Spider-Man: Into the Spider-Verse
Inte för så längesedan såg jag Spider-Man: Into the Spider-Verse och blev överraskad av antalet positiva recensioner filmen fick från kritiker, med ett stort 8,7/10 som genomsnittsbetyg på Metacritic. Jämför detta med Sam Rami regisserade Spider-Man från 2002 med 7,6/10, The Amazing Spider-Man från 2012 som ligger på 6,2/10 och Spider-Man: Homecoming från 2017 med 7,3. Filmen vann även Oscarn för bästa animerade långfilm under årets Oscarsgala. Även fast jag tyckte om Spider-Verse upplevde jag att filmen inte var något märkvärdigt utanför sin konststil och humor, då handlingen och karaktärerna kändes tunna och oinspirerade för mig. I följande text ska jag jämföra Spider-Verse med de andra filmatiseringarna av Spider-Man, andra filmer i samma subgenre och moderna amerikanska animerade familjefilmer för att visa vilka brister filmen har.
Först vore det logiskt att prata om vad folk argumenterar är den första Spider-Man filmen och det blir Spider-Man från 2002, regisserad av Sam Rami. För att säga det minsta följer filmen Peter Parkers resa från tonåring till New Yorks superhjälte och gör så samtidigt som den är (för det mesta) sann till serietidningen den är baserad på. Den ändrade saker, mest för att vanligt folk inte var tillräckligt bekanta med sidokaraktärer som Gwen Stacy och Curt Connor än under tidiga 2000-talet. Folk idag gör narr av filmen för sin ostiga kvalité och föråldrade dialogscener och specialeffekter, men det är okej. I slutändan fyllde filmen sin roll som den stora introduktionen till Spider-Man karaktären och hans ikoniska berättelse om hämnd och ansvar för en mainstream publik. Någonting filmen behövde göra i ett filmklimat som inte tog hjältefilmer seriöst efter ett katastrofalt tidigare decennium för genren. Liknande är Spider-Verse också en "origin story”, fast den här gången om nykomlingen Miles Morales. Hans berättelse tar plats i en värld där Sam Ramis Spider-Man redan existerar och filmen försöker bygga upp sitt egna universum utan den versionen av Spider-Man inblandad i handlingen, då karaktären dör en halvtimma in. Även fast karaktären är exkluderad har Spider-Verse en liknande struktur och centralkonflikt.
Den här formen av struktur existerar inte endast hos Spider-Man, då många serietidningar och filmer baserade på serietidningar som kom efter den filmen följer liknande plotpoints och takt. Ifall vi ska hålla oss till animerade action komedier kan man titta på Big Hero 6, som är läskigt lik Spider-Verse i sina troper och klyschor. Huvudkaraktären ser upp till en rollfigur, som inom den första akten blir dödad. Detta orsakar huvudkaraktären att para ihop med en karaktär som försöker fylla i skorna hos rollfiguren, i Spider-Verse är det en annan version av Peter Parker och i Big Hero 6 är det Hiros brors sjuksköterskerobot Baymax. Dessa karaktärer ger huvudkaraktärerna ett nytt mål, vilket är att tillsammans stoppa antagonisten som har en plan att skapa otrolig skada på samhället för själviska mål. På vägen stöter huvudkaraktären på färgglada karaktärer med sina egna individuella unika krafter som hjälper honom att stoppa skurken. En tvist dyker upp i andra akten när det visar sig att en annan rollfigur som stod nära huvudkaraktären var egentligen på antagonistens sida hela tiden och var delvis ansvariga för den första rollfigurens död. Detta får huvudkaraktären att hamna i ett sorts dilemma. Detta passar in i båda filmernas coming of age berättelse som jag kommer prata om senare. Allt detta bygger upp till en konfrontation mellan hjältarna och antagonisten, som avslutar med att alla konflikter blir lösta och filmen slutar gott där huvudkaraktären har växt och lärt sig något nytt om världen och folk.
Hiro och Miles är lika varandra i att båda är kapabla för enastående handlingar, men behöver support från någon att åstadkomma det. I båda filmerna representerar karaktärerna huvudkaraktärens rollfigur och båda assisterar huvudkaraktärens metaforiska resa att överkomma sina problem. I båda fallen är metaforen klipsk tycker jag, då Baymax skapades av Hiros bror och nu fyller in broderns roll och nya Peter Parker är ett kontrast med Miles idé om vad en superhjälte ska vara. Var metaforen överstiger en standard är i Big Hero 6, där Hiros lust för hämnd orsakar hans brors egna skapelse att göra det exakt motsatta av vad den var designad att göra, när Hiro beordrar Baymax att rakt av döda antagonisten. Manuset rättvist straffar Hiro för sitt val i handlingen, men i Spider-Verse händer det ingenting med Miles. Karaktären har inga brister förutom att han är klumpig och har sin omogna farbror som en rollmodell, men det har ingen större relevans i filmens klimax. Farbrorn dör, hans pappa ger Miles några uppmuntrande ord och det är tillräckligt för honom att besegra Kingpin. En karaktärsbåge är närvarande, men i hur det är hanterat här gör att handlingen saknar en känslomässig höjdpunkt.
Detta är kopplat till filmens budskap, om hur man som tonåring formar sin egna väg i livet även fast alla runt omkring en pressar en att bli någon speciell, vilket gör en speciell. Manusförfattare Phil Lord och Christopher Miller är kända för att satirisera typiska Hollywood premisser och klyschor, mest märkvärdigt med The Lego Movie och 22 Jump Street, fast Spider-Verse verkar sakna den kvalitén i sitt budskap och konflikter. Manuset har humoristiska element, men ingen form av parodi är närvarande. Så när väl klyschor dyker upp med ingen större tidigare nämnd fördjupning i känslomässiga insatser känns budskapet klumpigt hanterat. Filmen försöker övertyga sin publik att vara speciell inte är viktigt och samtidigt förväntar sig att de ska acceptera att manuset inte är speciell i kontext med nutida familjefilmer. Filmer centrerade kring svårigheterna att vara en ung vuxen är inte nytt för denna sortens film, men många animerade filmer idag har överstigit den standarden som blev uttjatad för tio år sedan. Vi behöver inte gå till traditionellt animerade europeiska eller japanska långfilmer med komplexa handlingar för att hitta djupa budskap, de existerar även hos 3D animerade Disney filmer. Big Hero 6 handlar om en familjemedlems död och hur folk hedrar den personens arv, Vaiana handlar om balansen mellan själviskhet och empati, Frost handlar om psykisk ohälsa och vad det innebär att vara öppen till influenser från externa krafter och Zootropolis tacklar på nutid västerländsk klass- och raspolitik. Utanför Disney handlar Hitta Doris om mentala funktionsnedsättningar, Insidan Ut om hur negativa känslor kan vara positiva och Kung Fu Panda om kinesisk spiritualitet och etik. Listan fortsätter, men detta innebär inte att majoriteten av amerikanska animerade filmer är kvalité. Flesta är medelmåttiga eller usla försök att sälja en produkt hellre än en bit konst, någonting Sony Pictures Animation är ökänd för. Disney tycker också om att sälja produkter, men de inser att produkten måste resonera med en målgrupp för att ha en långvarig och universell acceptans. Spider-Verse är den första filmen i hela Sony Pictures Animations historia som överstiger 80% på Rotten Tomatoes, då resten av deras produktionshistoria är chockerande dåligt. Man behöver bara nämna The Emoji Movie och The Angry Birds Movie så får man en klar bild av företaget. I kontext med företagets historia överstiger Spider-Verse förväntningar och är samtidigt sämre i jämförelse med andra kvalité filmer som släpps regelbundet. Någonting som inte strikt kan skyllas på den återanvända handlingen, stela konflikterna och simpla budskapet, utan de största problemen uppkommer i filmens visuella presentation och takt.
Sonys animeringsstudio tenderar att strukturera sina filmer så traditionellt man kan tänka sig, med tre akter, en klar hjälte och antagonist, ett budskap vid slutet, osv. Inte långt ifrån Disneys sätt att presentera sina handlingar genom och vem kan skylla på dem? Det passar en speltid som är anpassad för unga barn och blir lätt att följa utan att handlingen fastnar i en akt för länge så publiken inte blir uttråkade. Sony verkar ha förstått struktur sidan av berättandet, men takten verkar vara något främmande för deras producenter och regissörer. Flesta av deras filmer har en hög takt till sig, då scener och klippningen sällan varierar i längd. Dramatiska scener, actionsekvenser, pinsamma scener, romantiska, lyckliga, sorgliga och många fler känslor är drastiskt olika från varandra, men tack vare den jämna tiden spenderad i varje scen som ska reflektera dessa känslor känns ingen scen i Spider-Verse annorlunda från någon annan. Vaiana är ett exempel där filmskapandet och klippningen reflekterar tonen och takten i scener. När Vaiana pratar med Maui för första gången är kameran placerad i en shot reverse shot stil och rör sig aldrig. Ända gången kameran skiftar från deras konversation är när Vaianas djurkompanjon stiger in och klippningen blir märkvärdigt tajtare och rörligare så fort Maui börjar sjunga; reflekterar Mauis energi i sångnumret. Lägg också märke till hur kameran rör sig när Maui rör sig för att visa hur han kontrollerar scenen, till skillnad från Vaiana som slängs runt som en docka. Någonting som vänder sig mot Maui i en senare scen när duon träffar Tamatoa. En liknande scen i Spider-Verse är när Miles träffar sin farbror för första gången i filmen och även fast scenen endast består av två karaktärer som tar del i småprat inkluderas följande: introduktion till scenen genom ett montage, kameran panorerar i en tagning, en shot reverse shot del som klipper mellan åtta olika kameraplaceringar och totalt femtio klippningar mellan kameravinklar i hela scenen. Allt detta i en scen som är under två minuter lång. Vaianas häpnadsväckande You’re Welcome sångnummer med färgglad musik och imponerande koreografi är lite under tre minuter och har lika många klipp, som i sig självt är synkroniserat med musiken. För er som inte är bekanta med filmskapande eller filmteori kanske detta låter meningslöst, men ifall filmer använder sig av dessa tekniker och berättarknep blir de unika och sticker ut från andra konstformer. Detta är inte teater, musik, litteratur, fotografi eller målning, utan en kombination av alltihop och kan använda sig av verktyg inga av dessa medium kan individuellt. Att skapa en ton och takt i en scen genom kameraposition och klippning är någonting endast film kan göra.
Spider-Verse verkar ha en identitetskomplex. Olika medium kämpar konstant för dominans i scener, speciellt musiken. Övergångar mellan scener är hackiga när ett kort montage mellan två scener, som spränger hörlurarna med medelmåttig hip-hop musik, poppar upp, som i sin tur inte spelas tillräckligt länge så publiken får ett fäste för dem. Bakgrundsmusiken försvinner sällan så publiken kan få lite andrum mellan de större sekvenserna, animeringen är så banal och vacker att det distraherar från karaktärsdramat, den moderna dialogen främjar äldre fantaster av Spider-Man och humorn distraherar publiken från dramat i scener. Ibland är det bra att en film bestämmer sig för att visa av hur många hästkrafter filmskaparna har, men i detta fallet blir det för mycket. Moderna filmer som kommer undan med detta är genrefilmer, som action packade Mad Max: Fury Road, fantasy surrealistiska Holy Motors, långsamma sportdramat i Moneyball, sofistikerade komedin i The Grand Budapest Hotel och många andra. Filmerna håller sig till sin genre och lyfter endast fram extrema sidor av den genren filmen blir associerad med. Spider-Verse försöker vara hysterisk, hjärtslitande, konstnärlig, realistisk, romantiserad, modern, tidlös, osv. Hoppar mellan olika världar den inte har någon anledning att vara i, likt karaktärerna sig själva. Ifall du endast räknar Marvel filmer som konkret exempel i denna kontext behöver man bara se Thor: Ragnarök, som tog sina action komedi sidor till underhållande höjder och samtidigt visste när det var dags för lugnare scener och lugnare klippning.
För att vara rättvis mot Spider-Verse så lyser stilens extrema sidor igenom med fenomenala ögonblick ibland och är ordentligt underhållande när den väl gör så. Miles, Peter Parker och Peter B. Parker är grymma karaktärer att spendera tid med och är inte avbildade som hjältearketyper från traditionella genrefilmer som denna. Att Peter Parker är utsliten och trött ger karaktären mer lager än vad någon tidigare filmatiseringar har haft och blir en rolig bit meta-humor. Att Peter B. Parker stiger in i en värld där han får möjligheten att börja om efter sina stora misslyckanden är ett intressant koncept och det passar att karaktären bestämmer sig för att ignorera möjligheten, till skillnad från Kingpin. Likt en annan film med sex superhjältar i samma team, men jag ska inte avslöja vilken film jag pratar om. Tack vare animeringen är actionsekvenserna fantastiska och kommer undan med kameravinklar och stunt som aldrig skulle kunna fungera i en spelfilm. Fast filmen är inkonsekvent när det gäller kvalitén i sin animering och karaktärer. Spider-Ham, Spider-Man Noir och Peni Parker blir inte introducerade förens slutet på akt 2 och inom den korta tiden gör de inte så mycket för varken Miles karaktärsutveckling eller handlingen. Ifall de och antalet antagonister exkluderades tvivlar jag på att handlingen skulle lida som ett resultat. En annan film introducerar alla sina sex hjältar tidigt och gör deras närvaro minnesvärda. I fallet med Peni, Ham och Noir slog det mig hur animeringen fuskar lite grann. Likt Snobben: The Peanuts Movie så är karaktärerna CG animerade medan deras ansiktsuttryck, smear frames och effekter är traditionellt animerade. Många gånger ifrågasätte jag mig själv ifall jag trodde Peni och Ham var traditionellt animerade eller var 3D modeller. Kanske beror på min nostalgi för klassiska tecknade kortfilmer och anime, men samtidigt kan jag inte ignorera tanken hur vacker filmen skulle vara ifall hela filmen var traditionellt animerat. Inte för att jag nödvändigtvis föredrar traditionellt, vilket jag gör, men åtminstone då skulle konststilen vara konsekvent istället för att jag blir distraherad av karaktärernas designs än att bli fängslade av deras personligheter. Sanningen är dock att alla sidokaraktärerna i filmen saknar stark motivation, någonting jag känner kunde ha förändrats ifall de introducerades tidigare och handlingen inte börja efter en halvtimmas speltid. Jag kan peka mot individuella scener och visa alla kreativa visuella detaljer som är vackert inpackade, men jag kan inte uppskatta allting i en och samma film som aldrig varierar i hur information presenteras för publiken eller är konsekvent med hur annorlunda stilen är.
Big Hero 6 gör inget nytt med sin premiss eller försöker knuffa denna subgenre framåt i komplexitet eller fördjupande berättande och Spider-Man har en stor mängd föråldrad dialog och specialeffekter, men deras filmskapande och berättande är konsekvent och positiv under hela deras speltider. Spider-Verse vill ha en origin story samtidigt som den förväntar sig att publiken ska ha en förståelse för vem Spider-Man är och minnas alla detaljerna, någonting endast fantaster av karaktären kommer kunna. Svårt att förneka vilken ikon en pizzaleverantör från New York har blivit i västvärlden, men ibland måste man påminna människor varför karaktären resonerade med sin publik när han först skapades. Den starka och populära kopplingen är farbror Bens död, som lär Parker det viktiga bakom "med stora krafter följer ett stort ansvar,” någonting som inte verkar närvarande i alla senaste filmatiseringar av karaktären. The Amazing Spider-Man hanterar Ben som en fotnot i en deckare, Homecoming inkluderar honom endast i en del dialog och gör att Parkers motivation till att stoppa skurkar blir att imponera på Tony Stark och i Spider-Verse är han inte ens närvarande hos Miles. Miles har sin egna farbror som dör, fast i det scenariot är farbrorn delvis ansvarig för sin egna död, inte Miles. Jag inser att berätta samma historia i flera filmer inom ett tjugo års tidsarea kan göra filmerna tråkiga och att introducera nya element gör att ett gammalt namn känns nytt igen, fast mitt förslag är då att sluta skapa Spider-Man filmer. Folk behöver inte fem filmer med karaktären inom ett decennium och dessutom har alla filmerna samma struktur som berättelsen karaktären kom från. Tony Stark är huvudkaraktären av hela MCU, men även där tar karaktären pauser mellan olika kapitel eller dyker upp i bara en scen eller två. Även i den serien med filmer leker den med publikens förväntningar, som när alla trodde Tony Stark skulle dö i Avengers: Infinity War för att motivera Peter Parker och istället blev resultatet det motsatta.
Innan vi avslutar ville jag bara upprepa att jag tycker om Spider-Verse. Sannerligen bland de bättre animerade filmerna från förra året, fast samtidigt känns filmen föråldrad bara några månader senare i sin dialog och specialeffekter. Detta gör inte filmen medelmåttig, mer än något annat är den unik, men unik är inte samma sak som inspirerande eller originell. Handlingen, konflikterna, karaktärerna, takten och konststilen är inkonsekvent bra och dåligt och detta resulterar i en film som inte tillåter varje unikt element att sticka ut från allting annat närvarande. Stilen är bra, men handlingen skulle tjänat extra ifall stilen luta sig tillbaks ibland. Handlingen är roligt kaotisk, men det tillåter inte karaktärerna att lysa. Karaktärerna är roliga, men det kommer i vägen av konststilens sökande efter uppmärksamhet. Alla element kämpar mot varandra i ett stort krig och då skapar innehåll som inte rycker fram någon stark reaktion ur mig, förutom några små ögonblick, som flesta kassasuccéer gör för mig idag. Under 2002 fick biopubliken möjligheten att uppleva hur det är att vara Spider-Man, en rollfigur med stora ansvar alla unga kunde se upp mot utan problem. Nu är det en massproducerad docka som representerar vad än manusförfattarna säger att han representerar, så länge dockan tjänar pengar. Allt man behöver göra är att söka upp Spider-Man på Youtube för att visa att vem som helst kan bära masken.
