Det Blåser Upp En Vind (2013)
(Ifall du inte har sett Det Blåser Upp en Vind innan högt rekommenderar jag att du gör så först, eftersom texten avslöjar viktiga scener i filmen och kontext behövs.)
Det Blåser Upp En Vind är en 2013 anime dramafilm skriven och regisserad av Hayao Miyazaki. Det var fem år mellan Ponyo och Det Blåser Upp En Vind, den längsta tiden någonsin mellan Miyazaki projekt. Där emellan var det regissörsdebut för Horimasa Yonebashi på Lånaren Arrietty och Goro Miyazaki återvände för att regissera Uppe på Vallmokullen. Ghibli bestämde sig för att producera två filmer samtidigt och skulle släppas under 2013. Den ena var Det Blåser Upp En Vind och sedan länge tillbaks arbetskamrat till Miyazaki, Isao Takahata, skulle regissera den andra filmen: Sagan om Prinsessan Kaguya. Båda filmerna byggdes upp att vara både filmskaparnas ’svanesång’, vilket det var i Takahatas fall eftersom han dog under 2018, så filmerna hade mognare och personligare innehåll som skulle passa en vuxen publik. Nu har Miyazaki återkommit till att regissera sin nya film How Do You Live?, som ska ha premiär nästa år i Japan.
Innan vi går in i filmen ordentligt måste vi prata om hur anime exploderade i västvärlden under 2010-talet. Anime har varit en stor kraft inom populär kultur sedan 80-talet, med enorma projekt som Akira och Dragon Ball Z, någonting som smög in i nördkultur i västvärlden. Sedan dess har den sidan av underhållning stigit och har nu nått en kritisk höjd inte många i västvärlden kunde ha förutspått. När jag var liten, under mitten på 2000-talet i Sverige, fanns det inte mycket till lagliga sätt att se anime, då man hade tur att hitta okej kvalité video via torrent sidor eller olagliga streaming sidor. Idag producerar Netflix anime, Crunchyroll släpper nya avsnitt direkt efter att avsnitten har visats i Japan och serierna sig själva är populärare än vad anime i sin helhet någonsin har varit. Hunter x Hunter, Sword Art Online, My Hero Academia, One-Punch Man, Mob Psycho 100, Attack on Titan, Kill la Kill och många fler är så stora att normies i min generation känner till dem, inklusive de som aldrig har tittat på anime i hela sitt liv. Detta är på många vis enastående, men på många vis gör det hela uttjatande. Av alla serier jag precis nämnde har jag bara sett Mob Psycho 100 och One-Punch Man, mest för att de kritiserar och satiriserar modern action anime och allting den populära sidan har erbjudit under de senaste fyrtio åren. Folk som växte upp med anime på 80-talet verkar inte vara särskilt intresserade i det nya enorma flödet med serier som har uppkommit nuförtiden. Till skillnad från flesta i min ålder och lite yngre skulle jag inte påstå att det är på grund av deras ålder, utan istället för att flesta av alla serier idag är desamma. My Hero Academia är lik Hunter x Hunter, Hunter x Hunter är lik Bleach, Bleach är lik Soul Eater, Soul Eater är lik Naruto och Naruto är lik Dragon Ball Z. Samma berättelser med liknande karaktärer, någonting Miyazaki har starka åsikter om. Jag tog upp detta delvis i Kikis Expressbud recensionen, men Miyazaki anser att modern anime tar endast influenser från annan anime. Det är inte hundra procent sant, men det är fortfarande märkvärdigt och ingenting unikt eller banbrytande har släppts från Japan på senaste år. Anime har haft fler serier producerade under decenniet än konstformens hela historia, vilket är sant för västerländska serier också, men brist på originellt innehåll är oroande. Det spelar ingen roll ifall en serie är bra, utan det spelar roll ifall den är exceptionell. För det mesta är animeserier dåliga, medelmåttiga eller bra, men extremt sällan är något exceptionellt som en Made in Abyss eller en Thunderbolt Fantasy. Studio Ghibli insåg att de var tvungna att byta taktik, eftersom underhållning är idag så lätt tillgängligt för barn och tonåringar att de skulle inte nå dem. Så de bestämde sig att rakt av skapa filmer för vuxna igen. Något exceptionellt.
Animering för vuxna har inte varit en populär del av film under ett ganska långt tag nu. När animering först kom ansågs det vara för vuxna, någonting som förändrades i Amerika och Japan tog inspiration från Musse Pigg kortfilmer för att skapa anime. Under anime konstformens långa existens och hur populärt det har varit sedan 80-talet så har konst skapats för alla möjliga målgrupper och animerade verk i Japan inriktade mot en vuxen publik har varit extremt populära, till skillnad från majoriteten av animerade verk i västvärlden. Mest för att västerländska animerade filmer, utanför Disney och andra familjefilmer producenter, har inte haft en tillräckligt stor produktionsbudget eller marknadsföringsbudget. TV har haft det bättre, men långfilmer saknar den sidan. Idag har det förändrats och en del blir nominerade till priser nuförtiden. Ingen har vunnit Bästa Film kategorin än så länge, men vi är förhoppningsvis snart där. Eller inte. Det Blåser Upp En Vind blev nominerad till många saker, men endast vid få tillfällen vann den någonting i huvudtaget. Filmen var väldigt populär i kritiska cirklar och Japan älskade den, men annars inte så mycket. Jag kommer rycka fram aluminiumfoliet och sätta det på huvudet nu, men lyssna på detta: folk tar inte animering på allvar. Visst, säger folk, animering kan vara vacker, men det är gjort för bäbisar och vuxna ska inte ta del i det, annars är de nördar. Filmer som Anomalisa, Det Blåser Upp En Vind, Chico & Rita och Loving Vincent var legitima drama genrefilmer som fick universell kritisk beröm, likt alla andra filmer som vinner priser, men eftersom de är animerade kommer ingen ta dem på allvar. Mest för att stilen har marknadsförts för en yngre publik väldigt länge, men jag har förhoppningar att västvärlden ändrar sig någon gång i framtiden. Det är inget skämt förövrigt att Det Blåser Upp En Vind är en dramafilm för vuxna, någonting som har skapat negativa reaktioner från långvariga fantaster av både Miyazaki och Ghibli.
Det Blåser Upp En Vind är speciell hos mig personligen, eftersom detta var den första filmen från Miyazaki jag lyckades se på bio när den var sprillans ny. Jag till och med skrev en recension för filmen, men tyvärr har den försvunnit och jag kan inte hitta den. Från vad jag minns så var min första reaktion till filmen delvis besviken men samtidigt positiv. Mina största klagomål var bristen på troper man förväntar sig från ett Miyazaki och Ghibli projekt, som blir ersätta av klyschor jag inte var en fantast av på den tiden. Ett kärleksintresse som inte får tillräckligt med fokus, en takt som var, på ytan, ganska hackig och filmen hade inga fantasy element. Den sistnämnda verkligen chockerade mig vid första visning, då Miyazakis ikoniska karaktärer har alltid varit omringad av något övernaturligt eller det fantastiska. Kiki är en häxa, Chihiro är den normala personen i ett fantasiland, Nausicaä, Mononoke, Shiita och Ponyo är allihopa prinsessor, Porco Rosso och Totoro är sig själva varelser påverkade av magi och Sofie är kär i en trollkarl. Jiro är en vanlig kille som råkar vara en stor del av Japans historia. Det var min första tanke när jag först såg filmen, men nu inser jag att Miyazakis tematiska berättande inte har förändrats, endast sammanhanget har förändrats. Tematiskt, strukturellt och dramatiskt är ingenting drastiskt annorlunda från mannens andra filmer här, bara nu är filmen i drama genren och inte fantasy genren. Jiro och hans historia har en sådan romantiserad avbildning att det skriker om det, konflikterna är mer metaforisk än bokstavlig, filmen saknar en tydlig antagonist och visuella spektakel är begränsade. Detta får filmen att eka konflikter och teman som var närvarande i Kikis Expressbud. En jämförelse jag hade ingen aning jag skulle göra innan jag bestämde mig för att skriva den här recensionen. Det Blåser Upp En Vind är inte en kopia av Kikis Expressbud, men filmerna är väldigt lika varandra i sina toner, takt och karaktärer. En av mina klagomål var att filmen hade inga fantasy delar, men nu när jag ser filmen igen så lyckas filmen smyga in några bilder som reflekterar fantasiberättelser från Miyazakis historia. I filmens första scen flyger Jiro på ett flygplan som ser ut som en fågel, som kraschar när han flyger in i en bomb. Den bomben pulserar samtidigt som den hänger från en luftskepp och några demoner sitter i bomberna, som om bomberna var plan sig själva. En scen som representerar alla kommande konflikter i restan av speltiden. Senare kommer en jordbävning, men i filmen skakar marken bara inte, utan marken förvandlas till stora vågor som orsakar att tåget Jiro åker på att nästan hoppa av rälsen. Jordbävningen blir ackompanjerad med en ljudeffekt som låter som om marken sig självt har fått liv och stönar i smärta. I samma del av filmen brinner nästan hela Tokyo upp och publiken får se en hel mur gjord av askmoln som sträcker ända upp till himlen. Här och några andra gånger under speltiden inbillar Jiro sig att några flygplan flyger över honom. I en senare scen får han se dessa plan krascha i ett vinterlandskap, som har liknande ljudeffekter som jordbävningen hade. Den sista scenen jag kommer nämna är när Jiro håller ett seminarium och alla studenter blir transporterade till en äng där de får se Jiros plan flyga. Dessa sekvenser är överdramatiserade sekvenser mer än fantasy, men de skulle kunna höra hemma i en fantasyfilm ifall man släpper taget av verkligheten litegrann. Så för att summera: 2014 Niclas var en idiot, men ifall jag har förstått filmen ordentligt måste man misslyckas ibland och lära sig från sina misstag.
Jiros drömsekvenser visar den här romantiserade sidan av berättandet som bäst. Han drömmer om ingenjören Caproni, en person som inspirerar honom att bygga flygplan även fast han inte kan flyga dem själv. Dessa scener blir en drastiskt annorlunda ton från allting annat i filmen. Jiros kärleksintresse Nahoko lider av en livshotande sjukdom, Nazityskland börjar byggas upp i bakgrunden, Tokyo nästan brinner upp efter en jordbävning, Japan är i en ekonomisk kris, paranoia uppkommer i rädsla av andra länders hemligheter och krig verkar vara oundvikligt. Likt hur politik integrerades i Det Levande Slottet. Anledningen till varför det fungerar bättre här än i Det Levande Slottet är för att detta är mest detaljer i bakgrunden eller kontext för berättande och kommer inte i vägen av dramat. Mer än något annat orsakar dessa händelser att handlingen och konflikterna blir intressantare. Jiro och Nahoko träffas för första gången på tåget och de skulle egentligen inte ha någon anledning att spendera tid med varandra, men eftersom jordbävningen bryter ut vill han hjälpa hennes kamrat, som har stukat sitt ben. Händelsen sig självt får inte karaktärerna att bli tillsammans, utan karaktärerna driver handlingen. Efter det träffas inte båda igen förens ungefär en timmas speltid och gör deras koppling starkare och annorlunda som ett resultat. Sedan finns detaljen att hon fångar hans hatt på tåget efter att den blåst av hans huvud och senare i filmen fångar han hennes hatt, som en symbolisk handling. De politiska delarna skapar också spänning i handlingen och passar filmens tema om innovation och hur folk använder ens verk. Politiken i filmen fick en hel del kritik i Japan när filmen först släpptes. Eftersom filmen handlar en man som skapade ett krigsflygplan, som skulle orsaka otroligt mycket död under det andra världskriget och Vietnamkriget, var inte många intresserade i att se en avbildning av honom. Miyazaki är känd för att vara en pacifist och anti-militär, så det blev en chock att få se honom vilja berätta Jiros historia. Filmen ramar in personen ganska klipskt för att undvika avbildningar av konsekvenserna från hans skapelse. Filmen blir istället en hyllning till innovation inom en viss kreativt fält. Här är det naturligtvis i ingenjörsyrket och flygplanskonstruktion, men det kan bli kopplat till andra saker, som animering. Miyazaki han själv jämförde Jiros kamp och interna konflikter med sig själv och hur han har hamnat i en position där han också vill utveckla konstformen han jobbar i. Så hela filmen är delvis kopplad till Miyazakis egna frustrationer med sig själv, filmindustrin och hur den världen kommenterar på problem i den verkliga världen. I filmen pratar Jiro med Caproni om drömmar och hur de inte ska drivas av pengar eller krig, utan av förbättring och innovation. De är vackra men förbannade drömmar. Världen kommer tolka och använda ens verk på sätt man inte hade tänkt sig eller använda sig av andras verk, inom samma fält, för katastrofala skäl. Jiro flyger ju aldrig sina plan, utan andra använder dem för sina egna skäl. Alfred Einstein exempelvis kom på enorma genombrytande vetenskapliga teorier och förändrade hela vår syn på universum och rumtid, men i slutändan tog några hans undersökning och förvandlade det till det destruktivaste vapnet i hela mänsklighetens historia. Atombomben har haft en otänkbar påverkan på Japan och är någonting som har haft influens på nästan hela Miyazakis filmografi. Filmen gör det klart och tydligt att patriotiska samhällen och krig har negativa konsekvenser på världen, även fast huvudkaraktären kommer undan skottfri.
Det sista jag vill prata om är vinden i filmen. Vinden är ett ämne karaktärer tycker om att prata om ganska regelbundet. "Det blåser upp en vind, vi måste försöka överleva” och ”hon är vacker som vinden” är citat från filmen som sticker ut för mig. Vind hanteras som en bokstavlig kraft, en symbolisk kraft och dramatisk kraft i filmen. Jiro och hans kamrat Honjo försöker bygga plan som kan tämja vindens krafter, men för det mesta misslyckas båda. Som om världen kämpar emot dem. Samtidigt dock visar vinden sig vara användbar för karaktärerna och är samtidigt passande så dramat kommer igång. När Jiro och Nahoko först träffas är det på grund av vinden. När båda träffas igen är det vinden som åter igen orsakar båda att prata med varandra. Hon motiverar honom att bli bättre på sitt jobb och tack vare hennes stöd lyckas han. I slutet försvinner hon in i vinden. Så hon är sannerligen lika vacker som vinden. Det är mycket att packa upp här och många sätt att tolka vindens påverkan på Jiro och folket runt omkring honom, som om det vore ett fantasy element. Jag har ingenting att tilläga här, jag ville bara peka ut att filmen har det inkluderat i sitt berättande och säga att det är troligen det diskretaste och kliptska detaljen jag har sett i någon film någonsin.
Det jag har diskuterat i denna text är inte vanligt för animerade filmer. Att återvända till Miyazakis projekt efter att ha varit borta från dem under så många år gav mig underhållande familjeunderhållning och ibland högfantasy teman, men ingen av dem hade lika vuxna teman som Det Blåser Upp En Vind. Att få se en animerad biopic var definitivt uppfriskande och sticker ut bland resten. Samtidigt dock kan jag hitta likheter mellan filmen och alla andra projekt Miyazaki har jobbat på, men till skillnad från Prinsessan Mononoke så vrider filmen på förväntningar och ger oss något helt nytt och samtidigt något bekant. Även fast filmen pratar om krig, sjukdomar, paranoia mellan länder och visar hemska bilder så är hela filmen upplyftande och inspirerande. Jag tog inte upp hur filmen tar inspiration från komedi stumfilmer, krigsfilmer och historiska draman, men det är ganska uppenbart att peka ut. Filmens hjärta ligger i huvudkaraktären och hans ambition, någonting Miyazaki kan relatera till mer än någon av oss någonsin kommer kunna. Jag avslutar detta med att säga att Det Blåser Upp En Vind är bland mina personliga favoriter från Miyazaki och en av de bästa filmerna från hela decenniet.
