mrtambourineniclas.blogg.se

Jag brukar inte söka fram äldre filmer. Hellre vill jag se nya, spännande projekt som släpps varje år och se hur filmer utomlands får internationell succé; filmer som kommer från länder som inte är kända för sin filmbransch lyckas bli succéer internationellt. Exempelvis är The Legend of Hei bland de mest accelererande filmerna från Kina och animering generellt jag har sett från de senaste åren och Baits experimentering i filmskapandet och klippningen fick min hjärna att explodera. Ibland är det ändå bäst att titta bakåt hellre än framåt, då man kan få en bättre förståelse av filmhistoria och se vilken påverkan det har haft på modern film; var nya filmer får sina influenser från och ifall de lever upp till en form av standard. Eller så kan man göra uppföljare till klassiska filmer som släpptes för nästan fyrtio år sedan.

Doctor Sleep (2019)

Vad filmen är istället är en mörkfantasy film för tonåringar; en nästan anime inspirerad premiss. En av huvudkaraktärerna har en Rwby affisch i sitt sovrum och jag är helt övertygad om att det inte var ett sammanträffande. Superkrafter är inblandade, alla spöken är äkta den här gången och inte bara metaforiska illusioner för familjen i första filmen längre och den centrala konflikten handlar om trauma från ens barndom som man bär sig in i vuxen ålder. Flesta av Kings böcker har detta tema, som Stand By Me, Gerald’s Game, It och delvis The Shining också, som Doctor Sleep bestämde sig för att utforska mer genom Danny och nykomlingen Abra. Inkluderingen av tonåringen Abra som den centrala karaktären, som inte hör hemma i sin skolmiljö, påminde om Twilight filmerna och fick mig inbilla att Doctor Sleep var visionen Twilight filmskaparna hade för hur dem filmerna skulle se ut och bemötas av sin publik, bara att dem blev för upptagna med det dåligt skrivna materialet de behövde jobba med. Doctor Sleep är en ordentligt förverkligad Twilight film och på samma gång är en självständig och snyggt gjord uppföljare till The Shining. Exempelvis hade Trainspotting och dess uppföljare T2: Trainspotting väldigt lite gemensamt på en tematisk nivå, men förändringarna var nödvändiga för att passa en modern publik istället för att sikta efter samma publik Trainspotting gjorde på 90-talet. Blade Runner 2049 kan kvalificeras som ett bra exempel för detta också. I ett decennium som var besatta med att göra uppföljare till klassiska filmer eller nyinspelningar till klassiska filmer, genom att göra samma film igen, sticker T2: Trainspotting, Blade Runner 2049 och Doctor Sleep ut, eftersom dem inte är det minsta lika deras källmaterial. Ifall ni inte har sett Doctor Sleep än rekommenderar jag att ni ger filmen en chans, när den vid detta datum finns tillgänglig på Netflix. (Jag såg Director’s Cut versionen som kom med Blu-Ray exemplaret jag äger, som expanderar på världen och idéerna med än versionen som finns på Netflix just nu.) Antar att Doctor Sleep visar att influenser behöver inte nödvändigtvis komma från en enda singulär källa, då man inte behöver låsa in de alla andra spökena som förhindrar framsteg. Eller så kan man göra som Tom Cruise och bara vara med i samma actionfilmer under hela sin karriär.

Minority Report (2002)

Tidiga 2000-talet var en fascinerande tid för sci-fi filmer. Vid slutet på 90-talet bombarderade The Matrix biografer och blev finansiellt lönsam såväl som kritiskt belönad, något ett flertal studios skulle lägga märke till och under 2000-talet skulle försöka imitera det verket för att garantera kommande succéer inom action/sci-fi genren. Sedan hade dataeffekter blivit stora på 90-talet och med avancerad teknologi kunde det användas för att skapa komplexare actionsekvenser. Vilket orsakade att många sci-fi filmer såg riktigt fula ut och hade manus som antingen inte var tillräckligt klipska för att fängsla en publik som tyckte om sci-fi eller hade intressanta idéer som blev krossade av visuellt fula actionsekvenser som tog bort allting intressant. Den sistnämnda är Minority Report i ett nötskal. För att vara rättvis mot filmen har den åldrats mycket bättre än flesta filmer som kom från Hollywood under tidiga 2000-talet (man behöver bara ta fram en bild ur Star Wars filmerna som släpptes samtidigt och bli chockerad av skillnaderna.) Filmen har riktiga filmscener som personal har byggt och är inte bara digitala bakgrunder, scenografin är försiktigt planerat för att få världen att kännas äkta, kameralinserna fångar ljuset i scenerna ordentligt och på det viset gör ljuskällorna starkare och skuggorna tjockare, musiken är elektroniskt och läskigt "glitchy" och den kristna symboliken överallt förvandlar filmen till något mer mytologiskt än vad modern sci-fi tenderar att vara, i samma anda som Dune och Solaris. Steven Spielberg är på toppen av sin visuella kreativitet i Minority Report och gör hela paketet sevärt, fast åter igen kommer problemen från behovet av överdrivna actionsekvenser med föråldrade effekter, de extrema tronskiftena som kommer med det och sist den klyschiga handlingen som slutar likadant som en annan actionfilm vi kommer prata om härnäst. I dialogscenerna är det hela klassisk film-noir kombinerat med övernaturliga element, medan actionscenerna och karaktärerna kunde lika väl höra hemma i Spider-Man 2 eller X-Men Origins: Wolverine. X-Men 2 (som släpptes året efter) hade en handfull sekvenser som var gränsfall absurda, men där blandades actionscenerna in i filmens narrativ och tonen var för det mesta konsekvent, medans i Minority Report är det som om man tittar på två helt olika filmer när den hoppar mellan rå deckare, barnslig action och klyschor som hör hemma i familjefilmer eller dumma actionfilmer.

Mission: Impossible (1996)

Ethan Hunt har hamnat bland actionfilmers starkaste karaktärer och det är inte för att själva karaktärsutvecklingen är komplex eller att genom filmserien har karaktären gjort något unikt för genren, istället är det för att karaktären är så högt motiverad. Hade ni frågat mig vad Hunt ville ha och varför skulle jag troligen inte ha ett svar, men motivationen är så hög och direkt att ’varför’ frågan nästan blir irrelevant i den här filmen. Det är som klassiska James Bond eller Indiana Jones, då karaktären lutar tillbaks för att visa hur bra de är på sina jobb hellre än att visa sina svagheter och när deras svagheter faktiskt dyker upp överkommer dem alla hinder. Det var fortfarande 90-talet, i att manusförfattare inte än hade insätt att huvudkaraktärerna behövde karaktärsbågar i actionfilmer, utan istället handlade om de tematiska konflikterna, skalan i filmvärlden eller de djupare implikationerna bakom handlingen, exempelvis Total Recall, Terminator 2, Starship Troopers, The Fifth Element, Men in Black och många fler. Dessutom ska vi inte nämna allt skräp som släpptes under denna tid också, som har åldrats mycket värre än vad ni tror. Filmer som The Matrix, Independence Day och Saving Private Ryan skulle drastiskt förändra hur action- och krigsfilmer i Amerika producerades, marknadsfördes och spelades in (för det bättre och för det sämre) och skulle leda till kritiskt belönade filmer inom genren under 2000-talet och 2010-talet, som man märker i Mission: Impossible filmserien också. Exempelvis går vi från rolig och skoj eskapism i Mission: Impossible och Mission Impossible 2, till mörka, thriller inspirerade Mission: Impossible 3 och delvis komiska och flottiga Ghost Protocol. Likadant behövde 007 ändra sin estetik och ton för att fånga en nutid publik, vilket är varför Casino Royale var så uppfriskande och djärv när den släpptes under 2006 och varför Skyfall var så kritiskt belönad; Bond var en riktig karaktär vid det här laget och inte bara en klassisk filmikon. Detta är varför Mission: Impossible känns så föråldrad i dagens filmklimat, då Hunt inte är annat än "action kille" och skulle inte visa några brister och ett sinne för humor förens Ghost Protocol.

Vad som inte har åldrats dåligt i filmen dock är filmskapandet. Mission: Impossible är regisserad av Brian De Palma, som är känd för sina klassiker Carrie, The Untouchables och hans kändaste verk: Scarface nyinspelningen från 1983. När jag upptäckte att han regisserade filmen hamnade alla puzzelbitarna på plats och förklarade varför Mission: Impossible såg ut som den gjorde. Många tagningar använder sig av extrema vidlinser och kameran är placerat på ett långt avstånd, där den långsamt zooma in och ut i scener för att bygga spänning, dessutom ha underliga och "konstnärliga" kameravinklar för att presentera karaktärsdramat visuellt. Folk bekanta med Scarface vet att Palma använder dessa berättartekniker väldigt ofta i sina filmer och är ett väldigt effektivt sätt att få publiken investerad i konflikterna, även fast scenerna endast består av karaktärer som utbyter information med varandra. Det är en extrem kontrast med de nyliga Mission: Impossible filmerna, där dialogscenerna är inspelade med det mest standard filmskapandet man kan tänka sig –för moderna filmer i alla fall– utan att presentera scenerna på ett distinkt sätt i jämförelse med andra actionfilmer från 2010-talet. Nyligen såg jag Tenet och det är ett annat exempel på en actionfilm som bryr sig mer om sina stora sekvenser än att ge publiken något kreativt i scenerna som faktiskt spelar roll; scenerna som inblandar dialog, karaktärsutveckling, kontext för handlingen och konflikterna, osv. Visuellt har Mission: Impossible hamnat bland mina favoritfilmer från hela 90-talet, oavsett genre, och det härstammar från att filmen konstant hittar nya sätt att presentera sin handling genom bilder som komplimenterar dialogen. Det är inte perfekt dock, där filmens sista akt sticker ut med sin svaga actionsekvens, föråldrade specialeffekter, underliga scenario och en antagonist lika skrämmande som Teletubbies. Likadana problem Minority Report skulle ha bara några år senare. Alla dem problemen skulle försvinna i kommande filmer i serien, men det såg inte bra ut då och ser ännu sämre ut nu. Fast Mission: Impossible och Minority Report visar fortfarande att vad som oftast är filmers "tråkigaste" delar kan vara de mest häpnadsväckande, vilket är varför jag föredrar dem här över nutida actionfilmer som Rogue Nation och Fallout. Ghost Protocol är fortfarande min personliga favorit, men ingen annan film i serien toppar de spektakulära sekvenserna som första filmen har och är värd att återbesöka idag. Inget imponerar mer än effekter och scener som åldras bra, något som inte är fallet med nästa film.

Hancock (2008)

World’s Greatest Dad (2009)

Förr i tiden kunde man få en komplett film som existerade i störst del för skämten, som en Caddyshack, Planes, Trains & Automobiles och Naked Gun, något som är en döende konst idag. Eller åtminstone för bra filmer. 2000-talet var fylld med den typen av komedifilmer och flesta var absolut skräp. Step Brothers, The Hangover, American Pie uppföljare, Scary Movie uppföljare, Eurotrip, Adam Sandler och Rob Schneider fordon och listan tar nästan aldrig slut. Så eftersom komedifilmer var så dåligt bemötta och vardagligt folk blev trötta på dem, hade filmstudios ingen annan utväg förutom att förvandla genren till andra genrefilmer, inte göra dem i huvud taget eller reservera det för televisionsvärlden. World’s Greatest Dad var på många vis en tillbakablick på en tid där komedier var komedier, fast den här gången med en modernare och mörkare tvist och kändes klassiskt och uppfriskande samtidigt. Vad jag inte ska förneka dock är att ingen såg World’s Greatest Dad för att komedifilmer var inget folk ville se längre, Robin Williams var inte populär på den tiden, marknadsföringen var usel och 2008/2009 var redan fullpackat med amerikanska filmer som skulle vägleda Hollywood in i det nya decenniet, varav inga var komedifilmer. Så det kanske var bäst att genren vilade litegrann och riktade in sig på andra genrer eller rakt av hoppade på streamingtjänster som Netflix i ett serieformat istället. Om filmen hade släppts idag direkt till Netflix hade den kanske hamnat bland de populäraste filmerna i modern tid, som situationen är nu dock har filmen fått en kultstatus och inte mycket annat. Likadant kommer några superhjältefilmer släppas, bli finansiella katastrofer och det kommande decenniet kommer knappt ha några nya filmer inom genren. Fast det kanske är bäst så. Jag hade verkligen inte velat se ytterligare ett decennium med Big Stan filmer och jag vill sannerligen inte se ytterligare ett decennium med Justice League filmer. Samtidigt har jag inga problem med ett decennium fyllt med Better Call Saul serier och The Boys serier. Likt musik behöver genrer utvecklas för att fortsätta vara relevanta i en konstant utvecklande värld, så genrer förtjänar tillfällen för att pausa och observera situationen och göra det bästa för nästa generation… eller så kan man skapa Big Mouth och göra det sämre för allihopa.

Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang