mrtambourineniclas.blogg.se

(Följande recension är uppdelade i två delar. Första delen kommer gå igenom Snövit och de Sju Dvärgarna produktionshistoria med lite till inga personliga åsikter från mig, medan den andra pratar mera om min tolkning kring berättandet och konflikterna i filmen. Om du inte bryr dig om filmens tekniska aspekter och ville hellre ha något som fokuserar på filmteori kan du skippa till del två.) 

Del 1: Introduktion, Produktionen och Ljudet

Introduktion

Snövit och de Sju Dvärgarna är en animerad fantasy musikal långfilm från 1937. För att visa vilken viktig film den var för sin tid var Snövit och de Sju Dvärgarna den första animerade långfilmen någonsin. Innan dess var animerade projekt begränsade till kortfilmer, som födde ikoniska namn under 20- och 30-talet, som Karl-Alfred (Popeye), Casper, Betty Boop och den legendariska Musse Pigg. Walt Disney och hans filmföretag hade producerat kortfilmer sedan sena 20-talet. Animering hade existerat i några år tidigare, men Disney stack ut från Betty Boop, Karl-Alfred och Casper med hjälp av deras tekniska sida, exempelvis att deras första kortfilm Steamboat Willie (1928) introducerade cellanimering till världen och var den första animerade kortfilmen där ljudet var helt synkroniserad med händelserna på skärmen från början till slut, då Fleischer bröderna delvis misslyckades med deras Song Car-Tunes serie från två år tidigare. Teknologin var inte riktigt där än och är varför Steamboat Willie har blivit en sådan stor del av filmhistoria med sin innovation inom fältet.

Walt Disney hade haft idén om att göra en långfilm ända sedan 1933 där han fick inspiration att göra en film baserad på Alice i Underlandet av Lewis Carol, men övergav projektet kort efteråt när Paramount bestämde sig för att göra sin egna version samtidigt. Så istället blev det Snövit och de Sju Dvärgarna som fick en filmatisering, som valdes baserat på att Walt Disney hans själv såg 1916 versionen av sagan när han var yngre; en utav hans första bioupplevelser. Efter det beslutet blev det ett passionsprojekt för honom att göra hela filmen animerad, något som aldrig hade gjorts innan och sågs av många att vara ett projekt som var dömd till att misslyckas. Walt Disney tog en enorm risk, något han och hans partners var fullt medvetna om, men med en miljon amerikanska dollars budget (inklusive alla pengarna företaget och Walt Disney hade sparat upp över åren) påbörjade produktionen för Snövit och de Sju Dvärgarna under tidiga 1934 och hade premiär under 21 december 1937. Filmen omedelbart blev den största filmen på den tiden, med åtta miljoner amerikanska dollar i kassan, som Walt Disney använde för att bygga upp Walt Disney Pictures till det enorma filmföretaget det är idag. Dem åtta miljonerna motsvarar ungefär 144 miljoner amerikanska dollar eller 1.4 miljarder svenska kronor under året 2020. Att en helt animerad långfilm, något som aldrig hade gjorts innan, tog över hela världen över en natt var otänkbart för många, men den direkt blev en klassiker.

Produktionen

Snövit och de Sju Dvärgarna var inte en billig film att producera, i störst del för att studion (och ingen annan studio heller för den delen) hade aldrig tacklat på ett animerat projekt så långt och så stort. Så sex stycken regissörer anställdes för att jobba var för sig på olika sekvenser, tillsammans med åtta manusförfattare och etthundra animatörer. Så istället för att hoppa in i projektet utan att ha någon aning om vad de skulle göra påbörjade allihopa att experimentera och utbilda sig själva på mindre projekt. Alla animatörerna jobbade på kortfilmer för Silly Symphonies och på kvällstid gick de på lektioner för att lära sig hur man animerade människors rörelser på ett sådant sätt så rörelserna såg övertygande ut. Snövit var inte en komisk kortfilm där karaktärer kunde röra sig och vrida om sig själva hur än animatörerna ville, utan målet den här gången var att övertyga en publik att karaktärerna som var på skärmen var riktiga människor i en realistisk värld och därmed blev publiken fängslade i konflikterna mera som ett resultat. Innan dess hade folk inte oroat sig för ifall en tecknad karaktär skulle bli seriöst skadad eller ej. Animatörerna fick studera olika sorters material och hur det rörde sig, så väl som observera skådespelare när de dansade eller utförde simpla handlingar. I slutprodukten märker man att Snövits rörelser är mer mänskligt än allting annat som släpptes på den tiden, till och med mer så än Betty Boop som oftast hade ingen vikt till sina rörelser och var ganska stel och långsam. Inte för att hacka på Betty Boop, då hon hade en enorm påverkan på filmvärlden för andra anledningar, men det är en stor skillnad mellan båda karaktärernas designs och animering. Under tidiga steg in i produktionen var en utav Snövits designs ganska lik Betty Boop, något som Walt inte ville ha eftersom det inte skulle passa allt annat filmen hade.

Silly Symphonies kortfilmerna fick uppdraget att testa på nya tekniker inom animering och testa på ny teknologi för att se ifall det skulle fungera och ifall det var värt att använda i Snövit. Den märkvärdigaste och populäraste exemplet på detta är The Old Mill och hur många saker från den kortfilmen användes i Snövit, som släpptes samma år. Animatörerna och konstnärerna experimenterade med realistiska rörelser utförda av djur, olika typer av ljuseffekter, ljudeffekter, färger, väderomständigheter och presentera allt detta på ett sådant sätt så publiken kunde bli känslomässigt fängslade i händelserna, något Snövit siktade efter att åstadkomma. Om man tittar på The Old Mill är det inte svårt att jämföra den kortfilmens klimax med Snövits klimax. Den största introduktionen i The Old Mill och i Snövit dock är multiplane kameran. Som namnet beskriver är det en teknik som tillåter animatörerna att skapa flera olika lager i en bild, istället för bara en bakgrund och ett fält för animering. En kamera riktades rakt neråt i ett stativ som höll fast fyra lager med genomskinligt glas, där animeringsceller och oljemålningar kunde placeras för att ge vad som annars var 2D bilder dynamiskt djup. Istället kunde det vara fyra lager, i syfte att ha antingen flera bakgrunder eller flera förgrunder, något man kan se i början och slutet på The Old Mill, så väl som när Snövit kollapsar på marken mitt inne i skogen. Först är det bakgrunden med träd, sedan Snövit och alla ögon framför de svarta delarna i bakgrunden, sedan en förgrund med två träd och sist en förgrund med buskar och två träd framför allting annat längst ner och på sidorna av skärmen.

 

Kan också ses i filmens första bild av slottet, slutet på Whistle While You Work sekvensen, när Snövit upptäcker dvärgarnas hem och när publiken får se Prinsen för första gången på sin häst. Många scener hade redan gjorts, men eftersom multiplane kameran uppfanns under Snövits produktion var filmteamet tvungna att göra om scenerna igen med hjälp av det nya kamerasystemet, något många av Disneys filmer skulle använda under kommande projekt.

 

 

Eftersom så mycket tid och pengar lades på projektet är det inte konstigt att animeringen är så vacker som den är i Snövit, men det är fortfarande några delar som har åldrats ganska dåligt i jämförelse med dagens standard. Vissa scener med djuren har upprepande animering, det är en pinsam stillbild när Snövit hittar dvärgarnas hus, när dvärgarna går ut ur gruvan dyker de plötsligt upp utan att skuggan och ljuset långsamt visar karaktärerna som resten av filmen gör och några bakgrunder upprepas när karaktärer springer; som kan hittas i klassiska avsnitt av Scooby-Doo. Dessa är inte stora klagomål mot filmen, mer än något annat känner man passionen bakom projektet och får en att inse hur sällan animeringen blir hackig eller inkonsekvent. 1500 olika nyanser av färg användes av 700 konstnärer för bakgrunderna och karaktärerna i hela filmen, för Snövits ansikte användes riktigt smink i varje bild, konstnärer som målade bilder för sagoböcker i flera europeiska länder anställdes för att illustrera bakgrunderna, riktiga modeller byggdes som referens för bakgrundsartisterna och animatörerna, 800,000 kilometer med papper användes och två miljoner individuella bilder ritades under hela produktionen.

Ljudet och Svenska Dubben från 1938

Som det är med Disney filmer idag tog det en stund innan Snövit kom till Sverige och hade inte premiär här förens 27 september 1938. Med premiären kom en svensk översättning, något Disney företaget hade planerat med att texter i Snövit anpassades för att passa varje respektive land filmen exporterades till. Onda drottningens bok och dvärgarnas sängar hade sina texter ändrades av Disney i Amerika under produktion för att passa den oundvikliga dubbningen varje land skulle ha för filmen. Under kommande år visades filmen igen på bio, när folk inte hade tillgång till fysiska utgåvor av filmer än, så filmen visades igen i Sverige under 1944, 1949, 1962, 1973, 1982 och 1992. Under 1982 visningen hade den svenska översättningen ändrats, genom att ersätta varje skådespelare med nya skådespelare. Beslutet att göra detta härstammar från att det gamla ljudet presenterades i mono och det svenska ljudet saknade separata ljudband, därför kunde inte ommixas till surround ljud som blev standarden för biografer under sena 70-talet och tidiga 80-talet. Digitalt ljud blev inte introducerat förens 1990, men det är en historia för en annan dag.

Under 1994 släpptes Snövit på VHS och innebar att för första gången kunde folk titta på den filmen, tillsammans med flesta andra filmer Disney hade gjort, hemma istället för att gå på bio för att se den. För er yngre läsare var VHS (Video Home System) ett analogt videoinspelningsband folk kunde använda för att spela in saker på videokameror, direkt från deras TV och spela upp video med hjälp av en videobandspelare. Det var videoformatet som fanns tillgängligt för en bred massa innan DVD och Blu-Ray kom. Tillät filmföretag att släppa deras gamla filmer, så väl som nya, på VHS folk kunde köpa istället för att dem skulle behöva se varje film på bio.

Tur nog finns den första engelska versionen tillgänglig på alla DVD och Blu-Ray utgåvor och i slutändan ska jag inte klaga över den nya svenska dubben, när första dubben har en sådan låg kvalité och är presenterat i mono. Sedan är det också skönt att kunna få lyssna på filmens inspirerande ljuddesign. Jimmy Macdonald gjorde ljudeffekter och röster för Disney företaget i många år, mest känd för att han spelade Musse Pigg i trettio år från 1947. Snövit var hans första jobb hos Disney och fick uppdraget att skapa helt nya ljudeffekter som aldrig hade varit närvarande i tecknade kortfilmer innan. Han och hans team använde tunn metall för att skapa ljud för blixtnedslag, samtidigt som de krockade träningsbollar ihop för att ge illusionen att stenar krossades och föll. Det fanns inget sätt för att lagra flera olika spår med ljud (soundtracks) för varje film – så väl som musikalbum – och därför var tvungna att inspela många olika ljudeffekter i samma tagning så alltihop kunde passa in i filmens soundtrack. I spelfilmer var det allt ljud som spelades in under själva filmningen och sedan musiken som lades till efteråt, tillsammans med en dubbning som inspelades under postproduktion. Italienska filmer exempelvis spelade aldrig in ljud och dubbades efteråt av skådespelare och ljudeffekter. En inriktning på produktion Snövit använde sig av, med att alla skådespelare spelade in sina röster som sedan skulle tillämpas på animeringen. Detta är vanligt idag för animerade projekt att göra, men på den tiden var inte det så självklart, när det har blivit alldagligt för filmproduktioner idag. Visar hur Walt och allihopa inblandade med projektet tänkte igenom allting från grunden för att få fram den mest optimala produkten företaget kunde producera med den begränsade teknologin som var tillgängligt på den tiden.

Del 2: Disney Sagor och Mytologiskt Berättande

Disney Sagor

Snövit och de Sju Dvärgarna öppnar med följande citat från Walt Disney: ”My sincere appreciation to the members of my staff whose loyalty and creative endeavor made possible this production.” Ifall man söker upp klipp från 30-talet som pratade om Disney produktioner kan man inte hitta något annat än att folk konstant kallade Walt Disney för ett geni efter filmens premiär. En observation man kan göra idag är att Disney tekniskt sätt inte gjorde så mycket annat än att berätta för sina regissörer, manusförfattare och animatörer vad han ville se i filmen han producerade, ändå fick han inget annat än beröm. I moderna tider när folk pratar om filmer – oavsett hur intresserad man är i konstformen – pratar de väldigt sällan om vilken personlighet som producerade ett projekt. Oftast pratar folk om en skådespelare de tycker om, en manusförfattare som skrev en film de älskar eller en regissör som har en specifik stil som inte kan hittas någon annanstans. När Disney producerar filmer, pratar folk aldrig om vilka som skriver eller regisserar deras filmer, utan allt som behövs veta är att Disney ”gjorde” filmen. Det är lika sant nu som när Disney släppte deras första någonsin animerade film, någonting Walt Disney han själv var fullt medveten om. Walt ville inte producera ett projekt som var en hundra procent ärlig filmatisering av Grimm sagan, böjde folks förväntningar för vad animering kunde utrycka eller att skapa en film som utmanade sin publik, utan istället för att etablera ett varumärke; en typ av produkt som han och hans filmföretag skulle bli förknippade med. Vi har alla våra åsikter kring Snövit, men man måste medge att mannen gjorde exakt det han ville och fick resultatet han ville ha, som den professionella affärsmannen han var. Än idag producerar Disney färgglada lätthjärtande fantasimusikaler om prinsessor och är populärare än vad det någonsin har varit tidigare. För just Walt kunde inte Snövit vara den första helt animerade långfilmen någonsin gjorts, utan också skapa en produkt som skulle starta hans enorma empir.

Varje gång vi ska gå och se en film, vilken film som helst, har vi förväntningar för vad den filmen ska innehålla. Hör vi exempelvis ’science fiction’ kanske vi tänker på framtidig teknologi, rymdfarkoster, tidsresande, osv. och ifall en film bryter ifrån dem förväntningarna vet vi inte riktigt vilken låda det tillhör. Game of Thrones är i fantasy genren, men folk är bekantare med högfantasy verk som Sagan om Ringen, Warcraft och Harry Potter, vilket är varför många såg Game of Thrones som en banbrytare och som något otraditionellt när den först hade premiär. Folk som oftast inte funderar kring vad som kvalificeras som genrefiction skulle nog aldrig kvalificera Holy Motors och A Ghost Story som fantasyfilmer, även fast deras premisser och berättande säger annat. Snövit var en sådan film som inte gjorde det traditionella sagor och folksagor hade gjort igenom historia. Oftast var sagor läskiga, hade brutalt ärliga budskap och inblandade huvudkaraktärer som inte nödvändigtvis fick allting de ville ha vid slutet på berättelsen. Läser man sagan om Snövit finns det många fler karaktärer, filmen tar bort en hel mängd detaljer ur berättelsen och tonen är drastiskt annorlunda. Filmen offrar inga viktiga händelser eller försöker ändra budskapet, men många saker togs bort för att göra sig själv familjevänligare och passar långfilmsformatet. Man kan lätt se hur en modern regissör som Guillermo del Toro kunde ta sagan och göra en ärligare filmatisering som visar berättelsens komiska mörkare sidor, så väl som lägga till andra saker, men idag är det svårt att inte förknippa Snövit sagan med Disney. Vissa filmföretag har försökt bryta ifrån det tankesättet och det fanns till och med Snövit filmatiseringar innan Disneys versionen släpptes (sök upp Betty Boops version om du vill ha någonting, för att säga det minsta, unikt) bara att ingen har varit en tillräckligt stor succé eller tillräckligt bra för att fastna hos folk lika ordentligt. Så nu förgiftade onda drottningen Snövit bara en gång istället för två, onda drottningen dör genom att falla ner för en klippa istället för att tvingas av prinsen att dansa i kokheta järnskor tills hon dör, Snövits föräldrar blir aldrig nämnda och dvärgarna är nu istället välkomnande och öppna till Snövits besök i deras hem.

Mytologiskt Berättande

Så med det etablerat måste man fråga ifall Snövit har någon konstnärlig integritet i huvud taget eller har den åldrats dåligt för dagens standard? Karaktärernas handlingar och karaktärsdrag är ganska mörka och sadistiska i sagan, så allt det släpps i Disney filmen i utbyte mot lite till inga konflikter egentligen. Efter att jägaren ångrar att mörda Snövit och att hon har hittat dvärgarnas hem, händer det inte mycket annat i filmen förens den onda drottningen byter skepnad och planerar att förgifta Snövit. Snövit städar hemmet, sjunger en sång, dvärgarna bli introducerade, de sjunger en sång medan de arbetar och ytterligare en sång när de beger sig hemåt, det kommer sedan en förlängd sekvens där dvärgarna utforskar sitt hem och hittar Snövit i sina sängar och sedan introducerar allihopa sig en sista gång till Snövit hon själv. Efter allt det är filmen fortfarande fascinerad med Snövits och dvärgarnas dynamik, så följande scen inblandar att Snövit blir en modersfigur med att hon tvingar alla dvärgarna att tvätta sina händer inför middagen. Skämten i denna scen är självklart att Snövit är en gäst i deras hem men fortfarande kräver att de sitter vid matbordet efter att ha kvalificerats för en viss standard som hon etablerade och de är egentligen bara omogna småbarn trots deras ålder. Vad som en modern publik kommer fråga sig själva är: varför spenderar filmen så mycket tid på någonting som är så obetydligt och inte utforskar något med sina karaktärer istället? Walt sa att hans succé kommer från att han talar till det inre barnet inom oss allihopa, då vi har allihopa varit barn en gång i tiden, något som är tydligt uttalat i hur allting presenteras i Snövit och hur lite logik faktiskt existerar i världen den skapar. Vilka är människorna drottningen styr? Har landet en kung? Dog kungen? I så fall hur? Märker ingen när drottningen försvinner från slottet och får absolut panik att det inte finns någon som kan styra landet? Varför förgiftar drottningen inte Snövit när hon väl bor i slottet? Vad hände med jägaren? Vem är prinsen? Vilket kungarike kommer han ifrån? Varför är Snövit helt plötsligt kär i honom? Är det en Romeo och Julia situation? Finns det andra dvärgar i skogen? Hur kommer det sig att kungariket inte har upptäckt ädelstensgrottan? Hur visste prinsen att om han kysste Snövits lik att hon skulle komma tillbaks till liv? Hur kommer det sig att han är den enda människan där och ingen annan, trots att Snövit är kunglig? Svaret till alla dessa frågor är att det inte spelar någon roll.

När jag tänker tillbaks på serier och filmer jag såg i min barndom kan jag inte påstå att jag minns detaljer som besvarade sådana frågor jag precis listade, men med kristallklarhet minns jag hur jag kände medan jag såg varje verk. Kontext är självklart en väsentlig del till berättande och ifall varje film var lika abstrakt och simpel som Snövit hade familjefilmer aldrig kunnat utvecklats till något komplexare, men ibland är dem simplaste av historier de som lämnar störst intryck på oss när vi är små. Sagor har varit korta och simpla för en anledning. The Hobbit var specifikt skriven så att hela boken kunde läsas till småbarn ett kapitel varje natt och var inte bekymrad med att förklara för barnen varför drakar, trollkarlar, halvingar och magiska ringar fanns i fantasivärlden, utan ville hellre skapa ett spännande äventyr som inspirerade och fängslade barn. Så världen bli inte utforskad i Snövit och frågor får inga svar, utan istället vill filmen att vi spenderar en lång tid med karaktärer man kan lätt tycka om, innan de mörkare och sorgsnare aspekterna till berättelsen uppkommer under filmens sista tjugo minuter. Dvärgarna och Snövit sjunger för att det är skoj, medan drottningen är så stel och tyst för att hon är bara så elak. För en modern vuxen publik har dessa aspekter möjligtvis en motsatt effekt, då Snövits imitation av Betty Boop kan bli irriterande efter ett tag och drottningen är så skoj i just hur ond hon är, men det var oavsett där för att få publiken att känna någonting om en karaktär genom visuellt språk och musik. Snövit och dvärgarnas musik är så klassiskt musikalt som det kan bli, med upplyftande, svängiga melodier som publiken skulle nynna efter visningen, medan drottningens musik är oftast i mollton och lömsk. 25 sånger skrevs för filmen medan bara åtta hamnade i slutprodukten, som har blivit så ikoniska att de har satiriserats till döds, till och med av Disney dem själva i Enchanted.

När jag var en liten pojk på 90-talet hade vår familj ett begränsat antal filmer på VHS, så antingen blev det serier på teven eller titta på en Disney film man hade sett några gånger innan. Vilket innebar att man tittade på Mary Poppins, Bambi, tillsammans med några andra med regelbundna intervaller, med Snövit som bland dem jag såg flest gånger. Nu i vuxen ålder har jag tappat min nostalgi för flesta filmer jag såg som barn, inklusive Snövit, men när jag tittar på Snövit igen får jag samma känslor jag fick när jag såg filmen för första gången. Det är delar i filmen som jag har medvetet hoppat över för att inlägget blev för långt, som att filmen inte har åldrats särskilt bra i sina val av repliker och musik, så väl som allt fult som pågick bakom kulisserna, fast jag sparar det till en kommande recension. Om du har läst hela den här texten och inte har sett filmen på ett långt tag rekommenderar jag att du ger den en chans och under din visning har allting jag har skrivit om här i åtanke. Sannerligen gav mig en större uppskattning för allting filmen hade att erbjuda och visar just hur talangfulla allihopa som jobbade på projektet var. En klassiker, ett mästerverk för sin tid, första animerade långfilmen någonsin och ändrade filmvärlden för all framtid.

Mitt Twitter: @Spid3rF

Mitt Letterboxd: Spid3r Fang

Länkar:

Svenska dubben jämförelse:
www.youtube.com/watch?v=Y8G53Xlcb2o

Betty Boops version (Public Domain):
www.youtube.com/watch?v=vgOCpX46Aks

Enchanteds satiriska musikalsekvens:
www.youtube.com/watch?v=ZrwxIypQisY