mrtambourineniclas.blogg.se

Här kan du läsa ett galet passionerad filmentusiast och amatörkritiker skriva om nya så väl som äldre filmer från en sådan objektiv synvinkel som han är kapabel att ge... med stavfel naturligtvis.

Alpha

Publicerad 2018-09-28 21:16:00 i 2018, Drama, Äventyr,

Det var en gång en pojke och hans hund… i Hollywood. De klassiska tidlösa berättelserna om människans koppling till människans bästa vän är ungefär lika gammalt som film har varit en seriös konstform, ända sedan 30-talet i filmer som The Wizard of Oz och Bringing Up Baby. The Artist från 2011 medvetet inkluderade en söt liten hund för att reflektera tidseran filmen tog plats i. Vi kommer vara här hela dagen ifall jag ska ta upp alla hundar i filmhistoria, så nu fokuserar vi på en sub genre. Exempel på den äldsta och samtidigt populäraste är troligen Old Yeller från 1957, då en ung pojk går på äventyr tillsammans med sin djurkamrat nära sitt hem. Kan inte heller glömma av Lassie från 1952, som fick en film ägnad till sig många gånger. Flesta filmer som följde det här formatet är skyldig dessa två namn i något format, som Homeward Bound, Beethoven och All Dogs go to Heaven. Djuren kan bytas ut och människornas kön kan förändras, men konceptet är fortfarande den samma, till gränsen då rollerna byts ut så upplevelsen blir surrealistisk, som i The Good Dinosaur, Frankenweenie och Lilo & Stitch. Det har varit många igenom historia och fortsätter än idag, med Isle of Dogs från tidigare i år och nu Alpha. Jag är en stor fantast av den här sortens berättelse, då jag växte upp med några filmer jag nämnde innan och det krävs inte mycket från en film i genren att lätt bli omtyckt eller få sin publik att bli känslomässigt investerad. The Good Dinosaur var inte populär bland kritiker och Pixar fantaster, vilket är lätt att förstå, men den centrala idén och premissen är fortfarande närvarande och räddade filmen för mig. Fast detta betyder inte att genren är skottsäker för mig, då flesta filmer sugs upp i pop kulturen filmerna tar plats i, speciellt filmer från 80-talet och 90-talet. Minns ni Air Bud? Minns ni Beverly Hills Chihuahua? Hoppas inte det, då inga hjärnceller förtjänar sådan tortyr. Innan vi fortsätter till Alpha dock måste vi prata om Sony. Idag tjänar Sony sina pengar hos sina hårdvaror och videospel mjukvaror, när deras filmproduktioner har misslyckats stenhårt i jämförelse med alla andra studios i Hollywood. Alla filmer Adam Sandler är inblandad i, James Bonds låga nummer i Spectre, den kontroversiella Ghostbusters nyinspelningen, deras animering avdelning släpper medelmåttiga projekt år efter år och allihop är baserade på telefon appar och filmerna tjänar inte pengarna Sony helst ville. Det finns några undantag, som Blade Runner 2049Baby Driver och Skyfall, men filmerna därefter suger skit, med några av de bisarraste kreativa besluten jag någonsin har skådat från Hollywood. Så nu spelar Sony säkra kort, då flesta filmerna inte har så stora budgets, de lät Marvel ta hand om Spider-Man ett tag för en slant, en animerad Spider-Man film är runt hörnet, producerar uppföljare till nyliga hit filmer, osv. Jag tar upp detta eftersom studion inte verkar ha stora förhoppningar med Alpha. Den var schemalagd att släppas september 2017, vilket sköts upp till mars 2018 och sedan ändrades till augusti 2018 i Amerika och fick en premiär här i Sverige under sena september 2018. Nu när Sony är i en kris situation kring sina filmproduktioner vill de nog inte släppa sina stora filmer tillsammans med Alpha, då studion riskerar förlora pengar på filmen ifall den släpps under en het säsong eller vecka. Eftersom augusti var en ganska död tid för filmer i Amerika så blev det en passande tid att äntligen koppla loss kopplet på Alpha. Det är synd, eftersom Alpha var bland filmerna från Hollywood jag faktist såg fram emot, med sin unika förmåga att vara en originell film inte baserat på ett redan existerande namn. Så alla dessa tillbakaskjutningar gjorde mig orolig, men samtidigt förväntade jag mig att studion gav filmskaparna större frihet när det gäller klippningen.

Känner att summera handlingen är ganska onödigt, då hela filmen inte är mycket annat än att en pojk blir separerad från sin stam och nu försöker hitta hjälp med sin nya vargkompis. Jag blev förvånad av hur lång tid det tog innan filmen faktiskt kom fram till sin lock in i slutet på sin första akt, vilket var ungefär halvvägs in i filmen. Inte lång ifrån vad The Lion King gjorde i sitt narrativ, men till skillnad från den filmen så saknar Alpha något märkvärdigt spännande under sin första halva. Det är några saker som etableras här som spelar en roll under filmens andra halva, vad som saknas här dock är någon form av konflikt eller inre konflikt som får publiken investerad i sin huvudkaraktär. Detta resulterar i en struktur med en långsam takt och en plan huvudkaraktär. Det är nödvändigtvis dåligt, men det är märkvärdigt hur filmen känns långsam på många ställen. Den andra halvan lider av taktproblem också, då inte mycket flyt existerar mellan scenerna som inte varierar i innehåll och övergångarna är inte så smidiga heller. Känns som att 40 procent av hela filmens speltid är svepande landskapstagningar och inte så mycket händer mellan allihopa. Vad filmen tjänar på när det gäller den här kritiken är att handlingen är frustrerande simpel, till gränsen då man delvis kan förlåta några aspekter till filmens brist på konflikter. Filmen kunde istället vara fylld med klyschiga konflikter man har sett i många andra filmer, som 10.000 BC gjorde. Här finns inga överambitiösa konflikter eller strider, karaktärer som inte är onda eller goda, dialogen är inte typisk Hollywood, humor används sällan och karaktärerna har inte för komplexa relationer till varandra. Man kan argumentera att filmen ersätter dessa delar med ingenting, vilket jag håller med om till en gräns, men jag uppskattar att filmen inte gick in i det uppenbara och lata området. Det är en stor del som inte har mycket dialog närvarande under sin andra halva, då pojken och vargen bara interagerar med kroppsspråk för det mesta. Kemin mellan pojken och vargen är ganska standard, men åter igen måste jag sätta filmen i perspektiv: minns ni Brother Bear och The Secret Life of Pets? Hoppas inte det. Relationen är ganska sött för vad det är och slutet var inte lätt att se kommande, åtminstone för mig. Konflikterna är få och simpla, då flesta hinder kommer från att pojken och vargen försöker överleva vildmarken och vilddjuren som bosätter sig där. Jag uppskattar att filmen inte gick in i ultra klyschiga territorium och det reflekteras i sitt filmskapande också, med att livshotande faror bara dyker upp för att de råkade vara i närheten, inte för att de har en roll i ett större än livet narrativ som på något sätt ska passa in i huvudkaraktärens karaktärsark, som 10.000 BC försökte göra och stenhårt misslyckades med. Detta är inte fantasy och filmen strukturerar sitt narrativ med det i åtanke. Med det sagt finns det ögonblick då man måste lämna logik utanför biografen, då karaktärer överlever trots osannolika odds. Det är inte ett stort problem i filmens stora bild, då handlingen är så ytlig till att börja med, fast det är svårt att släppa samtidigt när man tittar på den. Filmens brister ligger i sin takt, då den tar extra lång tid på sig att komma till sina mer underhållande delar i sin andra halva och den första akten är läskigt lång. Jag fick tänka på filmen Balto och hur den etablerade en inre konflikt hos sin huvudkaraktär, då den satte ihop konflikterna närvarande i Alphas båda huvudkaraktärer i en karaktär och är en bättre film som ett resultat, trots sina klichéer. Likt Balto dock har Alpha en imponerande teknisk sida till sig. Den stora anledningen till varför jag ville se Alpha var hur vacker filmen såg ut i sin trailer. Tack och lov blev jag inte besviken. Scenografin och kameraarbetet är enastående, med kameravinklar som är behärskat komponerande med långa tagningar som utnyttjar världen runt omkring sin huvudkaraktär. Miljöerna är en minuten grandios och vackra, medan nästa minut är deprimerande och grått. Dessutom varierar miljöerna konstant för att passa huvudkaraktärernas känslor och romantiserar scener som annars kunde ha varit plana i händerna på ett annat filmteam. Det är några scener då CG används lite för mycket, men jag märkte inte någonting som såg fult ut. Åter igen måste vi sätta standarden i perspektiv: minns ni Nine Lives och Show Dogs? Hunden var övertygande, då CG användes endast när hunden blev tvingad att utföra ett stunt en vanlig hund inte kan göra. När det gäller klippningen kunde det hjälpa att skära bort lite fett från speltiden, med alla ändlösa landskapstagningar, men det ser fortfarande snyggt ut och tar en tillbaks flera tusen år i tiden.

Jag hittade underhållning i Alpha. Den var inte särskilt unik eller presenterade något nytt, men underhållande fortfarande. Berättandet och klippningen är inte perfekt, då den första halvtimman kunde tjänat mycket på att klippas om lite grann, som att ta bort intro scenen helt och hållet. Samtidigt var filmen fängslande och hade en viss ton filmer som dessa inte har så ofta. Påminde mig om War for the Planet of the Apes, då effekterna och skalan är episka, men tonen och takten är medvetet långsam så man känner tortyren och den interna konflikten hos sin huvudkaraktär, någonting jag saknar från Hollywoodfilmer generellt. Alpha kommer inte nära den filmens kvalité, men den var fortfarande helt okej. Ifall du är det minsta intresserad rekommenderar jag Alpha, men annars bör du nog hålla dig borta.


Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela