mrtambourineniclas.blogg.se

Här kan du läsa ett galet passionerad filmentusiast och amatörkritiker skriva om nya så väl som äldre filmer från en sådan objektiv synvinkel som han är kapabel att ge... med stavfel naturligtvis.

Topp 20 Favoritfilmer från 2015

Publicerad 2015-12-22 23:57:00 i 2015, Listor,

2010: The Social Network
 
2011: Black Swan
 
2012: Ōkami Kodomo no Ame to Yuki (/Vargbarnen)
 
2013: Beasts Of The Southern Wild
 
2014: Gone Girl
 
 
2015:
Så, nu har ännu ett år inom film passerat förbi. För att säga det minsta var detta ett intressant år, hos en person som mig själv som tycker om att analysera kultur.
Många filmer som tjänade pengar i år var filmer jag inte riktigt var intresserad utav och var inte så värst bra för mig. Det var överraskande att se "Jurassic World" och "Furious 7" överstiga "Avengers: Age Of Ultron" i antal biljetter sålda, men jag är inte en fantast av någon av dem. Actionfilmer generellt under den första halvan av året hade inte så mycket att erbjuda, förutom "Mad Max: Fury Road". Den andra halvan gjorde lite av en comeback med Mission: Imposible - Rogue Nation", "Sicaro" och "Star Wars: Episode VII - The Force Awakens". Dem var njutbara filmer på min sida, trotts allihopa hade stora problem. Under sommaren var det många drama- , komedi-, thriller- och animerade filmer som fick mycket buzz över sina kvalitéer. "Straight Outa' Compton", "Magic Mike XXL", "Trainwreck", "Spy", "Dope", "Shaun The Sheep Movie" och "The Gift" är alla kritiskt belönade filmer som översteg allas förväntningar. 
Till skillnad från förra året fick jag se en hel del originella filmer. Majoriteten av filmer är baserade på redan etablerade verk, men den här gången var det en massa som jag hittade underhållning i och lite överraskningar också. Mina topp fem filmer på den här listan var verk jag aldrig skulle tänka att ranka så högt.
Den här listan kommer bestå av filmer som har haft en svensk premiär i år och inte någon annanstans i världen. Så ifall en film hade premiär under 2014 någon annanstans i världen men hade inte en premiär här förens 2015 kan den räknas med.
 
Innan vi går in på listan vill jag nämna några filmer jag såg och tyckte om, men var inte tillräckligt för att hamna på den här listan. Vissa hade jag någonting att säga om, vissa inte:
 
Wild
 
Let Us Prey
 
Moln Över Sils Maria
 
Trash
 
Carol
 
Star Wars: Episode VII - The Force Awakens
 
Efterskalv
 
Kung Fury
 
Maps To The Stars
 
Far From Men
 
The Imitation Game
 
Parallels
 
Still Alice
 
Fehér Isten (/Revolten)
Även fast den sista halvtimman av filmen är fruktansvärt skrattretande så hade den här filmen grymt filmskapande på ställen och gav mig bilder jag aldrig har skådat i en annan film... för bättre och sämre.
 
The Theory Of Everything
Det är inte Oscar material som är närvarande här, men det var en njutbar film för vad den var. Påminner lite om "A Beautiful Mind", vilket var lite distraherande. 
 
Paddington
Med sin söta utstyrsel är ''Paddington'' en bra adaption av dem klassiska barnböckerna. Kanske lite på den pop kulturlära sidan, men det skada inte. 
 
Ted 2
Detta är den filmen som jag alltid har velat se Seth McFarlen göra. Kanske den bryter för mycket ifrån handlingen för att fokusera på slumpmässiga skämt, men dessa skämt var roliga för mig och tillräckligt för att kunna rekommendera den.
 
Top Five
Chris Rock är en väldigt rolig komiker och hans stil översätts bra här med hans regissörs debut. Fast den tråkiga handlingen kommer lite i vägen och gör att jag inte bryr mig om hälften av alla karaktärerna som dyker upp. Det är en av årets roligaste filmer dock.
 
Dope
Med den underliga och uppenbara handlingen och strukturen åt sidan var det mycket rolig humor att hitta i "Dope". 
 
Magic Mike XXL
Det underliga med Magic Mike filmerna är att den är marknadsförd till kvinnor, men oftast är det män som tycker om dem. "Magic Mike XXL" kanske inte är lika intressant och smart som "Boogie Nights" eller lika rolig som "The Full Monty", inte ens den originala "Magic Mike", men jag hade skoj med den här filmen. Kanske blir någonting jag återvänder till en vacker dag.
 
Spy
Vad som störde mig mest med den här filmen var att Mcarthy inte kan spela många olika karaktärer och hon bryter karaktär ofta här. Fast förutom det var den här filmen väldigt rolig. 
 
Results
Den här filmens smärtsamt långsamma takt kanske kommer vända folk i motsatt riktning, men jag hade lite skoj med den. Hade intressant filmskapande som gjorde att jag fnissa ibland.
 
Hross í Oss (/Om Hästar och Män)
Jag förväntade mig att inte tycka om den här filmen. I sin löjliga natur dök det upp en hel del briljant svart komedi som kontrasterade väldigt bra. 
 
Me And Earl And The Dying Girl
Den var väldigt söt och hade coolt filmskapande bakom sig, men jag kunde inte bry mig så mycket för den rebelliska och anti- normala tonen igenom det hela. Filmen hade en väldigt grym användning av "Taxi Driver" dock.
 
The Martian
Ridley Scott har inte regissetat en film som jag har lyckats bry mig om med "Gladiator" och framåt. "The Martian" har roliga karaktärer och en tilläckligt simpel handling att jag blir nöjd med det jag såg.
 
The Peanuts Movie (/Snobben)
Detta kanske inte var, för mig, den stora kritiskt belönade filmen många andra hade sett, men den var söt, det finns inga stora problem med den och jag skulle gärna vIlja se den igen.
 
Mississippi Grind
Jag tyckte meddelandet och karaktärerna, trotts lite för mycket på den simpla sidan, var njutbara och ledde till roliga och dramatiska ögonblick. Fast jag skulle hellre föredragit detta som en bok mer än en film, med tanke på att den visuella delen av filmen är så tråkig och takten är så långsam.
 
Bridge of Spies
"Bridge of Spies" är obekvämt lik "How To Kill A Mockingbird" och jag skulle inte ens våga säga att filmen kommer nära den filmens kvalité, men jag hade skoj. Det är skönt att få se Tom Hanks jobba med Sielberg igen.
 
Big Eyes
Tim Burton har okonsekvent lyckats släppa besvikelse efter besvikelse på senare år, men i "Big Eyes" går han iväg från den Hot Topic, gotiska, gråa och deprimerande stereotypen han har fått på sig själv och bara gör en rak på sak njutbar film igen.
 
Kaguyahime no Monogatari (/Sagan om Prinsessan Kaguya)
Inte den enda Studio Ghibli filmen på den här listan, men den här har inte växt på mig lika mycket som den andra. Jag tycker fortfarande om den här filmen, men den lever inte riktigt upp till studions standard eller regissörens standard som har byggts upp under dessa senaste trettio åren. Fast detta kanske är skeptikern i mig. Om tio år kommer den säkert vara min favorit film någonsin. Vem vet?
 
Så, med det ur vägen: låt oss börja nedräkningen.
 
20. Ex Machina Reg. Alex Garland, 2015, Storbritannien
Detta är ett perfekt exempel på sci-fi jag personligen vill se. Tankeställande teman visat genom läskiga metaforer, som "Alien" och "2001: A Space Odyssey". Kanske inte på samma episka budget eller handling, men "Ex Machina" lyckas tack vare sin spännande stil.
Tack vare sitt komplicerade narrativ och karaktärer blir filmen aldrig uttjatad eller repetitiv. Idén av A.I. är inte nytt och filmen försöker egentligen inte lägga till ett nytt koncept till en redan uttjatad kliché. Vad som får den här filmen att sticka ut för mig är karaktärerna och de passionerade relationerna de har med varandra.
Ju mindre jag pratar om den desto mer underhållning kommer du få från den.
 
19. Timbuktu Reg. Abderrahmane Sissako, 2014, Mauretanien
Det var förvånande för mig att få se en film som bestämmer sig för att prata om korruptionen i Mali och visar det på det mest minimalistiska och tråkigaste sättet man kan tänka sig. Personligen tycker jag filmen är briljant, anledningen för detta är i hur icke-traditionell den är. Man förväntar sig att få se militären och sådant, likt det som Hollywood har avbildat det under flera decennier nu. Att visa det vardagliga livet är det enda som räcker ibland, vilket är bevisat spektakulärt här.
Jag är inte lika upphetsad med det här verket som många andra kritiker där ute, men jag tycker filmen är bra utförd och är ganska viktig att visa. 
 
18. Shaun The Sheep Movie (/Fåret Shaun Filmen) Reg. Mark Burton & Richard Starzak, 2015, Storbritannien
2015 var ett väldigt intressant år för animerade filmer här i Sverige. Det började ganska långsamt med "Big Hero 6" och "Strange Magic", men det snabbt gick upp i fart med en massa dvd- och bioupplevelser. Så mycket så att en fjärdedel av den här listan består av animerade filmer. 
Aardman Animation var en stor del av min uppväxt. Jag älskade att titta på "Wallace & Gromit" och företagets filmer "Chicken Run" och "Flushed Away" var väldigt underhållande för mig. För några år sedan släppte de ''The Pirates! In an Adventure with Scientists!'' och, även fast jag tyckte den var väldigt rolig, fälde den mig aldrig riktigt. ''Shaun The Sheep Movie'' är definitivt inte lika rolig som den filmen, men den är utan tvekan mer njutbar.
Det finns inte en enda rad av dialog i hela filmen och istället berättas allting visuellt med hjälp av väldigt expressiv animation som driver handlingen framåt smidigt. Ibland tränger det sig in ett absurt och löjligt fis skämt, men åtminstone gör filmen dem med bra komisk tajming och gör inte samma skämt flera gånger om.
"Shaun The Sheep Movie"s största brott är att den är väldigt söt.
 
17. Mission: Impossible - Rogue Nation Reg. Christopher McQuarrie, 2015, U.S.A
''Mission: Impossible'' filmerna har aldrig riktigt vunnit över mig till deras sida. Inte att jag hatar serien eller något liknande, utan jag bara har inte hittat underhållning rakt igenom ett inlägg i serien innan. ''Mission: Impossible - Ghost Protocol'' var filmen jag drog mig till mest och var min favorit i serien, men nu tar ''Mission: Impossible - Rogue Nation'' den tronen.
Till skillnad från resten av alla tidigare inlägg har den här filmen karaktärer jag faktiskt bryr mig om, med klara motovationer som är lätta att förstå. Jag skulle aldrig kunna förklara handlingen i den första filmen. Alla de nya ansiktena tycker jag om, speciellt Alec Baldwin som passa perfekt i sin roll. Det är också första gången i serien där skurken har varit minnesvärd, åtminstone på min sida. Filmen är också väldigt rolig, med många kreativa oneliners.
Actionsekvenserna den här gången är otroliga och är så spännande att man knappt har några naglar kvar vid filmens slut. I luften, under vatten, kampsport, bilar, motorcyklar, till och med krypskytte dyker upp under en fantastisk opera scen. Dessutom är stunten otroliga att skåda.
Den är sexig, snabb, rolig och mest av allt sensationellt. Fast detta är inte årets bästa actionfilm, men vi tar det senare.
 
16. The Voices Reg. Marjane Satrapi, 2014, U.S.A
"Persepolis" är en av mina favoritanimeradefilmer och jag är därför alltid taggad för att se vad skaparen kommer göra härnäst. "The Voices" var kanske inte på samma nivå i idéer och historieberättande, men den har en massa mörka skämt att dela med sig.
När jag såg den här filmen för första gången tyckte inte jag den svepa golvet, jag tror på grund av mina förväntningar på regissören Marjane Satrapi. Jag tänker inte precis svart komedi när jag hör hennes namn. Tiden gick, jag såg den igen och nu var jag tvungen att ha den någonstans på listan.
Skräck komedier har under många år haft mycket kreativ substans, med "Cabin In The Woods", "Tucker & Dale vs. Evil" och "The Voices" inte så långt efter.
 
15. What We Do In The Shadows Reg. Jemaine Clement & Taika Waititi, 2014, Nya Zeeland
''Flight of the Conchords" är en serie jag aldrig lyckades få mig själv att se, men nu när jag fick se skaparna av den serien göra ''What We Do In The Shadows'' vill jag se den mer än någonsin.
Att göra en film om vampyrer i dagens samhälle verkar som ett annat sätt att begå självmord, men tack vare sin stora mängd av originalitet blir det helt plötsligt njutbart. Jag kan säga att jag aldrig har sett en falsk dokumentär om vampyrer innan.
Det är någonting med brittisk humor där karaktärer pratar med en skandalös röst eller dialekt som är hysteriskt och i ''What We Do In The Shadows'' finns det en anledning för elementets integreringen, eftersom karaktärerna är medeltidseuropéer. Filmen är väldigt smart skriven också med oväntade scenarion och ett klipskt sätt att skapa en realistisk värld där vampyrer existerar och har skoj med det.
Dokumentärstilen är briljant använt, den har en fruktansvärt rolig rollista och är troligen den komedin från i år jag kommer återvända till mest.
 
14. Phantom Boy (/Fantompojken) Reg. Jean-Loup Felicioli & Alain Gagnol, 2015, Frankrike
Folket som skapade "Fantompojken" gjorde också "En Katt I Paris", en film som inte riktigt fastna hos mig, med sina lätt bortglömda karaktärer och handling. "Fantompojken" har detta också, men jag tror min njutning kommer från hur lekfull filmen kan vara. Skurken till exempel är den största klyschan som finns, men på det sättet han är skriven med ett sådant gigantiskt ego som kräver en uppmärksamhet han aldrig får gör det hela hysteriskt.
Filmen fungerar för att den inte är rädd att ha skoj, trotts att den är väldigt spännande på ställen och ibland deprimerande. Det kommer aldrig i vägen av underhållningen och sticker inte negativt ut. Karaktärerna är seriösa under den större delen av filmen, men allihopa är roliga på ställen och humorn är naturlig.
Det finns inte många filmer för barn som har en poliskonstapel som huvudkaraktär. Anledningen för detta kan bero på att folk är lite känsliga för ämnet, speciellt med tanke på konceptets fascistiska och rasistiska historia. Vad som är speciellt i den här filmen dock är att ingen polis avfyrar ett automatiskt vapen, bara skurkarna.
 
13. The Drop Reg. Michaël R. Roskam, 2014, U.S.A
Tom Hardy har varit väldigt upptagen på siståne med så många jobb som skådespelare i kassasuccéer, så det förvånar mig att han tar jobb i en sådan här minimalistisk film. Det är självklart en gangsterfilm, absolut, men inte på samma episka skala som "Black Mass". Tack vare sitt unika scenario, att två kusiner som äger en pub som är kopplade till maffian, blir filmen helt plötslig lätt att tycka om.
"The Drop" bryter sig aldrig ifrån traditionella gangsterhistorier, men den saknar inte en kärna och flytande struktur och dialog, till skillnad från t.ex "Legend" (också en gangsterfilm med Tom Hardy). Dialogen är utan tvekan Martin Scorsese inspirerad, men karaktärerna här är den viktigaste och mest njutbara delen av filmen för mig. Det är intressant att se hur Bob beter sig runt folk när vi vet att han jobbar med hemska människor och vid filmens slut vet vilka gränser han vågar stiga förbi. Det är lite löjligt och 'fanservice-ie' att se Tom Hardy gå runt med en liten hundvalp hela tiden och hur hunden påverkar handlingen, men jag brydde mig inte. Det var sött, gav en stark motivation till Bobs karaktär (på min sida i alla fall) och jag hade skoj. Ifall det var för cheesie för din smak kan jag förstå varför du inte skulle hitta mycket nöje här.
Personligen hittade jag många minnesvärda ögonblick i "The Drop" och kommer troligen vara en film jag återvänder till då och då... mest för att jag tycker om söta små djur... alltså Tom Hardy.
 
12. Omoide no Mânî (/När Marnie Var Där) Reg. Hiromasa Yonebayashi, 2014, Japan
"När Marnie Var Där" är nu Studio Ghiblis sista film innan de försvinner från planeten under några år och det är ett starkt sätt att säga hejdå. I min recension av filmen var jag ganska negativ, men efter en stund växte den på mig och gjorde att jag drog mig mot det minimalistiska historieberättandet närvarande här.
När jag ser den hamnar jag i en barnslig trans där jag bara ler och uppskattar ögonblicken som presenteras framför mig. Att se Ghibli tackla ämnen som adoption och självhat genom animation bevisar att några utav världens talangfullaste animatörer arbetar innanför namnets dörrar.
Visst, en del av berättandet och huvudkaraktärens tankar är pretentiösa och jag önskade att vissa karaktärer fick mer tid, men vad som fungerar bra fungerar fantastiskt bra och fastnar hos en.
 
11. Whiplash Reg. Damien Chazelle, 2014, U.S.A
Detta är ett perfekt exempel på en film som är bättre än några av sina delar. Det finns en del löjliga scener som har inte mycket logik och är nästan otrolig i sitt berättande, men dem är stora delar i en gigantisk film. Igenom hela filmen finns det så många ögonblick som inte kommer vara lätta att glömma av.
Huvudkaraktärens motivation kommer från att vilja överstiga världen runt omkring honom, till gränsen där han säger musik inte är subjektivt. Till en gräns kan man prata om musik objektivt, speciellt i musiktävlingar, men man måste peka ut vilket ego den här människan har som säger det om sin egna musik. Fast samtidigt är det en hård bransch vi har sett honom uppleva i första hand, så vi förstår honom. 
Det finns mycket beröm hos J.K. Simmons agerande som jag tycker är välförtjänt, karaktärerna är otänkbart starka, scenografin skriker jazz, färgtonen är vacker igenom det mesta och musiken är oförglömlig. 
 
10. Sicario Reg. Denis Villeneuve, 2015, U.S.A
Regissören som gjorde en av mina favoritfilmer från 2013 återvänder med "Sicario" och vilket verk han gör. Skulle inte påstå att jag föredrar detta över "Enemy", men jag kan inte hjälpa att sugas in i den här filmens seriösa ton.
Det är inte bara en thriller, utan en thriller med ett viktigt och starkt meddelande bakom sig, likt regissörens tidigare verk, där till och med hip-hop artisten Lupe Fiasco sa att Villeneuve förtjänade en Oscar.
Tack vare sin extremt realistiska riktning blir filmen smärtsammare att sitta igenom för varje minut som tickar iväg. När man tror att man har sett allt slänger den fram något otroligt chockerande istället för vad en traditionell thriller skulle göra. Påminner lite om David Finchers tidigare verk.
Emily Blunt är nu en av mina favorit action hjältar och jag kan inte vänta på att se mer från henne.
 
9. Calvary Reg. John Michael McDonagh, 2014, Irland
Jag förväntade mig inte mycket från den här filmen, men vad jag fick var en av de mörkaste filmerna jag har sett i år. Bara i sin hemska titel kryper det under min hud.
Detta kanske inte är världens mest tekniskt imponerande verk, med sin knappt existerande kameraarbete, men här står handlingen i centrum. En tidlös handling om hämnd. Hur filmen vägra avslöja vem som planerar att mörda vår huvudkaraktär och hur huvudkaraktären vägrar avslöja vem som planerar att mörda honom är ett konstant press på tittaren, men samtidigt finns det en massa sadistisk humor inblandat, om hur folk som kvalificerar sig själva som kristna är de största anti-kristna individerna. Huvudkaraktären är den enda goda själen och han får mest nonsens dumpat på sig själv.
Detta skulle inte betyda någonting ifall skådespelarna var kassa, vilket är tur filmen har några av Irlands största och talangfullaste rollista jag har sett på länge.
 
8. Black Mass Reg. Scott Cooper, 2015, U.S.A
Johnny Depps karriär har varit en lyckad en på dessa senaste fem åren, den har bara varit tråkig att skåda. Inga intressanta roller eller till och med filmer som jag riktigt brytt mig så mycket om. ''Black Mass'' äntligen tillåter Depp att för en gång skull få någonting att bita i.
Regissör Scott Cooper är inte i obekvämt territorium i kriminaldrama genren, men, till skillnad från hans andra verk, i ''Black Mass'' får vi fascinerande karaktärer och allihopa spelar fult. Whitey Bulger är en utav de mest engagerande karaktärerna jag har sett i år, men tyvärr når aldrig filmen till samma höjder utanför det. Handlingen är överallt och det saknas en konsekvent motivation bakom karaktärer, som hoppar ur en lång strecka av film och dyker upp igen från ingenstans.
''Black Mass'' har några väldigt coola ögonblick och har fantastiska skådespelare som fick mig att vilja se den igen, trotts sina problem som kommer i vägen av fulländlig underhållning.
 
7. Straight Outta Compton Reg. F. Gary Gray, 2015, U.S.A
En person som är en stor fantast av hip-hop, speciellt genrens 'golden age', som jag själv hittade jag en massa delar av den här filmen där den nördiga sidan av mig lyckades poppa ut och bara hade absolut skoj. Historian bakom N.W.A är väldigt tragisk och ''Straight Outta Compton'' är inte rädd att visa all korruption, rasism och polisbrutalitet som skedde när hip-hop först bröts ut till en stor massa av folk. Jag tycker också om att filmen går in i varje artists individuella karriärer, någonting jag inte förväntade mig skulle bli en fokus. Det finns vissa artister som får mindre tid på skärmen än andra och det är utan tvekan ett problem, men vad som gjorde att jag hitta underhållning här var hur den inte var så traditionell i jämförelse med andra biopics. Filmen är komplicerad och inga karaktärer är helgon, utan många karaktärer man ska hurra för gör ganska hemska saker.
Jag tycker inte den här filmen är bra bara för att den har fantastiska skådespelare, grym musik, snyggt scenografi och en smidig struktur, utan för att den är väldigt viktig i dagens samhälle där vad den pratar om existerar.
 
6. Leviafan (/Leviathan) Reg. Andrey Zvyagintesev, 2014, Ryssland
Rysk film hamnar inte på min radar särkilt ofta, mest för att mitt största intresse ligger inte i det området. Som en filmnörd blir jag dragen till alla klassiker därifrån, alltså äldre svart-vita klassiker. Jag skyller på min brist av kunskap i mitt intresse också.
"Leviafan" regissör Andrey Zvyagintsev är en minimalistisk regissör, i att hans konflikter presenteras ganska begränsade, med visuella delar som inte överstiger vad genren har gjort tidigare. Grå. En massa grå och diskret scenografi. 
Användningen av symboliken i filmen är det perfekta exemplet på hur man kan inkludera visuellt historieberättande utan att antingen verka för uppenbar eller för ambitiös så det blir störande istället. Min personliga favorit kommer precis innan eftertexterna. 
 
5. Birdman Or: (The Unexpected Virtue Of Ignorence) Reg. Alejandro González Injarritu, 2014, U.S.A
Vad som överraskade mig mest med "Birdman" var hur tekniskt imponerande den var. Illusionen att hela filmen är inspelad med en lång tagning verkar som en gimmick först, men är där för en anledning istället för att bli ännu en pretentiös film om konstnärlig inriktning.
Det är nästan pinsamt att jag var tvungen att bli påmind om vilken bra skådespelare Michael Keaton är och hur mycket han säljer karaktären han spelar. Riggan är utan tvekan en av mina favorit superhjältar någonsin och hans starka egoism gör filmen så mycket spännande än den annars skulle varit.
Alla andra skådespelare är fantastiska, takten är vacker, karaktärerna är tredimensionella och intressanta och filmen är bara rakt av hysteriskt rolig.
 
4. The Babadook Reg. Jennifer Kent, 2014, Australien
En av mina största personliga rädslor är barn som blir utsatta för skräck element. Att göra en film centrerat runt konceptet av en mörk barnbok likt ett Dr. Seuss verk är briljant i mina ögon. ''The Babadook'' är inte bara bra för sin unika idé, men också i hur den är riktad i sina skräck värden. Det finns inget blod, inget märkvärdigt fysiskt våld, inget monster och ingen överanvänd gimmick, som flesta skräckfilmer använder sig av. Till och med filmer jag tycker om, som ''Sinister'', lider av detta. Istället använder sig filmen av kameraarbete och ljud som sin huvudkälla av progressiv uppbyggning av spänning. Ljudet och kameran blir i sig själva karaktärer som konstant spelar trick på tittaren, likt Mr. Babadook han själv. Klipper runt i konstiga vinklar av huset och gör allting obekvämt tyst eller lidande högt. Ibland vägrar kameran visa någonting alls för att göra publiken obekväm.
Den här filmen har exakt vad jag vill ha från skräckfilmer jag ser. Inte bara delar som får en att hoppa, utan saker som kryper under huden på en och varar dagar efter att man har sett den. Det okända man inte vet exakt var det befinner sig och ifall det ens är äkta. Regissör Jennifer Kent fattar verkligen vad skräck är och är en filmskapare jag hoppas på att få se mer från i framtiden.
 
3. Inside Out (/Insidan Ut) Reg. Pete Docter & Ronnie Del Carmen, 2015, U.S.A
Pixar har under en väldigt lång tid pumpat ut verk som jag inte riktigt har kunnat visa respekt för. Även fast jag hade skoj med majoriteten av filmerna kunde jag inte hitta den kreativa gnistan som dök upp under deras tidigare projekt, som ''Wall-E'', ''Ratatouille'', ''Up'' och ''Finding Nemo''. ''Inside Out'' är den filmen jag har väntat på i cirka fem år och gav mig den samma goda känslan jag fick när jag såg ''Wall-E'' för första gången.
Att se Pete Docter tackla ett berättande som detta, som är mer likt en Hayao Miyazaki eller Mamoru Hosoda film än en Pixar film, är förbryllande för mig och har ett meddelande så simpelt, men samtidigt så fruktansvärt viktigt. Det är fortfarande Pixar, med sin moderna dialog, humor och visuella stil, men det är bara en stark känsla av moget beteende närvarande här i jämförelse med vad studion har lyckats producera tidigare.
"Inside Out" är den bästa CG animerade filmen jag har sett i hela mitt liv och jag hoppas på att Pete Docter inte slutar göra filmer.
 
2. Mad Max: Fury Road Reg. George Miller, 2015 U.S.A
Jag är nog inte den enda personen som blev överraskad över hur bra "Mad Max: Fury Road" var i slutändan, både på en teknisk nivå och en historieberättande nivå. Visuellt berättande är lite av en döende konst inom actionfilmer och den här filmen visar att det går och samtidigt få både kritisk beröm och pengar.
Världen filmen skapar är vacker och är fylld med karaktär, men vad som imponerar mig mest är hur filmen introducerar världen till oss utan användning av exposition. Den presenterar allting visuellt.
Alla tidigare Mad Max filmer har alltid handlat om att en karaktärs ägodelar blir borttagna från dem, men i "Mad Max: Fury Road" blir deras mänskliga rättigheter ifråntagna och gör filmens narrativ automatiskt fängslande för mig. Även fast Max han själv är tråkig, så är det medvetet för att vara likt verk som "Alice In Wonderland", där vi observerar världen tillsammans med Max. Det finns en teori på internet att allting som händer i alla uppföljarna sker i Max huvud, så det finns det.
Namnet behandlas väl, fokusen på små detaljer är briljant och filmskapandet är fenomenalt inom alla områden. "Mad Max: Fury Road" är direkt en klassiker och en av världens bästa actionfilmer.
 
1. Song of the Sea (/Havets Sång) Reg. Tomm Moore, 2014, Irland
Regissör Tomm Moore var en filmskapare jag fastnade vid omedelbart efter jag såg "The Secret Of Kells", även fast den filmen inte var perfekt hela tiden. "Song Of The Sea" var allting jag ville ha från Moore och animationsföretaget Cartoon Saloon, men samtidigt gav mig flera överraskningar som bestod generellt av moget och tidlöst historieberättande. Jag tycker det är fantastiskt där vi har barnunderhållning som "Inside Out", "Steven Universe" och "När Marnie Var Där" som kan diskutera ämnen som depression, sexualitet, adoption, värdet av känslor och i "Song of the Sea" måste en familj leva vidare efter döden av en av sina familjemedlemmar. En handling som är så uttjatad hos Disney, Dreamworks, BlueSky och Pixar att jag vill nästan spy. "Song of the Sea'' tar den här handlingen och gör den personlig.
Resten av verken jag precis nämnde har definitivt en mer komisk sida och "Song of the Sea" behandlar sina delar med en seriösare ton i jämförelse, men med det tycker jag filmen tjänar ett unikt syfte. Fast jag antar att detta är en subjektiv synvinkel. När det kommer till filmens tekniska och visuella aspekter kan jag inte ge något annat än beröm, med animation som inte är likt något annat där ute och musik som är så njutbart avslappnande och varm.
Soirces och Bens subtila interaktioner mellan varandra är sött och vackert, men samtidigt har en oskyldig och tragisk sida som är lite hjärtkrossande under vissa ögonblick. Jag tycker om hur Moore skriver barn i sina verk. De har mycket energi, beter sig kaxigt och gör misstag här och var, men de är inte dumma eller förstår inte tragedier runt omkring sig själva.
Jag älskar (den lite för uppenbara) symboliken i filmen, fantasy elementen är originella och kreativa, filmen belönar att tittare återvänder flera gånger och filmen är så lätt att bara sjunka in i. Utav alla filmerna på den här listan var "Song of the Sea" den jag drog mig mest till, troligen för alla anledningarna jag precis har listat. Varje år det var dags att ranka filmer i en lista vid slutet av året bestämde jag mig för att alltid inkludera en film vissa kanske skulle kategorisera som 'löjlig' eller 'barnslig' för den typiska filmsnobb standarden och den jag inkluderade råkar vara så högt upp på min lista.
 
 
Så detta avslutar film året 2015. Förhoppningsvis kommer större överraskningar under 2016. 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela