Det är äntligen dags för någonting jag har gjort varje år sedan jag började här på bloggen: jag listar mina favoritfilmer från det senaste året. 2020 var generellt inte ett bra år för världen och tyvärr har det varit detsamma för filmvärlden också, men det går vi igenom nästa vecka. För tillfället ska vi titta på de bra ögonblicken för konstformen i år.
Listan kommer bestå av filmer som har haft någon premiär här i Sverige under 2020. Så ifall en film har haft premiär internationellt utanför Sverige förra året, men hade inte en officiell premiär här förens 2020, kan filmen inkluderas på listan. Ifall jag skulle begränsa mig själv till endast filmer som släpptes i år hade listan varit väldigt kort och filmerna hade för det mesta varit tråkiga.
Vi har många filmer att gå igenom, så första halvan kommer bestå av korta och tråkiga beskrivningar och vi kommer gå in i djupare detalj under listans andra halva.
Första fjärdedelen kommer vara en massa så kallade "guilty pleasures" på min sida, sedan blir kvalitén lite bättre och den andra halvan kommer endast bestå av filmer jag tycker är värdiga av er tid i någon form.
40. Sonic Rebuilt
Ett projekt som tar den engelska dubben av Sonic the Hedgehog: The Movie från 1996 och animerar och placerar nytt inspelat material över det, med ironinivåerna tryckta upp till maximal nivå och er personliga njutning av filmen beror på er tolerans just för ironi. En stor förvarning.
39. The Personal History of David Copperfield
Baserad på Charles Dickens boken och skådespelarna gör ett fantastiskt jobb att förvandla författarens ord till en väldigt rolig serie med poetiska, roliga och klipska monologer. Hade velat se en mera filmisk version av boken, men som filmen är nu är den riktigt underhållande och har den bästa samlingen av moderna skådespelare idag.
38. Jojo Rabbit
Taika Waititi gör sitt bästa för att imitera Wes Anderson och han gör ett ganska bra jobb. Trots sin mörka premiss är filmen väldigt rolig, har många minnesvärda karaktärer och repliker och går in i en seriösare och dramatisk del under sin sista tredjedel, som jag tycker gör filmen lite svagare än vad den kunde varit. Fast med tanke på miljön i filmen och vad konflikterna byggde upp till hade en humoristisk sista akt troligen varit en besvikelse.
37. The Midnight Sky
George Clooney ställer sig upp som regissör här och gör ett ganska bra jobb, oftast med en långsam och filmisk inriktning i flesta sekvenser. Snyggt filmat, backat med bra skådesspelare som tacklar på en helt okej hård sci-fi premiss.
36. Weathering With You
Från regissören av Your Name kommer en ostigare och större version av Your Name, med alla positiva och negativa aspekter den beskrivningen representerar. Galet stor budget, stora känslor och en stor mängd klyschor från anime som fungerar helt okej här.
35. Never Rarely Sometimes Always
Abort har varit ett jobbigt ämne att prata om och det har speciellt blivit relevant i Amerika på sistone när aborter har blivit svårare att utföra, har blivit dyrare under landets konservativa regering och de kristna värderingarna är i full effekt. Tonåringar har det som värst när det gäller detta och Never Rarely Sometimes Always visar just exakt varför.
34. Dark Waters
Todd Haynes gör en blek återvändning efter sin kritiskt belönade Carol film med Dark Waters. Grå, brutal, backat av en fantastisk rollista som visar den hemska sidan av stora företag i Amerika.
33. Get Duked!
En hysterisk komedifilm om nutid ungdomar från storstaden som behöver fly från galna jägare ute på landet. De fyra pojkarna var otroligt roliga, Eddie Izzard var perfekt och förtjänar fler roller, musiken var så unik och skoj och dessutom var tillfredställande i hur filmen etablerade element och allting kom tillbaks inför sin upplösning.
32. A Beautiful Day in the Neighborhood
Tom Hanks från lite skit nuförtiden och är en punchline vid det här laget, men han är fortfarande en grym skådespelare och i rätt roll kan han lägga till lager till annars endimensionella karaktärer. Den här filmen är ett bra exempel på det och med riktningen från Marielle Heller blir den väldigt intressant och är första filmen från henne jag tycker om.
31. Bill & Ted Face The Music
Bill & Ted filmserien är inte den bästa från Hollywood och ifall man ska ta filmerna seriöst kollapsar filmernas logik vid första frågan man ställer om världarna, men ifall man släpper taget av förnuft och pretention blir filmerna underhållande. Bill & Ted Face the Music är en tillbakablick på en tid där en komedifilm kunde vara en komedifilm utan att behöva ha seriösa element, en överlång speltid, långa sträckor med dramatiska ögonblick, osv. Det hela är eskapism rakt igenom och i dagens Hollywood klimat, där varje film ska vara den största och viktigaste bit konst varje gång, var det skönt att få se en riktig film igen. Keanu Reeves och Alex Winter har otroligt skoj i rollerna, såväl som resten av den talangfulla rollistan, skämten är hysteriska och tonen är så lycklig och optimistisk att det blir nästan omöjligt att inte tycka om karaktärerna och deras löjliga konflikter, från Dödens osäkerhet, döttrarnas resa för att hitta musikfigurer och titelkaraktärernas existentiella kris. Hollywood kan slänga sina 200 miljoner dollar filmer min väg och ändå blir jag mer imponerad av någonting så absurt och lågbudget som Bill & Ted Face The Music.
30. Ema
En dramafilm om dansare som försöker bryta sig ifrån deras chef för att söka efter nya sett att utrycka sig. Som att exempelvis skaffa sig en eldkastare för att elda upp bilar. En väldigt abstrakt och vacker upplevelse flesta kritiker inte kommer glömma av i nära framtiden.
29. The Way Back
Sportdrama på alla vis det kan vara, med den gamla föredettingen som ska lära ett sportsteam hur man blir bättre. En stor guilty pleasure genre för mig och The Way Back har tillräckligt många tvistar och starka bitar dialog som gör att den överstiger andra filmer inom genren.
28. Children of the Sea
Den här var jag inte särskilt imponerad av när jag först såg den tidigare i år, men medan tiden gick och jag fick en bättre bild av animerade projekt från i år stack den här ut. Den sista akten definitivt sticker ut mer än något annat i år, med sina absolut galna och abstrakta bilder som lätt kunde höra hemma i en Stanley Kubrick film.
27. Gretel & Hansel
En filmatisering av den klassiska sagan, med en delvis vuxnare, groteskare och läskigare tvist till sig. Vackert filmad, backat av fantastiska skådespelare och gör ett bra jobb att modernisera sagans subtext och metaforiska konflikter.
26. The Invisible Man
När Universal Studios misslyckades med deras Dark Universe bestämde de sig för att gör mindre filmer med en ordentlig skräck vinkel istället för överdriven action, vilket är ufört bra i The Invisible Man. Elisabeth Moss är stenhård, metaforen är direkt och den är läskig.
25. Själen
Pixar lyckades släppa något märkvärdigt i år. Älskar musiken, både storband instrumenteringen och den elektroniska ambientljudskapen Trent Reznor och Atticus Ross komponerar. Pete Docter lyckas inte slita sig ifrån klyschorna som har varit närvarande hos Pixar under de senaste åren, men Själen är tillräckligt kompetent att hamna bland studions bästa filmer från de senaste tio åren.
24. I’m Thinking of Ending Things
Den mest Charlie Kaufman liknande filmen någonsin, med klipsk dialog överallt, intressanta vinklar manuset tolkar en genre från, osv. Visuellt rikt, har underlig humor och har bland de mest minnesvärda sista trettio minuterna jag har sett på ett tag nu.
23. Balloon
Ett komedidrama filmad i Tibet, om en familj med farmare som försöker leva sina liv men genom några missöden behöver konfrontera några hemska sanningar. Den är roligt, har en annorlunda ton och sätt att filma viktiga ögonblick och har definitivt bland de bästa skämten från i år.
22. Babyteeth
Detta var bland de mest kritiskt belönade filmerna i år och jag tycker om den en massa också. Hade väldigt roliga ögonblick, karaktärerna var skoj och trovärdiga, konflikterna var fängslande och scenografin var vacker. För mig överstiger filmen aldrig kvalitén den etablerar under sina första tio minuter, men det hela var fortfarande underhållande, hade fantastiska skådespelare och ämnet filmen pratade om var djärvt och känslomässigt.
21. VHYes
En ganska experimentell komedifilm om en pojk som får en VHS videokamera som spelar in sitt vardagliga liv tillsammans med sin kamrat, fast ett problem uppstår när han inte att bandet han använder är sina föräldrars bröllopsvideo. Vi i publiken får se bandet pojken spelade in, vilket inkluderar fiktiva teveserier och filmer från 80-talet. Jag tyckte om den klipska klippningen, alla individuella sketcher var hysteriska och jag tycker de dramatiska ögonblicken får starka avslut med filmens surrealistiska klimax.
Vi är halvvägs igenom listan nu. Följande filmer rekommenderar jag högt och stack ut från resten av filmerna som släpptes i år.
20. The Painted Bird
En tre timmars lång krigsdrama om en pojke som försöker överleva i ett land ockuperat av Nazisttyskand och är fullt med en befolkning som har sina egna sjuka, vridna, själviska och underliga behov. För att säga att upplevelsen är blek, hemsk och brutal skulle inte sälja upplevelsen ordentligt, då praktiskt taget hela speltiden är inget annat förutom det och gör det svårt att sitta igenom allting på en gång. Filmen hjälper tittaren på traven dock, med sin smidiga och generösa takt, är uppdelad i separata kapitel med sina egna konflikter så publiken kan svälja lite åt gången, scenografin är konstant vacker, kameraarbetet är superbt rakt igenom och skådespelarna är absolut galna.
19. 1917
Nu till en krigsfilm som inte är lika smärtsam. 1917 är en film som har sina tydliga problem, med sin simpla premiss och karaktärer, fast i slutändan är det den bästa krigsfilmen från västvärlden jag har sett på många år. I störst del för att filmen skippar all onödig dialog, bakgrunder till karaktärer som inte har någon relevans, en gimmick i sitt berättande och ett budskap som inte antar att publiken är fylld med idioter. Filmen stannar inte för att presentera klyschiga scener man har sett i krigsfilmer så många gånger innan, som Dunkirk, Hacksaw Ridge och Fury gjorde, utan istället är en krigsberättelse som trimmar bort allt fett och visar en läskig, brutal och otrolig katastrof från perspektivet från en soldat fastklistrad i helvetet sig självt. Referenserna till Den Gudomliga Komedin, det mytologiska och tidlösa berättandet, tekniska sidan där hela filmen är inramad som en enda lång tagning och huvudkaraktärernas kamp var för underbara för mig att ignorera.
18. Mank
David Fincher gör en grym biopic om Herman J. Mankiewicz, specifikt om hans arbete tillsammans med Orson Wells på sena 30-talet när han försökte skriva ett manus för Citizen Kane. Filmen var mer politiskt än vad jag hade förväntat mig, även fast Citizen Kane i sig självt är politisk på många vis, bara att Mank pratar direkt om politiska ideologier genom offentliga figurer, ekonomiska kriser på 30-talet i Amerika, korruption genom filmisk propaganda, osv. Det är tragiskt och samtidigt hysteriskt att Mankewicz karaktärsbåge är att inse vilket fult, hemskt, snuskigt och falskt system Hollywood verkligen är, något som fortsätter inom filmbranschen än idag, där filmproducenter och regissörer kommer undan med de mest vrickade sakerna man kan tänka sig. Inte undra på att Fincher drog sig till den här berättelsen, med hans tidigare filmer om maktkorruption och manipulation i åtanke, som The Social Network, Gone Girl och The Girl With The Dragon Tattoo. Mank är vackert filmad, Gary Oldman är gudalik i huvudrollen, Trent Reznors musik lyser igenom hela speltiden och reflekterar tidseran filmen utspelas i, Finchers riktning och klippning är något ingen annan kan kopiera och filmen har bland de bästa scenerna från i år.
17. Possessor
Psykologisk skräckfilm från David Cronenbergs son Brandon Cronenberg, vilket är hans stora genombrytande film, då hans tidigare filmer har antingen inte blivit särskilt kritiskt belönade eller har inte varit stora succéer. Beskrivningen av handlingen är nästa aburd, med en lönnmördare som tar kontroll över andra människors kroppar för att eliminera stora namn, men en gång vill en av dessa människorna hon ta över att hon ska dö. I fel händer kunde detta varit en riktigt dålig premiss att basera en rysare på, men Brandon Cronenberg behärskar de läskiga ögonblicken, har ett bra öga för komponering, klassisk skräckmusik och riktning generellt börjar publiken acceptera filmvärlden och tar allting på allvar.
16. True History of the Kelly Gang
Från regissör Justin Kursel, som är ansvarig för den bästa filmatiseringen av Macbeth med sin version från 2015 och Assassin’s Creed (en film som har fått otroliga mängder rättfärdigt negativa recensioner.) True History of the Kelly Gang (inte sant, det är bara ett skämt) handlar om Ned Kelly som etablerade ett rebelliskt gäng i Australien på sena 1800-talet, som senare blev nästan en mytologisk figur som har fått ryktet att ha haft en Robin Hood liknande ideologi. Kursel presenterar den här berättelsen om Ned med en massa stil och tillräckligt mycket substans också. Skådespelarna är fantastiska (George Mackay dyker upp i 1917 och True History of the Kelly Gang på den här listan), scenografin är vacker, den rebelliska attityden blöder genom skärmen med grym dialog och fantastiska dialekter och musiken reflekterar det här också. Det är den största punkrock budskapet jag har sett på flera år och när Kursels nästa film kommer handla om en bokstavlig nazist är jag helt övertygad om att han är filmvärldens punkrockare. Han bryr sig inte det minsta om ifall True History of the Kelly Gang är sammanhängande, ifall Assassin’s Creed reflekterar spelet, ifall Macbeth är autentisk till pjäsen den är baserad på eller ifall folk vill se en film om en nazist eller ej. Oavsett ser jag fram emot allting han har att erbjuda, bra eller dåliga filmer lika mycket.
15. Uncut Gems
Adam Sandler är bland de mest frustrerande människorna på planeten. Han är inte särskilt rolig, han producerar filmer för sig själv och hans nära kamrater för så lite jobb som möjligt och hans filmer är absolut skräp, ändå fortsätter han visa att han har talang. Ibland måste han visa att han har musklerna, som i Punch-Drunk Love, The Meyerowitz Stories och nu når han samma höjder i Uncut Gems. En del av mig vill skylla på att en bra regissör kan få fram det bästa ur de sämsta skådespelarna i industrin, men det vore nog orättvist. Uncut Gems är regisserad av Safdie bröderna som också gjorde Good Time och båda filmerna har samma typ av presentation, med en kamera som alltid är handhållen och aldrig stilla, kameran fokuserar på tajta close ups, miljöerna är tajta och klaustrofobiska, musiken är sällan lugn och allt detta förstärker dramat, som vill inget mer än att göra dig obekväm, nervös och konstant få dig att känna dig orolig.
14. The Assistant
I The Assistant får vi i publiken följa en assistent för en filmproducent och se hennes vardagliga arbetsrutiner, som att ge sina arbetskamrater scheman, städa efter möten, fylla på med dricksvatten, ta samtal, boka tider och få förolämpningar från sin chef. Det är den minst romantiska avbildningen av filmindustrin jag har sett på länge, med sina pinsamma karaktärsinteraktioner, kalla kontorsmiljöer och elaka individer. Filmen består inte av mycket annat och takten är väldigt långsam och gör att den generösa speltiden känns mycket längre. Egentligen är det en thriller förklädd som ett smärtsamt långsamt drama. Ifall ni inte har tålamod för en realistisk film om en väldigt specifik sida av filmindustrin tvivlar jag att filmen kommer tillfredsställa, men jag var fängslad. Kameraarbetet och scenografin var snyggt, manuset uttryckte känslor genom skådespelandet och filmspråket oftast, konflikterna under filmens andra halva var fascinerande och alltihop gjorde upplevelsen riktigt speciellt.
13. The Vast of Night
En del perioddrama och en del sci-fi skräck, vilket är två världar The Vast of Night kombinerar riktigt bra. Många scener är långtagningar utan så mycket klippning i sig, med karaktärer som lyssnar på radion och långsamt listar ut vad som pågår. Vilket är en kontrast med resten av filmens scener där karaktärer konstant pratar, skådespelarna pratar snabbt, klippningen blir hyperaktiv i vissa delar, kamerarörelserna blir livliga och musiken är till sist där för att sälja det. Jag älskade musiken i den här, som låter nästan som en skräckfilm i vissa delar. Filmen blir läskig, speciellt i sin sista tredjedel, men jag skulle inte beskriva detta som en skräckfilm eller som en sci-fi film heller, utan är en tonårsthriller som råkar ha samma typ av spänning närvarande i klassiska sci-fi filmer från 50-talet, som Mannen från Mars, Världarnas Krig, Förbjuden Värld och Godzilla, utan det stora spektaklet som är förknippade med dem filmerna.
12. Little Joe
Den här fick ganska mycket skit från kritiker när den först släpptes. Filmen är riktigt långsam, inget häpnadsväckande händer i filmskapandet och dramat är väldigt begränsat, musiken är placerat på annorlunda ställen än vad man förväntar sig och premissen är gränsfall pretentiös och obegriplig. Filmen handlar om en växtförädlare som ger en ny typ av blomma till sin son och efter ett tag börjar inse att blomman kanske har en psykologisk effekt på både henne och hennes son. Om du är en fantast av långsamma, lite läskiga, avant-garde, långsamma och stelt drama kan jag inte rekommendera Little Joe tillräckligt. Den blir så okonventionell och absurd i sina tvistar och läskiga scener att det blev svårt för mig att inte uppskatta hur nytt och samtidigt klassiskt berättandet är. Filmen skriker 70-tals sci-fi skräck "varningssagor" som Silent Running, A Clockwork Orange och Solaris med knappt någon budget och utan något spektakel och det var uppfriskande att se. Tror flesta människor kommer tycka att den är medelmåttig eller rakt av dålig, något jag helt och hållet förstår varför, fast jag kan inte hjälpa att tycka om den.
11. Wolfwalkers
Tomm Moore återvänder för att rädda engelsktalande animerade långfilmer i år, med Wolfwalkers som den enda filmen av den typen på den här andra halvan av listan. I kontext med resten av Cartoon Saloons filmografi blev jag lite besviken med hur slutresultatet var i sin helhet, men samtidigt kan jag inte ignorera hur absolut vacker animeringen är, vilket mirakel det är att filmen existerar i dagens filmklimat och att den samtidigt blir en sådan stor succé, både finansiellt och kritiskt. Visa mer stöd för projekt som detta, när familjefilmer behöver vara såhär tidlösa, underhållande, känslomässiga och snyggt gjorda härborta. Även fast jag inte håller med resten av världen om att filmen är ett mästerverk; står vid min åsikt om att handlingen, konflikterna och karaktärerna faller samman under filmens andra halva, är presentationen annars så fläckfri och så underbar att den rankar så högt på listan ändå.
Vi är nu äntligen vid mina tio favoriter! Följande filmer gav mig något unikt; scener eller upplevelser som jag inte kan få någon annanstans och var utan tvekan verken jag ville återvända till som mest.
10. Ride Your Wave
Jag skämtar inte när jag säger att detta är den bästa romcom filmen som släpptes i år. Fascinerande och kreativa Masaaki Yuasa har varit en frustrerande filmskapare under det förra decenniet, då hans långfilmer har varit överallt när det gäller kvalité, fast nu släpper han sitt mest sammanhängande projekt sedan 2000-talet. Ride Your Wave är inte lika galen och absurd som andra projekt han har jobbat på, fast en tour de force filmskapare behöver sätta sig ner och delta i den vardagliga världen då och då för att inte fastna på månen. Något som verkar ha fungerat, när hans Keep Your Hands Off Eizouken serien från tidigare i år är den bästa bemötta animeserien på några år och Ride Your Wave är så underbart normal.
Ride Your Wave är ostig, otroligt romantiserad, överdriven och väldigt modern, något som jag antingen avskyr eller absolut älskar och jag kan inte hjälpa att fastna för flesta saker här. Jag har alltid tyckt om Yuasas stil i sina karaktärsdesigns och val av animeringsprocess, något som är behärskare här för att passa den lugnare, romantiska, dramatiska och komiska berättelsen som blir presenterad här. Ny Yuasa film nästa år och jag ser fram emot att få se den, nu när han verkar ha lyckats sätta ner sina fötter på marken igen.
9. A Whisker Away
Utav alla filmerna på listan trodde jag att A Whisker Away skulle ranka högre. När filmen släpptes tidigare i år var den så uppfriskande, då resten utav de animerade filmerna som släpptes var smärtsamt medelmåttiga och tråkiga, medan A Whisker Away var lämpligt färgglad och behärskad i sin presentation, takt och klippning. Karaktärsdramat var i rampljuset istället för äventyret, musiken var klassisk istället för modern och hipp, oftast var konflikterna diskreta och tysta, handlingens fantastiska element var minimala och karaktärsbågarna var annorlunda för en familjefilm. Det var en del kontroversiella aspekter kopplade till huvudkaraktären och flesta, till synes, tolkade filmen som att vara opassande för barn, men det verkar komma från folk som inte inser hur filmen ramar in hennes handlingar som något farligt, självdestruktivt och toxisk med sitt avslut. Det hela är lite överdramatiskt och förklarat i otroligt förlängda scener, så att folk fortfarande ignorerar kontext förbryllar mig.
A Whisker Away är ifall Ghibli skulle släppa en mainstream familjefilm, med ett budskap om känslor, behov och själviskhet istället för budskap om universella teman som miljön, militarisering och coming of age, vilket är helt okej. Vad som skiljer filmen från andra ytliga familjefilmer i sitt budskap och klyschor är presentationen, fokusen på karaktärsutveckling och att världen är tillräckligt utforskad. Den metaforiska innebörden att huvudkaraktären förvandlas till en katt är riktigt klipsk, karaktärerna är fyllda med personlighet och får sina egna ögonblick att visa av sig, något som inte händer ofta i västerländska animerade filmer. Sedan är filmen bara rakt av söt och genuin i sina känslor, hellre än påtvingad och tråkig som resten av animering i år erbjöd.
8. Wet Season
Ännu en asiatisk film som bemöttes med extrema reaktioner för sitt kontroversiella innehåll. Handlar om en kinesiska lärare i Singapore som har problem med att bli gravid och har schemalagt en operation att direkt plantera ett spermasampel från sin make direkt in i sin livmoder. Samtidigt är deras äktenskap lite krångligt, när de har försökt få barn så länge och misslyckats. Hon hittar lite lycka i sitt jobb när en elev stannar kvar för extralektioner och de långsamt skapar en vänskap. Man kan nästan gissa varför filmen blev kontroversiell baserat på den beskrivningen. För mig dock var det svårt att inte tycka om den, med sin långsamma takt, begränsade klippning, långa tagningar, knappt någon musik, naturlig och rolig dialog, diskret karaktärsdrama, scener som tar sin tid att etablera karaktärer och motivationer, dessutom har ett problematiskt ämne den pratar om. Ska inte avslöja vad som händer, men det var klyschigt, ostigt, kontroversiellt, hysteriskt och absolut underbart.
7. Sagan om Björnarnas Erövring av Sicilien
Detta är en fransk animerad familjefilm regisserad av Lorenzo Mattotti, som har varit en illustratör för många stora magasinpublikationer som Vogue och The New Yorker. Tidigare har han jobbat på projekt jag aldrig hade hört talats om innan jag såg Sagan om Björnarna som Erövrade Sicilien, men det behöver ni inte ha gjort heller eftersom filmen står bekvämt på sina egna ben och publiken kommer inte ha det svårt att förstå handlingen och stilen, trots filmens absurda titel och premiss. Utan att avslöja för mycket påminner filmen om verk som Djurfarmen, Djungelboken och delvis Flugornas Herre också, i att konflikterna ekar den tidlösa känslan och tonen dem böckerna har och samtidigt inblandar en del symbolik genom djur som ska reflektera mänskligheten.
Stora delar av filmen saknar musik och inblandar många seriösa och känslomässiga ögonblick, fast samtidigt inkluderar en massa fartfyllda, visuellt rika sekvenser som inblandar magi, monster och en bit humor också. Hela upplevelsen var som att få se en sprillans ny Grimm saga, i att flesta scener inkluderar surrealistiska element och ändå tas allting på allvar och som en tittare kan man accepterar den underliga logiken och premissen, om en björnkung som invaderar Sicilien för att hitta sin kidnappade son. Strukturer är stenhård och den korta speltiden känns mycket längre med hjälp av filmens behärskade takt och behov av att låta varje individuell scen ta sin tid och sälja varje känsla ordentligt till sin publik. Dessutom hjälper det att filmens andra halva är drastiskt annorlunda från den första, som filmen även är medveten om när en karaktär rakt av säger att det är en uppföljare. Är likt Alice i Underlandet och Alice i Spegellandet lite grann och som dem böckerna blir Sagan om Björnarna som Erövrade Sicilien en känslomässig bergodalbana och blir underligt fängslande.
6. Les Misérables
Under 2020 har flesta i västvärlden blivit mer och mer politiskt insatta, med Covid-19 pandemin och presidentvalet i Amerika och polisbrutaliteten där. Sverige undviker inte uppror heller, när kriminaliteten har skjutit genom taket, våra fängelser är överfyllda, fattiga områden blir ännu fattigare tack vare våra politikers oansvariga behandling av invandringskrisen och befolkningens frustration med den socialistiska regeringen, som är på gränsen att falla ihop, blir högre för varje dag som går. Les Misérables släpptes nästan i en perfekt tid, när spänningarna mellan folket filmen avbildar är som högst i flesta delar av Europa och det generösaste filmen gör är att avbilda dessa individer som individer, med hjälp av Victor Hugo boken med samma namn.
Les Misérables är riktigt nyanserad, trots sin absurda premiss som sparkar igång den centrala konflikten (som jag vägrar avslöja här), fylld med fascinerande synvinklar. Vanligtvis har dessa filmer viktiga budskap och sällan underhållningsvärde, något Les Misérables struntar i och ger publiken grymma karaktärer och vi får se varenda individuella karaktärs synvinkel och på det viset skapar fantastisk spänning och drama.
5. Sound of Metal
Den här hade premiär på filmfestivalen i Toronto förra året och fick en internationell premiär via Amazon Prime tidigare i december. Antagligen tog det en månad för hela filmen att spelas in och det är riktigt imponerande att Amazon Studios bestämde sig för att distribuera filmen. Amazon Studios har haft en imponerande filmografi och Sound of Metal rankar bland deras bästa. En tragisk berättelse om en trummis som förlorar sin hörsel och den större delen av speltiden är ägnad till att visa hans rehabiliteringsprocess, som är backat av en fantastisk Rix Ahmed i huvudrollen. Filmen följer en traditionell struktur som man har sett i amerikanska dramafilmer innan, fast vad som gör Sound of Metal unik är ämnet filmen pratar om, den gränsfallet experimentella presentationen under flera delar och det centrala karaktärsdramat, som är så genuint och äkta som det kan bli.
Filmen blir underlig och riktigt experimentell i sin ljudmixning under sin sista tredjedel och filmens första halva är fylld med klipska sätt filmskaparna tillåter karaktärerna att utrycka sig själva utan dialog. Dramafilmer från Amerika tenderar att vara överdramatiska, tillåta skådespelarna att ta över produktionen och inkludera en massa endimensionella sidokaraktärer som inte hör hemma, men Sound of Metal är tajt, genuin och fantastiskt filmat igenom hela speltiden och den sista scenen lämnade mig mållös.
4. Corpus Christi
Den här blev nominerad till bästa internationella film under årets Oscarsgala och efter att ha sett den önskade jag att den vann det stora priset istället. Den påminde lite om First Reformed som släpptes under 2017, bara att Corpus Christi är underhållande, stilistisk, tålmodig och har en generellt bättre takt, enligt mig. Det finns delar i handlingen som är lite klyschiga och lite för uppenbara för publiken som söker äventyrliga och utmanande verk, som Corpus Christi är tydligt gjord för, fast vad filmen gör med dem klyschorna var så fängslande och originella i sitt utförande att jag inte brydde mig.
Premissen är så underbart komiskt och har stort potential för en riktigt usel komedifilm, fast filmen tar allting och presenterar det så autentiskt som möjligt, samtidigt dock är inte rädd att ha skoj och ge publiken saker de vill se ibland. Scenografin är vacker med oftast stillastående kameror, skådespelarna är otroliga (speciellt Bartosz Bielenia i huvudrollen) och den metaforiska innebörden bakom många av konflikterna som pågår i berättandet kanske kommer flyga över flesta som ser filmen. Vad det exakt är får ni lista ut på egen hand.
3. The Legend of Hei
Kinesisk animering har varit på min radar under de senaste åren, när ett flertal har varit imponerande relativt med resten av landets filmhistoria. The Legend of Hei är nog den bästa bit animering jag har sett ifrån Kina på många år nu, när kvalitén har ökat inom deras animeringsavdelning efter att deras filmindustri har haft större och större succéer under förra decenniet. Så det skulle inte vara förvånande ifall vi skulle få fler och fler filmer därifrån som blev internationella succéer i framtiden.
The Legend of Hei gör någonting fenomenalt som inte händer så ofta inom familjeunderhållning: den är för det mesta tyst och långsam, för att sedan inkludera explosiva scener som gör de tystare ögonblicken så tillfredställande för en publik. Etablerar karaktärsrelationer och presenterar bitar humor utan dialog, musiken vet när det är dags att vara i rampljuset och när det är dags att försvinna helt och hållet och detsamma gäller för animeringen också, med scener som har otroligt mycket rörelse i sig och samtidigt har scener med knappt någon rörelse i sig i huvud taget. Presentationen generellt är stenhård från början till slut och handlingen är riktigt fängslande också, med spektakulära karaktärer och nya sorters karaktärsbågar som borde vara i familjefilmer oftare. Dessutom är det många sätt filmen bryter ifrån publikens förväntningar och gör så på oväntade och förbryllande sätt. Förhoppningsvis kommer fler verk som detta i framtiden, då det är bara så sött, underbart och perfekt på alla vis.
2. Made in Abyss: Journey’s Dawn/Wandering Twilight/Dawn of the Deep Soul
Detta är tekniskt sätt ett fusk för mig, då två utav dessa Made in Abyss filmerna är samlingar av avsnitt från seriens första säsong. Fast det är min lista och tekniskt sätt var dessa inte kommersiellt tillgängliga här i Sverige förens 2020, så jag inkluderar allihopa på listan. Journey’s Dawn är en grym början till en fantastisk odyssé, fylld med minnesvärda karaktärer, skrämmande antagonister, vacker animering och en fullständig, originell värld, någonting man sällan ser inom sci-fi/fantasy i dagens filmklimat.
Jag minns min absoluta chock och genuina förskräckelse när jag först läste mangan för ungefär två år sedan och även fast jag var fullkomligt medveten om vad Dawn of the Deep Soul skulle presentera till mig, inklusive när allting skulle avslöja sig självt, var jag fortfarande inte redo vid min första visning. Det är läskigt, känslomässigt, fylld med personlighet och karaktär, såväl som scener där man egentligen får det motsatta från de hemskare ögonblicken, som charmiga karaktärsinteraktioner och söta individuella scener eller bitar dialog.
Vad som får den här serien att hamna på toppen dock är vad allting Wandering Twiligt presenterar och i sin tur vad det representerar för banbrytande, äventyrlig, djärv och rörande underhållning i vår annars så säkra, rena och fina filmindustri. Det är lätt för en berättare att få sin publik att känna sig obekväma, men det är svårt att få dem känna en massa komplicerade känslor samtidigt, något som Wandering Twilight gör helt perfekt och är någonting inget annat verk under dessa senaste tio åren har lyckats återskapa, åtminstone för mig. Ifall jag skulle placera filmerna individuellt på listan hade Journey’s Dawn hamnat vid 22–23 positionerna, Dawn of the Deep Soul vid 7–8 positionerna och Wandering Twilight här precis bakom min favorit från i år.
1. Bait
Jag, likt många filmkritiker här i Sverige, var så lyckliga över att få se experimenteringen och det otroliga filmskapandet i Bait. Inspelat på en 16mm kamera utan något ljud, med en rispig och grusig bild där man kan bokstavligen se filmrullen hoppa mellan individuella bilder. Trots dessa handikapp är Bait utan tvekan den mest filmiska upplevelsen i år, med sin galet exakta klippning, mängder detaljer i scenografin och ljudet är någonting som man aldrig hör annars. Det konstant brusar, texturen i ljudmixningen är så varm och volymen åker aldrig för högt upp eller för lågt ner. Många tagningar är gjorda för att matcha energin, komponeringen och rörelsen i andra tagningar som utspelat långt ifrån varandra, så övergångarna mellan scenerna, inklusive händelserna i dem scenerna, får en djupare mening än ifall filmen var klippt ihop på ett traditionellt sätt. Regissör Mark Jenkin konstant hittar nya sätt på att presentera information till sin publik genom denna klippning-tekniken, vare sig det är genom musikmotiv, ljudeffekter, rörelser, dialog, ansiktsuttryck, osv. Hela speltiden är fylld med så många detaljer och vid varje visning får allt det min hjärna att smälta.
Fiskare har varit en stor del av mänsklighetens kultur ända sedan vi egentligen behövde jaga vår mat. Ett sådant uråldrigt och viktigt yrke är representerat i filmens huvudkaraktär Martin, som är en fiskare i en modern tid där hans yrke får varken mycket respekt eller status. Så att hans kamp med den konstant utvecklande världen vi bor i blir presenterad till oss genom denna uråldriga kameran är ett medvetet val från filmskaparnas sida. Så väl kan fiskande och fisk vara metaforer i sig själva, som filmen utforskar genom kreativa sätt karaktärerna blir inkluderade i handlingen, till gränsen där man inte kan tolka sidokaraktärernas handlingar som något annat förutom symboliskt för filmens centrala konflikt och metaforiskt för film sig självt som en konstform.
Med allt det arty-farty åt sidan dock är filmen bara rakt av underhållande, med rolig och minnesvärd dialog, färgglada karaktärer, dramatiska ögonblick som verkligen slår till i magen, speltiden är kort och strukturen är tajt. Det var egentligen ingen tävling här, när Bait var en sådan hög nivå ovanför resten av filmerna som släpptes i år.
Tack så mycket för att ni läste och vi syns nästa år.
Mitt Twitter: @SpiderF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
