mrtambourineniclas.blogg.se

Lejonkungen. Animerad fantasyfilm från 1994. Ni har troligen hört talats om den. Hakuna Matata har förvandlats till en av de mest igenkännande fraserna i hela världen, berättelsen om lejonet Simbas resa från självisk snorunge till ansvarig kung över Lejonriket är något flesta är bekanta med och sångerna är bland de största i hela Disneys historia. Det var en sådan massiv explosion av pengar för Walt Disney Animation Studios, någonting Disney företagets största namn, president Michael Eisner och studiochef Jeffrey Katzenberg, aldrig trodde skulle hända. Alla förutom det kreativa teamet hos Disney trodde slutprodukten skulle bemötas av världens befolkning som en löjlig film om lejon och därmed var inte värd att se, fast som vi vet nu var folkmassans intresse och reaktion det exakt motsatta. Universellt kritiskt belönad, vann priset för bästa film och bästa musik på Golden Globe galan och bästa sång (Känn En Doft Av Kärleken) på Oscarsgalan, blev den näst största filmen i Amerika under 1994 precis bakom Forest Gump, blev den största animerade filmen på den tiden med nästan 74 miljoner biobesökare i Amerika och leksakerna kopplade till filmen sålde rejäla mängder. I jämförelse med studions förra film Aladdin tjänade Lejonkungen dubbelt så mycket pengar. Disney har haft stora succéer under sin tid, fast en sådan succé hade företaget inte sett sedan Snövit och de Sju Dvärgarna och Askungen, men även där kommer siffrorna inte i närheten av dem två filmerna. Om vi justerar pengarna filmerna tjänade i kassan för inflation hade Lejonkungen tjänat 1,7 miljarder amerikanska dollar idag, Askungen 2,8 miljarder och Snövit 7,5 miljarder. Hur som helst såg många fram emot Lejonkungen och sällan kommer det en sådan stor film som möter förväntningar, någonting vi som nyligast såg med Avengers: Infinity War (också från Disney.) Hur kommer det sig att så många ville se Lejonkungen och inte de andra helt animerade filmerna som släpptes under samma tid?

Min teori kring filmens succé kanske låter bekant för er som har läst min Spirited Away recension. Där pratade jag om hur Spirited Away är en utländsk film med utländsk presentation, som riskerar att alienera en publik, men samtidigt har en familjevänlig substans om ett barn med en coming-of-age karaktärsbåge kopplad till sig. Lejonkungen är delvis likadan, i att filmen utspelas i en afrikansk miljö, med Disney versioner av afrikanska djur, sångerna tar influens från afrikansk folkmusik och inkluderar några sångtexter i zulu och swahili, fast filmen fortfarande har den bekanta premissen om ett barn som måste hitta sin väg i livet. Filmen handlar om kungamakt och ansvaret en person i kontroll av makt har, fast i slutändan inkluderas Disneys typiska livslektioner och fantasypremissen som en publik fylld med familjer kan fastna för. Många kritiker och vardagligt folk idag pekar ut likheterna mellan Lejonkungen och William Shakespeares verk, någonting som fungerar i rätt kontext. William Shakespeare under sin tid ansågs av den högre klassen och teatereliten att vara obildad, då han inte var infödd till en rik familj och hans utbildning var ifrågasättande, något som är reflekterat i hans pjäser. Han var bland de första som skrev pjäser med en bred publik i åtanke, när alla andra skev lättsmälta melodrama och fina komedier för de rika, samtidigt som Shakespeare skrev långa monologer, hade onödiga mängder metaforer, inkluderade många referenser till klassiskt grekiskt drama och tragedier och skämten var explicita och chockerande för sin tid. Oftast handlade dem om kungariken, makt, galenskap, tragedier, förräderi, mörk humor och presenterade allt detta genom den bästa skrivna dialogen för alla pjäser som funnits. Influenser hos flesta moderna berättelser kan spåras tillbaks till Shakespeares påverkan på popkultur på något sätt, med de ändlösa återberättelserna av Romeo och Julia, alla referenserna till hans verk i filmer och serier och, i fallet med Lejonkungen, direkta konflikter upprepade. Många har sagt att Lejonkungen är en direkt kopia av Hamlet, vilket är ett påstående från folk som inte är det minsta bekanta med Shakespeare eller Hamlet, dessutom var tidigare versioner av manuset för Lejonkungen helt annorlunda från den i slutprodukten. Parallellerna är hackiga och de interna konflikterna hos huvudkaraktärerna i båda verken är helt annorlunda, sedan är den bättre jämförelsen mellan Lejonkungen och Henry IV. Dessutom i sin tur jämföra Lejonkungen med hela Henraid tetralogi eposen, som består av Richard II, Henry IV Part 1, Henry IV Part 2 och Henry V. Vi kommer vara här i en evighet ifall jag ska sammanfatta Henraid, så jag rekommenderar att ni ser filmatiseringen The Hollow Crown serien från 2012 istället. Lejonkungen är lik Shakespeare i ande hellre än en direkt imitation, om vi ska vara generösa kan man säga att det är en Disney version av en Shakespeare pjäs, fast det är inte hela historien heller. Animatör och producent på Lejonkungen Don Hahn sa att allihopa i studion kallade Lejonkungen för Bambi i Afrika innan filmen hade en officiell titel. Vi kommer gå igenom varför Lejonkungen är likadan som Bambi lite senare, men först måste vi ta upp Kimba och Tezuka.

Kimba the White Lion är en mangaserie skapad av Osamu Tezuka under 1950. Om du är en person som har sökt upp komiska videor eller essäer om Lejonkungen har allihopa tagit upp Kimba The White Lion på ett humoristiskt sätt eller smutskastar Disney för att de snodde Tezukas manga. Det är ingen hemlighet att Disney animatörerna var fantaster av anime på 80-talet, som exempelvis Ghibli, Akira, Speed Racer, Dragon Ball, Mobile Suit Gundam och Lupin III, så att någon hos Disney såg Kimba och ville inkludera det i sin egna film låter inte helt galet. Dessutom gjorde filmteamet samma sak med Aladdin och Tjuven och Skomakaren. Fast ifall man tittar på animeserierna som släpptes innan 1994 och läser mangan märker man att jämförelserna slutar med ett lejon som ryter på en klippa. Som med Shakespeares pjäserna är observationerna kring Lejonkungen och Kimba ytliga och kommer från folk som inte är bekanta med båda verkens historia, för i slutändan har verken knappt något gemensamt. Regissör Rob Minkoff sa att han fick störst inspiration från ett avsnitt av National Geographic som hette Eternal Enemies: Lions and Hyenas, som dokumenterade den sociala relationen och rivaliteten lejon hade med hyenor och ville göra en animerad långfilm baserat på det. Sedan är det inget fel med att se någonting och inkludera aspekter av det i sitt egna verk för att skapa någonting helt nytt; ni kanske känner igen "good artist copy, great artists steal" från förra recensionen. Exempelvis kan vi ta upp Tezukas verk. Osamu Tezuka var en manga artist och kallas för mangans fader, då hans verk gjorde manga till en populär konstform i Japan och fortsatte vara det i Japan och vissa delar av världen. Han, likt många andra unga konstnärer i Japan på 40-talet, tog inspiration från västerländska produkter för att skapa sina egna verk, som att Pinocchio fick honom att vilja skapa Astro Boy, Betty Boop kortfilmer gav honom idén för Princess Knight och Bambi ledde till Kimba The White Lion, som i sin tur ledde till Lejonkungen och sist ledde till inspiration för Kimba filmen från 1997. Min kunskap om manga- och animehistoria är inte den bästa, så ifall ni vill få en större bild borde ni se KaiserBeamz video How American Animation Influenced Anime på Youtube, men det är i alla fall en del av konstformens historia och är ganska relevant i diskussionen kring Lejonkungen. Tezuka såg Bambi, som var en stor inspiration för Kimba och filmskaparna hos Disney på 90-talet tog också inspiration från Kimba och Bambi för att skapa Lejonkungen. Så med den logiken kan vi säga att Kimba snodde från Disney, fast man kan samtidigt då säga med samma logik att Bambi snodde från Shakespeare. Originalitet är värt en massa i underhållningsvärlden, något som traditionellt skiljer konst ifrån högkonst, fast för att skapa originalitet måste man bygga det på axlarna hos dem som etablerade konstformen till att börja med och dem som expanderade på den konstformen efter deras förfäder. Inte ens jag är originell i den här recensionen eftersom många andra redan har pekat ut dessa likheterna mellan verken. Det är inte svart-vitt. Så på menyn har vi Shakespeare pjäser, Bambi, Disneymusikaler, Kimba, Anime, National Geographic och sist en måltid jag inte har nämnt än: Epic of Sundiata. Det är ett epos från Mali i Afrika, som har blivit en klassisk berättelse många filmer producerade igenom Afrika har tagit inspiration från, om hur Mali imperiet etablerades av en ung prins som tvingades in i exil och återvände för att besegra en ond familjemedlem. Om man läser igenom hela berättelsen är likheterna mellan den och Lejonkungen läskigt lika; nästan identiska med varandra. Det är intressant hur vi i västvärlden pratar om en film som tydligt utspelas i Afrika, men med vår begränsade kunskap om världen bestämmer vi oss för att jämföra filmen med nordamerikanska, europeiska och asiatiska verk istället för någonting som är afrikanskt. Jag tar upp detta i störst del för att Lejonkungen är en sådan stor del av popkultur och därmed lockar till sig outbildade individer som försöker peka ut brister i en stor film, utan att göra egna undersökningar kring ämnet och därmed missinformerar andra. Sedan är Lejonkungen en av de få animerade långfilmerna från Disney som inte är baserad på en sedan tidigare etablerad berättelse, något som den delar med Lady och Lufsen och skulle inte bli en regelbunden sida av Disney förens 2000-talet, så det är det roligt att se var filmskapare får sina inspirationer från när de bestämmer sig för att presentera en originell berättelse.

Jag har inte gjort det till en hemlighet att jag inte är en stor fantast av Lejonkungen, både filmen sig själv och verk kopplade till namnet. Lite mindre än ett år sedan skrev jag ett inlägg om Lejonkungen nyinspelningen och vilken absolut katastrof det var, även i jämförelse med den första filmen och i andra recensioner har jag tagit upp att strukturen i Lejonkungen är annorlunda och sångerna är inte lika fängslande som andra musikaler från Disney. Lejonkungen har varit en stor del av min uppväxt dock, som att jag såg direkt-till-video uppföljaren Lejonkungen 3 – Hakuna Matata regelbundet, videospelet till SNES var bland de första spelen jag någonsin spelade och min ena bror spelade musiken från filmen hela tiden, fast under den perioden i mitt liv fastnade jag för andra saker som resonerade med mig bättre. Digimon, Samurai Jack och Pixar filmer är bland några få exempel. Lejonkungen var inte en film jag tänkte på så mycket och jag delvis förstår varför nu i vuxen ålder. Musikaler var en del av familjefilmer jag uppskattade och tyckte var hysteriska, fast Disneymusikaler var något helt annat. På 2000-talet var Disney helt annorlunda från vad de var på 90-talet, i att få musikaler släpptes och de få som släpptes var för barnsliga för mig att uppskatta, då jag uppskattade Little Shop of Horrors, Ringaren i Notre Dame och Prinsen av Egypten. Lejonkungens sånger var inte fängslande på samma vis, då flesta var så färgglada, skuttande, hade humor jag inte riktigt förstod och var en typ av musik jag aldrig fastnade för. Troligen varför jag såg Lejonkungen 3s satiriska återskapande av den första filmen fler gånger, även fast jag visste att Lejonkungen var tekniskt sätt den bättre filmen. Fast det är självklart från en väldigt personlig och subjektiv sida av det hela, så vad är det som egentligen inte fungerar i Lejonkungen? Som Den Lilla Sjöjungfrun har Lejonkungen en förlängd första akt. Det är en förlängd första akt eftersom filmen etablerar så många element som kommer tillbaks under filmens sista akt, något som tyvärr resulterar i att filmens andra akt får kortare tid att ge rollistan karaktärsutveckling och motivation. Simba börjar i filmen riktigt bra, med sitt barnsliga och själviska privilegium han konstant påminner andra karaktärer om, som exploderar framför honom när samma karaktärer vänder ryggen mot honom vid slutet på akt ett. Fast vid akt två och när han blir vuxen försvinner den vinkeln och blir inte ersatt av någonting. Sidokaraktärerna säger till honom att han borde bli kung; därmed gör han det. Manuset säger att han och Nala är kära i varandra; därmed blir. Timon och Pumba överger sin livsstil för att manuset säger så och Scar medger att han döda Mufasa så filmen kan ha ett spännande klimax. Akt ett tar slut halvvägs in i filmen och den dyrbara tiden ägnad till akt två blir reserverad för Hakuna Matata och Känn En Doft Av Kärleken: sånger som inte driver handlingen framåt eller expanderar på karaktärerna. Simbas och Nalas romans kommer från ingenstans och den enda referensen till att de ska bli ihop tidigare i filmen är några repliker från Zazu och karaktärerna interagerar aldrig igen efter scenen där Mufasa berättar för Simba att deras förfäder är i natthimlen. Simba och Nala återförenas som vuxna, får de en kärlekssång och blir tillsammans omedelbart. När ett sådant ögonblick dök upp i exempelvis Törnrosa och Askungen var karaktärerna så simpla i en ännu simplare handling, medan Lejonkungens utvecklade värld och fördjupade karaktärsmotivationer gör att ögonblicket känns billigt och påskyndat, troligen för att det var påskyndat på grund av den begränsade speltiden. Ett annat exempel på påskyndat är filmens klimax. Än idag gör konfrontationen mellan Scar och Simba mig galen, både i logiken bakom konflikterna och hur det påverkar budskapet. Scar tvingar Simba att berätta för alla att han mördade sin far, något som orsakar att alla vänder ryggen mot honom; Simba accepterar att han måste ta konsekvenserna för sina handlingar. Sedan är Scar på väg att döda Simba och ingen hjälper honom, fast Scar medger att Simba hade ingenting med sin fars död att göra och att han dödade Mufasa. Så Simba blir så arg att han hoppar upp och tvingar Scar ner på marken och öppet medge att han döda Mufasa, även fast ingenting i handlingen motiverar Scar att göra det. Det är inte förens då alla lejon bestämmer sig för att hjälpa Simba att besegra Scar. Ifall Simba faktiskt hade dödat sin far antyder filmen att han förtjänade att dö och lejonen gjorde rätt att inte avbryta hans avrättning. I en Shakespeare pjäs hade detta varit ett exempel på en klassisk tragedi, men familjevänliga Disney låter Simba vinna genom att han flyr från sina ansvar och besegrar skurken med sin fysiska överlägsenhet hellre än sin klipskhet. Så filmens budskap är att barn borde fortsätta fly från sina problem och ljuga, för att ifall de erkänner sina fel kommer världen vända sig emot dem och aldrig förlåta. Såvida barnen inte kan skylla det på någon annan. Rafikis monolog med Simba visar att filmens budskap borde vara att man kan lära sig från sina misstag, medan filmens utförande förvandlar budskapet till det motsatta.

Alan Menken för första gången på några år hos Disney tog en paus för att skriva musiken och sångerna för Pocahontas och i hans ställe kom Tim Rice och samarbetade med artisten Elton John och kompositören Hans Zimmer, som skapade några av de största sångerna i Disneys historia. För mig är spårlistan ganska mixad i kvalité. Introsången fungerar fint, då den etablerar världen, miljön, tonen och premissen effektivt, med vacker instrumentering och väldigt kreativ komposition. Snart Är Det Jag Som Är Kung på många vis är irriterande, men var ett medvetet val av låtskrivarna eftersom filmen vill visa vilket uppkäftigt barn Simba är som konstant utnyttjar sin position som en prins och blir en intressant kontrast med Var Beredd, då båda sångerna är likadana i premiss. Simba vill bli kung för själviska anledningar och detsamma gäller för Scar. Instrumenteringen består av typiska afrikanska instrument, alltså många olika trummor och olika typer av perkussion generellt, flertal stränginstrument dyker egentligen inte upp förens Känn En Doft Av Kärleken och bakgrundsvokalerna harmoniserar på ett unikt sätt vi i västvärlden inte är vana vid. Instrumenteringen och instrumenten skapar en tematisk atmosfär som passar den afrikanska miljön filmen utspelas i, till skillnad från Aladdin som tog större inspiration från Las Vegas uppträdanden hellre än någon arabisk musikform. Aladdin kunde komma undan med det eftersom den filmen var minde ambitiös i sin ton och berättelse, medan Lejonkungens konflikter är så stora och seriösa att musiken behövde klicka med miljön för att fungera. Där filmen blir sämre är när Hakuna Matata och Känn En Doft Av Kärleken kommer in. Sångerna kunde exkluderas helt och hållet och inte påverka berättandet, då Timon, Pumba och Nala har inget att göra i handlingen, när de inte påverkar Simbas karaktärsutveckling och på en ytlig nivå gör endast att handlingen rör sig framåt. Nala informerar Simba om vad som händer i Lejonriket och Timon och Pumba uppmuntrar Simba att göra det han vill istället för det han behöver göra. Efter Mufasas död och Simbas exil tappar filmen all narrativ spänning och knuff framåt, då Simbas relation med Timon och Pumba inte riktigt påverkar berättandet och att han hamnar i en romantisk relation med Nala skapar inga större konflikter heller. Nala orsakar att Simba vill återvända till Lejonriket efter att hon pekar ut vilket patetiskt fall han är, men karaktären sig själv blir inte intressant eller utvecklas till något annat med hjälp av en karaktärsbåge.

Så än så länge finns det väldigt få positiva saker jag har sagt om filmens individuella element, fast vad som konsekvent håller mitt intresse under mina flertal visningar med kamrater och familjemedlemmar är filmskapandet. Animeringen än idag förbryllar mig, i den tekniska sidan med vikten till rörelserna, konsekventa bildhastigheten, färgerna och självaste kompositionen i kameravinklarna och det visuella berättandet. Även fast filmen handlar om lejon och deras kroppsspråk reflekterar lejon, packar animatörerna så många mänskliga känslor i karaktärernas ansiktsuttryck, som är där för att förstärka berättandet med konflikter som reflekterar mänsklig psykologi och politik hellre än den sociala dynamiken lejon har i verkligheten. Kameravinklarna sig själva är placerade på ett sådant sätt så filmvärlden ser så stor ut som möjligt, som visar breda landskap och höga klippor med hjälp av svepande paneringar och tajt klippning. Den orkestrala musiken kombinerad med all slow motion är sedan pålagt ovanpå allt annat filmskapande för att sälja den episka känslan filmen försöker få fram till publiken. Till skillnad från moderna spelfilmer och animerade filmer som använder sig av liknande filmtekniker är alla drag i Lejonkungen motiverade och används sällan, så ögonblicken som packar in så många olika rörelser sticker ut i berättandet, på ett positivt sätt. Många filmer efter Lejonkungen, inklusive dem från Disney, skulle nyttja dessa filmtekniker, men hur det expanderades går vi igenom en annan gång. Så filmen har åldrats riktigt bra i sitt filmskapande och ger en intrycket att animatörerna och regissörerna fick större kreativ frihet i jämförelse med resten av filmerna Disney släppte på 90-talet. Varför det var fallet kommer vi gå igenom i nästa recension.

Under min livstid har jag sett Lejonkungen för många gånger. Har troligen sett den fler gånger än några av mina favoritfilmer, i störst del för att det är en väldigt populär film flesta älskar och för att filmen gör mig fascinerad av just hur konsekvent filmen är i alla områden förutom i sitt manus. Handlingen är överallt, strukturen är hackig, karaktärerna är svaga, humorn är fylld med standard ordvitsar, budskapet är klumpigt hanterat och konflikterna har knappast åldras särskilt bra i jämförelse med andra animerade filmer som släpptes runt omkring samma tidsperiod och efteråt. Studio Ghibli började få fäste i västvärlden och Pixar var bara runt hörnet vid det här laget med Toy Story som skulle släppas nästa år. Bortom dessa problem, som är ordentligt stora i en film som ska använda bild och ljud för att presentera dessa saker, är ljudet och bilden fantastiska igenom hela speltiden. Personligen är jag inte intresserad i den afrikanska savannen och sångerna har aldrig riktigt varit i min smak, fast jag har inget intresse i att förneka hur bra Lejonkungen har åldrats visuellt och soniskt. Det ser lika bra ut nu som när filmen först släpptes för nästan trettio år sedan, något som måste igenkännas. Nu under Disneys renässans hade de släppt Den Lilla Sjöjungfrun, Bernard och Bianca i Australien, Skönheten och Odjuret, Aladdin och Lejonkungen. Kvalitéprojekt efter kvalitéprojekt under fem år och varje film som släpptes blev på något sätt större än den som släpptes precis innan och är filmer man känner influenser från än idag. Bernard och Bianca i Australien är den enda som inte har fått en nyinspelning och dem nyinspelningarna var allihopa stora finansiella succéer för Disney för att folk idag är väldigt nostalgiska för namnen. Visar att animerade filmer med stark musik och animering kan vara de största namnen igenom all filmhistoria. Hjälper att filmerna är bra också. Fast, ni vet vad de säger: Alla goda ting…

Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang

Spirited Away (2001) recension:
http://mrtambourineniclas.blogg.se/2018/december/spirited-away-2001.html

Scen ur The Hollow Crown (2012) med Scar och Loke:
https://www.youtube.com/watch?v=6u009U1q69A
Och scen ur Lejonkungen med Mufasa och Simba:
https://www.youtube.com/watch?v=rB2FfXL2GHo

KaiserBeamz How American Animation Influenced Anime:
https://www.youtube.com/watch?v=eniGm3StEek

Tankar kring Lejonkungen nyinspelningen:
http://mrtambourineniclas.blogg.se/2019/september/lejonkungen-lejonknugen.html