Lejonkungen & Lejonknugen
Jag är inte en stor fantast av Lejonkungen. Det är en bra film, som vi senare kommer gå igenom varför, på många möjliga objektiva sätt man kan beskriva. På många vis var den banbrytande, inte bara som den största animerade succén i filmhistoria utan också när det gäller experimenterande och att inkludera utmanande berättande i västerländska animerade familjefilmer. Det är ingen hemlighet att Disney siktade efter ambitiösare, tidlösa berättelser efter att Skönheten & Odjuret blev nominerad till Oscarn för bästa film året den släpptes, så att Lejonkungen låter, ser ut och berättas med den ambitiösa tonen är inte överraskande. Samtidigt dock var det många animatörer, producenter och regissörer som hoppade av projektet under produktion så de kunde jobba på Pocahontas istället, som ansågs vara den ”konstnärligare” och ”viktigare” filmen på den tiden. I efterhand är det tydligt vilken film som har haft störst genombrott, så mycket så att en film om en isdrottning nästan tjugo år senare använde samma handling som Lejonkungen och bemöttes med lika breda öppna armar av världen. Det finns många aspekter till produktionshistorien som folk också i efterhand har pekat ut, mest i att filmen inte är så originell som folk först trodde, som Hamlet/Sundiata influensen, att filmen är på många vis en Kimba the White Lion kopia och scener är tagna rakt ut ur Bambi. Det blir en diskussion för en annan dag, istället är vi här för att filmen fick nyligen en nyinspelning. Så i följande text kommer jag inte prata om originalets influenser och sådant, bara jämföra båda filmerna. Jag kommer gå igenom några förändringar, hur andra nyinspelningar ser ut i amerikanska filmer och hur den visuella stilen i båda filmerna påverkar presentation.
Disney har på sistone följt den moderna nostalgiska trenden som pågår just nu, med att filmföretag inte riktigt vet vad som skapar succéfilmer längre och då producerar filmer baserade på redan etablerade filmserier. Med hundra års produktionshistoria bakom sig kan Disney göra nyinspelningar av otroligt många klassiska filmer under deras bälte. Företaget har haft perioder där de strikt siktar på finansiell succé hellre än att skapa bra konst, speciellt i deras historia när de inte hade mycket pengar på sig. Idag har de velat köpa 20th Century Fox och då behövde tjäna tillbaks pengarna de spenderade, så nu har vi nyinspelningar av Disneys populäraste namn. Så Disney producerade inte dessa nyinspelningar för att ge en ny, kreativ och modern tolkning av deras klassiska filmer, istället mest för att tjäna pengar. Vilket kan förklara varför dem nyinspelningarna inte är särskilt bra. Innan jag såg Lejonkungen var Djungelboken den enda nyinspelningen från den här moderna vågen med nyinspelningar jag hade sett och gjorde mig inte tillräckligt intresserad för att se några av de andra som kom efteråt. Den stora skillnaden mellan första Djungelboken och första Lejonkungen är att deras filmiska ambitionerna är drastisk annorlunda. Lejonkungen bär på tyngre och komplexa idéer och teman under sin speltid, medan Djungelboken är en löjlig tecknad film. En bra löjlig tecknad film, men man märker hur berättandet och filmskapandet i den filmen är föråldrat på många ställen, speciellt i animeringen, karaktärskonflikterna och musiken. Jämför detta med boken filmen är baserad på, med sina allegoriska karaktärer och berättelse, en seriös och mörk coming of age berättarbåge kopplat till huvudkaraktären och en ton som är det motsatta från filmen. Lejonkungen är redan avancerad i sitt filmskapande och tidlösa, komplexa konflikter, så en nyinspelning verkar underligt när filmen har åldrats så bra. Detsamma gäller för Dumbo och Sköheten & Odjuret också. Men vi redan har etablerat att Disney strikt producerar dessa för att tjäna pengar och därmed behövs ingen tvist för att göra något nytt med namnet. Jag blev chockerad under min första visning av just hur lika båda filmerna är i dialog, karaktärer och musik, till gränsen där man undrar varför det behövdes en nyinspelning när allting är likadant i slutprodukten ändå. Kunde inte Disney släppa originalet i biografer igen? De behövde inte slösa bort så mycket talang, arbetstimmar och pengar på en produkt som är samma som originalet. Det är några anledningar för detta: traditionellt animerade filmer är inte populära längre, Djungelboken nyinspelningen var en succé med sin realistiska 3D animering och Disney redan visade filmen i biografen inte för så många år sedan. Under 2011 visades Lejonkungen i biografer igen, mest för att marknadsföra filmens konversion till HD och Blu-ray, och filmen tjänade nästan tvåhundra miljoner amerikanska dollar under sina två veckor. Så Disney kunde inte göra samma drag en gång till och därför har vi denna nyinspelningen med samma regissör och samma teknologi som Djungelboken nyinspelningen. Även fast båda nyinspelningarna har liknande hög skala och ambitioner är de drastisk olika för andra anledningar den här gången: Djungelboken är helt annorlunda från originalet, medan Lejonkungen är samma sak som originalet. Även fast jag inte tyckte om Djungelboken nyinspelningen är det åtminstone något positivt jag kan säga om den. Fast vi måste då fokusera på en viktigare fråga: vad skapar en bra nyinspelning?
Det uppenbara svaret till den frågan borde vara att göra förändringar, men i fallet med Disneys nyinspelningar stämmer inte detta. Skönheten & Odjuret la till massa detaljer som inte var särskilt relevant till handlingen och förändringarna gjorde berättandet inkonsekvent och hackigt. Aladdin nyinspelningen berättade samma berättelse i fel ordning, till ingen förbättring. Mitt svar till min egna fråga från tidigare borde vara en konstnärs vision. Jag bestämde mig för att söka upp de mest kritiskt belönade nyinspelningarna i Amerika och hittade följande: Scarface, The Departed, Little Shop of Horrors, The Thing och True Grit. Vi kan ha en lång diskussion om vad som kvalificeras som en nyinspelning eller ej, exempelvis med The Girl With the Dragon Tattoo och The Wizard of Oz, men för tillfället håller vi oss till de fem filmerna jag nämnde. Filmerna här är ihågkomna som sina egna filmer, inte att de är nyinspelningar. Flesta människor vet inte ens att de är nyinspelningar. Scarface är en sådan stor del av popkultur just nu att folk kommer glömma av helt och hållet att det är en nyinspelning. En stor anledning för detta är att nyinspelningen är drastiskt annorlunda från originalet. De är allihopa inom samma genre, men tonen, presentationen, stilen, takten, klippningen och berättandet är så långt ifrån man kan komma. Mest för att regissörerna och manusförfattarna bakom varje film hade sin egna, unika och höga röst under produktionen. De ville inte skapa en nyinspelning för att återskapa samma känsla som originalet hade, utan för att de ville säga någonting nytt med något som var gammalt. Det här behovet är varför vi fortfarande ser nya pjäser och filmatiseringar av klassiska berättelser; berättare vill ge sin egna tvist på Shakespeare. Så förändring är viktigt, men en klar röst som kan rättfärdiga dem förändringarna är ännu viktigare. Lejonkungen gör inget av detta jag precis nämnde. Den gör förändringar, bara att de är inte motiverade av något i handlingen. Den ytligaste och reaktionära förändringen är den nya, realistiska konststilen som är animerad med 3D karaktärsmodeller och miljöer.
Stilen är specifikt vald för att djuren ska se ut som om de verkligen är där framför kameran, som en naturdokumentär man kan hitta på Animal Planet. Filmen har blivit kallad för en spelfilm (live action film) på grund av detta valet och är tydligt något Disney önskade. Fast, åter igen, är detta beslutet inte motiverat av något som presenteras i manuset. De animerade djuren behöver prata, sjunga, utföra planerad koreografi och en lång lista med andra saker, något konststilen förhindrar karaktärerna från att göra. Två exempel visade detta mer än något annat: Var Beredd sångsekvensen och Mufasas död. Var Beredd i originalet är Scars egna och enda sång i hela filmen och är där för att spegla Simbas önskan att bli kung för själviska anledningar. I denna sekvens är det massa grön ånga och tunga skuggor, som under scenens sista tredjedel blir ersätt med skarpt rött från lavan under karaktärerna. Scar har också enorm energi i scenen som ändras. I början går han långsamt runt, sedan börjar han hoppa runt och sist står han på en pelare som långsamt stiger upp ur marken. Scenen är orealistisk och ostig, men i en tecknad film med en sångsekvens är detta acceptabelt, speciellt när alla bilder passar musiken, sångtexterna och skådespelarens röst. I nyinspelningen kan man inte återskapa samma ljus, scenografi och kamerakompositioner, då stilen och scenen skulle krocka med varandra. Så i samma scen går Scar runt, pratar en stund, sjunger i några sekunder och sedan är scenen över. Det passar stilen, men är inte lika underhållande eller kreativ som originalet och nu har knappt någon anledning att vara där. Var Beredd är den minst populära sången från filmen och därför offrades hela sekvensen i förhoppning att folk fastnar för de andra populärare sångerna. För tillfället ska vi ignorera att den nya kompositionen för sångerna är dåligt mixat och låter fult, och istället fokusera på andra ställen där stilen misslyckas. Gnuer rusningen och Mufasas död i originalet var filmens största ögonblick och var chockerande för sin tid. Familjefilmer på den tiden och flera decennier innan aldrig strukturerade dödsscener på det viset Lejonkungen gjorde och har ärrat många barn sedan sin första visning under 1994. Bambi jämförelsen skriver sig självt. Simbas uppenbarelse att hans far är död, att Scar säger att Simba är ansvarig och att Simba blir jagad ut ur lejonriket har en fantastisk takt till sig. Det tar en lång stund för Simba att märka gravitationen bakom händelserna som precis utspelades och publiken får samtidigt också lika lång tid att göra samma sak. Ansiktsuttrycken på Simba är så färgglada och konstant förändras igenom scenen, tack vare Disneys stil att ge karaktärerna stora ögon och mänskliga karaktärsdrag. Också påminner publiken att Simba fortfarande är bara ett barn när han öppet gråter i Scars famn. I kontext med resten av speltiden är scenen kort, fast det känns som en evighet i jämförelse med nyinspelningen. Klippningen är märkvärdigt snabbare den här gången och karaktärer bara står där. Kamerakompositionerna är så illa placerade att man inte kan känna när Scar rycker bort Simba från sina döda far. Musiken här söker också uppmärksamhet, med sin för ambitiösa orkestral komosition och dränker scenen från sin spänning när Scar (antagonisten som ville döda Simba några scener tillbaks) stiger in när Simba är försvarslös. Musiken försöker, skådespelarna försöker och miljön försöker, men det kan inte hjälpa att animeringen är ful. Borta är alla känslor från Simbas ansikte i utbyte mot ett lejon som bara står där och stirrar. Ett ögonblick i början av gnuer rusningen när Simba inser att en massa livsfarliga djur springer mot honom är galet dåligt i nyinspelningen. I originalet flyger kameran snabbt mot Simbas ansikte, bakgrundslagret rör sig ifrån kameran och ju närmare kameran kommer Simba blir han täckt i skugga. Han ser dessutom livrädd ut, till gränsen där han blir palaryzerad i några sekunder innan han börjar springa därifrån. I nyinspelningen står Simba där, hans mun vänder sig upp och ned och börjar springa omedelbart.
För att vara åtminstone lite rättvis är en förändring välkommen. Timon och Pumbaa får ny dialog här och faktiskt fungerar. Mest för att komedi måste förändras, för att en överraskning eller en omstörtning av förväntningar krävs för att något ska vara roligt, så skönt att manusförfattarna hade förnuftet att förändra ett område som behövde förändring. Bli Vår Gäst referensen fick mig att le den enda gången under hela speltiden. Deras nya designs är fortfarande äckliga och inte lika välkomnande som i originalet, som var poängen med deras karaktärer till att börja med. Jag är ingen fantast av originalets andra halva och det har blivit så mycket värre i nyinspelningen. Rafiki får också en underlig förändring till både sin personlighet och design. När man ser honom för första gången i originalet förstår man hans karaktär omedelbart, med shaman staven och sättet han förbereder Simbas ritual. Hans humor rycks bort, kreativa design förstörd och personlighet borta i nyinspelningen. De till och med exkluderar scenen där Rafiki slår Simba på huvudet för att lära honom hur man kan konfrontera det förflutna. Så inte bara är scenerna sämre utan också tar bort all logisk motivation för karaktärernas handlingar. Mufasa säger till Simba att han måste springa tillbaks till lejonriket, men har ingen förklarad motivation för det. Han helt plötsligt bara gör det. Onödiga detaljer som dessa är utspridda igenom hela speltiden och gör allting sämre.
Innan vi fortsätter kommer jag göra något som kan kvalificeras som en synd: jag tycker inte Lejonkungen originalet är en perfekt film. Den första akten/halvan av filmen är ganska stenhård, med att den spenderar en lång tid att etablera karaktärer, miljön, lagarna, berättandets teman, sångerna är grymma och högt motiverade, handlingen är intressant och konflikterna är spännande. Fast så fort filmen stiger in i akt två börjar bristerna lysa fram. Simba som en karaktär är ganska svag. Han har motivation för sina handlingar, men ingen stark vilja eller driftkraft. Som barn fungerar karaktären, men man förväntar sig någon form av karaktärsutveckling, fast speltiden skippar det helt och hållet i utbyte mot två sångsekvenser och komedi som inte rättfärdigar den exkluderingen. Eftersom akt ett är hälften av filmen blir akt två kort och därför skippas viktiga delar i ett tre akt manus, som karaktärsutveckling, logik i romansen som uppkommer mellan Simba och Nala, antagonisten får inget att göra förens filmens klimax och budskapet blir hackigt meddelat till publiken. Dessa element är ganska viktiga i berättande, särskilt i familjefilmer som har viktiga budskap och berättarbågar. Så naiva jag trodde nyinspelningen skulle ta dessa svagare aspekter till originalet och antingen förbättra dem eller förändra dem. Det gör nyinspelningen ej. Det hela är bara samma film igen. För att Lejonkungen är för helig att blir kritiserad och då innebär det en risk med en förändring, i att folk kan bli förbannade när deras favoritfilm inte är densamma. Jag har undanvikit följande jämförelse tills nu, men jag kan inte hålla mig: Lejonkungen nyinspelningen är som special editions utav Star Wars filmerna. Originalet har digitalt förändrats för att passa in i ett sämre filmklimat.
En annan jämförelse vore nog Gus van Sant nyinspelningen av Psycho, som är bokstavligen samma film bara med andra skådespelare. Gus van Sant är en väldigt experimentell filmskapare och nu, efter filmens premiär, har folk börjat inse hur mannen medvetet gjorde filmen dålig. Som att ha Vince Vaughn spela Norman Bates. Med den här jämförelsen längst bak i min hjärna är Lejonkungen nyinspelningen ett skämt i mina ögon. Förändringarna här förbryllar mig till gränsen att jag skrattar åt hur dålig filmen är. Det är inte ett ironiskt skratt som jag får från andra filmer som The Room, Suicide Squad eller flera uppföljare till klassiska Disney filmer. Här skrattar jag som om jag tittar på mina favorit svarta komedifilmer som Filth, Fear & Loathing in Las Vegas och The Wolf of Wall Street. Skratta åt att världen är kolsvart och brinner. Disney har gått ifrån originellt, inspirerat berättande till gränsfall omedvetet dadaistiskt anti-konst. Min upplevelse med Lejonkungen nyinspelningen var som att konst sig självt ruttnade framför mig och fick mig inse hur mycket jag uppskattar bra filmer när de väl kommer. Tråkigt nog var det värdet filmen hade för mig.
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
