mrtambourineniclas.blogg.se

I havet hittar vi Fujimoto. En trollkarl som använder några elixir som skapar vad som verkar vara havsliv, som fiskar och maneter. Samtidigt bestämmer sig hans dotter Brunhilde, som tar skepnaden av en fisk med ett människoansikte, för att rymma hemifrån och hitta ett nytt liv på ytan. På vägen fastnar hon i en glasburk, men vid kanten av land hittar en liten människopojke henne. Pojken heter Sosuke, som är fem år och bor tillsammans med sin mamma Lisa. Sosuke bestämmer sig för att kalla Brunhilde för Ponyo, någonting hon verkar uppskatta och kan till och med börja prata. Fujimoto vill ha tillbaks sin dotter, men att hon är på land gör situationen svårare att lösa, då han kan torka upp på land. Efter att Sosuke har tagit med Brunhilde till dagiset i en hink fylld med vatten och stört de äldreboende på servicecentret precis bredvid, där Lisa jobbar, tar Fujimoto tillbaks sin dotter och åker ned långt under havet. Där nere får vi reda på Fujimotos stora plan att skapa tillräckligt mycket elixir så han kan framkalla så mycket hav och havsliv att det kommer utrota allt landsliv, eftersom människan har försämrat deras hav med en massa skräp och fiskar för mycket. Ponyo råkar få tag på det lilla elixiret som har skapats, sprider ut det och nu orsakar att havsnivån stiger till en kritisk nivå så människorna får panik. Ponyo hittar Sosuke igen och nu blir det ett race att lista ut hur man återskapar havet till sitt vanliga nivå och rädda allihopa.

Vid första glans är den här berättelsen väldigt lik Den Lilla Sjöjungfrun. Mer i sin estetik och teman hellre än premiss. Sagan är ökänd för sitt brutala slut som lämnas ur alla filmatiseringar, men varje nuvarande filmatiseringar av berättelsen har haft sin unika tvist. Utan tvekan är den populäraste någonsin Den Lilla Sjöjungfrun från 1989, från Disney och regisserad av Ron Clements och John Musker. Samma duo skulle skapa en liknande film många år senare med Vaiana. När det gäller just Den Lilla Sjöjungfrun så har filmen en stor fokus på romans och romantiserad fantasy, som Disney var kända för och fortsätter att vara kända för. Filmen självständigt skapade succéfilmer för första gången på nästan tio år och gjorde att företaget kunde fortsätta vara det enorma filmföretaget det är idag. Det sagt så följer inte filmen sagan noggrant och med en brist på ett konsekvenslöst klimax och avslut växer inte titelkaraktären och därmed lämnar inte mycket rum för karaktärsutveckling eller något starkt budskap. Ponyo också försöker ta högfantasy rutten, men den här gången tar bort majoriteten av romansaspekterna och handlingen generellt. Istället för att flesta scener är fyllda med väsentliga scener för att handlingen att fungera är de fyllda med vardagliga aktiviteter med inte så märkvärdig handlingsdrift eller spänning. Inom akt ett får publiken bara se Sosuke interagera med sidokaraktärer och visa av Ponyo till allihopa, som har drastiskt olika reaktioner och orsakar Ponyo att ha olika reaktioner. En handling existerar, men den verkar inte vilja dyka upp förens en halvtimma in där publiken får veta vad Fujimotos planer är och kommer från ingenstans. Sedan utvecklas inte handlingen förens halvvägs igenom filmens tredje akt, där karaktärer måste skynda sig innan månen kraschar ned på jorden, som orsakades av någon magi Ponyo använde. Filmen gör inte tydligt om vad som orsakar det och filmen verkar inte vara intresserad i handlingen heller, utan blir en ursäkt att visa alla underliga scener den har, som är så annorlunda och skumma att de är på gränsen att bli surrealism. En film som tar ett extra steg in i det området är Lu Over the Wall från 2017. Regissör Masaaki Yuasa är känd för sin brist på fokus när det gäller dialog och berättande, då han hellre vill skapa visuella upplevelser drivna av de grundligaste känslorna vi människor har och pumpar upp känslorna upp till max. Lu Over the Wall reflekterar den stilen, med sina underliga konflikter och slumpmässiga scener som inte påverkar någon handling som knappt existerar. Ponyo verkar hitta en balans mellan det traditionella och surrealistiska, med att en tre akt struktur och karaktärskonflikter existerar, men samtidigt finns det inte mycket logik till bilderna som presenteras. Det kan sammanfatta min personliga åsikter kring vad jag tycker om: Den Lilla Sjöjungfrun är för normal, Lu Over the Wall för annorlunda och Ponyo är en bra balans mellan båda världarna.

Tonen filmen har verkar reflektera dessa val också, med att även fast att jorden är på väg att gå under och allting alla äger har försvunnit under havet så verkar inga särskilt bekymrade med det. Alla åker i små båtar, men har fortfarande stora leenden på sig och har en positiv attityd. Min Granne Totoro kunde rättfärdiga sin ton genom att konflikterna var simpla och atmosfären varierade från scen till scen, men detsamma kan inte sägas om Ponyo. Fujimoto verkar vara den enda karaktären som vill att handlingen utvecklas och verkar vara bekymrad och varje gång han uppkommer i scener känns det som att han inte hör hemma i filmen, då resten av konflikterna är så underbara och grundade i ett vardagligt liv. Att ’världen är på väg att gå under' typ av konflikt verkar inte passa in i en film gjord för målgruppen filmen riktar sig in på och resten av filmens konflikter. Handlingen passar inte tonen och för att visa ett exempel på hur något hanterar detta perfekt med en liknande handling kan jag referera till ett annat verk. Inte en annan Ghibli film och ingen Disney film, utan istället ett videospel. The Legend of Zelda: Majora’s Mask har också en handling som är relativt lik Ponyo, med att en karaktär orsakar månen att börja krascha mot jorden som kommer utplåna en hel stad och huvudkaraktären måste fixa det. Inom spelets speltid måste huvudkaraktären Link resa mellan fyra olika länder för att frisläppa fyra jättar, som kommer förhindra månen att krascha. Detta är typisk videospel struktur, men var spelet blir intressant är allting spelaren kan göra utanför det. Spelet har otroligt många valfria möjligheter att utforska spelets värld och där får spelaren reda på hur folk reagerar olika till hur deras stad kommer krossas. Sedan finns det alla underliga delar som reflekterar den ännu underligare premissen, med utomjordingar som landar, en man som blir förvandlad till en pojk, alla själlösa makarna, månens underliga ansikte, spelaren blir tvingad att återuppleva samma tre dagar flera gånger om där alla spelarens handlingar blir nollställda när de reser tillbaks i tiden och musiken anpassar sig beroende på hur mycket tid spelaren har kvar. En stor press sätts på Link och allting han gör, vilket leder till spelets avslut som är så originellt, häpnadsväckande och överraskande att jag vägrar avslöja det här. Det viktigaste att peka ut är att flesta av händelserna får ingen förklaring kring sin existens eller bakgrund, vilket gör atmosfären ännu läskigare. Att världen ska gå under är stort, men Ponyos karaktärer verkar inte särskilt bekymrade över att deras värld kommer gå under, utan deras motivationer är simplare än det och passar filmens budskap. Mänsklighetens uppskattning för varandra och kärlek för varandra är vad som räddar dagen i filmen och detta är representerat genom de godhjärtade vardagliga handlingarna de utför. Som att Lisa lyckligt förbereder mat för Sosuke och Ponyo, att Sosuke vill blir återförenad med Lisa efter att hon har varit borta så länge, Lisa jobbar på ett äldreboende och folk konstant bryr sig om hur andra mår och oroar sig för andras säkerhet. Man kan översätta detta som filmens mentalitet kring berättande generellt, med att en överdriven handling om jordens undergång har ingen relevans, utan istället blir alla genuina interaktioner mellan folk det viktigaste. Ponyo kommer inte undan skottsäker dock, då Ghibli tidigare har producerat filmer med en sådan handling och utför det superbt, som med Nausicaä och Laputa. Fast samtidigt uppskattar jag att Ponyos simpla handling är drivna av sina simpla karaktärer med grundliga känslor, istället för att handlingen driver karaktärerna, som i Det Levande Slottet och Legender från Övärlden. Dessutom är tonen konsekvent, till skillnad från de tidigare nämnda filmerna.

Ponyo är en sådan film det inte finns mycket att säga om och det är helt okej. Filmen är otroligt söt, underhållande och passar för alla åldrar och den åstadkommer detta utan att kännas manipulativ eller försöker påtvinga ett budskap som inte passar in, som flesta familjefilmer med en liknande målgrupp. Miyazaki har skapat fantastiska projekt innan och Ponyo är inget undantag, fast den här gången blir det för en estetiskt synvinkel mer än berättarstil. Filmskapandet och animeringen är något bland det kraftfullaste studion någonsin har skapat. Vissa sekvenser är så fartfyllda och packade med så många detaljer i animeringen att jag tappar hakan varje gång jag ser dem. Från min personliga sida är detta Ghiblis vackraste film, med en lockande färgpalett som utnyttjar allt man kan göra med färgteori, konsekvent kvalité i bildhastigheten och blandningen mellan traditionell animering och CG. Spirited Away och Det Levande Slottet är vackra de också, men CG effekterna sticker utan tvekan ut från allting annat, men inte i Ponyo. Musiken är toppkvalité i sin användning av klassisk musik och opera och filmens karaktärsdesigns är galet kreativa. Detta är långt ifrån mina personliga favoriter från både Miyazaki och Ghibli, men för vad traditionell animering hade att erbjuda under 2000-talet överstiger Ponyo alla sorters standard man kan tänka sig. Filmen har ingen större kulturell relevans i jämförelse med vad många fler anime filmföretag släpper idag, då fördjupande och metaforiskt berättande som resonerar med en publik har utvecklats sedan Ponyos premiär, men den är underhållande oavsett.

Nästa gång blir det den senaste filmen Miyazaki har regisserat och Ghibli stiger in i ett nytt decennium i en helt ny riktning.