Alice i Underlandet (1951)

Publicerad 2020-04-12 09:00:00 i Animation, Disney, Fantasy, Musikal,

Alice i Underlandet är Disneys trettonde animerade långfilm och är bland den underligaste i deras filmografi. Efter succén företaget hade med Askungen är det intressant hur studion bestämde sig för att göra det motsatta när det gällde att filmatisera en fantasyberättelse. Askungen sagan var linjär, fokuserad och hade diskreta fantastiska ögonblick, medan Alice i Underlandet är det motsatta av det, i att handlingen knappt existerar, tonerna konstant förändras, karaktärerna är allting förutom normala eller diskreta, dialogen är fylld med nonsens och takten är oftast fartfylld. Den klassiska Lewis Carroll boken med samma namn har utan tvekan den här galenskapen och det underliga berättandet är inbränt i hela historien om en liten flicka som hamnar i en värld där logik har lite till ingen relevans. Walt Disney hade sedan länge varit fascinerad av boken, ända sedan han började med animering på 20-talet. Mannen skapade Alice Comedies hos Laugh-O-Gram Studio under 1923 och fortsatte tills 1927, vilket var en serie med kortfilmer där en flicka i verkligheten föll in i en värld där tecknade varelser levde. Det var inflytelserika kortfilmer som skulle leda till en del experimenterande inom filmvärlden, exempelvis filmer som King Kong från 1933 där skådespelare interagerade med animerade varelser i vissa tagningar. Disney studion till och med skapade kortfilmen Thru the Mirror, där Musse Pigg går igenom en spegel för att komma till ett land med övernaturliga varelser, väldigt likt Alice i Spegellandet (uppföljaren till Alice i Underlandet boken.) Under tiden där Walt Disney var intresserad i att producera långfilmer på 30-talet var Alice i Underlandet en bok han ville filmatisera, inklusive Snövit och de Sju Dvärgarna, Pinocchio och Bambi. Konstnären David Hall skapade illustreringar och ritade en storyboard för filmen under 1939, som ansågs vara för vrickade, torterade och mörka för Disney studion att animera för en bred publik. Dessutom ansåg Walt att bilderna var för lika Sir John Tenniels illustrationer i Lewis Carroll böckerna.

På grund av finansiella problem under andra världskriget när Pinocchio, Fantasia, Dumbo och Bambi inte hade tjänat pengarna studion hade hoppats på sköts Alice i Underlandet filmatiseringen upp till nästan tio år senare. Efter att Askungen fick positiva reaktioner var det rimligt för studion att ha samma kreativa team från Askungen på Alice i Underlandet, även fast filmerna hade en intressant relation med varandra. Walt Disney satte press på studion genom att dela upp personalen i två separata avdelningar och tvingade båda att tävla mot varandra om vilken film som blev komplett först och resultatet blev att Askungen blev klar först och Alice i Underlandet släpptes lite över ett år senare under 1951. Trots det var personalen liknande på ställen. Den märkvärdigaste personen på både Askungen och Alice i Underlandet var bakgrundskonstnären Mary Blair. Efter att hon, tillsammans med andra konstnärer, animatörer och musiker, besökte Sydamerika under produktionen av Saludos Amigos och Tre Caballeros, tog dem inspiration från kulturen och konsten från dem länderna, reste tillbaks till Amerika och skapade sin egna konst. Concept art som uppkom från hennes inblandning på samlingsfilmerna och både Askungen och Alice i Underlandet (även på Disneys nästa filmer Peter Pan och Lady och Lufsen) var tydligt annorlunda från vad studion var vana vid, med vridna former och vinklar, många tjocka vattenfärger och nästan helt svarta bakgrunder så färgerna kunde sticka ut bättre.

Walt Disney mötte hennes konst med hög optimism och man märker hur Mary Blairs färger och designs påverkade slutproduktionerna. Hennes verk på dessa projekt skulle påverka hur många Disney filmer och deras concept art skulle se ut under många kommande år, märkvärdigast på Pete Docter projekt som Monsters, Inc., Upp och Insidan Ut. Alice i Underlandet är, enligt mig, hennes bästa verk, tillsammans med hennes designjobb på hennes sista film How to Succeed in Business Without Really Trying från 1967. Om du tittar på den filmen efter att ha läst detta kommer du aldrig kunna dra dina ögon iväg från bakgrunderna och inte uppskatta alla vackert koreograferade sångsekvenser filmen annars har att erbjuda. Alice i Underlandet är också en musikal, fylld med fler sånger än vad någon Disney film hade haft tidigare och efter filmen släpptes, som tar fraser ur boken och förvandlar dem till minnesvärda sånger.

Alice i Underlandet följer boken som man förväntar sig, i att Alice följer efter den vita kaninen och faller ner för ett hål som leder henne till Underlandet. Filmen exkluderar vissa karaktärer och scener som var med i boken, dessutom gör tonen inte lika mörk och brutal, fast annars följer filmen bokens banala struktur och karaktäriseringar. Efter att Walt ville återvända till en traditionell tre akter struktur med Askungen är det förvånande att Alice i Underlandet är så kaotisk och utsprid som den är, med att det knappt existerar en handling, karaktärer är med i någon minut och sedan försvinner dem från resten av speltiden, sångnummer uppkommer från ingenstans och påverkar inte handlingen, Alice är den enda som får en karaktärsbåge och motivation, den centrala konflikten är knappt närvarande, osv. Jag kan lätt inbilla mig att studion kunde producera en film i samma stil som Alice i Underlandet nyinspelningen från 2010, i att alla karaktärer har en roll att spela i handlingen och Alice karaktärsbåge, allihopa får sin egna motivation, osv. fast bevisat med den filmen blir allting för komplicerat för denna typ av berättelse. Lewis Carroll medvetet skrev Alice i Underlandet konstigt och logiklöst för att förstärka Alices berättarbåge. Hon ville inte leva i en vuxen värld fylld med regler och fortsätta göra det hon vill och få det hon vill, något hennes dröm/resa genom Underlandet visar är en dålig idé. Det är en mörk och komisk coming-of-age berättelse som visar underliga bilder så väl som en underlig struktur och takt. Logiken i världen är oförutsägbar och är förstärkt med att filmen är narrativt oförutsägbar. Vissa karaktärer återkommer, vissa försvinner helt och hållet, två karaktärer är med i en helt separat berättelse som har ingenting med Alice resa att göra, karaktärer är vänliga och sedan helt plötsligt elaka mot Alice, lugna och sedan hysteriska, osv. Filmen är medvetet galen, problemet med det dock är ifall hela filmen hade endast varit det skulle folk blivit frustrerade och rakt av inte tyckt om den –oavsett ifall den galenskapen var medveten vald av filmteamet eller ej– så det finns berättartekniker som hjälper tittaren på traven lite grann. Alice krymper och växer igenom berättelsen och det är kontextualiserat i att det orsakas av det hon äter och dricker i Underlandet. Det är implicerat och sedan blir bekräftat när Larven rakt av säger till Alice att svampen hon står på kommer orsaka henne att antingen krympa eller växa, vilket kommer tillbaks inför filmens klimax där hon äter svampen så hon kan konfrontera Hjärter Dam. Den vita kaninen är också ett klipskt sätt för Alice att ta sig ifrån vissa karaktärer och så handlingen kan fortsätta, något filmen inte utnyttjar för mycket. Sedan är karaktärerna så störande och obekväma att publiken vill att Alice försvinner därifrån. Scenerna är snyggt strukturerade och fyllda med fascinerande bilder och ordvitsar, något som inte är med i filmen för länge eller för lite, så publiken inte blir uttråkade med dem eller ville se mer av dem. Alla karaktärerna är där för att visa Alice olika typer av omoget beteende, något Alice kommenterar på i slutet på varje scen med explicit dialog om hur konstiga karaktärerna var. Vissa karaktärer har diskretare sätt att presentera det på än andra, exempelvis Larven som rakt av frågar Alice vem hon är flera gånger. Det var ett bra sätt att presentera ett budskap på den tiden och är fortfarande bra än idag, något moderna fantasyfilmer som Holy Motors och Havets Sång nyttjar väldigt effektivt.

Likt Askungen fick Alice i Underlandet en stor mängd filmatiseringar efter Disney versionen, som har annars varit mindre succéer i jämförelse. Terry Gilliam gjorde sin högfantasy tolkning av Jabberwocky handlingen från Alice i Spegellandet, som möttes med mindre än snälla recensioner. Det kom en japansk animerad serie under 1983 och är ganska lik den första boken. Innan Disney filmen hade Betty Boop sin egna version under 1934 med Betty in Blunderland. Det har varit många referenser till Lewis Carrolls klassiska bok, som i exempelvis Star Trek, The Matrix och Fear and Loathing in Las Vegas, men den stora filmrekommendationen från den här recensionen borde vara Alice från 1988 regisserad av Jan Švankmajer, som är ansvarig för Little Otik från 2000 och Faust från 1994. Filmen kombinerar spelfilm med stopmotion animering för att skapa en läskigare och vriden version i jämförelse med allting annat Alice i Underlandet relaterat igenom filmhistoria, vilket är en underlig sak att säga när filmen var riktad mot barn till att börja med. Det är en briljant film och jag högt rekommenderar den, mer än Disney versionen ifall du vill ha något annorlunda från vad man förväntar sig ur en filmatisering av Alice i Underlandet. Utan tvekan har Disney filmen haft störst påverkan på popkultur och är versionen flesta är bekanta med, men är inte ett namn man ser så ofta idag. Nyinspelningen och uppföljaren till den nyinspelningen kom under förra decenniet, blev inte särskilt omtyckta av flesta och kritiker, sedan har man inte sett så mycket från namnet. Man får intrycket att folkmassan inte tycker om filmen så mycket och därför har Disney svepat namnet under mattan, till skillnad från alla andra filmer Disney släppte under 50-talet. Den uppenbara anledningen är att Alice i Underlandet inte är lika lugn, känslosam och ljuvlig som de andra filmerna, men för mig finns det en annan anledning. Walt Disney har inte gjort det en hemlighet att han ville skapa filmerna så han kunde sälja leksaker och andra liknande varor, något Askungen lyckades göra utan några bekymmer. Askungen är en prinsessa vid slutet på filmen, hon har på sig fina klänningar, de söta djuren är med i filmen länge och listan fortsätter. Disney Prinsessor varumärket praktiskt taget föddes med Askungen och är någonting Disney skulle fortsätta använda för all framtid, som tyvärr Alice i Underlandet inte passar in i. När Alice i Underlandet släpptes var filmen utan tvekan en succé och leksaker sålde väldigt bra, men det finns inget sätt för Disney att fortsätta sälja handelsvaror med namnet kopplade till sig annars, något Askungen kan fortfarande göra när namnet är en del av Disney Prinsessor varumärket. Detta kan ses som något positivt eller negativt beroende på vilket perspektiv man har och jag vet inte riktigt hur jag ska känna kring det. Personligen är Alice i Underlandet bland mina favoriter från Disney och det är skönt att kunna få se all bakom kulisserna dokumenteringen på DVD och Blu-Ray exemplaren jag äger, men jag är tacksam att namnet inte har expanderat bortom det. Nyinspelningen och uppföljaren var absolut skräp, både narrativt och visuellt, så ifall namnet skulle se en sådan förändring över tid är det troligen bäst att namnet fortsätter hålla sig undan från rampljuset. Lejonkungen fick två uppföljare, flera spin-off serier och en nyinspelning och inga av dem var särskilt märkvärdiga i jämförelse med den första. Samtidigt ska jag inte förneka att en del av mig vill ha mer. Disney hade lätt kunnat göra en filmatisering av Alice i Spegellandet i samma stil som 1951 filmen, men man kan alltid drömma om en bättre värld antar jag. Så jag borde ta rådet från filmen och lämna fantasivärlden. Men herregud vilken underbar resa från verkligheten det är.