mrtambourineniclas.blogg.se

Vi avbryter Göteborgs film festival så vi kan påminna er om att amerikanska filmer faktiskt existerar. Tanken var inte att alla tre filmer jag skrev om här var amerikanska dramafilmer från auteur filmskapare, utan det bara blev så.

The Holdovers

Alexander Payne. En man som sällan släpper filmer. Kändast bland bunten är Sideways från 2004, med Paul Giamatti och Thomas Haden Church i huvudrollerna och, med hjälp av eftertanke, verkar Giamatti fått det bättre avtalet i slutändan. Church var med i några succéer och som senast hamnade i Twisted Metal serien, fast inga av dem var särskilt kritiskt belönade eller vann någon Golden Globe; vi väntar några år till och ser ifall han kan få Brendan Fraser behandlingen i senare år. Samtidigt har Giamatti efter sitt stora genombrott på 2000-talet varit stor i serien Billions och annars hållit sig till små roller i antingen VA arbete eller omtyckta dramafilmer och de första som döp upp i mitt huvud var The Congress, Saving Mr. Banks och 12 Years a Slave, alla tre från 2013; tio år frånvaro i märkvärdiga filmverk. Samtidigt har Alexander Payne levt sitt egna lilla liv i filmindustrin. En snabb scan av IMDB avslöjade att han producerade Kumiko, The Treasure Hunter och jag hade ingen aning om det även fast jag såg filmen vid premiär. Efter Sideways regisserade han även The Descendants och Nebraska och är ni bekanta med båda filmerna blir det uppenbart att mannen skapar vilka filmer han än känner för, då inga andra inom Hollywood producerar innehåll som detta. Äldre folk som omringar sig med yngre folk som inte förstår dem och mer än något annat handlar om de små ögonblicken vi allihopa delar som människor... vilket gör det ännu jobbigare att han även regissera Downsizing, en film som är allting förutom dem sakerna.

The Holdovers är en anledning för Payne och Giamatti att återvända till sina rötter och får chansen att påminna folkmassan om varför folk tyckte om deras verk ända från början; en Sideways 2.0 ifall vi ska vara så cyniska mot annars talangfulla män som skapar en film om en medelålderskris. Inte exklusivt, men det är en stor del av det; den äldre generationen släpper fram den nya. Detta är filmdebut för nykomling Dominic Sessa och man blir paff av vilken underbar dynamik han plockar upp snabbt med resten av rollistan och det hjälper att han får ett manus och karaktär han verkligen kan gräva sig ner i. Premissen och handlingen är ganska simpel: skolpersonal och elever, som på ytan verkar ha väldigt lite gemensamt, blir tvingade att spendera tid med varandra över jultid; ostigt innehåll som andra medelmåttiga julfilmer har, men räddas av manuset och karaktärerna, i att filmen skapar nyans, djup, utvecklar dem ordentligt och etablerar fängslande konflikter. Mera ett karaktärsstudie än ett sammanhängande narrativ; slice-of-life aktig i sin ton och dialog, där karaktärer tjuter, svär regelbundet, pratar om ganska hemska saker ibland och har genuina små ögonblick som vi kan lätt relatera till. En del av mig hade faktiskt glömt av att filmer kan göra det. Det är en nostalgisk känsla till det hela, för en generation dubbelt så gammal som mig själv, men också för dem som uppskattar de äldre, amerikanska feel-good filmerna som hade starka röster inblandade och tacklade på absurda premisser och ämnen med all energi i världen, som en Planes, Trains & Automobiles, Groundhog Day och Ferris Bueller's Day Off. Fast den bättre jämförelsen borde vara i 70-talet med One Flew Over The Cuckoo's Nest, Rocky eller Woody Allens filmografi överlag, något The Holdovers imiterar väl och lyckas ändå ha sin egna unika identitet, istället för bara en nostalgisk tillbakablick. Till gränsen där filmen nästan når perfektion och kommer utan tvekan hamna bland de bästa dramafilmerna från hela detta decenniet.
Stor rekommendation från mig.

The Killer

The Killer faller in i denna ovanliga kategorin lite också. Baserat på filmens första kvart verkar det som att publiken kommer få ytterligare en typisk Fincher upplevelse: en huvudkaraktär som även är berättaren, bilder med tjocka skuggor, en grym färgpalett, scenografi och kameraarbete filmnördar aldrig håller käften om och ett soundtrack fylld med ett älskad band och originella kompositioner från Nine Inch Nails frontman Trent Reznor. Sendan startar handlingen. Filmen gör ett sådant bra jobb att etablera en sådan spännande och djärv ton och karaktär i sin första kvart, för att sedan slänga ut det ur fönstret i utbyte mot någonting komiskt, gränsfall satirisks av genren den utspelas i; John Wick liknande hämndberättelse där huvudkaraktären istället är klumpig och inser det inte. Man måste respektera Fincher och teamet att de aldrig tappade masken och pekade ut hur absurd premissen är, som alla andra komedifilmer gör idag, då vi istället får en huvudkaraktär som försöker övertyga publiken att han är så professionell och hardcore att ingen annan kan göra jobbet lika bra som han själv och ändå misslyckas i varenda uppdrag filmen levererar till honom. Det är så uppfriskande att se och det är lite tråkigt att resten av innehållet saknar någonting bortom det, då handlingen som driver karaktären framåt är ganska tunn. Större tvistar, karaktärsutvecklingar, struktur, osv. är frånvarande och har varit filmens största kritik och med tanke på den seriösa tonen kommer nog flesta ouppmärksamma som sätter på en slumpmässig film på Netflix bli förvirrade eller rakt av tycka att filmen är dålig. Förstår det och jag håller med om att handlingen saknar kött på benen, men det som är fantastiskt här är så underhållande och så roligt att jag tycker om filmen ändå. Michael Fassbender ser otroligt snygg ut och säljer rollen fenomenalt och som resten av filmen vägrar ge publiken en vink om skämtet, Reznor skapar ett väldigt passande ljud till filmen, har ett underbart slagsmål som för mina pengar överstiger John Wick och filmskapande fylld med så många underbara detaljer som visar varför Fincher är topphund i branschen just nu. Personligen tycker om den en massa, även ifall den inte toppar min lista med favoritfilmer från mannens filmografi.
Stor rekommendation från mig.

Killers of the Flower Moon

The Irishman släpptes 2019, året innan den riktiga mardrömmen började, Scorsese talade illa om barnens favoritleksaker och bäbisarna online tyckte inte om det och han hade nått en ny nivå av popularitet som ett resultat. Filmerna han medverkade i på 2000-talet var inte så väl bemötta och filmerna efter det var mixat bemötta, men The Irishman var en stark nog nostalgisk tillbakablick på mannens gangsterfilmer folk var okej med, bara att nu var det dags för honom att bevisa ifall kan kunde skapa någonting nytt och spännande i sin ålder, något som resulterade i Killers of the Flower Moon. Det är inte helt nytt dock, då Leonardo DiCaprio och Robert De Niro återvänder för huvudroller, legendariska filmklippare Thelma Schoonmaker, musiker Robbie Robertson och scenograf Rodrigo Prieto återvänder efter att ha varit med på många utav Scorseses filmer och den långa speltiden från The Wolf of Wall Street och The Irishman dyker upp igen. Vad som är väldigt nytt på andra sidan är temat om förtryck mot minoriteter i Amerika. Ifall man går tillbaks och tittar igenom Hollywoods avbildning av ursprungsbefolkningen/indianer hittar man något otroligt rasistiskt och utnyttjande, som tack och lov har mestadels försvunnit, men Hollywood har inte lyckats ge den befolkningen en filmhistoria som är närvarande i popkultur. Det har dykt upp filmer här och var som har kritiserat Amerikas behandling av indianer och tyvärr är listan ganska liten, med endast få exempel som Flags of Our Fathers, Dead Man, Hell or High Water, Smoke Signals och Wind River. Sedan har vi moderna mästerverk som The Lone Ranger och Twilight. Viktigt att flesta utav filmerna listade här låter den konflikten utspelas i bakgrunden, medans den centrala konflikten i Killers of the Flower Moon är just den mörka historian och är en laser i att peka åt rätt håll.

Det är tråkigt att DiCaprio ät här. I den större bilden är jag egentligen ingen stor fantast av honom, varken i verkligheten eller på skärmen, vilket är jobbigt då han är helt okej på det han gör, bara att han har spenderat den större delen av sin karriär tillsammans med Amerikas bästa rollistor under solen. Bara i den här filmen har vi Oscars, Golden Globe och Emmy vinnare som går flera decennier bakåt och gnuggar axlar tillsammans med gnällspiken från Titanic, som bara ropar igenom alla sina andra filmer. Blir tufft att säga att han egentligen är den svagaste länken här och hans :( min drev mig till vansinne efter ett tag, dessutom var han aldrig riktigt övertygande i rollen, till skillnad från alla andra här; De Niro kan spela bättre än DiCaprio i sömnen numera. Hollywoods Ringo Starr, om vi nu ska vara så elaka. Fast sedan när har skådespelarna varit så dåliga att det har förstört hela filmupplevelsen? Aldrig. DiCaprio är okej här och mer än något annat drar Lily Gladstone mattan under filmens fötter, med ett fantastiskt framträdande och resten av rollistan är de bästa valen för karaktärerna de avbildar. Kortfattat: se den, då allting som går att säga om den har redan sagts, så jag ska bara peka ut några småsaker. Min haka nådde golvet när Sturgill Simpson dök upp från ingenstans, när Brendan Fraser och John Lithgow dök upp för två scener fick jag nästan fram en tårdroppe och Jack White visade sig vid slutet; talangfulla människor som dyker upp i bara några sekunder, endast för möjligheten att fö vara med i denna historiska biten konst. Det är en vibration filmer som Goodfellas, Raging Bull, Taxi Driver och Hugo som får publiken känna vikten och påverkan filmerna har i tårna, någonting som har varit frånvarande i resten av Scorseses filmer på senare år. The Wolf of Wall Street och The Irishman hade det inte, men Killers of Flower Moon definitivt har, vilket lätt antyder att den är bland Scorseses bästa filmer och kommer utan tvekan hamna bland de bästa filmerna från hela detta decenniet... vilket i sig betyder att den inte kommer vinna någonting på årets Oscarsgala.
Stor rekommendation från mig.

Nästa gång blir det en recension om en pojke och hans läskiga fågel... om jag nu inte skriver om filmerna jag såg under årets film festival i Göteborg först.