Nausicaä från Vindarnas Dal (1984)

Efter en händelse som kallades för ’’de sju dagarna av eld’’ utrotades den största delen utav mänskligheten. Nu mera är det stora insekt liknande varelser som är på toppen av näringskedjan, mer specifikt gigantiska Ohmur som är praktiskt taget osårbara tack vare deras ogenomträngliga skal runt hela deras kroppar. Nausicaä är en prinsessa som bor i en dal helt orörd av alla större monster och lever i frid, men ibland måste springa ut för att hitta resurser. I resten av världen är haven livsfarliga för människor att ens komma i kontakt med, då det bränner alla varelsers hud av. Dessutom är flesta landskap fyllda med giftiga sporer, så alla måste ha en mask på sig för att andas. En dag kraschar en flygfarkost rakt in i deras dal och visar sig ha hamnat i konflikt med några insekter, vilket orsakade kraschen. In stiger Kushana, som tar över byn i förhoppningar att förvandla det till en militärbas där de kan återuppliva en uråldrig varelse som antagligen orsakade ’’de sju dagarna av eld,’’ som ska kunna döda alla insekter och ge människorna en ny chans på planeten. Nausicaä måste nu fly från dalen och hitta ett sätt att förhindra människorna och Ohmurerna från att döda varandra i ett stort krig.
Nausicaä är inte Miyazakis långfilmsdebut. Under 1979 regisserade han en film som hette Slottet i Cagliostro och är den andra långfilmen i Lupin III serien. Den manga serien och titel karaktären var ganska stor i Japan under 70-talet och är ett namn folk känner igen än idag, delvis tack vare Miyazakis inkludering i filmprojektet, fast i Cagliostro så är titelkaraktären drastiskt annorlunda från sina andra berättelser. Den originala karaktären var en vuxen och omogen karaktär, som hade massa sex, drack alkohol och var generellt pervers i sitt beteende, men i Miyazakis filmatisering är karaktären vänligare för barns oskyldiga ögon, kaxig och självisk, men samtidigt heroisk. Handlingen reflekterar den här förändringen också, med en familjevänlig handling om en dam i nöd och en rik och elak antagonist som Lupin måste sätta stopp för. Det är mer ägnat till berättande närvarande i tecknade kortfilmer från Disney och äventyrsfilmer från stumfilm eran än Lupin III manga serien och har åldrats ganska bra som ett resultat, istället för att bli en uråldrad 007 klon de andra filmerna har blivit. Gav också The Great Mouse Detective ett grymt klimax att kopiera. Den här inriktningen för berättande, karaktärer och handling är närvarande i Nausicaä och alla projekt Miyazaki jobbade på efteråt, så väl som hans sinne för lekfull slapstick humor och politiska åsikter. Nausicaä är definitivt inte lika humoristisk som Cagliostro var och är i en drastisk annorlunda genre, men strukturen och det visuella berättandet är den samma. Likadant är handlingen med sin grundliga och simpla premiss, men filmen blir avancerad när den börjar fokusera på sitt världsbyggande, metaforer och karaktärers motivationer. Nausicaä hon själv har inte mycket till en karaktärsark, utan hon fyller mera i rollen som en godhjärtad person som representerar det bästa med vad mänskligheten är kapabel till, det motsatta av antagonisten. När det gäller karaktären så är hon inte så mycket mer än hjälte arketypen, med att hon föredrar att göra hjältedåd, riskera sitt liv för andra, är inte rädd för att stå upp emot auktoritet, har en död farsfigur, vill lista ut ett mysterium och se cool ut när hon gör det. Likt allting annat i filmen är karaktären förstärkt av alla detaljer den presenterar för publiken, som hennes kunskap om miljön hon utforskar, hennes lycka i att göra allting hon gör, energin som pumpar igenom blodet och sist hur alla dessa aspekter till hennes karaktär är visuellt representerade istället för en massa dialog som refererar till henne. Handlingen knuffar inte in henne i filmens centrala konflikt heller, då antagonisterna och insekterna inte är knutna till henne för att en tråkig del i manuset sa så, utan hon bara ramlade in och nu genom sin starka motivation vill se en förändring. Detta är en form utav hög fantasy berättande som har varit med i moderna historier ganska länge nu, som med Star Wars: A New Hope och The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring, med sina plana men högt motiverade huvudkaraktärer. Jag skulle beskriva Nausicaä som en plan karaktär till en gräns, men detsamma kan sägas om resten utav rollistan också, då de inte har unika eller originella personligheter. Fast jag måste åter igen prata om detta som en fantasy genrefilm och inget annat egentligen. Traditionella fantasy narrativ fokuserar inte på karaktärer på samma sätt som en drama eller romans gör, då de måste förlita sig på färgglada och sprillans nya personligheter för att vinna över sin målgrupp. Eftersom jag tog upp den innan kan jag använda Lord of the Rings trilogin som ett exempel där karaktärerna fyller sina simpla roller i handlingen som har ett budskap om krig, trauma, tro, kunglighet, lidande, osv. med en massa nördigt symboliskt världsbyggande som bakgrundsfärg. Nausicaäs karaktärer är inte komplexa eller djupa, men det behöver de inte vara i detta kontext. Det är en hög fantasy film för familjer och är berättad som en sådan. Den större frågan är ifall man är känslomässigt investerad när man ser filmen, vilket jag personligen är, men det finns självproklamerade anime experter online som säger annat. Just för mig så är jag investerad i konflikterna mest för att filmen inte gör några billiga drag genom att karaktärer inte beter sig drastiskt annorlunda från hur de etablerades som att vara innan från ingenstans och att karaktärerna har klara motivationer för sina handlingar. Detta var anledningen till varför The Hobbit filmerna misslyckades, då de försökte ha simpla och underbara karaktärer men sen övergav idéen inte ens en tredjedel igenom trilogin och ersatte det med visuella spektakel, komplext antal karaktärer och katastrofala struktur problem.
The Hobbit filmen hade inte mycket till metafor, men Nausicaä har och är det intressantaste med hela filmen. Folk har analyserat alla teman och händelser i filmen till döds, så ifall du vill ha en större bild kring det hela kan du gå online och söka där, men nu kan vi gå igenom alla stora saker lite kort i alla fall. Ifall du är det minsta lilla bekant med Japan och landets historia vet du nog att de inte har världens bästa relation med många andra länder, speciellt Amerika, Ryssland, Kina och Korea. Efter det första världskriget blev Japan ganska fattig, men deras militär var fortfarande stark så de började invadera östra Kina och senare skapade en allians med Adolf Hitler inför det andra världskriget under sena 30-talet. Dessutom är landet ett offer för två atombomber under 1945, som var så mäktiga att det helt och hållet stoppade ett krig nästan omedelbart. Efter det blev Japan ett teknologi mekka för Amerika och hela landet började bli mer ’’västerländskt’’, någonting man kan argumentera började ända sedan mitten av 1800-talet. Med deras komplicerade historia i åtanke så är det inte underligt att många utav Japans invånare är emot militärstyrka och krig generellt. Det klassiska exemplet på konst som uttrycker detta är Godzilla, King of the Monsters från 1956, då titelkaraktären skulle vara en metafor för den kaotiska och destruktiva naturen hos atomvapen. Ett annat exempel är Eldflugornas Grav från 1988, då filmen aldrig visar vilket land som invaderar Japan, då nationen har hamnat i konflikt med så många länder i det förflutna att fiendernas identitet inte spelar någon roll längre. Industrialiseringen utav Japan och paranoian som kommer i det reflekteras i verk som Ghost in the Shell och Akira. Alla dessa tidigare nämnda ämnen kan man hitta i Nausicaä, så väl som ett budskap om människans relation till naturen och världens lagar. Många har tolkat Ohmurs inkludering som en visuell representation av naturen sig självt, då de är den stora märkvärdiga skapelsen från den giftiga skogen. Utan att avslöja för mycket så visar det sig att skogen är giftig för att luften runt omkring den har blivit för smutsig. Sedan finns det den uråldriga varelsen som är kapabel att orsaka enorma skador på landet, till gränsen då den nästan förstörde hela människans värld. Metaforerna är inte diskreta ifall man bestämmer sig för att tänka någon minut eller två, men i detta kontext är det viktiga vilken genre filmen är i och vilken målgrupp filmen är riktad till. Jag har tagit upp den här specifika poängen innan, men det är en väldigt viktig del inom filmkritik och analys. Det finns otroligt många äventyrsfilmer riktade mot barn som har ett budskap centrerat runt miljön och hur vi som människor har ingen uppskattning eller respekt för den. Det värsta exemplen borde vara FernGully: The Last Rainforest och Once Upon a Forest, som presenterar sitt budskap så direkt som möjligt, vilket leder till att barn inte behöver tänka själva eller tänka hur de själva känner för dessa ämnen. Likt dessa två tidigare nämnda filmerna är Nausicaä driven av simpla karaktärer med känslomässiga motivationer, men utförandet är det exakt motsatta då filmen aldrig säger till sin publik vad de ska känna under en scen och ägnar inte påtvingad och onödig dialog till dem. Inga gimmick sånger, uppenbara antagonister eller uttjatade budskap närvarande i Nausicaä och filmen blomstrar än idag i störst del tack vare dessa elements exkludering.
I grunden är fantasy en mytologisk avbildning av vår egna historia som individuella verk kan kommentera på eller romantisera ifall författaren så önskar. Så för att visa detta vill jag introducera er till en författare. Umberto Eco var en semiolog, medeltidsexpert och litteraturkritik mest känd för sin bok Rosens Namn. Vi kommer inte gå igenom hans bibliografi idag, mera en uppsats han publicerade under 1986 som hette Faith in Fakes, som numera heter Travels in Hyperreality. I den uppsatsen pratade han om avbildningar centrerad runt medeltiden i olika stilar som han delade upp i tio olika kategorier och kallade Neo-Medievalism. Högt rekommenderar att du läser den ifall du är det minsta intresserad i historia eller fantasy, men nu ska jag lista och summera alla neo-medievalisms han skrev ned. Vi har Pretext, då moderna karaktärer existerar under medeltidsåldern. Nationella Identiteter, Filologisk Rekonstruktion, Philosopha Perennis och ''Förväntandet av Årtusendet'' utforskade sociala strukturer, teknologi, vetenskap, religion/mytologi och hur nära framtiden kommer se ut i relation till allt detta genom ett mer avancerat samhälle. Barbari var som ett Conan, The Barbarian stil berättande med våld, styrka och brutala hjältedåd. Ironiskt Återbesök är där satir hör hemma, som Monty Python & The Holy Grail. Sist har vi Decadentism, Tradition och Romantik, som handlade om skönhet och romantiserad hög fantasy. Oftast brukar berättelser hålla sig till en eller två neo-medievalisms, eftersom ett verk vill fokusera på ett specifik ämne, men Nausicaä verkar ta influens från alla dessa tidigare nämnda stilarna. Det finns politik, prat om framtiden, teknologi, mytologisk historia och romantisk avbildning med delvis moderna och stiliga karaktärer. Nausicaä självklart tar inte plats under medeltidsåldern, men ämnena och teman är direkt relaterade till neo-medievalism och i sin tur fantasy. Det finns inte många verk som är lika komplext som Nausicaä, då det enda moderna exemplet jag kan komma på är serier som Game of Thrones och Made in Abyss (som är väldigt lik Ghiblis filmer.) Det finns Taboo, Twin Peaks och en massa anime serier idag, men dem expanderar inte utanför sina lådor. Detta har delvis att göra med hur genrer har förändrats över åren, speciellt i västerländska kassasuccéer. De absolut största filmerna som släpps det här decenniet är inte genrefilmer på samma sätt som Blade Runner, The Babadook eller No Country For Old Men är, utan istället en blandning utav olika genrer. Till exempel är Thor: Ragnarök inte bara en superhjälte action film utan också en komedi, drama, fantasy, sci-fi och äventyrsfilm, med element tagna från så många andra filmer. Det finns värre filmer idag, det var bara ett exempel på en film jag faktist tyckte om. Nausicaä faller inte in i samma kategori, eftersom alla elementen i filmens narrativ är inkluderade för att förstärka den centrala konflikten, vilket är ett krig mellan två fantasy varelser. I Thor: Ragnarök händer det bara saker då och då, med ingen stor brådska som kopplar alla toner, genrer och scener ihop. Alla genrer i filmen är separerade från varandra och förstärker inte takten eller berättandet ifall de klipps bort eller ej. Fortfarande en skoj film att se, säger bara att moderna kassasuccéer saknar en klar riktning då produktionsföretag slänger saker på väggen och ser vad som fastnar.
Under Ghiblis tid skulle de inte producera ett projekt lika komplext som Nausicaä igen förens sena 90-talet, vilket kanske var ett smart drag från deras sida, då de har haft större succé än något annat anime filmföretag i hela Japans historia. Nausicaä är inte Miyazakis första film, inte Ghiblis första film och sannerligen inte Isao Takahatas första film, men det är fortfarande en viktig del i alla dessa partiers historia och märker början utav en fascinerande era med animering under de kommande decennierna efter den. En fantasy epok som inspirerade miljoner och kommer säkert inspirera miljoner till.