Wendell & Wild
Henry Selick. Följer ni inte animering i västvärlden kanske namnet inte låter bekant, men han är fortfarande närvarande i popkultur på många vis. Tro det eller ej regisserade han The Nightmare Before Christmas, en film som flesta tror är Tim Burtons skapelse när mannen egentligen bara producerade den och skapade några designs, då han var för upptagen på produktionen för Batman Returns. Stop motion är ett medium som skulle bli förknippat med Selicks namn under många år, när alla filmerna han regisserade hade den typen av animering i sig i någon form. Efter medelmåttiga och kritiskt krossade filmer som James and the Giant Peach och Monkeybone var det dags för Selick att visa sina talanger tillsammans med animeringsstudion Laika, som var en ny röst inom animeringsvärlden på den tiden. Coraline var en stop motion animerad fantasi skräckkomedi för barn, likt The Nightmare Before Christmas bara den här gången togs musikalsidan bort och ersattes med en seriösare ton och element som var genuint läskiga för unga tittare, vilket många spekulerade skulle krossa filmen vid kassan och var på många vis en stor risk, fast chansen lönade sig och blev en utav dem populäraste stop motion filmerna inom all filmhistoria, något som gav både Laika och Selick förtjänad uppmärksamhet inom industrin. Laika skulle fortsätta på stop motion tåget med kritiskt belönade ParaNorman, The Boxtrolls, Kubo and the Two Strings och Missing Link, samtidigt som Selick etablerade en relation hos Pixar och Disney att producera stop motion filmer åt dem. Vad vi fick istället var ingenting. Antagligen har Selick hoppat från projekt till projekt som antingen blev uppskjutna, bortkastade eller ändrades till punkten där han inte ville vara inblandad längre, tills vi fick Wendell & Wild i år; hans stora regissörsroll på en släppt animerad långfilm sedan 2009. Han började projektet med Jordan Peele och Keegan-Michael Key som producenter under 2015 och under den tiden var Key & Peele stora namn inom komedi och TV världen, men inte så mycket på den stora skärmen, fast det ändrades under 2017 när Peele regisserade en liten film som hette Get Out. Efter den succén blev Peele ett namn med auktoritet inom industrin, han ville gärna släppa Wendell & Wild, därmed blev filmen köpt av Netflix under 2018 baserat på Peele och Selicks inblandning och släpptes i år i god tid inför Halloween.
Filmen handlar inte om Wendell och Wild, istället om rebelliska tonåringen Kat Elliot, som blir flyttad till en skola efter att ha suttit i ungdomsfängelse, där hon i en dröm får träffa Wendell och Wild, två demoner som lovar henne att återuppliva hennes döda föräldrar ifall hon bjuder in demonerna till människornas värld. Genom hinder och några hårda antagonister inser båda partierna det viktiga med att älska sig själv och sin familj och tiden man har med dem medans dem fortfarande är här; uppskatta det man har innan det är borta. Detta är inte så annorlunda från Selicks tidigare filmer och karaktärsbågar, bara den här gången får huvudkaraktären en komplexare personlighet jämfört med Jack Skellington och Coraline, när dem karaktärerna var med i filmer som hade få karaktärer och lutade på sina simpla motivationer så det inte distraherade ifrån äventyret och sakerna som prioriterades i var sin respektive film. Jack var uttråkad och ville kulturellt appropriera jul in i sin egna värld och Coraline ville ha roligare föräldrar, vilket var allt som krävdes för dem filmerna och vad som fungerade i dem var allting som ledde upp till det målet och karaktärsbågarna, som sångerna i Nightmare och dem vackra och läskiga sekvenserna i Coraline. På vilken nivå ni tycker om båda filmerna är naturligtvis upp till er, men jag tycker filmerna rör sig i en sådan perfekt takt det kan bli och hittar en balans mellan känslomässigt berättande och traditionell struktur som gör att filmerna är tillräckligt omtyckta att anses vara klassiker för barn idag, trots deras filler och element som inte fungerar lika starkt som andra.
Wendell & Wild är ambitiösare med sin berättelse, i att den inkluderar ännu fler karaktärer, fler sidohandlingar, en större skala, tonskift som är extremare, en snabbare takt i scener och insatser som reflekterar det, med ett budskap som inte är så komplicerat. Simpelt är inte i Wendell & Wilds ordförråd och tyvärr är det även representerat i manuset, där karaktärer oftast är entoniga eller etablerar sina motiv så tydligt det går, vilket fungerade i Nightmare och passar inte in i en film som detta med så många karaktärer och toner som den hoppar fram och tillbaks mellan konstant. Leder till att presentationen och bitar som lätt kan tolkas som överdrivna eller ostiga, speciellt nära slutet där Kat måste bokstavligen slåss mot sitt inre själv och inse sitt självvärde, samtidigt som en karaktär ropar mot henne som motivation. Någonting jag också saknade från Nightmare och Coraline var takten dem filmerna hade i scener, i att dem filmerna inte var rädda att låta karaktärerna spendera tid i en scen eller två där dem gjorde ingenting istället för att skynda sig igenom berättelsen, vilket Wendell & Wild nästan inte kan göra med så många spelare och allihopa har en roll, så filmen klipper till olika karaktärer hela tiden som huvudkaraktärerna inte ens är där för, som oftast bara existerar som ett sätt att förklara för publiken vilka roller dem har och deras motivation istället för att vara underhållande.
Trots allt det jag precis skrev tyckte jag filmen egentligen är riktigt grym när den behöver. Trots mängden karaktärer och filmens onödigt långa speltid så är allting ordentligt etablerat och varenda karaktär får sin egna karaktärsbåge, oavsett stora eller små. Dem är även väldigt lätt att tycka om, i att alla är högt motiverade, är färgglada i sina personligheter och, till skillnad från flesta andra animerade filmer från Amerika idag, är inte irriterande, högljudda eller överanimerade. Tycker även om hur rik animeringen är och hur imponerande alla modellerna är, något som måste ha varit en mardröm att sätta ihop, speciellt när flesta bitar animering här måste ha gjorts separat eftersom filmen skapades under pandemin, så applåder till animatörerna som inte behövde sätta ihop så många komplexa sekvenser och gjorde det ändå. Tycker även om den underliga kombinationerna filmen har när det gäller humor och musik, med användning av klassisk 70-tals popfunk som skapar en helt annan typ av ton man aldrig får se inom stop motion eller skräckkomedier heller för den delen, exempelvis användningen av You Sexy Thing i en scen där en rektor blir återupplivad av två demoner. Så i slutändan tycker jag detta är en väldigt kreativ och underhållande film, med ett stort hjärta i mitten som tränger sig igenom filmens annars mörka och dystra värld.
Varje gång en stop motion film som detta släpps och får sådan uppmärksamhet och blir så kritiskt belönad som detta tror folk att vi kommer få en stop motion revolution av något slag, där data animering kommer bli mindre populärt och stop motion kommer ta öve- det kommer aldrig hända. Disney är för stora och dem vet vad som säljer, även ifall dem inte har släppt en bra animerad film på några år nu, dessutom krävs det för mycket tid och resurser att producera stop motion som är övertygande och historiskt har aldrig riktigt haft den "söta" faktorn som har gjort Disney till en sådan succé, vilket är en anledning till varför Laikas filmer aldrig riktigt har träffat en bred marknad, förutom hos estetiska tonåringar och en publik bestående av en massa goths. Jag älskar filmerna för deras stil och design – Mad God är lätt bland mina favoritfilmer från det här decenniet än så länge – men marknaden för det är inte så stor, då det enda sättet industrin kan ta detta på allvar är ifall animering i sig får uppmärksamheten den förtjänar först, vilket vi är långt ifrån. Exempelvis ville Disney att Lejonknugen skulle bli nominerad till alla stora Oscar kategorier när filmen först släpptes för några år sedan, förutom kategorin för bästa animerade film... och hela filmen är animerad. Så, ja, Wendell & Wild är bra och hoppas fler ser den, bara att nu verkar det som att animerade långfilmer kommer släppas direkt till streamingstjänster från och med nu, vilket är egentligen helt okej med mig eftersom det är där riktiga filmer släpps idag och inte popcorn nonsens som släpps i biografer.
Läs min bok: patreon.com/ngsvensson
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
