mrtambourineniclas.blogg.se

Här kan du läsa ett galet passionerad filmentusiast och amatörkritiker skriva om nya så väl som äldre filmer från en sådan objektiv synvinkel som han är kapabel att ge... med stavfel naturligtvis.

Filmer jag såg den här Månaden (augusti, 2019)

Publicerad 2019-08-27 21:35:00 i 2019, Filmer jag såg den här Månaden,

Den tråkiga sommarsäsongen fortsätter och under hela augusti månad såg jag endast en film i en biograf: Once Upon a Time in Hollywood. Av alla filmer jag skriver om här nedan rekommenderar jag Once Upon a Time in Hollywood över allihopa, då jag tycker om filmen mer och mer jag tänker på den och under min andra visning blev jag förälskad i den. Filmen har fått kritik, vars av jag tycker inte är särskilt relevant till filmens större teman, metaforer eller karaktärsutveckling, enligt mig. Filmen är bland mina favoritfilmer från hela decenniet och jag kan inte rekommendera den tillräckligt mycket. Hur som helst var det några andra projekt jag såg under månaden och jag hade förvånansvärt mycket att säga om en del utav dem.

Nya Filmer:

Den Siste Gentlemannen

Från regissören av A Ghost Story, en av mina favoritfilmer från decenniet, kommer en konventionellare Hollywood dramafilm än vad man förväntar sig från samma regissör. En gammaldags kriminaldrama som påminner om Martin Scorseses gyllene ålder av filmer som Taxi Driver, Goodfellas och Casino, med sina hyperaktiva montagesegment, stiliga och karismatiska skådespelare och sin tajta klippning och kamerakoposition. Produktionsdesignen kombinerat med det snyggt utförda filmskapandet och klippningen skapar en av de vackraste filmerna inom genren från det här decenniet. Alla bilderna är så färgglada och rika med detaljer och sig självt gör filmen värd att se. Säger filmen något nytt eller presenterar en ny, intressant vinkel på denna typ av berättelse? Korta svaret borde vara nej, fast samtidigt njöt jag av filmen från början till slut.
Stor rekommendation från mig.

Invader Zim: Enter the Florpus

Jag växte inte upp med Invader Zim. Hade aldrig hört talats om namnet ifall jag inte hade varit en Newgrounds användare och följde självständiga animatörer på Youtube. Tror inte ens serien sändes här i Sverige. Hur som helst var jag genuint underhållen av denna korta långfilm. Påminde om självmedvetna actionserier från 2000-talet, som Kim Possible och Teen Titans, i att komedin kommer från att manusförfattarna gör narr av typiska sci-fi action klyschor dålig konst använder sig av. Takten är galet snabbt, animeringen är banal och karaktärerna är endimensionella personligheter som inte riktigt utvecklas under filmens speltid. I jämförelse med den långsammare och lugnare takten närvarande i nutida tecknade serier verkar Invader Zim: Enter the Florpus komma från en annan planet, något som visar hur dem serierna såg ut för tjugo år sedan, som Rocko’s Modern Life och Ren & Stimpy. Vilket gör att Enter the Florpus känns lite föråldrad, med en brist på ett fördjupat budskap, sin vägran att inkludera diskreta scener och knappt någon varierande energi från skådespelarna och filmskapandet. Filmen påminde om Spider-Man: Into the Spider-Verse lite grann, med att den är mer intresserad i animeringen, den absurda stilen och klipska dialogen än berättandet sig självt. Den snabba takten i filmen gör också att den korta speltiden känns extra lång när varje scen känns likadan.

Om du nu är okej med allt jag precis nämnde kommer du nog tycka om Enter the Florpus en hel del. Humorn är löjlig i hur självmedvetet den är och samtidigt vet filmen hur man inkluderar en intern konflikt hos sin huvudkaraktär. Vet inte riktigt hur repetitivt det blir i ett serieformat, men för en sådan kort film som detta fungerar det okej. Så även fast filmen blir kaotisk och man knappt förstår vad som händer blir man fortfarande känslomässigt fängslad i konflikterna. Mest för att motivationerna är så simpla, starka och rak på sak att man vill se karaktärerna klara sig och ibland vill se antagonisten lyckas. Jag blev också imponerad av animationen. Ögonblick fick mig att flämta och bokstavligen wow-a av hur absolut galen och rik animeringen är. Gav mig återblickar till scener ur Panty & Stocking with Garterbelt och Space Dandy, bara här är det med västerländsk karaktärsdesign och är generellt familjevänligt. Likt dessa två serier bli Enter the Florpus lite för högljudd, snabb och irriterande för min personliga smak, men samtidigt finns det inte mycket annat idag som är likt den, något som gör det uppfriskande i kontext med dagens tråkiga filmindustri och originellt innehåll på Netflix.
Rekommendation från mig.

Parasite

Vid datumet jag skriver detta har Parasite inte en premiär här i Sverige förens sena 2019, men eftersom flesta människor kan lätt få tag på "mindre lagliga” exemplar av filmen online och har haft premiär i andra länder, ville jag gärna skriva om den nu hellre än senare. Då mina minnen av filmen fortfarande är färska.

Journalister och kritiker tycker om att kvalificera en film som ett mästerverk, trots att folk på en internationell nivå inte har sett den än och förväntar sig att människor inte kommer lyfta fram sin skeptiska sida vid första visningen av en film som har fått en sådan hyllning. Detta satt i min hjärnas baksäte under min visning av Parasite och jag köpte det inte. I kontext med moderna sydkoreanska filmer och regissörer hamnar Parasite bland de bättre, men jag skulle inte beskriva Parasite som diskret eller banbrytande, i att filmen följer traditionella berättartekniker och har mycket filler samtidigt som den inte erbjuder någonting märkvärdigt nytt. Regissör Boon Joon-ho är känd för sina allegoriska berättelser, som aldrig riktigt har utmanat min personliga världssyn eller överraskat mig i sin diskreta inkludering, vilket skadar Parasite ännu mer när hela filmen vägrar låta publiken släppa budskapet som hamras in i deras huvuden. Som om filmen presenterar ett nytt koncept de aldrig har hört talats om innan. Filmen har sin egna unika och kreativa tvist på ett uttjatat budskap, vilket är uppskattat från min sida, speciellt under filmens andra halva.

Alla tekniska detaljerna är fortfarande fantastiska, med fenomenal scenografi och musik, atmosfären är rik och spänningen är hög, men personligen var takten inte tillräckligt tillfredsställande för att rättfärdiga den långa speltiden och tomrum mellan viktigare scener. I händerna hos en annan regissör hade jag troligen älskat den lika mycket som Oldboy, The Handmaiden eller Lady Vengeance, fast som den är nu tycker jag det är en bra film och inte mycket annat. Jag är ingen stor fantast av Snowpiercer, Okja eller Mother, men ifall du tycker om någon av dessa och regissörens stil borde du ge Parasite en chans.
Stor rekommendation från mig.

Penguin Highway

Oj, herregud, vi har en skum en här. Med filmens summering på Letterboxd och premiss förväntade jag mig något annorlunda från vad man annars förväntar sig från en film med sina genrestämplar, men även då var jag inte riktigt förberedd. Likt Parasite skulle jag nog kunna skriva en hel/expansiv separat recension för den här filmen, just nu blir det bara en kort sammanfattning.

Den här är överallt när det gäller kvalité, ton, takt och berättande. Vissa delar framkallar de exakta känslorna den ville få fram ur sin publik och andra delar är katastrofala och seriöst skadar upplevelsen, till gränsen den blir jobbig att sitta igenom. Inkonsekvent vore ett vänligt ord att beskriva filmen med och ifall jag vill beskriva den ärligt skulle jag säga att den inte var särskilt bra. En typisk coming-of-age romans fantasy/sci-fi berättelse man har sett från Japan under ett ganska långt tag nu, märkvärdigt på sistone med verk som Lu Over the Wall, Your Name och Odjuret och Hans Lärling. Likt Lu Over the Wall var karaktärerna och logiken i filmen irriterande och saknade originalitet, då klyschor uppkom fruktansvärt regelbundet. Jag hatar manus som Lu Over the Wall och Penguin Highway har, med sina endimensionella karaktärer som reagerar till något övernaturligt för länge utan att etablera någon karaktärsutveckling eller fokusera på en stark berättarbåge hos sin huvudkaraktär.

Det finns fokus här och den förhindrar sig själv från att bli medelmåttig med hjälp av några kreativa berättartekniker jag har aldrig tidigare sett i någon film. Relationen mellan huvudkaraktären, unga pojken Aoyama, och hans fullvuxna tandläkare är skum och känns fel på så många sätt. Jag ska inte avslöja filmens stora tvist, men innan publiken får den informationen är karaktärernas relation obekväm för dem. Det är en virkad kombination av sexuell spänning/symbolik och komedi som man aldrig annars får i denna typ av film, till gränsen där jag börjar ifrågasätta ifall filmen är gjord för barn till att börja med. Innehållet är opassande för yngre barn och gör det svårt att rekommendera filmen. Med det sagt var det den största delen av filmen och höll mig intresserad mer än något annat, då alla karaktärer och dialog runtomkring var lätt bortglömt, klyschigt och irriterande. Vet inte ifall svaret till problemet är att göra filmen ljusare eller mörkare, alltså antingen släppa den centrala konflikter och ersätta den med något annat eller rakt av hoppa in i en pedofil berättelse, men för mig fastnar filmen mitt emellan dessa två världar och leder till att jag blir uttråkad under majoriteten utav speltiden. Ville att upplevelsen skulle vara något lika nytt, utmanande, accelererande och äventyrlig som filmen försöker övertyga publiken att den är, men det händer aldrig. Filmen ser konsekvent vacker ut och kommer belöna flera visningar till de som vill hitta alla mindre detaljer i berättandet, men det blir inte värt det för mig när allting är så förutsägbart och klyschigt. Just nu saknar jag intresse. Kanske återvänder till den någon gång i framtiden.
Svag rekommendation från mig.

Äldre filmer:

As Good As It Gets

Likt nästa film på den här listan var jag delvis bekant med några citat från filmen men har personligen aldrig sett hela filmen. Hade inte mycket till intresse att se den, förens Netflix rekommenderar äldre filmer till mig som den brukar göra. Gav den en chans och jag tyckte om den. Den är absurt klyschig, berättandet saknar subtil dialog och dramat är fruktansvärt billigt, fast jag brydde mig inte egentligen. Mest för att karaktärerna var så roliga och hade energi till sig, dessutom hade personligheter jag brydde mig om. Den sista tredjedelen testade mitt tålamod lite grann med antalet klyschor som lagrades på varandra så handlingen kunde fungera. Jag hade hoppats på en form av tvist eller ett mer realistiskt slut, något som tyvärr inte hände. Samtidigt ska jag inte förneka att resan dit var hysterisk, fylld med personlighet och fantastiska skådespelare.
Rekommendation från mig.

Jerry Maguire

Jag har aldrig riktigt varit intresserad i att se Jerry Maguire. Med Tom Cruise i sig, ”show me the money” och ”you had me at hello” var citat jag var bekant med, premissen är ganska klyschig och det är en romantisk komedi, en genre jag undviker. Speciellt rom-coms från 90-talet. Fast min nyfikenhet tog över mig lite och efter visningen blev jag överraskad av hur mycket jag tyckte om den. Tror jag älskade den.

Filmen är ”ostig” som jag förväntade mig, men i jämförelse med andra liknande filmer från 90-talet var det tolererande, trots att romansen var irriterande söt, men vad som gjorde mig intresserad var att filmen faktiskt handlade om någonting utanför romansen. Titelkaraktären är en kämpande, självständig spelagent som desperat försöker behålla sin enda spelaren under sitt bälte, efter en nedbrytning på jobbet där ingen kunde lita på honom längre. Så filmen hoppar mellan romansvärlden och sportvärlden, som konstant ändrar karaktärsrelationer dynamiskt hellre än typiska rom-com klyschor som följer en förutsägbar struktur, som i As Good As It Gets. Tre akt strukturen är här, men är inte tråkig och drivs av karaktärerna de själva istället för någon påtvingad regel eller stereotypisk karaktär som annars existerar i berättelser som dessa.

Alla skådespelarna här är inga jag är en fantast av i andra projekt, men här lyser alla igenom fantastiskt. Tom Cruise kan skådespela för en gångs skull och övertygar mig att han är en riktig karaktär, istället för en överdriven version av sig själv. Cuba Gooding Jr. är särskilt märkvärdig här och presenterar den bästa rollen i hela hans filmografi. Till och med Renée Zellweger var bra. Resulterar i en film jag tyckte om och skulle troligen aldrig sett ifall jag inte gav den en chans.
Stor rekommendation från mig.

The Lego Ninjago Movie

Ville inte se den här förra året när den först släpptes, då recensionerna gav intrycket att filmen skulle vara medelmåttig. Efter att jag såg The Lego Movie 2: The Second Part trodde jag Ninjago skulle överraska mig på samma sätt. Tyvärr var detta inte fallet. Långsammare, inte lika kreativ och inte lika rolig som de tidigare filmerna och är egentligen element som folk kommer för att se. Såvida du inte är ett barn som älskar Lego och superhjältar, vilket i så fall kommer filmen vara väldigt underhållande. Jackie Chan är grym (som han alltid är), hjälten och antagonisten har en hysterisk dynamik och handlingen sig självt har roliga bitar i sig, men praktiskt taget allt runtomkring var ganska standard för en familjefilm. Förväntade mig skarpare humor riktat mot/inblandar kulturen filmen utspelas i lite mer och starkare komedikaraktärer. Detaljer är hysteriska, speciellt ett monster som dyker upp en del in i filmen, men annars finns det få anledningar för vuxna att söka upp den här och är inte särskilt minnesvärd. 
Svag rekommendation från mig.
 
Mitt twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang

Liknande inlägg

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela