Min Granne Totoro (1988)
(Ifall du inte har sett Min Granne Totoro innan rekommenderar jag att du ser den först innan du läser vidare, då kontext kan behövas och texten avslöjar hela filmen. Rekommenderar också att du läser mina recensioner för Nausicaä från Vindarnas Dal och Laputa – Slottet i Himlen, då poänger därifrån är kopplade till kritik centrerat runt Min Granne Totoro. Kommer även prata lite om detaljer från Eldflugornas Grav senare)
Min Granne Totoro är en 1988 komedi drama anime film skriven och regisserad av Hayao Miyazaki och producerad av Toru Hara, som var en animationanordnare och animationproducent under 70-talet. Efter succén som var Laputa – Slottet i Himlen bestämde sig Studio Ghibli för att producera två filmer samtidigt och planerades att släppas under samma år. 1988 var generellt ett stort år för animerade filmer, då Don Bluth regissera sin största film med Landet för Längesedan, Katsuhiro Otomo filmatisera sitt egna mästerverk med Akira, innovation dök upp i Vem Satte Dit Roger Rabbit? med animation superbt mixat ihop med live action och likadant kan sägas om kultklassikern Alice. Amerika hade många medelmåttiga animerade filmer baserade på företags manipulerande marknadsföring för leksaker, men det tog inte upp en märkvärdig del i kassan. Hanna-Barbera började också expandera sina klassiska serier till långfilmer, som Yogi Björn och Top Cat. Annars var året fyllt med succéer som Die Hard, They Live, Rain Man, The Naked Gun, Beetlejuice, The Blob, The Last Temptation of Christ och Child’s Play.
En familj har precis flyttat till en liten by och barnen Satsuki och Mei börjar långsamt inse att deras nya hem är hemsökt av andar och nu försöker leva sina liv med dessa andar i närheten.
När man går igenom Miyazakis filmografi märker man ganska snabbt att målgrupperna för filmerna blir yngre och yngre med varje ny film som släpps, med den seriösa tonen i Nausicaä, det energirika äventyret i Laputa och nu den avslappnande långsamma takten i Totoro. Det är ingen handling märkvärdig att peka ut, då man kan summera filmens premiss med bara en mening, fast detta gör inte filmen ytlig i kontext med sin genre och målgrupp. Totoro bockar av tre akt strukturen och genrefilm rutorna jag pratade om i Nausicaä och Laputa recensionerna, men filmen är inriktad på en yngre publik den här gången. Filmer gjorda för väldigt unga barn behöver inte nödvändigtvis ha fördjupande karaktärsutveckling eller komplext berättande, för att deras små hjärnor kan inte uppfatta större koncept än, så Totoros speltid är oftast ägnat till absurda scenarion som inblandar andar, springande, skrattande och ofta har lugna tysta ögonblick med karaktärer som pratar eller rör sig långsamt. Man kan lätt jämföra filmen med verk som Byggaren Bob när det gäller takt och ton, men konflikterna sig själva är större i Totoro, eller åtminstone större för denna sorts typ av film. Barnens mamma är sjuk och därför ligger på sjukhus, vilket resulterar i ett klimax då barnen blir stressade och Mei försvinner när hon försöker ta sig till sjukhuset alldeles själv. Vuxna blir oroliga, men speciellt Satsuki som känner sig ansvarig för henne. Vad filmen är annars är dramat mellan båda syskonen, som går mellan att Mei blir avundsjuk på Satsuki eller att Mei känner sig ensam och därför måste tas hand om av Satsuki. Lägg märke till att dessa konflikter inte har någonting med titelkaraktären att göra. Totoro han själv dyker inte upp förens en halvtimma har gått förbi, där hans närvaro varar i några minuter. Nästa gång barnen ser honom är det fyrtiofem minuter in då han också bara är med i några minuter. Det är inte förens nästan en timma in då karaktären faktiskt gör någonting storslaget med att han växer ett träd och flyger med barnen. Sist spelar han en viktig roll i filmens klimax då han kallar på kattbussen som etablerades tidigare. Allting jag precis har pratat om när det gäller konflikterna och fantasy elementen gör att folk generellt inte drar sig till den här filmen, då det hela känns för simpelt, inte särskilt häpnadsväckande och Totoro är inte med så mycket, fast jag personligen har inga problem med filmen på den fronten. Anledningen för detta är några viktiga faktorer som varierar från små till stora. Den största är utan tvekan speltiden, som klockar in på en timma och tjugo minuter. Kontrasta det med Nausicaä och Laputa, då speltiden gick nästan över två timmar för båda projekten. Ifall Totoro var exakt som den är nu bara expanderad till över två timmar tror jag filmen skulle vara olidlig för äldre tittare, men det är inte fallet med filmens nuvarande speltid. Med den korta speltiden kan berättandet slukas upp i alla nonchalanta scener då barn bara springer runt och skriker, letar efter andar i trädgården, väntar på bussen, osv. utan att verka riktningslös eller pratar ned på sin publik. Bristen på märkvärdiga konflikter spelar en stor roll i filmens ton och konsekvenser, då allting handlar om barnens känslor och reaktioner till olika händelser. Seriösa och långvarande konsekvenser kan inte existera i ett narrativ så fantastiskt och oskyldigt, då filmen skulle missa sin målgrupp och därför inte fungera. När det gäller fantasy elementen spelar det en större roll än att ett spöke bor i skogen. Metaforiskt representerar Totoro barndomens fantasi och sätt att hantera scenarion. Det är inte hundra procent säkert ifall Totoro finns eller bara är en fantasi skapad av barnen och det gör hela filmen rolig att analysera från ett vuxet perspektiv. Mei ser andarna när hon är ensam, Satsuki ser Totoro när hon ensam väntar på bussen och äntligen söker hon Totoros hjälp när hon inte kan hitta Mei själv. Etableras också att vuxna inte kan se andar. Hela filmen handlar om barndomen och filmens teman relaterar till den fokusen. Att vuxna ser Totoro och blir besvikna när så höga förväntningar kommer från Ghiblis maskots närvaro i filmen är inte konstigt, det är bara inte rättfärdigat att kritisera filmen för att den inte är i stil med studions andra filmer, någonting jag var skyldig för när det gällde Miyazakis senaste film.
Jag har försökt undvika att kalla Totoro för en slice of life film, mest för att genren är så bred att det kan kopplas till vad som helst nu för tiden, men nu när jag har gått in i detalj hoppas jag ni har en idé nu om vad en slice of life berättelse består utav. Vad målgruppen och subgenrerna är kan variera från projekt till projekt, så därför vill jag prata om en annan film Ghibli släppte samma år under samma dag. Eldflugornas Grav regisserades och skrevs av Isao Takahata, som innan filmens premiär hade endast producerat Ghiblis filmer trots han hade regisserat och skrivit långfilmer och för tv ända sedan tidiga 60-talet. Filmen fokuserar också på två syskon, de spenderar vardagen åt att resa från plats till plats, äta, gå runt, leka ibland, osv. Fast den här gången är tonen och temat det motsatta från Totoro, då barnen är ensamma i mitten av ett krig, med att deras mor är död, deras far mest troligen dog i kriget, barnen svälter, kämpar för att överleva, folk konstant lider och hela berättandet presenteras genom perspektivet från huvudkaraktären som kompletterar sitt liv innan han går vidare till nästa värld efter sin död. Huvudkaraktären dör av svält inom de första fem minuterna och upplevelsen blir bara värre därifrån. Filmen sig självt centrerar runt krig och konsekvenserna skapade från det, men fokusen ligger i syskonens interna konflikter som härstammar från deras känslodrivna handlingar, den äldre brodern mer så. Krigsfilmer tycker om att visa av kriget genom att sätta sina huvudkaraktärer mitt bland all action, till exempel Saving Private Ryan, Hacksaw Ridge och Letters from Iwo Jima, men Eldflugornas Grav sätter karaktärerna ifrån flesta destruktiva krafter och visar av deras liv istället. Mest för att visa av pojkens oförmåga att svälja sin stolthet genom att förneka folks hjälp när han inte kan ta hand om sig själv och sin syster. Manuset visar av hans självdestruktiva natur och bestraffar honom rättvist, vilket leder till absolut hemska och torterande scener under filmens sista tredjedel. Kritiker anser Eldflugornas Grav att vara ett mästerverk i hur den hanterar sina teman och hemska scener, men inte många pratar om Totoro på samma sätt. Jag tycker inte Totoro är någon form av standard när det gäller film i sin helhet, men den förtjänar respekt för hur den skulle etablera en berättarstil många japanska regissörer försökte imitera under kommande decennier. Totoro och Eldflugornas Grav visar hur man kan ta en liknande premiss och drastiskt förändra resultatet med hjälp av ton och ämnen. Inom de första fem minuterna har båda filmerna etablerat sin ton och saker de kommer diskutera och resten utav speltiden håller sig till dessa aspekter. Det visar också hur mäktigt marknadsföring kan vara. Under 1988 gick inte många japanska medborgare för att se Eldflugornas Grav men Totoro blev ett fenomenen, likadant med studion som skapade honom också blev, då leksaker sålde väldigt bra och är någonting studion än idag tjänar pengar på. Dessutom tror jag flesta vuxna i Japan på 80-talet inte var särskilt taggade för att se familjevänliga Ghibli tackla på en realistisk krigsdrama. Jag tittar inte på Ghiblis filmer särkilt ofta och båda dessa filmer är bland de jag sällan ser igen, mest för att båda filmerna går till extrema gränser i sitt berättande. Totoro är för vänlig och ljuvlig medan Eldflugornas Grav är för brutal och smärtsam att sitta igenom. Det är poängen med båda projekten, vilket är varför det presenterades som en dubbelvisning i Japan under 1988, men filmerna individuellt kräver ansträngning att sitta igenom och ifall man ska se båda samma dag tar det tre timmar utan en paus emellan. Vad som räddar båda filmerna i kontext med varandra är båda individuella filmernas speltid på mindre än en och en halv timma och de fungerar oavsett ifall man har sett den andra eller ej. Det är en subjektiv åsikt från mig nu, men filmerna fungerar bättre ifall man ser båda antingen under samma dag eller omkring samma vecka, då de drastiskt annorlunda och extrema tonerna komplementerar varandra väl. Många familjefilmer idag kan lära sig från det här experimentet.
När det gäller mörker finns det inte mycket av det i Totoro. Det finns indikerade sjukdomar och faktum att andar existerar i världen, men det är subtext och är inte nödvändiga så handlingen fungerar. Tack vare dagens internet kan vem som helst dela med sig av sina teorier om subtext och mening bakom ett verk, vilket inte är ett undantag för Totoro. Följande teori är inte min egna och är ingen jag håller med om, vilket jag kommer förklara varför senare. Ifall du är känslig eller är för ung rekommenderar jag att du skippar till nästa stycke. Du kommer inte missa mycket egentligen, ville bara ge en förvarning. Under 1963 i Japan blev en liten flicka i en by kidnappad, torterad och brutalt våldtagen. När polisen och psykologer frågade flickan vad hon såg kunde flickan endast säga att hon såg ett stort kattmonster. Hon senare blev mördad och efter det begick den äldre systern självmord. Detta var i ett område runt omkring där Miyazaki bodde när han var runt omkring tidiga tjugoårs åldern, vilket nu har inspirerat händelserna i Totoro. Mordet tog plats den första maj och Satsuki är maj månad på japanska och så heter lillasystern Mei, vilket kan lätt låta som engelskans May. Totoro är lätt att förknippa med en stor katt, så väl som kattbussen senare i filmen, vilket den lilla flickan trodde hade skadat henne. Implikationen är att Totoro ska vara döden själv som tar båda barnen till nästa liv. Teorin är idiotisk, mest för att allting är ytliga observationer som är byggt på myter och på folk som inte kan produktionens historia. Den lilla flickan sa aldrig att hon såg ett kattmonster, det är bara folk som spekulerade och spred myter. Teorin passar inte filmens ton i huvudtaget och med Eldflugornas Grav så bevisar Ghibli att de inte behöver diskret placera mörka element till ett narrativ så folk med inga liv kan märka det för att vara just mörka. Sedan skulle filmen inte ha två barn till att börja med. Ifall du bläddrar upp och tittar på filmens framsida kan du kanske lägga märke till att den lilla flickan i bilden inte existerar i filmen. Detta är från en tidigare version av manuset, då filmen skulle fokusera på endast en flicka, men Miyazaki splittra karaktären i två så handlingen kunde ha lite nyans och skapa intressanta konflikter. Det kan vara skoj att sätta lite omoget mörker till barnunderhållning, till exempel med alla hysteriska Arthur memes för något år sedan. Man kan inte heller ignorera The Wizard of Oz, den äldsta versionen av dessa konspirationsteorier. Du kan söka upp allihopa själv, men jag kan ta upp hur filmen antagligen ska synkronisera perfekt med The Dark Side of the Moon av Pink Floyd och det finns en scen där en karaktär antagligen har hängt sig i bakgrunden utav en scen. Teorin kring Totoro verkar rolig på ytan, men vi får inte glömma att det är kopplat till ett mord och självmord som faktist hände en gång i tiden. Vi har en tragedi kompanjon med Eldflugornas Grav, så vi behöver inte en till.
Jag har beskrivit Totoro som ljuvlig, men vad exakt gör den ljuvlig? Eftersom det är en slice of life film har filmen inte bråttom någonstans förens den sista tredjedelen och därför har en struktur som inte är för uppenbar. Trots detta så är takten helt perfekt, med varierande scener som går mellan olika känslor konstant och övergångarna är medvetet hackiga på ställen. Filmen börjar med att barnen kommer till huset då de är glada, sedan blir de lite rädda när de ser mörka andar, leder sedan till mod där de vill skrämma bort andarna med sina skrik och sist blir det spänning när Mei konfronterar en ande uppe i vinden. Filmen etablerar en takt som lätt kan underhålla publiken och få dem att känna sig bekväma, vilket filmen kan ta bort från dem när gråtfesten dyker upp under den sista tredjedelen. Tid är också en viktig faktor, då flesta scener har en logisk framgång till sig, som när familjen flyttar in i huset får vi samtidigt se pappan flytta in möbler som när barnen letar efter andar. När Satsuki går till skolan får vi se Mei träffa Totoro och när Satsuki kommer hem från skolan har Mei kommit tillbaks. Vädret ändras för varje dag, under nätterna måste familjen sova under ett myggnät och det finns en massa sådana detaljer överallt i hela filmen. Filmen slösar aldrig bort tid, utan etablerar förvarningar till senare i filmen och visar information visuellt. Variation är nyckeln till filmen och definitivt behövs för att intressera yngre barn. Pappan till båda syskonen är öppen, lugn och leker med barnen konstant. Han pratar inte ned mot barnen heller, då när Mei säger att hon har träffat Totoro men hittar honom inte igen går pappan bara med på leken och säger att Totoro är skogens konung och Mei hade tur att få träffa honom. Barnen hittar nötter i huset och han säger det troligen finns ekorrar i närheten för att få barnen intresserade i hushållet. Efter incidenten med de svarta krypen säger han bara att huset är hemsökt och barnen får skrämma bort alla andar. Pappan leker blomsterbutik med Mei medan han jobbar och listan fortsätter med grymma detaljer, som påsen fylld med nötter. Alla sidokaraktärerna är fyllda med energi och är generellt positiva, förutom Kanta. En pojke som inte klickar bra ihop med Satsuki, som är i samma ålder som henne. Detta är avbildat som att han blir nervös när han ser henne, då han verkar tycka hon är söt och vet inte hur han ska hantera det. Båda tycker inte om varandra först, men genom några väl strukturerade scener skapar en koppling, som när han ger henne sitt paraply, hon lämnar tillbaks den och tackar honom för det. Tycker om detaljen att han gömmer sig från henne när hon hälsar på och visar aldrig sin lyckliga sida för henne. Det är väldigt sött och definitivt underhåller föräldrar och barn. Detaljerna förhindrar alla vänliga och positiva karaktärerna från att bli plana.
En stor anledning till varför detta är underhållande för alla åldrar är Miyazakis enorma inriktning på små minnesvärda detaljer och sinne för humor, då karaktärerna och miljön inte överreagerar till scenarion eller blir irriterande i ljudvolymen. Filmen är inte lika imponerande som Ghiblis tidigare projekt, men det är inget stort fel med det. Allting känns så lättvindigt och tom i innehåll fast det är utfört med laser precision i sitt berättande och tar genren till nya nivåer. Totoro är inte bland mina personliga favoriter från Miyazaki, mest för att det är så mycket skrikande och söta karaktärer jag kan hantera på en gång, vilket är varför jag föredrar den i kontext med Eldflugornas Grav som en kompanjon. Dessutom finns det dussintals filmer efter Totoro som tog konceptet och expanderade på det. Samtidigt är Totoro en sådan film som man kan se en dussin gånger om och tycka om den lika mycket för sina positiva sidor varje gång.
