Lady och Lufsen (1955)
Lady och Lufsen är en animerad romantisk komedi från 1955. Handlar om en cockerspaniel vid namnet Lady, som träffar blandrashunden Lufsen och en romans börjar blomma efter några äventyr som hundar har. Det är ett roligt koncept för en film, något Disney studion inte hade varit obekanta med eftersom de hade producerat en del kortfilmer som inblandar Pluto. Lady och Lufsen hade alltid haft en annan fokus dock, men innan vi hoppar in i det måste jag introducera er till Joe Grant. Under 30-talet hos Walt Disney Studios jobbade manusförfattaren och konstnären Joe Grant, som är ansvarig för Musse Pigg kortfilmen Mickey’s Gala Premier och designade drottningens förvandling i Snövit och de Sju Dvärgarna. Samtidigt skissade han några bilder av sin hund hemma, som Walt Disney såg och önskade att Joe skapade en storyboard baserad kring hundens design och gav hunden en personlighet. Hunden döptes till Lady och Walt ville göra en långfilm baserat på Joes berättelser om Lady, fast andra filmer kom först och när väl andra världskriget kom fanns det ingen chans att göra en film om det, speciellt när det inte ens fanns en komplett storyboard än. Walt fick inte en komplett storyboard förens 1943 och antagligen hatade Walt allting Joe presenterade; ansåg att Lady hade för mycket charm till sin personlighet och därför blev handlingen varken rolig eller fängslande. Det var några idéer från första storyboarden som är med i filmen, exempelvis de två katterna och fastern, fast andra blev borttagna helt och hållet, som att Lady hade två kärleksintressen istället för en. Walt läste en berättelse under 1945 i Cosmopolitan skriven av Ward Greene som hette Happy Dan, the Cynical Dog och kom på idén att kombinera den typen av hundkaraktär tillsammans med Lady karaktären för att skapa en rolig dynamik mellan båda, något som ledde till Lady och Lufsen. Tyvärr blev Joe och Walt osams, som orsakade att Joe lämnade företaget under 1949 för att jobba med keramik och vykort, så Walt hade problem att göra en film baserat på en idé som inte ens var hans, men det stoppade inte honom från att försöka. Lady och Lufsen är en originell berättelse –alltså inte baserad på en bok, saga eller något liknande– så Walt hade ingen chans att köpa några rättigheter från någon. Så Walt kom på en historia om hur han gav sin fru Lillian Disney en hund i ett paket med en rosett ovanpå och bad Ward Geene göra en roman version av Disney filmen under 1953, så Walt kunde säga att berättelsen var baserat på hans egna liv och därmed kunde säga att berättelsen var hans egna. Joe Grant blev inte ens nämnd i för- och eftertexterna i filmen, medan Ward Geene blev nämnd, något Joe och hans fru inte var särskilt lyckliga över; rakt av frustrerade kring hela situationen. Till och med Blu-Ray Daimond Edition skivan av Lady och Lufsen jag äger nämner inte ens Joe, som när animatörerna inte blev nämnda i eftertexterna för Snövit och de Sju Dvärgarna, Pinocchio och Fantasia. Disney företaget har i efterhand bett om ursäkt och flesta människor som jobbar inom animeringsindustrin är åtminstone bekanta med den delen av historian och rakt av gör narr av Walt för det. Joe återvände till Disney efter Walts död och skulle jobba under och precis efter studions renässans på 90-talet.
Som sagt i Alice i Underlandet recensionen var Mary Blair ansvarig för konsten och designen under sena 40-talet och tidiga 50-talet, med det sista hon gjorde åt Disney var en del concept art för Lady och Lufsen innan hon lämnade studion under 1953. Efter henne steg Eyvind Earle in för att skapa skisser och bilder som skulle användas i slutproduktionen, märkvärdigast med Bella Note sekvensen där han hade full kontroll över komponeringarna, ljuset och färgerna. Produktionen var väldigt lik vad studion hade gjort på deras tidigare projekt, med en bit historia som upprepade sig själv. På 50-talet hade teveapparater blivit en stor innovation för underhållningsvärlden. Så stor att det ryktades att teknologin skulle döda filmindustrin och bioupplevelsen, eftersom folk kunde titta på serier och filmer hemma istället för att gå till en biograf och betala extra pengar. Så industrin kontrade trenden genom att introducera nya film format, som Cinerama och dagens fokus Cinemascope. Cinemascope var standarden för vad vi idag kallar för vidfilm (16:9), något som introducerades under 1953 och därmed blev ett stort intresse för filmföretag. Om din film inte var i vidfilm format var det en chans att flesta inte skulle se filmen, då vidfilm var en anledning att gå till biografen istället för att stanna hemma, men vissa filmer fortsatte visa i fullskärm (4:3). Så Walt Disney Studios var tvungna att animera Lady och Lufsen två gånger; en version i fullskärm och en i vidfilm, likt när studion var tvungna att göra om scener i Snövit och de Sju Dvärgarna efter att multiplane kameran blev introducerad. Fullskärm versionen är versionen flesta har sett, i att flesta biografer i världen vid filmens premiär hade endast fullskärm formatet och när filmen släpptes på VHS på sena 80-talet var filmen presenterad i fullskärm formatet också. Det kom en vidfilm version på 90-talet, men teveapparater kunde endast visa fullskärm formatet på den tiden. Så om du såg vidfilm VHS bandet på 80-talet såg du filmen på en fullskärmteve, vilket innebar att bilden kröp ihop så den kunde passa horisontellt på teven och hälften av skärmen var täckt med svarta ramar över och under bilden. Idag är det inget problem att se vidfilm versionen, då alla DVD och Blu-Ray exemplar av filmen kommer med det formatet, streamingtjänster har samma och flesta LED skärmar har det formatet som en standard. Man kan argumentera om vilken version av Lady och Lufsen som är den första och optimala att se, när filmen började med fullskärm i åtanke och ändrades inte förens delvis in i produktionen för att passa vidfilm formatet. Bakgrundskonstnärerna, animatörerna och målarna var tvungna att göra extra jobb på vidfilm versionen eller i vissa fall endast lägga till extra saker vid sidorna på skärmen för att möta kvoten. Om du ser vidfilm versionen kommer du troligen märka att karaktärerna oftast är placerade i mitten på skärmen och sidorna av skärmen har inte mycket annat än en bakgrund och ingenting där som rör sig. Senare filmer från Disney nyttjade formatet på klipskare sätt, men det ser konstigt ut när man väl märker det i Lady och Lufsen. I slutändan dock ska jag inte förneka att vidfilm versionen är den bättre versionen. Generellt är vidfilm bättre, eftersom vi människor har ett ögonsikte som är anpassad för horisontell syn hellre än vertikal syn. Till skillnad från växtätare som kunde titta runt sig själva efter jagare är vi människor utrustade med rovdjurögon, som är riktade rakt fram och lite åt sidan. Båda ögonen är placerade tillräckligt långt ifrån varandra så vi kan uppfatta djupet i bilden vi skapar i våra hjärnor, så vi hade det lättare att bestämma hur långt ifrån vi var ifrån vårt byte vi hade i sikte. Vidfilm formatet och teknologin är inte perfekt passande för vår syn, då bilden är en tredimensionell bild som blir projicerad på en tvådimensionell skärm, men det fungerar och att kunna skapa ett sådant djup utan 3D glasögon är ganska komplext. Nintendo 3DS har lyckats integrera en tredimensionell bild till spelvärlden utan 3D glasögon för nästan tio år sedan, med hjälp av en IR sensor som följde spelarens huvudrörelser, men filmvärlden kommer nog behöva vänta ett långt tag innan den når dit. Dessutom är Lady och Lufsen traditionellt animerad med tvådimensionella bilder, så den filmen hade inte tjänat på den teknologin. Detta är ett ämne folk tar upp när de diskuterar fördelarna och nackdelarna med CG animering, men det sparar vi för en annan dag.
Lady och Lufsen är på alla möjliga vis Walt Disneys film. Inte bara för att han producerade filmen och har haft otroligt mycket kreativ input på alla projekten Walt Disney Studios hade skapat tidigare, men istället för att världen i Lady och Lufsen är exakt den han ville se. Alice i Underlandet var en film han egentligen inte ville skapa, men Joe Grant ville det, medan Lady och Lufsen är Walts vision från början till slut, inspirerat av Walt uppväxt i ett romantiserat Amerika. Walts familj började på en farm i Marceline, Missouri under 10-talet och sedan flyttade till Kansas City, Missouri, där han började rita bilder och sälja snacks och tidningar till resande som stoppade förbi Kanasas Citys tågstation. Han började hitta intresse i tåg och lokomotiv, vilket är varför Lufsen sover bredvid ett tåg när hans karaktär blir introducerad till publiken. Walt växte upp i ett Amerika där hela världen var öppen för honom, där ekonomin var fantastisk, han fick studera konst på Chicagos universitet, han var minderåring när första världskriget kom och därför fick jobba som en ambulanschaufför i Frankrike och fick sedan jobba för en tidning i Amerika. Hans liv var väldigt händelserikt, han fick jobba med det han ansåg vara roligt och några år senare grundade det största animeringsföretaget i hela världen. Historien blir lite blekare när man kommer in i hans medeltidsår. Som berättat i Dumbo recensionen verkade flesta animatörer, manusförfattare och regissörer inte nöjda med Walt, en del rakt av lämnade studion. Mary Blair lämnade studion, likadant gjorde Joe Grant, Walts egna studio hade fört in en fackförening som hade gjort saker värre för honom, han hade sina finansiella svårigheter under och efter andra världskriget, osv. Säger inte att Walt inte har sig själv att skylla för dessa negativa sidor till hans professionella liv, bara att Walt var i en sårbar position på 50-talet. Så han bestämde sig för att göra en väldigt nostalgisk film med Lady och Lufsen, där Walts idé av ett ”perfekt” Amerika skulle manifesteras. Området Lady, Jock och Trofast bor i är rikt, rent, färgglatt, solen lyser skönt, kameravinklarna är stela och lugna, musiken är ljuvlig och alla är vänliga mot varandra. Sedan finns det filmens andra sida, vilket är scenerna som inblandar alla andra karaktärer i filmen, speciellt Lufsen. När råttan först dyker upp i filmen springer den in i en gränd som ser det motsatta ut från där Lady bor. Man får känslan av att världen runt omkring Ladys värld är den mer grundande i verkligheten och visar av arbetsklasskulturen –eller åtminstone en förändring i den stereotypiska avbildningen av ren, amerikansk kultur– något som var reflekterat i verkligheten också. Under 1955 vägrade Rosa Parks ge bort sin plats på en buss för en vit man, Amerika och Sovjetunionen testade atombomber och Elvis Presley skapade en helt ny musikgenre, så amerikaner märkte att en stor förändring höll på i landet, medan Lady och Lufsen försökte fånga den nostalgiska känslan en sista gång och samtidigt antyda på en annorlunda framtid runt hörnet. Utanför Lady familjen och Lufsen karaktären har resten av rollistan dialekter i den engelska versionen. Jock och Trofast har skotska dialekter och använder ord endast skotska människor använder, hundstallet har mexikanska, ryska och engelska dialekter hos sina hundar, Tony och Joe är italienare och fasterns två katter har kinesiska dialekter. Dem två sistnämnda är karaktärerna folk idag har problem med, då avbildningen av kineser här har knappast åldrats bra. Till det riktar jag er till min Dumbo recension och här säger jag att Disney kommer göra värre försök i framtiden och har gjort värre innan Lady och Lufsen släpptes. Annars är Lady och Lufsen en ganska multikulturell film, som verkar ganska föråldrad för dagens standard, med sina endimensionella stereotyper och man kan argumentera att Disney dem själva inte har gjort stora framsteg på den fronten när man tittar på filmerna de släpper idag. Med tanke på filmens fokus och det politiska klimatet filmen gjordes i kunde slutprodukten egentligen varit mycket värre.
Lufsen är hemlös, äter gratismat från den lokala italienska restaurangen, allihopa verkar veta vem han är och auktoriteten är ute efter honom. Lady bor hos ett rikt par och har inga större problem i sitt liv. Som förväntat träffas båda och en romans börjar blomma. Det är en klassisk berättelse, som till och med William Shakespeare och Charles Dickens har tacklat på, men Lady och Lufsen är varken lika mörk eller tragisk som deras versioner av den historien. Det betyder fortfarande inte att Lady och Lufsen är helt omedveten om vad som skapar intressanta eller fängslande konflikter. Filmen har antagonister utspridda igenom berättelsen, men ingen av dem karaktärerna är skurkar eller försöker skada någon karaktär strikt för att göra situationer värre för dem. Katterna är det enda undantaget, men även där gjorde de sönder hela vardagsrummet för att de är snobbiga och elaka, inte för att deras motivation är att medvetet skada huvudkaraktären. Konflikterna kommer från huvudkaraktärerna de själva och hur deras personligheter krockar med varandra. Romansen mellan Lady och Lufsen är vuxnare än vad jag hade förväntat mig när jag såg filmen igen, då det var några detaljer och bitar subtext som flög över huvudet på mig när jag var liten. Det är indirekt nämnt i dialogen att båda karaktärerna hade samlag efter Bella Notte sekvensen och det är explicit berättat av karaktärer att Lufsen har förfört andra hundar till att bli hans partner. Det är indikerat att Peg har varit tillsammans med Lufsen vid ett tillfälle också. Så filmen ramar in allt detta som om Lufsen endast visade intresse i Lady för att han ville ha en ytlig relation, medan Lady tolkade deras kväll tillsammans som något romantiskt och meningsfullt, när fallet var det motsatta för Lufsen. Det naturligtvis exploderar i Lufsens ansikte när Lady konfronterar honom om det och vid slutet visar han sin osjälviskhet genom att rädda bäbisen från råttan; det som Lady ser som det viktigaste i hennes och hennes ägares liv. För en familjefilm på 50-talet var detta en realistisk och ovanlig kärlekshistoria, som är visuellt rik och har bra takt till sig. Det var fantastiskt då och är fantastiskt än idag, genom att scener tar sin tid att bygga upp atmosfär och låter konsten i filmen att prata åt karaktärerna. Från ett berättande perspektiv gör manuset det ett manus ska göra, med några setups som leder till logiska payoffs. Exempelvis att Lady skyddar huset från råttan i början av filmen och det kommer tillbaks senare när Lady är fastkedjad i hundhuset, Jock säger att Trofast har tappat luktsinnet och bygger spänning inför filmens klimax, Peg och Tonys pizzeria dyker upp i några sekunder ganska tidigt in i filmen och kommer tillbaks senare, karaktärer pratar hela tiden om hur viktigt ett skattemärke är och vad som händer med hundar som inte har ett, osv. Samtidigt är det några scener som jag inte tyckte om när jag var liten och är fortfarande fallet när jag återbesöker filmen i vuxen ålder. Scenen där karaktärerna besöker ett lokalt zoo var inte särskilt roligt eller skoj och jag tror filmen hade tjänat på att ge scenen mer element som lät Lady att öppna upp sig till Lufsen lite lättare. Som filmen är nu känns deras romans lite påskyndat och jag tror en annan scen eller en extra scen kunde ha hjälpt. Animeringen är dessutom lite hackig i jämförelse med vad studion hade skapat innan. Eftersom filmen var tvungen att anpassa till vidfilm formatet glider karaktärer ovanpå bakgrunden i vissa scener, utan att det finns någon anledning för det i handlingen eller logiken i berättelsen. Kamerakomponeringen är väldigt stilistiskt, med att kameran är oftast vinklad och placerat på ett sådant vis så man ser miljöer från hundarnas perspektiv. Fast bildformatet kommer lite i vägen när man märker att vissa scener är krympta ihop och utrymmet känns lite för tajt för filmen bästa. Vad som är konsekvent igenom hela filmen är musiken, som är fylld med fantastisk instrumentering och karaktär. Ladys temamusik är underbart skoj, med instrument som skuttar på varje not och är så minnesvärt som ett resultat. Peggy Lee och The Mellomen låter unika för en Disney film här, med deras jobb på Han är Fräck sången. Alla sångerna i filmen är få, grymma och annorlunda från varandra, till skillnad från Alice i Underlandet och Askungen där väldigt få sånger faktiskt påverkade berättandet.
När jag var liten hade Lady och Lufsen regelbundna uppspelningar i mitt hem. Trots sina tekniska problem och några scener som var tråkiga återvände jag till filmen ofta. Filmen smidigt övergick mellan toner, takten var suverän, dramat var väldigt fängslande och konsten var bortom den här världen. Det var en typ av film man inte kunde se någon annanstans och på många vis är fortfarande fallet. Idag är det aspekter till filmens produktionshistoria och slutprodukt som gör mig lite besviken, som den delvis klumpiga omvandlingen från fullskärm till vidfilm, historien bakom hur Joe Grant blev förrådd av Walt Disney, scenerna som inte lägger till så mycket, osv. Tack och lov är dessa delar inte enorma brister till njutningen av filmen, då nästan allting i slutprodukten är fenomenalt att skåda. Bakgrunderna av Eyvind Earle är enastående, animeringen är vacker, musiken som tar influens från den viktorianska tiden filmen utspelas i har en grym närvaro i berättelsen, karaktärerna är charmiga och dramat är bland det bästa Disney har gjort. För mig väger de positiva sidorna mer än de negativa, till gränsen där Lady och Lufsen är bland mina favoriter från Disney. Se den igen om du inte har sett den på ett tag, du kanske kommer bli förvånad av hur bra den har åldrats.
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
Mickey’s Gala Premier (1933):
https://www.youtube.com/watch?v=1ujnWg6J4l4
Fullskärm VHS versionen av Lady och Lufsen:
https://www.youtube.com/watch?v=cJF0QcK_7oQ
Vidfilm VHS versionen av Lady och Lufsen:
https://www.youtube.com/watch?v=eaUxOlRfLB4
