Askungen (1950)
Efter Bambi och innan Askungen släpptes, producerade Disney företaget sex stycken antologifilmer, vilka inkluderar Saludos Amigos, Tre Caballeros, Spela För Mig, Pank och Fågelfri, Jag Spelar För Dig och Det Susar i Säven & Ichabods Äventyr. Dessa var kortfilmsamlingar gjorda i liknande animeringsstil som Disneys andra kortfilmer de producerade runt omkring samma tid. Om du någon gång under din uppväxt såg kortfilmer Disney skapade är det en stor chans att du har sett något segment från dessa filmer på teve eller på en VHS som kom med en långfilm. Minns att ett flertal delar från Saludos Amigos, Tre Caballeros och Jag Spelar För Dig sändes på Disneykanalen när jag var liten. Anledningen till varför Disney inte producerade långfilmer gjorda i samma stil som Snövit och de Sju Dvärgarna eller Pinocchio var helt simpelt för att företaget inte hade råd med det. Alla filmerna Disney släppte efter Snövit och de Sju Dvärgarna kom under det andra världskriget, därmed kunde inte släppas utanför Amerika och därför hade företag ingen chans att tjäna några pengar utomlands. Även fast filmerna tjänade otroliga pengar i Amerika fanns det ingen chans att Disney tjänade extra pengar på sina projekt. Så budgeten för varje projekt förminskades, deras personal gick med i den amerikanska armén och Disney fick extra pengar från den amerikanska staten för att producera propagandakortfilmer samtidigt. Den kändaste av alla dessa propagandafilmer är Der Fuehrer’s Face från 1942, där Kalle Anka jobbar i en vapenfabrik åt Nazityskland. Den kortfilmen till och med vann Oscarn för bästa animerade kortfilmen under året den släpptes. Om vi går tillbaks till Saludos Amigos ville den amerikanska staten att Walt Disney skulle skapa en film som fokuserade på sydamerikanska länder för att förstärka kopplingen mellan den kontinenten och Nordamerika, med att många länder i Sydamerika sympatiserade med Nazityskland och Amerika ville helst inte skapa fler fiender än vad de redan hade. Walt fick en ganska stor peng för att hans animatörer, konstnärer och musiker skulle resa igenom Sydamerika för att inkludera kulturella referenser i segmenten för Saludos Amigos. Kallades för Good Neighbor policyn, som etablerades av Franklin Roosevelt, i förhoppningar att Amerika skulle kunna göra affärer med Latinamerika. Är också anledningen till varför Tre Caballeros existerar. Pengarna företaget tjänade under den här tiden användes för att finansiera Askungen, Alice i Underlandet och Peter Pan under tidiga 50-talet.
När det gäller underhållningsvärde idag finns det väldigt få anledningar att återbesöka dessa filmer, istället är det roligare att titta på dem här med det historiska perspektivet i tanke, när kvalitén varierar från film till film. Om du är en nörd för animering kommer du hitta nöje i att få se Disneys tecknade stil för Kalle Anka och co; tillsammans med individuella delar som har åldrats förvånansvärt bra, med Spela För Mig, Jag Spelar För Dig och Det Susar i Säven & Ichabods Äventyr som dem bästa bland bunten. Det är dessutom väldigt underhållande och lättsmält för yngre barn, även fast Disney har skapat bättre verk före och efter dem, speciellt Fantasia. Resten kan du egentligen skippa, enligt mig, i att berättelserna inte är fängslande och Disney teamet hade inte särskilt kreativa förändringar eller roliga skämt tillagda för att göra filmernas existens rättfärdigad. Se dem endast ifall du är nyfiken och ingen annan anledning. Filmerna kom inte i närheten av att vara lika stora succéer som Fantasia, men dem tjänade tillräckligt mycket pengar att Walt Disney ville pröva på långfilmer med endast en berättelse igenom hela speltiden, vilket ledde till Askungen.
Askungen släpptes under en tid där Disney behövde en garanterad succéfilm, så varför inte göra en film som var i samma anda som långfilmen som satte företaget på kartan? Snövit och de Sju Dvärgarna var en banbrytare tretton år innan Askungen släpptes, med att det var den första helt animerade långfilmen någonsin gjorts och gjorde sagor populära i Hollywood igen, vilket gör att återskapa den filmen logiskt från ett finansiellt perspektiv. När det gäller att skapa en bra eller en originell film finns det bättre inriktningar man kan komma in i ett projekt med, bevisat med dem fyra filmerna Disney gjorde efter Snövit, fast vid det här laget ville Walt Disney skapa succéer med sin sprillans nya långfilm, inte för att bryta ifrån en formel som tydligt har fungerat för dem tidigare, så vi har nu en filmatisering av en utav de västerländska kulturens populäraste sagor. Detta är faktiskt inte första gången Walt Disney producerade en filmatisering av Askungen sagan, när han under 1922 gjorde en kortfilm hos den kortlevande studion Laugh-O-Gram. Till och med Betty Boop hade sin egna tvist på sagan i sin egna kortfilm under 1934, 16 år innan Disney långfilmen släpptes. Utanför animeringsvärlden hade det existerat flertal spelfilm versioner och pjäser –inklusive operor och baletter i den kategorin– vilka är ganska viktiga i kontext med filmhistoria. Finns en kortfilm från 1899 och första långfilmen baserat på sagan släpptes 1914, som var regisserad av James Kirkwood och samarbetade med legendariska skådespelaren Mary Pickford på många projekt under 10-talet, inklusive Askungen. Poängen är att den här berättelsen har presenterats till en stor publik tidigare och jag kan tänka mig att några kan ha blivit besvikna med slutprodukten och hur säkert det draget var för Disney, speciellt när man tittar på andra äventyrliga filmer som släpptes under 1950. Fördelen på Disney versionens sida är att hela filmen är animerad, något som fortfarande var något nytt och häpnadsväckande på den tiden. Väldigt få helt animerade långfilmer släpptes på hela 40-talet och de enda som fick ett brett utsläpp var producerade av Disney. Princess Iron Fan från 1941 var Kinas första animerade långfilm och Italien fick en första med La Rosa Di Bagdad från 1949, men annars var allting Disney.
Eftersom Walt producerade en kortfilm på 20-talet hade han velat skapa en ny version under Walt Disney Studios namnet, så planer för projektet hade existerat under praktiskt taget hela 40-talet. Enligt manusförfattaren Maurice Rapf hade hans version en aktivare och rebellisk titelkaraktär och i andras versioner blev prinsen karaktären introducerad in i narrativet tidigare än vad det är i slutprodukten. Gårdsdjuren och mössen i filmen kom ganska sent in i produktionen och fick större fokus medan tiden gick. Om man tittar på berättelsen som en helhet och har den här produktionshistorien i åtanke, verkar allting utspritt och meningslöst kaotisk i Askungen. Vid min senaste visning var jag chockerad av just hur stor del av narrativet fokuserar på Askungens djurkompisar och hur lite påverkan dem scenerna har på handlingen och konflikterna hos huvudkaraktären. En del av mig tror att djuren har mer tid på skärmen än vad titelkaraktären har. Det finns ett segment där Octavious (Gus) blir introducerad till Askungen och alla de andra mössen (inklusive Jack som visar för Gus/publiken hur deras värld ser ut), det finns tre förlängda scener där mössen smyger runt eller försöker ta sig ifrån huskatten Lucifer och scenen där djuren förbereder Askungens balklänning är utdragen i tio minuter (motsvarar en sjundedel av filmens speltid.) Under min visning var jag riktigt frustrerad av hur mycket tid filmen slösar bort, fast när filmen väl var slut kunde jag acceptera dessa sceners inkludering i berättandet, då jag insåg att tematiska konflikter presenterades här. Scenerna är fortfarande för långa och kunde ha spenderats på att etablera viktigare konflikter i berättelsen, enligt mig, dessutom känns dessa scener som Tom & Jerry kloner mer än sin egna unika skapelse, men animatörerna och manusförfattarna lyckas etablera konflikter och karaktärsbågar i handlingen. Exempelvis är Gus inte den smartaste och självmedvetna musen i början på filmen, i att han nästan dör när han försöker plocka upp för mycket mat än vad han kan bära och är på väg att bli uppäten av Lucifer. En liknande scen uppkommer när Gus och Jack ska få tag på pärlor till Askungens balklänning, men nästan saboterar hela uppdraget. Han är en hopplös karaktär som kan knappt göra något rätt, men vid filmens slut lyckas han bevisa sin osjälviskhet och uthållighet genom att hämta nyckeln till dörren som håller Askungen inlåst i tornet. Det är en sträckning att kalla det för en komplex eller utforskad karaktärsbåge, men åtminstone hade filmen en åt honom, något som är presenterat visuellt och är kopplat till huvudhandlingen och Askungens egna kämpande. Sedan lägger Gus och Lucifer till humor och spänning i scener som annars inte skulle haft någon. Den bästa är när Askungen ska hämta morgonte till sina styvsyskon och styvmoder, som annars inte skulle varit fängslande –eller åtminstone i hur scenen presenterar det som i slutprodukten– men att Lucifer försöker få tag i Gus, som gömmer sig under tekopparna, gör scenen rolig och gör publiken orolig. Sedan får publiken se familjens hemska beteende mot Askungen genom logiska scener hellre än dåligt skrivna scener som inte har någon motivation inblandat. Att Gus råkar skrämma syskonet Anastasia, så hon tror Askungen gjorde det med flit, så hon springer och berättar det för styvmodern och så blir Askungen bestraffad av styvmodern. Gus gör saker värre för Askungen och vid filmens slut gör han det motsatta.
Askungen är utan tvekan en produkt av sin tid. En familjefilm centrerad kring en kvinnas dröm om att ta sig ifrån sitt hemska liv genom att gifta sig med en man är ganska föråldrat för standarden vi ser idag. För mig har idén att kritisera tidigare ideal eller etik varit ganska billigt, eftersom vi som ett samhälle i västvärlden har utvecklats något fenomenalt på sjuttio år efter att Askungen släpptes, så istället vill jag prata om det filmen gör rätt. I hur Askungen karaktären är inramad för publiken är hennes karaktärsbåge kopplad till hur hårt arbete, vänlighet och tålighet leder till belöningar, även fast det finns dem som är själviska och utnyttjar andra. Vi vuxna vet att verkligheten inte fungerar så, fallet är oftast det motsatta, men det är fortfarande något flesta borde sikta efter. Filmen har några klipska vis att presentera detta och är lite underskattat när man läser vad andra har skrivit om Askungen. Det finns ett meta ögonblick där Hertig (Grand Duke i engelska versionen) har en monolog som beskriver vad som händer i det exakta romantiska ögonblicket mellan Prinsen och Askungen utan att han inser det, något han försummar eftersom "sådant endast händer i sagor." Är nog mitt favoritögonblick i hela filmen. Sedan säger Gudmodern att även mirakel tar tid och alla drömmar varar inte för evigt, så man får njuta av det medan det varar. Dessutom, om vi går tillbaks till Askungen karaktären, vill hon egentligen inte ha någonting. Hon vill inget annat i filmen förutom att gå till balen på slottet och när hon väl kommer dit är hon så förbryllad att hon inte ens inser att hon pratar och dansar med prinsen, till och med efteråt blir hon förbryllad när hon listar ut vem hon dansade med. Allt det är helt fantastiskt enligt mig och är inte en sådan hemsk rollmodell många skulle argumentera att hon är. Filmen reflekterar landskapet den producerades i, vilket var en era där kvinnor jobbade för att förstärka ekonomin i ett kapitalistiskt land medan männen åkte iväg för att kriga, något man måste ha i åtanke när man återbesöker dessa äldre filmer. Om man inte har det kan en film som exempelvis Godzilla ha en stor metaforisk innebörd som flyger över huvudet på en när man tittar på den.
Där filmen faller samman dock är med de andra karaktärerna. Resten av rollistan består av endimensionella karaktärer som knappt har någon motivation för sina handlingar eller är så osympatiska att man inte tycker om dem i huvud taget. Askungens syskon gnäller igenom hela speltiden och endast fyller sina roller, kungen är onödigt störande och osympatisk, mössen är högljudda och Prinsen har knappt några repliker utanför hans sångnummer tillsammans med Askungen. Vad som räddar dessa delar är att karaktärerna faktiskt är roliga, något som praktiskt taget räddar hela filmen. Hade viljat offra de ändlösa scenerna med mössen i utbyte mot någon form av karaktärsutveckling hos flesta karaktärer. Den enda karaktären, förutom Askungen, som är konsekvent underhållande och fantastisk är Styvmodern. Det är intressant hur Disney filmerna vid det här laget hade endast en antagonist, som var i deras första film Snövit och de Sju Dvärgarna, men ändå lyckas skapa en bättre skriven antagonist. Sedan är det filmens animering, bakgrunder och komponeringar som gör att varje scen förstärker dramat. Vid min senaste visning var det imponerande för mig hur stort allting verkade, när kameran är placerad ganska lågt ner i scener så man kan se hur högt upp väggarna går, gör så att Askungen ser liten ut med hjälp av komponeringarna; förstärker temat om hur oskyldig och hjälplös hon är. Slottet speciellt tjänar på den här tekniken. Multiplane kameran används på diskretare sätt den här gången och skapar färgglad blockering som inte närvarande i andra projekt från Disney.
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
Der Fuehrer’s Face (1942)
https://www.youtube.com/watch?v=bn20oXFrxxg&t=210s
Walt Disneys första Askungen kortfilm under Laugh-O-Gram Studios (1922):
https://www.youtube.com/watch?v=1hkzyJnsLyY
Askungen (1899):
https://www.youtube.com/watch?v=K8xweAMGadE
Askungen (1914):
https://www.youtube.com/watch?v=CA78mLIZA4Y
Betty Boops version (1934):
https://www.youtube.com/watch?v=bdlWyazXhsA
Princess Iron Fan (1941):
https://www.youtube.com/watch?v=loqvh1cGXQA
La Rose Di Bagdad (1949) (engelsk version):
https://www.youtube.com/watch?v=axWHdLTQKtQ
