingen hitta den eller utnyttja den för egna själviska mål; inte om stadens historia i sig självt. Det är ett verktyg för handlingen, i försök att etablera antingen tematiska konflikter eller brister i karaktärerna, som besatthet, girighet, makttörst, osv. Vad som har skildrat de bra verken från de dåliga dock är hur nyanserad konflikterna blir med stadens inkludering och än idag tror jag ingen film har lyckats toppa det Slottet i Cagliostro gjorde, som knappt har någonting med Atlantis att göra; en tematisk detalj i en film om ett annars skoj tecknat äventyr. Så när Disney bestämde sig för att bygga en hel långfilm på myten kunde de gå i två riktningar: antingen följa Slottet i Cagliostro modellen och förvandlar staden till en liten detalj i en större berättelse eller bygga hela handlingen kring staden för att skapa en sprillans ny mytologi. Vad Disney bestämde sig för att göra istället var en blandning utav dessa två typerna, något som, för mig, gör filmen narrativt otillfredsställande, då istället för att få ett mytologiskt äventyr centrerar filmens konflikter kring den nördiga killen som har en passion ingen annan tror på, en premiss flesta animatörer hos Disney kan relatera till mer än flesta människor.
Atlantis: En Försvunnen Värld vill ha sin expansiva mytologi runt omkring dem som bor i Atlantis, som att de kan tala alla språk i världen, lever märkvärdigt längre än flesta människor, har en stamkultur och samtidigt har en avancerad teknologi de glömde av hur man använde. En kung och prinsessa med ett mörk förflutna och en historia med rötter i hierarki, överanvändning av makt och en antydd tragedi som ledde till stadens förstörelse. Allt det är fängslande, men filmen bestämmer sig för att också äta tårtan också, genom att inkludera karaktärer och konflikter som har ingenting med det att göra och kan leda till ”problematisk” innebörd ifall man bestämmer sig för att gräva sig in i karaktärernas interaktioner i slutprodukten. Så filmen handlar istället om kolonialisering och utnyttjandet av en minoritets kultur, inte så långt ifrån det Pocahontas gjorde. Fast istället för att den manliga blondinen träffar den sexiga indianprinsessan, handlar Atlantis om den nördiga nollan som träffar den sexiga prinsessan över en fiktiv plats, vilket är åtminstone är ett litet steg ifrån Pocahontas medelmåttiga försök att konfrontera västvärldens erövranden. Det är fortfarande långt ifrån perfekt, då prinsessan Kida är för sexualiserad för denna typ av familjefilm och att Milo måste utbilda henne om sin egna kultur och historia är gränsfall opassande och uråldrig för dagens standard, även ifall det passar in i berättelsen presenterad här. Att skurken vill endast utnyttja stadens historia för finansiell vinst är ytligt, orealistiskt och tråkigt och kulturen i filmen bygger upp till ganska typiska troper man ser i många äventyrsfilmer i västvärlden, som flygskepp inför filmens klimax, en mäktig fantasystjärna blir endast en mcguffin, prinsessan blir kidnappad och hjälten måste rädda henne, osv. Så allt det världsbyggandet leder till ännu en standard Disney film man har sett flera gånger om utan några intressanta tvistar till konflikterna som oftast gör dem berättelserna värda att återbesöka. Slottet i Cagliostro hade också dessa troper och klyschor, men den filmen hade ingen pretention om att den faktiskt handlade om något viktigare än att antihjälten måste stoppa skurken med hjälp av sina färgglada vänner på båda sidorna. Indiana Jones är ytterligare en filmserie som inkluderar många klassiska religiösa symboler för att berätta sin historia och dem symbolerna blir aldrig riktigt förklarade hur de fungerar eller ifall gudarna ens finns, då deras närvaro i handlingen har lite till ingen relevans, då det handlar om Indiana Jones kamp att behöva stoppa hemska karaktärer från att utnyttja symbolerna, vare sig det är nazister, religiösa extremister eller… nazister igen. Atlantis vill fortfarande behålla sin Indiana Jones liknande simpelhet och ändå inkludera en förlängd förklaring för vad exakt som händer med de övernaturliga delarna och som ett resultat levererar inte något tillfredställande på båda fronter.
Karaktärerna i Atlantis får dessutom en stor smäll från den här medelvägen filmen tar när det gäller äventyr och mytologi, då den första halvan är ägnad till att visa av sin expansiva rollista, för att sedan slänga dem åt sidan i utbyte mot Atlantisvärlden. Milo är den enda karaktären som blir ordentligt utforskad i hela filmen med en central rollista bestående av fjorton karaktärer, varav resten av filmen har ingen aning vad den vill göra med dem. Allihopa får sina blixtsnabba introduktioner på båten, ubåten och resan mot Atlantis. Både Moliere och Fiins introduktioner är sammanlagt under två minuter och under resten av filmens speltid är deras närvaro knappt märkvärdiga, då de knuffas undan i utbyte mot interaktioner mellan Milo och Kida. Det finns en campingscen där varje karaktär får berätta deras bakgrunder och varför de vill ha pengarna från jobbet, vilka är så ytliga man kan tänka sig. De är allihopa minnesvärda karaktärer och har tillräckligt simpla och annorlunda personligheter att skildra dem från varandra, vilket hade passat perfekt in i en tecknad film tillsammans med Musse Pigg och hans vänner, men inte i en sådan seriös och episk berättelse Atlantis presenterar där karaktärer behöver ha mer än endast färgglada personligheter. Eftersom karaktärerna har brist på karaktär hoppar deras motivation konstant fram och tillbaks, där de vill göra det för pengar, sedan helt plötsligt är fascinerade med Atlantis som Milo är, hoppar till omoraliskt beteende för pengarnas skull och sedan vrids tillbaks till sympatiska karaktärer igen och inga av dem ögonblicken är rättfärdiga i kontext med handlingen. I min barndom var jag konstant förvirrad av vad karaktärerna ville ha, vilka som var på vems sida, ifall Milo kunde lita på någon och jag förstod aldrig vad som hände i handlingen. Under min senaste visning förstod jag varför min lilla hjärna inte fastna för karaktärerna och det var nästan ett eureka ögonblick: karaktärerna slutar aldrig prata. Under Disneys tidigaste dagar i animerade långfilmsbranschen hade karaktärerna väldigt lite att säga, då handlingarna var så simpla och när dialog väl kom in var det oftast karaktärsdrivet hellre än att manuset krävde att karaktärerna förklarade för publiken vad som hände i handlingen. Exempelvis i Snövit och de Sju Dvärgarna har drottningen den enda dialogen där hon förklarar sina mål och även där blir det begränsat till att hon ber jägaren att döda Snövit, sedan stannar handlingen ett långt tag tills drottningen får reda på att Snövit lever och utrycker sina planer genom dialog. Samma typ av berättande gäller detsamma för Pinocchio, Fantasia, Dumbo och Bambi, i att Disney ville erbjuda sin publik en känsla hellre än ett svar, något som antagligen har blivit för ostigt för en modern publik som kräver logik i familjefilmer. Därför är Atlantis, en ganska avancerad familjefilm med en massa karaktärer, överfylld med dialog som desperat slår publiken på huvudet med självförklarande dialog om exakt vad som händer, vad insatserna är, vad konsekvenserna är och motivationerna är, utan någon öppenhet för nyans eller filmisk presentation. Eftersom karaktärerna är så ytliga, motivationerna inkonsekventa, handlingen för komplex och konflikterna för simpla försöker filmen fylla in det tomma rummet med dialog och det blir irriterande väldigt snabbt. Istället för att ta sin tid för att ge publiken en känsla, springer filmen igenom scener för att presentera så mycket information som möjligt för att distrahera från att ingenting viktigt händer under filmens första halva och lägger på element som distraherar ännu mer. Whitmore knäppiga yoga när han och Milo träffas, Moliere leker med sand, när Milo och Kida pratar klättrar de upp för byggnader, osv. Den här inriktningen på berättande har varit mer och mer närvarande i Disneys filmografi sedan företaget började producera animerade långfilmer, inklusive i de riktigt bra filmerna som Skönheten och Odjuret, Ringaren i Notre Dame och Kejsarens Nya Stil, men Atlantis representerar den absolut sämsta sorten av den typen av berättande: karaktärerna fortsätter prata och ändå säger ingenting.
När filmen inte är för upptagen att vara medelmåttig har den en massa saker som faktiskt är värda att diskutera. När filmen först släpptes kommenterade kritiker och fantaster av animering på anime influenserna filmen hade, både i animeringen sig självt och innehållet, både med positiva och negativa toner. Det var en bit kontrovers, en så kallad ”stöld” från Disneys sida, då många hardcore fantaster av anime på den tiden peka ut de uppenbara jämförelserna mellan Atlantis och animeserien Nadia: The Secret of Blue Water, som legend Hayao Miyazaki var kopplad till på 70-talet, men sköts upp för att sedan plockas upp för att sändas under 1990. Atlantis regissör Kirk Wise sa att han aldrig hade hört talats som Nadia innan Atlantis var komplett, till vilket Nadia producenterna påstod var en lögn och ville stämma Disney för plagiat på deras verk, men deras produktionsföretag Gainax ville inte konfrontera Disney i rädsla för deras advokater och enorma influens på underhållningsindustrin; de hade troligen blivit mobbade in i förläggning. En hemsk tanke för dem, men på min sida tror jag Kirk Wise talar sanning, fast det betyder nödvändigtvis inte att några karaktärsdesigners eller konstnärer hos Disney såg Nadia och la till det i filmen utan att Krik Wise insåg det. Ifall vi skulle gräva oss in i detta ännu längre kan vi helt och hållet fastna på diskussionen kring originalitet dock och ifall ni vill höra mina åsikter kring det kanske ni kommer ihåg ”good artist copy; great artist steal” från Aladdin recensionen. Vad Atlantis gör med sitt källmaterial är för mina pengar inte särskilt mycket (man behöver bara nämna Laputa – Slottet i Himlen för att se hur en film med en liknande premiss kan nå perfektion ifall hanterat rätt), vilket gör Nadia märkvärdigare i detta fallet, men det betyder inte att Atlantis inte har bra saker i sig och animeringen är utan tvekan bland de bättre delarna. Det är likt Pocahontas i de mera realistiska modellerna och rörelserna, fast den här gången tar råd från Walt Disney han själv genom att ge karaktärerna större och animerade ögon för att fånga en publik lättare. Det når inte samma imponerande skala som Tarzan hade i den titelskaraktärens rörelser, men animeringen har åldrats ganska bra trots studions begränsade tid att få till rörelserna ordentligt. När en tecknad figur har en överdriven design är bristerna i animeringen lättare att acceptera, bara att när en karaktär som ska verka äkta genom sina trovärdiga rörelser är bristerna lättare att märka och riskerar att falla ner i den kusliga dalen, något som inte är fallet med Atlantis. Ansiktena är fortfarande drastiskt olika i jämförelse med de andra karaktärerna och deras tecknade natur lämnar öppenhet för drastiskt olika storlekar. För att onödigt gå in i de negativare aspekterna igen dock har karaktärsanimeringen tagit en smäll som ett resultat av den här stilistiska förändringen. Animatörerna hos Disney är vana att animera sina karaktärer drastiskt annorlunda från varandra med olika sorters kroppsspråk, med Djungelboken som står stolt på bergstoppen, bara att eftersom karaktärerna ska ha realistiska kroppsrörelser kan karaktärerna inte utrycka sig med stora rörelser eller stora ansiktsuttryck som resten av Disneys filmografi har nyttjat sig av tidigare och samtidigt har inte de tillräckligt detaljerade karaktärsdesignerna för att rättfärdiga exkluderingen av karaktärsspecifika rörelser eller visuella karaktärsdrag.
Animefantaster är utan tvekan bekanta med stillhet i flera bilder i både animefilmer och animeserier, där en karaktär inte rör sig för att sälja stillheten eller den dramatiska påverkan händelserna som precis utspelades hade; visa karaktärernas känslor utan att de behöver röra sig, något de högt detaljerade modellerna och ansiktsuttrycken kommunicerar till publiken spektakulärt. Oftast används den här tekniken så animatörerna inte behöver slita extra och produktionsföretagen sparar pengar, men ironiskt nog är de minnesvärdaste scenerna inom animehistoria ögonblick där huvudkaraktärerna slutar bli animerade i några sekunder direkt efter en häpnadsväckande konfrontation. Disneys simplare designs kommer inte i närheten att vara lika detaljerade som flesta animekaraktärer och därmed behöver uttrycka sig genom rörelser, vilket animekonststilen egentligen inte är gjord för och får Atlantis att fastna mellan två världar. Så när karaktärerna står stilla behöver de röra sig ändå och kombinera det med dialogen som aldrig tar en paus får man en ganska irriterande samling med karaktärer. Alltid finns det någonting på skärmen som rör sig och representerar det absolut sämsta med moderna animerade filmer, som oftast brukar användas av animeringsstudios utanför Disney. Exempel på denna hyperaktiva fokusen på rörelse är Legofilmen och Spider-Man: Into the Spider-Verse. Ifall ni tycker om den stilen är det helt okej, men på min sida tål min hjärna inte den konstanta och konsekventa visuella informationen och gör de tidigare nämnda filmerna jobbiga för mig att sitta igenom och Atlantis var märkvärdigt frustrerande för samma anledningar vid min senaste visning. Det fungerar okej som filmen är nu, den följer textbokexemplen på hur man komponerar tagningar och utnyttjar rörelser mellan klippningar för att hjälpa tittaren följa vad som händer, bara att jag hade hellre velat se någonting extremt än något på medelvägen. Moderna exempel på animerade familjefilmer från västvärlden där stillhet används i full effekt är Havets Sång och Pojken och Världen. Ifall ni vill ha exempel på där extrema rörelser och stor mängd dialog används effektivt kan jag peka ut Kung Fu Panda filmerna och en sofistikerad version av det borde vara Insidan Ut. Sedan är det lite problem med läpparna i Atlantis, då rörelserna inte matchar exakt det skådespelarna säger i den engelska versionen, något som inte har varit ett problem tidigare för Disney och ändå dyker upp ganska ofta i Atlantis; en film där övertygande karaktärer var en prioritet. Sedan finns det en mängd kontinuitetsfel igenom speltid- okej det räcker nu, vi måste prata om de positiva delarna. Även fast jag inte köper Milo och Kida som ett romantiskt par, har de fortfarande rolig kemi med varandra och har en söt dynamik där Kida är äventyrlig och Milo är fixerad med de mindre detaljerna i något de upptäcker tillsammans, vilket känns naturligt för dem karaktärerna. Ärligt talat är den duon det bästa med hela filmen och synd nog är deras tid tillsammans kort, då de inte träffas förens halvvägs in i filmen och Kida blir borttagen inför akt 3. När karaktärerna inte pratar får publiken ganska grym musik som komplimenterar den fantastiska konsten och det når en fantastisk höjd i scenen där gänget upptäcker Atlantis Hjärta, en utav de få scenerna i filmen som faktiskt ger publiken en känsla hellre än ett svar.
Med mina negativa kommentarer här vore det inte konstigt att er slutsats är att jag hatar Atlantis, men i slutändan var jag mera uttråkad under min senaste visning. För det mesta skrev jag det jag skrev i ett desperat försök att hitta någonting värt att skriva om. Ibland kom en scen som höll mitt intresse, som exempelvis Atlantis Hjärta scenen, Milo och Kidas roliga interaktioner och de små ögonblicken tillsammans med sidokaraktärerna var tillräckligt charmiga att deras personligheter stack ut från allting annat, som är en medelmåttig version av Indiana Jones trilogin och de bättre delarna ur Kingdom of the Crystal Skull. Ifall Laupta är det bästa den här typen av film kan göra inom animering kommer Atlantis inte i närheten av samma standard, då takten är inkonsekvent, strukturen är stel, karaktärerna är endimensionella och saknar stark motivation, animeringen varierar, stilen är lätt bortglömd och handlingen är bara så tråkig. Det finns element i handlingen som utan tvekan tar Disney till nya höjder för att fånga en vuxnare och mognare publik, bara att dem delarna är begränsade till få korta scener som gör resten utav speltiden en besvikelse i jämförelse. Ärligt talat hamnar Atlantis bland de sämre projekten från Disney för mig. Visst, det hela var en stor risk och den traditionella animeringsstudion förtjänar beröm för sitt hårda arbete i ett filmklimat där de blev praktiskt taget ignorerade (som vi kommer gå igenom varför i februari), men slutprodukten var tyvärr inte så stark och har nu försvunnit djupt ner i havet.
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
