10 Serier från 2010-2019 jag rekommenderar
Jag troligen spenderade för mycket tid på den här lista än vad jag behövde. I störst sannolikhet för att jag skriver så sällan om serier, mest för att jag annars aldrig känner för det och jag sällan tittar klart på serier. Finns inte många serier som jag gärna vill ägna extra lång tid på med samma karaktärer och ton i flera år och det blir en risk med att serierna blir sämre ju längre det pågår, vilket är varför Game of Thrones inte kommer vara med på den här listan. Så nu vill jag ägna lite extra tid till serierna som jag faktiskt bestämde mig för att titta klart på och samtidigt älskade. Bättre serier finns, jag bara listar de som jag fastnade för.
Klickar du på seriens titel blir du riktad till respektive series IMDB sida.
Jimmy McGills metaforiska och bokstavliga resa till Saul Goodman är deprimerande och smärtsamt att skåda, fast det förhindrar den inte från att vara den roligaste bit teve från det här decenniet också, med små bitar humor utspritt över fyrtio plus timmar speltid. Att få se en karaktär man tyckte om men inte älskade i Breaking Bad gå till att bli den bästa karaktären inom serier det här decenniet visar hur imponerande Vince Gilligan och Peter Gould är som filmskapare och berättare. Mike var min favoritdel i Breaking Bad, så att få se honom utforskad här är otroligt och trots att detta är en föregångare till Breaking Bad så blir ingen karaktär förstörd eller ändrar ens perspektiv på dem på ett negativt sätt.
Alla de nya karaktärerna är underbara och får en att ifrågasätta deras öden när man inte har kontext för när de försvinner. Vissa karaktärer stannar kvar efter sin introduktion, vissa försvinner efter en säsong och vissa efter bara ett avsnitt eller två. En kritik mot serien är att den inte har lika mycket spänning som Breaking Bad, då publiken vet vilka karaktärer som överlever och därmed försämrar spänningen. Detta stämmer och definitivt förklarar varför folk föredrar Breaking Bad, fast för mig så överstiger Better Call Saul den serien med sitt annorlunda intensiva drama, centrala teman och filmskapande. Klippningen kombinerat med musiken och ibland brist på musik har skapat de grymmaste ögonblicken jag någonsin har skådat inom både teve och film.
Jag har inte läst mangan serien är baserad på, så jag kan inte svara ifall något har försvunnit i filmatiseringen, fast tonen och takten är njutbart långsam. Detta är på många vis en perfekt kombination av hård sci-fi, mjuk sci-fi och krigsberättelser. Premissen är att två tjejer reser på en militärtraktor igenom en övergiven stad för att hitta civilisation efter ett enormt krig bröt ut. Takten, dialogen och klippningen är medvetet avslappnad så tittaren kan relatera till huvudkaraktärerna lättare och förstå hur ensamma de är i världen. Konflikterna är begränsade till att de behöver hitta ställen att sova på, hitta mat och vatten och sedan dela på det och försöka ta sig till en destination som jag vägrar avslöja här. Under den tiden stöter de på andra karaktärer, underlig teknologi, ibland vackra och smutsiga miljöer, lite vildliv och ibland oförklarliga fenomen.
Med tanke på strukturen och takten rekommenderar jag att ni ser bara ett eller två avsnitt i veckan. Att sitta igenom allting på en gång skulle suga ut upplevelsen och råna variationen presenterade i varje individuellt avsnitt. En serie man ser en gång varje vecka med en drink i handen tillsammans med sin livskamrat bredvid en. När jag försökte titta igenom allting en gång till kunde jag inte sitta igenom mer än ett avsnitt varje vecka, då allting var så tillfredställande, lugnt och vackert att upplevelsen skulle blir för mycket ifall jag såg ett avsnitt till.
Hyouka är en lättsmält deckare och är klipsk i både hur den hanterar sin premiss och karaktärsutveckling. Med insatserna, karaktärsdramat, humorn och karaktärernas personligheter är det tydligt att serien riktar sig in på en tonårspublik, men skippar de störande och uppenbara klyschorna man oftast förknippar med den typen av underhållning. Inte det minsta pipet om sex, rebelliska attityder, pinsam romans och modern dialog och teknologi som är strikt där för nutida tonåringar att dra sig till. Så upplevelsen blir tidlös, backat av en deckare berättelse med starka berättarbågar kopplade till alla sina karaktärer.
Tror en del skulle argumentera att den här typen av prioritering gör hela serien för säker, inte tillräckligt äventyrlig för att kvalificeras som något nytt och därmed saknar minnesvärde. Delvis håller jag med, bara nu är allting presenterat genom den mest experimentella bit animering jag har sett på ett långt tag från Japan. Varje avsnitt har segment där informationen presenteras genom dialog samtidigt som animeringen testar olika stilar med drastiskt olika kameravinklar och linser. Allting är så färgglatt och behövdes i en genre som annars är så oinspirerat. Hjälper också att karaktärsutvecklingen är diskret, genuin och inspirerad som ett kontrast till stilen. Mitt skeptiska jag tror att anime industrin aldrig kommer producera något så här unikt inom genren igen.
Utanför chockvärdet under serien sista tredjedel har berättandet många grymma detaljer i världsbyggandet, kulturen karaktärerna bor i och teknologin karaktärerna använder. Regs existens är det intressantaste med hela serien, då han är en robot och blir behandlad som en robot, fast i slutändan har han mänskliga känslor, någonting han klart och tydligt visar under seriens sista få avsnitt.
Synd nog finns det bara en säsong, eftersom studion bakom den bestämde sig för att fokusera på en filmserie i framtiden istället för en traditionell serie. Vid detta datum har jag ej haft möjligheten att se någon av filmerna, så kan inte rapportera ifall förändringen är bättre, men just nu har den första säsongen varit stark självständigt. Baserat på att jag har läst i mangan verkar den nya inriktningen vara ett bättre beslut, hellre än att göra för långa säsonger med extra scener som inte lägger till mycket. Mangan är redan snyggt strukturerad mellan varje volym och ett långfilmsformat skulle fungera bra. Jag har ingen aning om hur det kommer ta slut och jag kan inte vänta på att få se det hela filmatiserat.
Detta är så nära en sitcom eller dokusåpa listan kommer, med att manusförfattare Ricky Gervais och Steven Merchant sitter ned med deras kamrat Karl Pilkington och frågar honom hur hans dagar ser ut och världssyn är. Resulterar i den bästa bit komedi från ett Ricky Gervais program sedan The Office och Extras. Karl Pilkington är en annorlunda man som har intressanta sätt att formulera sina åsikter, som leder till komiska fraser som kan tolkas som omedvetna punchlines till de bästa stand-up rutinerna man någonsin kommer se. Ricky Gervais beskrev Pilkington som en person som kan komma på punchlines professionella komiker kan bara drömma om och att han säger dem så ärligt och uppriktigt man kan tänka sig. Skapar den mest underhållande dummaste personen man ser på tv.
Vad som skiljer The Ricky Gervais Show från någonting som exempelvis Jersey Shore och Svenska Hollywoodfruar är att serien diskuterar filosofiska, teologiska och etiska koncept, bara att dem blir presenterade till en person som aldrig har tänkt på något av det under hela sin livstid och vars liv är händelselöst och världslig. Ingenting man stirrar på med ögonen öppna i chock, utan man genuint tycker om Karl och vill höra hans åsikter och historier.
Nu med friheten att skriva vad de ville, kunde serieskapare Genndy Tartakovsky inkludera konflikter man oftast associerar med romantiserade avbildningar av samurajer. Den största är Jacks ära och moraliska kompass, något som har varit närvarande i tidigare säsonger, bara nu är det genuint oroande och sjukt. Jack funderar på självmord efter att ha varit fast i framtiden i nästan femtio år utan någon utväg, antagonisterna är märkvärdigt mänskligare och actionsekvenserna lutar tillbaks lite grann med sci-fi temat i utbyte mot traditionellare kampsporter. En liten besvikelse är att detta är en hel säsongs värd av ett avslut för karaktären, så borta är separata avsnitt med var sin egna intressanta mytologiska konflikt som löstes vid slutet på speltiden. Vilket betyder att serien känns modern hellre än något från tidiga 2000-talet, men eftersom detta är slutet är det helt okej.
Säsongen introducerar nya, roliga karaktärer för Jacks personlighet att studsa på. Jack på många vis var samuraj Batman i en dystopisk framtid och innebar att de bästa avsnitten kom från situationer han hamnade i istället för karaktären sig själv. I den här säsongen är allt det motsatta och tack vare nya, långvariga karaktärerna blir huvudkaraktären intressantare som ett resultat. Hans interna konflikt bli expanderad och får publiken att bry sig om honom mer, speciellt när de som troligen vill se den nya säsongen är vuxna nu och kräver djupare och seriösare konflikter.
Mitt Twitter: @SpiderF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
