Kikis Expressbud (1989)
(Ifall du inte har sett Kikis Expressbud innan rekommenderar jag att du gör så innan du läser vidare, då kontext kan behövas och texten avslöjar hela filmen. Rekommenderar också att du läser mina recensioner för Nausicaä från Vindarnas Dal, Laputa – Slottet i Himlen och Min Granne Totoro, då poänger därifrån är kopplade till kritik centrerat runt Kikis Expressbud.)
Kikis Expressbud är en 1989 fantasy äventyr anime film producerad, skriven och regisserad av Hayao Miyazaki. Isao Takahata producera inte projektet den här gången, då han var upptagen med sin egna film Minnen av Igår. 1989 var ett ganska stort år för västerländsk film som skulle påverka filmindustrin en hel del. Den kontroversiella och banbrytande kassasuccén Batman överraskade både folk och kritiker med sin mörka estetik, Indiana Jones fick ett avslut med The Last Crusade, Disney flyttade hela sin animationsstudio och startade sin renässans med Den Lilla Sjöjungfrun, The Abyss underhöll hard sci-fi fantaster, Dead Poets Society underhöll hipsters och Spike Lee etablera sin karriär med Do the Right Thing tillsammans med Public Enemy. Back to the Future 2, Ghostbusters 2, Honey, I Chrunk the Kids, Bill & Teds Excellent Adventure, Ett Päron till Farsa Firar Jul och en massa andra släpptes samma år. Från animation fronten kunde ingenting det året toppa Den Lilla Sjöjungfrun i kassan, men det stoppade inte andra från att försöka. Don Bluth släppte sin brutalt omogna och opassande barnfilm All Dogs go to Heaven och äntligen släpptes Little Nemo: Adventures in Slumberland efter att ha varit i produktionshelvete under många år och absolut misslyckades i kassan. Samtidigt här i Sverige släppte Per Åhlin sin svenska klassiker Resan till Melonia.
Kiki är en häxa som har fyllt tretton och ska nu ut på ett års praktik, som i häxornas tradition säger varje häxa ska göra för att bevisa sin självständighet. Hon bestämmer sig för att starta ett expressbud i ett bageri, vilket leder till upplevelser hon inte nödvändigtvis var förberedd inför.
Likt hur Min Granne Totoro och Eldflugornas Grav var förvridna spegelbilder av varandra så är Kikis Expressbud en snygg kompanjon till Minnen av Igår, med sina liknande handlingar men drastiskt annorlunda inriktning till berättande och ämnen. Det är ingen stor hemlighet att både Miyazaki och Takahata absolut avskydde den andras berättarstil, men samtidigt hade en stor mängd respekt för varandra. Personligen ser jag dessa projekt i samma ljus och baserat på den här recensionen är det troligen inte svårt för er att gissa vilken jag föredrar. Likt Eldflugornas Grav är Minnen av Igår svår att sitta igenom för vissa, fast till skillnad från Totoro så är inte Kikis Expressbud ytlig eller uttjatad med en brist på budskap eller handling. Den klockar in på två timmar och även fast det är en slice of life upplevelse så flyter det på ordentligt med variation i toner, som varierar från upplyftande, sorgliga, deprimerande, lyckliga, tysta och högljudda. Kikis Expressbud är lik Totoro på många vis när det gäller ton och struktur, fast konflikterna och berättandet är drastiskt annorlunda, då Kiki har en intern konflikt om att hitta sig själv och lista ut vad hon vill göra med sitt liv. Den här sortens konflikt traditionellt hör hemma hos en målgrupp bestående av barn och unga tonåringar, så man kan inte ha samma nonchalanta takt som Totoro hade, utan istället försöker fängsla sin publik med hjälp av metaforiska handlingar, övernaturliga sekvenser som inkluderar flygning, komedi inriktade scener utspridda, långsamma och tysta introspektiva scener då Kiki är ensam, analys kring konstnärligt uttryck och hur allt detta är kopplat till en tonåring flickas liv. Majoriteten av speltiden är inte ägnat till fantasy set-pieces som Nausicaä och Laputa för att skapa en större skala för handlingen och direkta konflikter, utan filmen är intresserad i vad som händer före och efter dessa sekvenser hos sin huvudkaraktär. Kiki får en starkare personlighet som ett resultat av detta skifte i fokus som tillåter handlingen att sätta ljus på karaktärens små detaljer i beteende och attityd kring scenarion, som indirekt planterar information till publiken utan att vara för uppenbar. Hon är besatt med att vara en klassisk ”ordentlig” häxa, med att vara sofistikerad, välartikulerad och ordentlig i sitt sätt att vara, fast hon har varken erfarenheten eller kunskapen att utföra det än, som får henne att ifrågasätta sina talanger och i sin tur sin plats i världen. Sju minuter in i filmen får publiken för första gången se Kiki flyga och detta visar den centrala konflikten som utspelas i hela filmen, med att hon försöker flyga ordentligt men istället kraschar in i träden innan hon flyger över sjön. Direkt efter träffar hon en häxa i samma ålder som verkar ha personlighetsdragen Kiki vill ha, med att flickan kan flyga ordentligt, är organiserad, har allting planerat i förväg, osv. det exakt motsatta Kiki har när hon ankommer till sin stad där hon ska utföra sin praktik. Hon flyger nästan in i en buss, orsakar bilar att nästan krocka in i varandra, gör folk upprörda och får polisen inblandad. Jordgubben på tårtan är när Kiki först håller sin kvast upp och ned och ändrar det snabbt för att verka sofistikerad. Världen och narrativet diskret berättar för henne att alla unika talangerna hon har, att vara en häxa, inte är hjälpsamma och orsakar skada mer än något annat, vilket har en dramatisk effekt på henne och orsakar att hennes krafter försvinner i slutet på filmens andra akt. Vanliga människor har till och med listat ut hur man flyger utan magi, som omgivningen konstant firar och avgudar. Detta är då motbevisat i filmens klimax då hon använder sin magi för att rädda pojken Tombo från ett luftskepp, med inspiration från bageriägarna, gummorna och konstnären i skogen. Manuset klipskt introducerar konflikter igenom hela speltiden, då den metaforiska handlingen är viktigare än den bokstavliga handlingen, som igen hade en större närvaro i Nausicaä och Laputa. Alla dessa filmer har ett metaforiskt budskap till sina tittare, men Kiki verkar vara mer intresserade i sina idéer hellre än att skapa en episk upplevelse, vilket kan vara en negativ eller positiv aspekt till filmen beroende på vem man frågar. Den här negativa synen på filmen här definitivt visat online, då alla Miyazaki filmografi rankningar inte inkluderar Kikis Expressbud högt på sina listor, vilka brukar vara reserverade för Prinsessan Mononoke på nummer ett medan Spirited Away och Totoro delar andra/tredje plats. Vi kommer diskutera Prinsessan Mononoke en annan gång, fast nu vill jag fokusera på vad folk prioriterar i film. Inte vad kritiker anser är viktigt för film som en konstform, utan istället vad vardagligt folk som konsumerar produkter. Filmer generellt ses som dessa visuella episka upplevelserna, då att se spännande högt accelererade bilder packade med bokstavlig information som explosioner, coola karaktärer, snabb och rolig dialog, osv. och folk ser detta som vad separerar film från allting annat. Detta är delvist sant, fast som alla konstformer är gjorda för är film en känslomässigt investerade upplevelse, då hur handlingen och konflikterna påverkar karaktärer och hur dessa karaktärer påverkar konflikterna och handlingarna. Så att Kikis Expressbud är lågt rankad bland Miyazakis filmer är inte en överraskning för mig, fast från ett filmteoriperspektiv har Kikis Expressbud flest konflikter än någon annan film Miyazaki har regisserat och allt detta är kopplat till en karaktär. Personligen är jag lite bitter kring att Kikis Expressbud inte har en större status i filmvärlden, vilket kommer på många vis från en subjektiv synvinkel. För att använda objektiva termer finns det många fantasy epoker i filmvärlden och inte många slice of life fantasy berättelser, någonting som reflekterar filmindustrins prioriteringar så väl som mainstream folkets smaker. Jag vill nu prata om Miyazakis syn på industrin.
Jag har ignorerat att prata om regissören han själv ganska länge nu, då jag hellre ville visa av filmerna sig själva innan jag går in i mannens historia, berättartekniker och specifika visuella aspekter till filmerna. Miyazakis första jobb som en långfilmregissör var med Slottet i Cagliostro och då var han trettioåtta år gammal, vilket låter som absolut galenskap idag då anime industrin har blivit yngre och yngre. K-On!, en utav de största serierna i Japan idag, regisserades av Naoko Yamada, som var tjugofyra år gammal och föddes samma år Nausicaä släpptes. Hon regissera sin första långfilm när hon var tjugonio år gammal med Tamako Love Story och sin andra film A Silent Voice när hon var trettioen. Miyazaki har jobbat inom industrin sedan tidiga 60-talet, då han var lite över tjugo år gammal, men då var han endast en animatör under regissör Isao Takahata, som var runt omkring trettio års åldern. Han regissera sin första serie Future Boy Conan under 1978, då hans ålder hade gått upp till trettiotre, tio år innan Nausicaä. Över trettio år senare återvände mannen aldrig till serier, men regisserade elva filmer som än idag analyseras till döds av självutnämnda experter på bloggar världen över. Mannen är inte ens död och hans verk anses vara det bästa någonsin gjort inom inte bara anime utan även japansk film i sin helhet. Dem är inte avant garde surrealistiska dramafilmer gjort för kritiker och filmnördar, utan familjefilmer i genrer inte många tog seriöst förr i tiden, som fantasy, äventyr och sci-fi oftast associerat med b filmer och löjliga barnserier. Filmerna fokuserade på teknisk förmåga och prioriterade tidlöst berättande, istället för trender och söta karaktärer som var med i flesta serier och filmer från den eran Ghibli föddes ur. Mannen har också många traditioner när det gäller bilder som presenteras till tittare, som du kanske har märkt ifall du har sett alla hans långfilmer innan Kikis Expressbud släpptes. Han älskar att visa av hur mackapärer fungerar i detalj, ha kvinnor som huvudkaraktärer och ibland antagonister, övernaturliga element som magi och monster integreras i berättelserna och en massa flygande. Det är mycket flygande som används i Kikis Expressbud som en berättarmekanik, men det är ett ämne vi gräver in i nästa recension. Vad jag kommer gräva in i nu istället är Miyazakis syn på anime industrin. I intervjuer så är Miyazaki extremt kritisk och brutal mot hur en konstform han delvis etablerade och introducerade till västvärlden med hjälp från John Lasseter har blivit medelmåttig på senaste år. I dokumentären The Kingdom of Dreams & Madness pratar han om att filmer idag inte står för någonting eller kan inte göra några stora uttryck som förr i tiden, då industrin har blivit en maskin som endast producerar vad folk vill ha istället för vad folk ’’behöver’’. Han säger också att anime idag har gjort Japan mer isolerat än någonsin, då serier och filmer idag endast tar inspiration från andra anime verk. Verkar också irriterad på att traditionell animation är en döende konst, med att allting hanteras i datorer och CGI är extremt populärt i västvärlden och har börjat komma in i Japans underhållning. Många punkter han tar upp är viktiga och jag delar bekymren han har, men att dra hela konstformen under samma filt är för simpelt. Tvivlar på att han ser det så svart och vitt, fast samtidigt är det inte fel det han säger. Det är inte någon form av nytt eller kontroversiellt tänkande att tycka flesta filmer och serier idag suger, men kritiskt belönade projekt är mer experimentella och banbrytande än någonsin i hela världen. Man kan lätt peka ut hur Dragon Ball Z har påverkat landskapet man ser idag i verk som Naruto och My Hero Academia och det är så många olika genrer som konstant dyker upp under alla åren. Slice of life högskoleromans serier dyker upp åren runt med absolut ingen innovation eller kreativ tvist till genren, sport serier återanvänder samma konflikter man har sett många gånger innan, komedier är endast vandrande klyschor, actionserier är fylld med idiotiska karaktärer och volymen är vriden upp till max och huvudkaraktärerna är planare än någonsin. Frestande att säga film var bättre förr, vilket det var, men då missar man bara allt fantastiskt som släpps idag också. Moderna serier som Hyouka, K-On!, Erased, Flip Flappers och Mob Psycho 100 tar typiska japanska miljöer och berättelser gjorda för en yngre publik till nya höjder, genom att antingen ha en tidlös superb kvalité till sig eller berättar historier från ett drastiskt annorlunda perspektiv eller en unik presentation. Fast samtidigt verkar Miyazaki inte tycka detta är tillräckligt, då det är klart och tydligt japanskt gjort för en japansk publik, så resten av världen inte blir intresserade i slutändan. Folk i västvärlden som aldrig har sett en anime i hela sitt liv tycker om Studio Ghibli filmer och är delvis nyckeln till studions internationella succé. Kikis Expressbud är inte stereotypiskt japanskt i sina miljöer, karaktärsdesigns, animering, konflikter, humor, osv. utan istället reflekterar klassiska Disney kortfilmer som inspirerade tidiga anime filmer och anime serier, någonting som är reflekterat i Isao Takahatas och Miyazakis tidigare verk. Med den här kontrasten mellan vad Ghibli skapar och vad resten av Japan skapar anser Miyazaki att hans filmer inte ens är anime, vilket är ett påstående många anime fantaster blir förbannade över. Man skulle kunna argumentera att han satte grunden för fantaster av anime, som en sorts introduktion till den världen genom sina lättare tillgängliga projekt. Ännu ett argument är då att han indirekt skapade otakus och weeaboos, som är grupper han absolut hatar. Ska inte förneka att hatet är rättfärdigat, men samtidigt så tycker flesta otakus om vad som är stereotypiskt anime och japanskt, vilka han vägrar erkänna att han är delvis ansvarig för deras existens genom sina extremt populära japanska anime filmer. Ifall vi ska köpa mentaliteten han har kan vi säga att Made in Abyss och Batman: The Animated Series inte är anime serier medan Samurai Jack och SvampBob Fyrkant är anime serier. Kikis Expressbud är en anime film, kommer alltid vara en anime film och oavsett vilken vinkel man ser den från kommer det aldrig förändras.
Magi är svårt att fånga i film. Det finns en väldigt populär bok som heter Save the Cat! skriven av Blake Snyder och används av manusförfattare idag som en sorts planritning för deras manus. Ifall du har undrat varför många filmer verkar så enformiga och lika så kan man skylla allt på den boken alla använder. Hur som helst så pratar Blake Snyder om hur regler i en film bör fungera och hur för många regler eller brister på regler orsakar publiken att missförstå världen handlingen utspelar sig i eller som värst tappar allt intresse i projektet. Detta är en viktig regel för just sci-fi och fantasy, då för många element introducerade kan orsaka att logiken närvarande kollapsar på sig själv och drar ifrån någon form av realism närvarande, som The Hobbit och DCEU filmerna gjorde. Detta kan seriöst skada publikens investering i en films konflikter och konsekvenserna från konflikterna, som i Harry Potter filmerna då magi är så övermäktigt och meningslös att man inte känner någon spänning när en karaktär skadar sig eller är nära på att dö. Harry Potter serien är stenhård fortfarande tack vare alla andra element framför magi bakgrunderna, till skillnad från The Hobbit serien. Kikis Expressbud har magi och har förklarade regler som är påverkade av huvudkaraktärens motivation och humör. Man ifrågasätter inte vad som händer eftersom allting har etablerats i filmen innan något magiskt händer och när den väl introducerar ett magiskt element så gör den så långsamt och säkert. Det enda övernaturliga som publiken får se är att Kiki kan flyga. Vissa aspekter till den magin är antydda annars, som en annan häxa som kan antagligen förutspå framtiden, Kikis katt Jiji som kan endast kommunicera med henne och Kikis mamma förbereder någon sorts trolldryck i filmens början. Jiji är den enda som har någon påverkan på handlingen, eftersom magin annars har ingen roll att spela i filmens premiss. Detta är Kikis historia, inte världens eller magins historia. Man kan inte bli investerad i en karaktärs djupa motivation när en episk sekvens bryter ut och detsamma gäller för det motsatta, vilket är varför den sista sekvensen i Kikis Expressbud är inte ett lika tillfredställande avslut som det annars kunde ha varit. I kontext med filmen så fungerar det väl och är ett episkt slut, men det passar inte tonen och takten filmen har etablerat tills dess. Fast under allt detta kaos och förstörelse så bryter inte filmen mot sina regler eller introducerar en helt ny regel från ingenstans, en så kallad deus ex machina. Åter igen så är Nausicaä och Laputa mer fascinerade med sina världar, omgivningar och varelserna där än sina huvudkaraktärer, vilket dem filmerna tjänade på med tanke på skalan dem försökte etablera.
Detta skulle vanligtvis avsluta den här recensionen, fast nu måste vi prata om den redan bortglömda nyinspelningen från 2014. Det är inte en direkt live action nyinspelning som Disney har gjort på sistone, mera är den en filmatisering av boken som Eiko Kadono skrev. Likt boken är filmen uppdelad i olika ’’kapitel’’ med karaktärer som inte har någon påverkan på handlingen och oftast inte huvudkaraktärens motivation heller, dessutom försöker ha någon form av struktur till sitt narrativ med ett klimax, en mittpunkt och en stor inre konflikt som påverkar händelser igenom hela speltiden, som Miyazakis film gjorde. Även nu fyra år senare har filmen inte åldrats särskilt bra, med karaktärsmotivation som knappt existerar, flera svaga och klyschiga budskap som kämpar för dominans, ytliga sidokaraktärer som inte driver handlingen framåt och effekter som är generellt fula och passar inte filmens format. Trots att den är snyggt filmat och kompetent klippt ihop så är den för lång för sitt eget bästa och desperat behövde skrivas om några gånger. Ett annat positiv är tyvärr att det visar hur komplett 1989 filmen är i jämförelse. Medan vi jämför filmer i onödan kan vi prata om Isao Takahatas film Minnen av Igår igen, som också har en coming of age karaktärsark från perspektivet av en ung kvinna. Det är en traditionell berättelse den här gången, med karaktärer i skollivet, prat om puberteten och hur den tiden i sitt liv påverkar en i vuxenlivet. Just den filmen har inte fastnat hos folk lika väl som Kikis Expressbud har gjort, mest för att Miyazakis namn har blivit större än Takahatas idag, den har fantastiska element införlivat i handlingen och filmen är gjord för en yngre publik med sina lättsmälta konflikter och bekväma takt. Miyazakis filmer har en stor fokus på oskyldighet, med karaktärer manusen aldrig ser ned på eller försöker få publiken att billigt hata en viss sida i ett argument. Alla karaktärerna i Kikis Expressbud, oavsett centrala karaktärer eller sidokaraktärer, har en grundad och logisk motivation. Inga karaktärer är elaka för narrativets skull, utan är bara vanliga människor med simpla behov och smaker som publiken kan lätt förstå bakgrunden till. När Kiki lämnar över maten till flickan på kallaset vet vi exakt varför flickan beter sig så snobbigt, baserat på hennes klänning, hennes ansiktstryck när hon öppnar dörren, sättet hon skriver i Kikis bok och sist hennes dialog med att hon inte tycker om sin mormors mat. Fast detta gör inte henne till en elak karaktär, bara ett barn och inget annat. Kontrasta det med vilken annan tonårsfilm som helst med mobbar karaktärer, som är strikt verktyg för att driva handlingen framåt och få publiken att lätt sympatisera med huvudkaraktären. Några moderna filmer som tacklar på den här klyschan till bra effekt är Mitt Liv Som En Zucchini, Paranorman, Vargbarnen och Efterskalv. Tillbaka till Kikis Expressbud där flickan inte påverkar handlingen, men det påverkar Kikis känslomässiga investering med att hon flyger hem i regnet, blir bokstavligen och metaforiskt sjuk, går inte på festen och slutar jobba på sitt expressbud. Scener blöder in i varandra och påverkar Kikis tankeinriktning till scenarion senare i filmen och får karaktärer som introducerades tidigare spela en roll i sitt klimax. Allting är diskret introducerat, planterat och en del av karaktärerna används bra och resten medvetet blir exkluderade ur speltiden för att göra scener trovärdiga, så det inte bara är en häxa som jagar ett flygskepp för att rädda en slumpmässig pojk endast för att jobbet krävde det från henne. Någonting folk som såg 2014 nyinspelningen kanske känner igen. Nu när ännu en nyinspelning är runt hörnet med Disneys namn kopplat till sig blir jag orolig.
Filmmagi är ett begrepp som amatörkritiker tycker om att använda för ofta och här sitter jag med en oemotståndlig vilja att använda den för att summera Kikis Expressbud. Varje gång jag ser filmen så blir jag avundsjuk av hur bekväm, hjärtsmältande, oskyldig och underbar den är från början till slut. Kiki hon själv är troligen den bästa karaktären Miyazaki någonsin har skrivit, med en coming of age tonårsberättelse som inte många filmer där ute kan tävla med. Man måste också visa respekt för hur lätt Miyazaki kunde luta sig tillbaks på alla klyschor som infekterar berättelser som dessa, som ett uppenbart kärleksintresse, en central antagonist, många huvudkaraktärer som filmen konstant klipper mellan för att göra filmen ”spännande”, en mobbare och listan bara fortsätter. Filmen förtjänar respekt för allting den gör och samtidigt respekt för allting den inte gör. Att inte göra det uppenbara är lätt, det svåra kommer från vad man lägger till och hur man lägger till det, vilket Kikis Expressbud gör utan några märkvärdiga problem i huvudtaget. Fantastiskt.
