Laputa – Slottet i Himlen (1986)
Så nu är vi vid Laputa, den officiellt första filmen producerad under Studio Ghibli namnet och den är mer i ton med vad företaget är kända för, med sina charmiga karaktärer och humor, episka och oskyldiga känsla för äventyr och en massa barnvänligt innehåll. Nausicaä var en film barn kunde se, men den är fortfarande lite för grotesk och läskig i vissa scener för yngre tittare, så Laputa är en rak på sak äventyrsfilm med en klar antagonist, barn i rollerna som huvudkaraktärer och inga nördiga eller intensiva allegorier. Så vi har ett drastiskt annorlunda monster här, som kan beskrivas som lite för uppenbar och traditionell på ställen i sin struktur och karaktärer. Min recension för Nausicaä var en analys centrerad runt genrefilm och hur man lägger till kritik i den världen, vilket man kan göra likadant med Laputa, så den här gången vill jag gå in i struktur analys. Specifikare ’’tre akt strukturen’’ och hur det har relevans till populära filmer, så väl som vad ska prioriteras i ett manus med en sådant struktur och hur det är relaterat till en films takt. Jag tror det finns ett missförstående online vad en takt är och hur det är kopplat till en struktur, vilket jag ska försöka förklara i djup detalj. Vad jag kommer göra i nästa stycke är att summera filmen i sin helhet och gå igenom praktiskt taget hela filmen scen för scen ofiltrerad utan några åsikter från mig. Ifall du inte vill ha hela filmen avslöjad för dig rekommenderar jag att du skippar hela stycket, då den kommer beskriva scener långt in i filmen.
Filmen börjar med att vi får se in i ett flygskepp en liten ficka genom ett fönster, flickan ser deprimerad ut, bli erbjuden en skål med mat, vilket hon inte tar emot. Den välklädda mannen som erbjöd maten sätter sig tillsammans med andra likna klädda herrskap vid ett bord i samma rum. En liten flygfarkost fylld med maskerade individer attackerar skeppet och springer mot samma rum flickan och männen var i. Alla männen lämnar rummet för att skydda flickan, förutom en som försöker få ut ett meddelande genom ett telegram. Flickan tar upp en glasflaska upp från golvet och knockar ut mannen. Hon kommer åt ett halsband med en ädelsten på sig som mannen förvarade i sin inneficka och försöker fly genom fönstret. De maskerade piraterna kommer in i rummet och deras ledare säger till de andra att ta tag i stenen flickan har på sig. Introt avslutas med att flickan tappar taget av utsidan på skeppet och faller ned i molnen under henne, vilket får piraterna att jaga efter henne. Hon svimmar omedelbart, men stenen runt hennes nacke börjar lysa och nu faller hon ned mot marken långsamt. Innan filmtiteln och förtexterna dyker upp har filmen etablerat antagonister, en mcguffin handlingsverktyg och en huvudkaraktär vi följer under filmens gång. Nu byter filmen konststil och visar oss några bilder på landskap som svävar i luften, men till slut kraschar ned på marken och en massa människor lämnar vraken. Detta är backstory för Laputa. Låten fortsätter in i filmen där vi får se den lilla flickan fortfarande falla. Sedan får vi se en liten pojke hämta lite mat i en affär, då kassörskan kommenterar att han fortfarande jobbar så sent på kvällen. På vägen tillbaks till jobbet ser pojken flickan falla från himmelen, som han springer till och räddar hennes fall. Detta är filmens point of attack. Stenen sluta lysa och han måste snabbt springa tillbaks till jobbet. Nästa dag vaknar flickan i pojkens hus när han spelar sin trumpet på taket för att välkomna morgonen till byn de bor i. Hon går upp dit och båda matar duvor tillsammans. Båda delar namn med varandra, vilka är Pazu och Shiita. Pazu ber om att få låna halsbandet och hoppar av från taket i hopp om att den kommer få honom att sväva, men han bara kraschar igenom taket under och Shiita råkar falla ned med honom. Barnen bara skrattar av det och har nu etablerat en form av vänskap. Lite senare hamnar de i Pazus verkstad där han bygger ett flygplan och har en foto av det uråldriga slottet i luften, Laputa, hängande på väggen. Detta visar att han kan maskiner och har ett intresse för Laputa när hans döda far var så besatt med det. Detta ljuvliga ögonblicket avbryts dock när filmens inciting incident dyker upp arton minuter in, då piraterna kommer för att kidnappa Shiita och ta stenen från henne, så nu försöker Pazu hjälpa henne komma undan. En actionsekvens spelas ut då piraterna försöker göra vad som helst för att få tag på stenen, men de misslyckas när militären dyker upp och kommer i vägen. Shiita ser att en av de välklädda männen från flygskeppet står med militären, så hon och Pazu försöker springa därifrån, men istället faller ned i ett hål och hamnar långt under marken. Deras fall blir mindre smärtsamt tack vare stenen runt Shiitas hals. Nere under marken sitter båda barnen ned och äter var sin äggmacka, som en rast från actionscenen som precis utspelades. Shiita berättar för Pazu att ett gäng män kidnappade henne från sitt hem och båda behöver undvika dem. Barnen stöter på en gammal man som förknippar dem med demoner först, men snabbt inser att det bara är Pazu och en flicka han aldrig har träffat innan. Mannen visar runt barnen i grottan och visa av flygstenarna som lyser i mörkret. Shiitas halsband börjar också lysa, vilket mannen pekar ut är en flygkristall som kommer från Laputa. Han säger också att kristallen har en enorm makt och kan bringa både lycka och olycka beroende på hur den används. Barnen beger sig ut ur grottan och Shiita berättar för Pazu vad hennes riktiga namn är, vilket avslöjar att hennes familj kommer från Laputa. Militären kommer ikapp barnen, knockar ut Pazu och tar med sig båda till deras militärbas. Detta är ett lock in och avslutar akt ett.
Akt två börjar med att antagonisten, Muska, besöker Shiita i hennes rum och förklarar för henne att hon är den enda som kan aktivera flygkristallens krafter och därför kan han inte släppa henne fri. Muska visar henne in till ett rum där en uråldrig söndersliten robot ligger på golvet och har samma symbol på sig som flygkristallen har, vilket får honom att tro flygkristallen kan visa vägen till Laputa. Han berättar också för Shiita att hon har sina krafter för att hon är Laputas prinsessa. Sedan tvingar han Shiita att skicka Pazu hem igen, så han inte är ett besvär längre. Pazu får tre guldmynt från Muska också. Pazu blir ledsen för att han blev bortskickad av sin nya vän som är kopplad till Laputa och Shiita blir ledsen när hon tvingades ljuga för Pazu och skada hans känslor. När Pazu kommer hem igen visar det sig att piraterna har bosatt sig där och väntade på barnens återkomst. Deras ledare, Dola, säger till Pazu att han var korkad som trodde att Shiita verkligen ville separeras från honom. Dola hör ett telegram militären skickar, som säger att de vill ha en flygfarkost omedelbart. Med kort tid på sig beger piraterna sig iväg för att hämta Shiita och då flygkristallen som är värt mycket pengar. Dola tar med sig Pazu, då han kan övertyga Shiita att gå över till deras sida. I militärbasen tänker Shiita på ett minne när hon var väldigt ung då hennes mormor sa några ord till henne i ett främmande språk. Hon säger orden och kristallen börjar lysa igen, men den här gången starkare. Roboten från innan vaknar helt plötsligt till liv och försöker få tag på Shiita. En actionscen bryter ut då roboten gräspar tag i Shiita och förstör praktiskt taget hela militärbasen alldeles själv. Flygkristallen visar även vilken riktning Laputa ligger åt. Roboten släpper Shiita fri när hon befaller den och roboten blir nedskjuten av armén, vilket orsakar Shiita att tappa flygkristallen för Muska att hämta. Pazu och piraterna dyker äntligen upp, räddar Shiita från militären och beger sig sedan mot Laputa. Nu när antagonisterna har den lysande flygkristallen vet de också vilket håll de ska flyga. Detta markerar filmens narrativa och bokstavliga mittpunkt halvvägs in i filmens speltid på en timma, då spänningen lättas upp med barnens återförening och en ny fokus i spänning dyker upp då de måste så snabbt som möjligt ta sig till Laputa innan Muska gör. En paus dyker upp när barnen blir introducerade till piraternas skepp och börjar jobba för dem. Alla männen börjar speciellt tycka om Shiita, då hon börjar laga mat åt dem och hon anses vara väldigt söt, vilket är rimligt när den enda kvinnan i alla dessa männens liv är deras aggressiva mamma. Pazu visar också sitt värde genom att hjälpa reparera skeppet. Under natten håller Pazu utkik på skeppet och Shiita går upp för att spendera tid med Pazu. Shiita säger att hon inte kan sova och egentligen inte vill åka till Laputa, då det verkar som en läskig plats, med tanke på roboten från innan. Shiita berättar också att hon minns en förintelseformel hon lärde sig en gång. Pazu säger till Shiita att när allt är över vill han besöka landet hon växte upp i. Pazu ropar att militären har dykt upp och försöker skjuta ned dem, vilket sparkar igång akt tre.
Piraterna kommer undan ett tag och stöter på ett gigantiskt moln där vinden blåser det motsatta hållet. Militären skjuter ned piratskeppet, men barnen hinner undan med hjälp av en glidare och båda åker in i det stora molnet. Det verkar farligt först, men en vision av sin far motiverar Pazu att tränga sig förbi. Efter några tuffa vindar och blixtar kommer duon förbi och hittar Laputa. Barnen kramar om varandra och hurrar högt i lycka. En robot täckt i mossa bemöter barnen och leder båda till slottets center, som visar sig vara belagt i växter och ett gigantiskt träd i mitten. Freden avbryts när militären dyker upp och börjar plundra slottet. Visar sig att militären har fångat alla pirater också. Muska har andra planer och använder flygkristallen för att hitta till slottets kontrollrum. Shiita blir kidnappad och Pazu nu måste hitta en annan väg till Shiita och Muska. Detta sätter igång filmens klimax när det är tjugofem minuter återstående av filmen. Pazu först räddar piraterna, som ger honom ett vapen. Muska hittar slottets energikärna och börjar använda all teknologi för att förråda hela militärstyrkan genom att döda allihopa, med hjälp av alla robotar där och gigantiska laserstrålar som kan förstöra hela länder. Som den tredje aktens tvist visar det sig att Muska är släkt med Shiita och därför vill ta över Laputa som slottets kung. Shiita snor flygkristallen som Muska använder för att styra Laputas vapen med och springer där ifrån. Efter ett tag stöter hon på Pazu, som hon ger kristallen till. Muska hotar Shiita med sin revolver och hon förklarar att folket lämnade Laputa eftersom slottet blev för mäktigt och kunde inte existera i harmoni med allt folket på jorden, men Muska ignorerar detta och fortsätter rikta sin pistol mot henne. Pazu dyker upp, båda barnen säger förintelseformeln tillsammans och kristallen börjar lysa skarpt igen, som mycket så att den exploderar och Muska blir bländad av den. Laputa faller samman tills bara slottets grund och ett stort träd är det enda som finns kvar, så nu börjar slottet stiga ännu högre över havet. Barnen räddas av trädets rötter och använder en glidare från piratskeppet så de kan ta sig därifrån. Barnen ser slottet stiga så högt att det ser ut som en stjärna i himmelen. Barnen återförenas med piraterna, allihopa kramar om varandra och säger hejdå en sista gång. Slutet gott, allting gott.
Ifall du är en nonchalant filmtittare så kanske du inte har märkt att varenda film du har sett i hela ditt liv följer en liknande struktur Laputa har. Alla filmer som finns har olika sätt att tackla på den traditionella tre akt strukturen, men grunden är fortfarande den samma. Det börjar med ett flashigt intro som intresserar tittaren och sedan går in i backstory till världen filmen utspelar sig i, för att ge publiken lite kontext eller etablera en viktig plotpoint som påverkar resten av filmen. Efter några händelser kommer en point of attack som får handlingen att börja röra på sig, som i Lejonkungen när Scar uppmuntrar Simba att gå till elefantkyrkogården, där han planerar att hyenorna ska döda Simba. Detta leder sedan till en inciting incident där en viss information ges till huvudkaraktären som motiverar dem att göra något viktigt, i Lejonkungens fall så sker det när Mufasa dör och Simba tror han orsakade sin egna fars död. Detta leder till en lock in då huvudkaraktären är fast i en situation de måste kämpa sig ur, som när Simba blir tvingad in i exil och Scar tar över lejonriket. Lejonkungen är speciell i kontext med den traditionella tre akt strukturen, även i jämförelse med Laputa. Den första akten i Laputa tar slut trettiofem minuter in i en två timmars lång film, medan Lejonkungens första akt tar slut ungefär fyrtio minuter in i en film som är en timma och tjugofem minuter lång, vilket är egentligen där filmens mittpunkt i den andra akten brukar vara. Så när filmen inte har mycket speltid kvar skippar den helt och hållet Simbas uppväxt och karaktärsutveckling under den andra akten. I akt två kämpar huvudkaraktären ganska hårt under den första halvan tills spänningen löses upp under den andra halvan, som i Aladdin när titelkaraktären är fast i grottan och bryter ut med hjälp av Anden. Sedan blir han en prins och får sitt egna sångnummer. Detta brukar vara filmens ’’mittpunkt’’, då huvudkaraktärerna är i säkerhet och generellt avslappnade eller lyckliga. Som visat med Lejonkungen behöver en mittpunkt inte vara bokstavligen halvvägs igenom filmen, men det traditionellt brukar vara runt omkring där. Under slutet på den andra akten brukar mörker dyka upp som gör att hjältarna hamnar i sitt lägsta stadium i hela filmen när akt tre börjar. Aladdin hanterar detta med att Iago snor lampan med Anden i sig och ger till Jafar, som använder Anden för att ta över palatset, visar Aladdins riktiga identitet för Jasmin som han har ljugit om hela tiden och sist skjuter Aladdin till ett vinterödeland långt bort. I tredje akten brukar det inte hända mera än att hjälten hämtar upp sig och hamnar i konflikt med antagonisten i filmens klimax som poppar fram ungefär tjugo-tjugofem minuter innan filmen officiellt tar slut. En resolution utspelas och eftertexterna rullar. Vad jag nu beskrev är grunden för hur alla filmer lägger upp sina konflikter och håller publiken intresserad i dramat som presenteras, men eftersom flesta filmer gör detta kan upplevelsen blir repetitiv när man upplever samma sak om och om igen. Detta är vad kritiker menar när de säger att en film är förutsägbar, då filmerna bara har den här simpla strukturen och inga nya intressanta tvistar på berättandet. Detta är ett ämne för en annan dag, så nu vill jag prata om hur en struktur påverkas av takt. En struktur är upplagd och alla konflikterna, karaktärsutveckling, actionscener och en massa specifika saker för vissa genrer fyller speltiden och då spelar en roll i hur strukturen är upplagd. Hur tar sig karaktärerna från akt ett till akt två och från akt två till akt tre? Med hjälp av plotprogression; scener som driver handlingen framåt och en takt påverkas av hur länge en film spenderar på individuella scener. Ett ökänt exempel på en film som misslyckas med en bra takt är Suicide Squad, då den första och för långa akten spenderar strikt på karaktärsintroduktioner som upprepas flera gånger om, istället för att spendera tid på karaktärsutveckling, interna konflikter hos huvudkaraktärerna eller intressant foreshadowing för senare scener i filmen. Laputa har flera actionscener och karaktärsintroduktioner, men den filmen sprider ut det lite grann istället för att strikt ha karaktärsintroduktioner i början och endast actionscener i den andra halvan. Actionscenerna hjälper karaktärerna ta sig från punkt A till B eller från akt till akt, då en actionsekvens bryter ut när det närmar sig slutet av en akt, vilket följs upp med en paus som gör övergången mellan akterna smidigare. Suicide Squad har actionscener, i vars konflikterna och konsekvenserna är desamma som alla andra actionscener i filmen. Samma bokstavliga och känslomässiga insatser från karaktärerna varje gång också. I den första actionscenen i Laputa etableras en mcguffin som påverkar alla kommande händelser i hela filmen och vilka antagonisterna är. I den andra försöker huvudkaraktärerna fly från antagonisterna, då Pazu försöker skydda sin nya vän som föll från himmelen. Skurkarna får tag i Shiita, men inte samma skurkar publiken först trodde. I den tredje sekvensen måste Pazu och piraterna rädda Shiita, för att Pazu tycker om henne och piraterna vill ha hennes prislösa kristall. Efter det skiftar fokusen från att rädda Shiita istället till att nå fram till Laputa innan skurkarna gör, vilket leder in till nästa action scen och insatserna är som högst under filmens klimax senare. Alla känslomässiga insatser från karaktärerna ökar under filmens gång och motivationerna konstans ändras, som att piraterna är på barnens sida vid filmens slut, vilket är en rolig kontrast med filmens början. Mer och mer information matas till tittaren och samma information upprepas aldrig, utan presenterar nya konflikter och motivationer varje gång en ny scen kommer in. Detta är en films takt och ifall man inte får till takten rätt blir strukturen lätt förutsägbar, uttjatad och tråkig, någonting en familjefilm aldrig ska vara. Så det spelar ingen roll ifall filmens målgrupp är barn eller vuxna, ifall grunden är fundamentalt sönder fungerar inte filmen oavsett. Laputas handling är ganska standard och gammalt, men med hjälp av en fantastisk takt med tidlöst berättande når filmen till nya spännande höjder. Så det är inget fel med en film inramad i en tre akt struktur, utan det blir fel när du som en manusförfattare inte gör något intressant eller klipskt inom dem ramarna. Man skulle kunna argumentera att konflikterna i Laputa inte fungerar eftersom dem är så simpla till att börja med i jämförelse med filmer för ’’vuxna’’, men jag håller inte hundra procent med. Man kan etablera överraskande och känslomässigt fängslande konflikter i ett narrativ skriven för barn. Eftersom jag tog upp den innan kan vi prata om Aladdins centrala konflikt och huvudkaraktärens ’’want vs. need’’. Antagonisten, Jafar, vill ha anden i lampan så han kan bli sultan, som filmen etablerar är ett ont och själviskt mål. När Aladdin får lampan lurar han Anden att transportera honom ut ur grottan de sitter fast i utan att slösa bort en av sina tre önskningar, så Aladdin lovar Anden att släppa honom fri som sin sista önskan. Detta löftet bryter Aladdin, eftersom utan Anden förlorar han sin prins status och kan därför inte vara ihop med Jasmin, vara rik eller bo i palatset, saker som filmen etablerade tidigare att han ville ha. Anden bli tjurig på Aladdin, lampan blir stulen av Iago och nu tar Jafar över palatset tack vare Aladdins själviska handling att inte önska Anden fri. I slutet har Aladdin lärt sin läxa och släpper Anden fri med sin sista önskan, någonting Jafar aldrig skulle göra. Så nu har Aladdin lärt sig att vara ärlig, rättvis och slutat lossas vara någon annan. Jag skulle påstå att Laputa inte har ett sådant direkt budskap i dialogen, det är mera en subtext högfantasy trop där en prinsessa och kung visar vad de kan göra med makt och hur makt i fel händer kan leda till katastrof, som att hamna i konflikt med andra kungariken. Detta är representerat med att Shiita, som är släkt till himmelrikets kungafamilj, räddar dagen med Pazu, en människa född och uppvuxen nere på jorden. Ännu mer passande är att den aggressiva antagonisten blir blind och dör tack vare teknologin han sökte efter igenom hela speltiden. Likt vad jag skrev i min Nausicaä recension så är fantasy en mytologisk avbildning utav vår egna värld, då verk kan kommentera på eller romantisera historia och detta är inget undantag med Laputa.
För er kanske låter den här analysen ganska löjlig. Självklart vet alla manusförfattare detta och tänker på det när de skriver ett manus, fast det är inte fallet varje gång när man pratar familjeunderhållning. Vuxna berättelser kan expandera och experimentera med hur saker medges till en publik och hur det kan öppna deras ögon för ett ämne. Ett relativt nyligt exempel är filmen Nightcrawler, som följer den typiska underdog historien med en liknande struktur, bara att den här gången är huvudkaraktären inte en oskyldig, snäll och känslig själ som Rocky eller Daniel-san, utan istället är en instabil, girig och psykologiskt skadad prärievarg. Att karaktären inte lär sig någonting eller växer som en karaktär har en obekväm och läskig påverkan på sin publik mer än en inspirerande och ljuvlig effekt dessa filmer annars har. Nightcrawler kommenterar på hur billig och lätt manipulativ en film kan vara när detaljerna i scener inte passar strukturen eller budskapet filmen försöker få fram med den strukturen, filmer som Lorax och Suicide Squad till exempel. Lorax från 2012 borde vara den bästa jämförelsen med Laputa, då båda filmerna har ett budskap om miljön och hur vi tar hand om den, fast Lorax är bland decenniets sämsta projekt. Filmen pratar som om den bryr sig om miljön, men varken filmens karaktärer eller marknadsföring har någon form av dekonstruktion kring ämnet. Filmer gjorda för vuxna behöver inte vara etiskt eller moraliskt korrekta med sina budskap eller karaktärer, men familjefilmer är en helt annan femma. Barn har inte byggt upp sina hjärnor än, då de inte kan formellt kritisera eller rättvist döma konst, så när de blir lyckliga finns det inte mycket till självanalys eller analys där just då. Ifall du vill ha en bättre konstruerad synvinkel kring detta kan du läsa Lekens Flertydighet av Maria Øksnes. I sina unga år lär sig barn ’’normer’’ och ifall normerna är medelmåttig underhållning som inte kräver mycket tänkande kommer de troligen bli vuxna och tänka liknande. Så när jag ser projekt som Sing, Minionerna, Lorax och så vidare är det definitivt färgglatt och underhållande, men dem filmerna säger inte så mycket och det finns inga andra filmer idag som är en kontrast till det. Disney i sin nya renässans har drivit iväg från mytologi i utbyte mot modern sociologisk politik och meta humor, vilket inte är nödvändigtvis dåligt, fast det är sannerligen inte lika fängslande som det traditionella berättandet närvarande i deras klassiska filmer. Laputa har åldrats väldigt bra tack vare sitt tidlösa budskap och berättande, så det oroar mig att Disneys senaste animerade filmer inte kommer ha åldrats så bra om ungefär tio år med sina svaga strukturer, tidliga budskap och billiga dialog, speciellt Zootropolis och Röjar-Ralph. Disneys inriktning på berättande idag är väldigt modernt och det finns ingen Pixar längre som balanserar ut det trendiga och hippa med något tidlöst och seriöst som Wall-E och Upp. Detta är en av många anledningar till varför jag saknar verk som Laputa, då teknisk förmåga och tidlösa historier prioriterades för barn. Detta finns idag, speciellt animerade filmer från europeiska länder och Japan, men det verkar så tomt fortfarande. Jag växte upp under sena 90-talet och tidiga 2000-talet, en tid då Disney klart och tydligt inte brydde sig om kvalitén i sina produkter och jag kan därför inte lätt uppskatta nostalgi på samma sätt flesta människor kan, med mina kunskaper om konstformen och industrin som en vuxen individ idag. Industrin är en maskin som producerar innehåll så länge det finns en publik för det. Den här mentaliteten kring ’’kvantitet över kvalité’’ är reflekterat i dagens anime industri också. Miyazaki sa en gång: "Människor som designar maskiner och flygplan, oavsett hur mycket de tror vad de gör är bra, kommer under tidens vingar eventuellt förvandlas till verktyg för den industriella civilisationen. De är förbannade drömmar. Animering också. Vackra, men förbannade drömmar." Det är ingen hemlighet att Miyazaki är missnöjd med hur film ser ut idag, men vi går igenom hans åsikter och influens på industrin en annan gång.
Laputa är en knasig, skoj och spektakulär äventyrsfilm, men till skillnad från andra familjefilmer visar en del respekt för sin publik. Den förklarar inte viktiga plotpoints nonstop med dialog, monologer reserveras för när det är som absolut nödvändigast, animeringen är superb och har en bra mängd actionscener som driver handlingen framåt. Det är viktigt för en film riktad mot barn att sätta grunden först, men man fängslar barnen med detaljerna och dramat som följer med på resan. Pazus mackapärer, Shiitas hjältedåd och mod, piraternas lekfulla energi och attityder, antagonistens kontrast med hjältarna, flygskeppens vapen och verktyg, skalan som konstant blir större ju längre in i filmen man kommer och hur allt detta är presenterat visuellt och låter barnen ta regelbundna pauser efter så mycket information närvarande i intensiva scener. Filmen flyter på bra, karaktärernas interaktioner är charmiga, actionsekvenserna är färgglada och poppar med innovativ animering, dramat är effektivt känslomässigt drivet och handlingen uppmuntrar unga tittare att läsa mellan raderna vid flera visningar. Absolut perfektion.
