mrtambourineniclas.blogg.se

Det är tidiga 90-talet och Disney var på rätt väg igen. Efter flera decennier med medelmåttiga filmer, stora besvikelser i kassan och interna konflikter hos sina producenter, kunde Disney njuta lite med succéfilm efter succéfilm. Oliver och Gänget tjänade tillräckligt, Den Lilla Sjöjungfrun var den största animerade filmen företaget hade producerat sedan Djungelboken från trettiofem år tidigare, Bernard och Bianca i Australien var ett tråkigt gupp i vägen och det gottgjordes när Skönheten och Odjuret vann stora priser och var samtidigt en film allihopa såg. Disney var ett namn folk förknippade med kvalitéprodukter igen och företaget utnyttjade deras position. Under denna tid startades det produktion på fem olika helt animerade projekt under Disney namnet samtidigt, med Henry Selick och Tim Burton som började skapa The Nightmare Before Christmas, A Goofy Movie var ett test för att se ifall Långben kunde vara relevant på 90-talet, John Lasseter slängde runt idén om att producera en animerad långfilm med hjälp av data grafik som användes i actionfilmer på den tiden, Walt Disney Animation Studios var mer än halvvägs klara med Aladdin inför 1992 och den andra halvan av studion ville animera en långfilm om sjungande lejon. Efter att Skönheten och Odjuret släpptes ville Disney gå i en riktning som tjänade platser hos de större namnen i Hollywood, men eftersom den tecknade och löjliga Aladdin var halvvägs klar kunde inte det kreativa teamet göra stora ändringar. Så att gå från Skönheten och Odjuret till komiskt överdrivna Aladdin och direkt efter det till Lejonkungen, gör att Aladdin sticker ut i Disneys filmografi på 90-talet.

Många är bekanta med berättelsen presenterad i Disney versionen, men väldigt få verkar vara bekanta med sagan från persiska Tusen och En Natt sagosamlingen. I sagan är Aladdin en kines och den större delen av berättelsen utspelas i Kina. Som en fattig pojk som bor tillsammans med sin mamma blir Aladdin besökt av en magiker från Afrika som lovar att Aladdin kan bli en rik försäljare, något Aladdin och hans mamma litar på. Forskare har spekulerat kring att de kinesiska och afrikanska miljöerna valdes av berättaren för att låta exotiskt för en persisk publik som lyssnade på sagan. När Aladdin går in i grottan för att hämta lampan magikern ville ha får han en magisk ring som skydd. När väl hämtad vägrar magikern låta Aladdin stiga ur grottan förens han har fått lampan, något han vägrar och som straff river magikern ner ingången och därmed fängslar Aladdin i grottan. Efter två dagar gnuggar Aladdin på sin magiska ring och en ande poppar ut. Aladdin vill återvända hem och anden transporterar honom hem direkt. Hemma gnuggar hans mamma på lampan och ytterligare en ande dyker upp, den här gången är han en ännu mäktigare ande, som han visar genom att framkalla en enorm middag till Aladdin och hans mamma. Mamman föreslår att använda sig av anden är djävlars magi, fast Aladdin bestämmer sig för att nyttja situationen istället, som några år senare när Aladdin vill gifta sig med en vacker prinsessa han ser. Senare gifter sig sultanens visirs son med henne, något som orsakar Aladdin att bli förbannad och vill se båda separerade. På deras bröllop transporterar anden paret till Aladdin, drar undan visirens son från prinsessan och Aladdin spenderar natten tillsammans med prinsessan i sängen. Detta pågår i några nätter och när prinsessan och visirens son tror de är förbannade skiljs dem åt, något som tillåter Aladdin att gifta sig med henne och med hjälp av anden bygger ett enormt palats. Magikern från tidigare hör om Aladdins rikedom och giftermål och reser från Afrika till Kina. Han snor lampan och transporterar Aladdins palats och prinsessan tillbaks till Afrika. På den tiden ansågs sträckan mellan Afrika och Kina att vara den längsta distansen i hela världen, så att anden kunde transportera ett helt palats så långt utan några problem visade hur absolut mäktig han var. Aladdin får höra detta och önskar från anden i hans magiska ring att han transporterar honom till Afrika, där han träffar prinsessan och båda planerar att göra sig av med magikern och få tillbaks lampan. Prinsessan klär sig förförande den kvällen och lyckas förgifta magikerns vin utan att han märker det och när magikern dricker vinet dör han omedelbart. Prinsessan och Aladdin återförenas, tar tillbaks lampan och transporterar sig själva och palatset tillbaks till Kina. Magikerns bror hör om detta och söker hämnd för sin bror, så han reser till Aladdin och prinsessans palats, förklär sig själv som en helig kvinna och uppmuntrar paret att skaffa ett Roc ägg. Roc är en mytologisk fågel som var absolut enorm, vars ägg var dubbelt så höga som en fullväxt människa. Anden blir förbannad när Aladdin önskar sig det, då anden säger att Roc fågeln är hans riktiga mästare. Anden hotar att riva ned palatset, men listar ut att Aladdin och prinsessan blev manipulerade, så Aladdin hittar magikerns bror och dödar honom. Aladdin och prinsessan lever lyckliga i alla sina dagar.

I jämförelse med resten av sagorna i Tusen och En Natt är Aladdins Lampa inte så annorlunda. Handlar om en fattig man som söker rikedom, en antagonist kommer i vägen, mannen söker att få en kvinna och berättelsen är ganska kort. Bara att sagan sticker ut lite med sin miljö, berättarbåge och konflikter som är utan tvekan inspirerat av västerländska sagor och korta berättelser, med en tydlig tre akter struktur och en huvudkaraktär som är definierad av ett specifikt karaktärsdrag, varav i detta fallet är girighet. Aladdin är aldrig riktigt nöjd med det anden ger honom och vill endast ha mer, någonting magikerna delar också. Med detta och strukturen i åtanke var det inte konstigt att studion och Disney hittade intresset att vilja filmatisera sagan, genom att förändra praktiskt taget allting och göra det hela lättare att marknadsföra för en västerländsk publik; en Disney tradition vid det här laget. Visiren, visirens son, magikern och magikerns bror i sagan blir klumpade ihop till en karaktär och fick namnet Jafar, Aladdin är ensam på gatorna utan sin mamma, prinsessan Jasmin har en karaktär, anden blir sin egna karaktär, allting utspelas i fiktiva mellanösternstaden Agrabah istället för i Kina och Afrika, tonen blev komisk och familjevänligare och berättelsen imiterade vad Den Lilla Sjöjungfrun och andra tidigare Disneyprinsessor filmer hade gjort innan. Fast filmens största influens kan hittas i en annan film. Richard Williams var en animatör hos Disney i många år, ända tillbaks på sena 50-talet, men han bestämde sig för att lämna Disneystudion på sena 80-talet för att regissera sitt passionsprojekt, som han hade planerat sedan tidiga 60-talet: Tjuven och Skomakaren. Filmen har en komplicerad historia som kan fylla upp en hel recension sig självt, men kortfattat lämnade Richard Willams Disney för att skapa Tjuven och Skomakaren hos Warner Brothers, fast projektet tog för lång tid att finansiera. Under den tiden slängdes det runt idéer hos Disney att göra en filmatisering av Aladdins Lampa, som Jeffrey Katzenberg såg som en möjlighet att ta Richard Williams idéer och designs för att använda i sin egna film medan Richard Williams film tog extra lång tid att producera. Så Aladdin blev fullkomlig och släpptes november 1992, alltså tio månader innan Tjuven och Skomakaren. På den tiden trodde flesta att Tjuven och Skomakaren snodde idéer från Aladdin, men nu i efterhand har folk insett att Disney snodde Richard Williams koncept han hade jobbat på i trettio år, som han fick sparken från när Warner Brothers tyckte projektet tog för lång tid att avsluta och filmen som släpptes var inte lik berättelsen Richard Williams hade i åtanke. Det finns en dokumentär om hela situationen som heter Persistence of Vision, som ni borde titta på ifall ni är det minsta intresserade. Många som är fantaster av animering och originalitet ser ner på Aladdin för den anledningen, inklusive mig själv, dessutom har filmens rykte blivit sämre på senare år. Med tanke på Amerikas relation med mellanöstern efter 2001 har Aladdin tagit upp många diskussioner kring hur Disney tog en arabisk saga och gjorde den passande för en västerländsk publik, något Tjuven och Skomakaren är delvis skyldig för också men inte till samma gräns. Originalitet, talang och kvalité går sällan hand i hand, fast det är inte svårt att förknippa dem med varandra eller associera element från varje del med varandra. Pablo Picasso känt sa en gång "good artists copy; great artists steal," för att beskriva när en person tog någon annans idé och förbättra det, och i fallet med Aladdin är det tydligt att Disney snodde idéer, men den stora frågan är: förbättrade Aladdin något med sitt källmaterial?

Filmen är regisserad av John Musker och Ron Clements, som tidigare regissera Mästerdetektiven Basil Mus och Den Lilla Sjöjungfrun, och dem lägger till en tre akter struktur och karaktärsbågar i Aladdin man förväntar sig efter deras tidigare projekt. Aladdin har en "vill ha och behöver" karaktärsbåge vi har pratat om tidigare, i att han söker efter att bli rik, bo i ett palats och inte ha några problem, men under filmens gång måste inse att han behöver vara sig själv istället och lycka kommer till honom. Aladdin konstant ljuger för allihopa han träffar, för Jasmin, Jafar, Sultanen, Anden och Abu, ett karaktärsdrag han och antagonisten Jafar delar och manuset bestraffar honom när det är passande. Det största exemplet är när Aladdin förnekar Anden sin frihet i rädsla av att Jasmin och Sultanen kommer upptäcka vem han egentligen är, även fast han hade lovat Anden att frige honom tidigare i filmen, vilket Aladdin omedelbart ångrar när Iago snor lampan Anden bor i och ger till Jafar för att ta över Agrabah med. Om Aladdin hade frisläppt Anden skulle Jafar aldrig kunnat ta över tronen, tillfångatagit sultanen och Jasmin och skickat iväg Aladdin iväg till världens ände. Vid slutet inser Aladdin sitt misstag och bestämmer sig för att konfrontera sina konsekvenser, genom att besegra Jafar med sina gatusmarta talanger, medge till Jasmin att han ljög och önska Anden fri, till och med efter att Anden erbjuder att förvandla honom till en prins igen. Det är en bra karaktärsbåge och är ett budskap som passar en familjefilm, även fast filmen inte är det minsta diskret med det. Trots alla dessa positiva aspekter till titelkaraktären blev Anden den populäraste karaktären från hela filmen, i att han är en komisk, snabbpratande, hysterisk, godhjärtad och allsmäktig ande, som kom till liv tack vare den talangfulla Robin Williams som gjorde rösten för honom. Tidigt in i produktionen hade Musker och Clements tänkt sig Robin Williams i rollen, med att hans stand up och karaktärer i andra filmer var väldigt animerade och fyllda med hans trademark personlighet. Innan de ens fick något godkänt från Williams animerade Eric Goldberg en utav Williams stand up rutiner, där Williams blev avbildad som anden och skickades direkt till Williams, som, enligt Williams han själv, fick honom att nästan dö av skratt och tog rollen nästan omedelbart. Så ifall du undrar var Andens sinne för humor och energi kommer från kan allting spåras tillbaks till Robin Williams. I Disney tradition tog det inte lång tid innan Williams blev irriterad med företaget, i att han tog rollen i förhoppningar om att Disney inte skulle använda hans namn och röst för att sälja leksaker kopplade till filmen och i marknadsföring för filmen, fast Disney struntade i det och gjorde det utan Williams godkännande, även fast han inte fick så mycket pengar för sin roll. Orsakade att Williams hade en komplicerad och ovänlig relation med Disney under några år, tills nästa Walt Disney Animation Studios chef Joe Roth, gav ut en öppen förlåtelse under 1994. Det är inte svårt att se hur Disney bestämde sig för att använda liknande marknadsföringstaktiker för sina kommande filmer, som att ha Jason Alexander i Ringaren i Notre Dame, Danny DeVito i Herkules, Eddie Murphy i Mulan och Rosie O’Donnell i Tarzan. Det viktiga att peka ut här är att Williams valdes för att hans persona och energi passade en tecknad figur, medan resten av rollerna jag listade gjorde inte det. Dessutom är Anden inte endast en komisk karaktär, utan han är den stora förnuftiga rösten i filmen. Som en ande som har sett det sämsta och hemskaste hos mänskligheten vet han var våra brister ligger och vilka misstag vi har gjort, så han ger alla goda råd till Aladdin och försöker vara en rollfigur för honom och i sin tur publiken. Anledningen till varför han har varit en del av popkultur så länge är hans humor men också hans godhjärtade attityd och oskyldiga karaktär.

På tala om karaktärer: resten av rollistan i Aladdin är inte särskilt minnesvärd. Jafar och Iago sticker ut i rollistan, tack vare deras minnesvärda designs och lömska personligheter –dessutom ger Aladdin en förstärkt karaktärsbåge– fast när det gäller hjältarna och deras vänner saknas personlighet. Aladdin och Jasmin fyller rollerna som hjälten och kärleksintresset och inte mycket annat, med deras oinspirerade interaktioner och explicita dialog om vad exakt de vill få ut ur sina liv och varandra. Det är en ytlig romans, i att de drar sig till varandra baserat på fysisk attraktion och tillåts vara en helt annan person när de är med den andra personen, men bortom det är deras romans påskyndat och scenerna de spenderar tid tillsammans försöker få handlingen att röra sig framåt istället för att karaktärerna lär sig känna varandra. Ett steg tillbaks i jämförelse med Den Lilla Sjöjungfrun, Bernard och Bianca i Australien och Skönheten och Odjuret, då dem filmerna gav karaktärerna möjligheten att vara i bekvämare och avslappnande miljöer och scenarion hellre än att försöka klämma in så mycket handling och skämt som möjligt. Exempelvis den ikoniska scenen där Aladdin och Jasmin är på balkongen och Anden bara kommer in och distraherar publiken med sina skämt, Jasmin och Aladdin dansar runt en missförståelse, scenen konstant klipper mellan olika kameravinklar, osv. Filmskapandet och dialogen får det inte att kännas som en romantisk scen, inklusive En Helt Ny Värld sångsekvensen och scenen i Kina direkt efteråt, något som är förvånande när Skönheten och Odjuret var villig att bryta ifrån konventioner och troper från Disney och ersatte det med stenhård logik i karaktärsmotivationerna och tonsskiften. De tidigaste prinsessorna från Disney och deras relation med sina prinsar var medvetet presenterade så de hade så få interaktioner som möjligt, för i slutändan var deras romans inte direkt relevant till filmernas centrala konflikt, medan filmer som Aladdin och Den Lilla Sjöjungfrun försöker inkludera en trovärdig romans och därmed behöver mer än skämt, grundlig presentation och svag motivation för att fungera ordentligt, som Skönheten och Odjuret inkluderade. Synd nog klickar det inte som det borde eller som filmskaparna hade i åtanke.

Fast för många har filmen klickat och kan En Helt Ny Värld utantill, något som visar vilken talangfull kompositör Alan Menken är på alla Disneys projekt. Även fast musiken är än idag riktigt svängig, minnesvärd och har fantastisk instrumentering, imiterar musiken knappast den arabiska miljön som filmen utspelas i och istället låter som någonting som hör hemma på fartfyllda Las Vegas shower, inte långt ifrån vad Djungelboken och Aristocats gjorde. Poängen är att hela filmen ser ut och låter som en Hollywoodfilm, något ni kommer få drastiskt olika åsikter kring beroende på vem ni frågar, för mig är det lite tråkigt att få se en typisk västerländsk musikal om en klassisk serbisk saga, likadant som hur en mörk dansk saga fick en Disney version i Den Lilla Sjöjungfrun, en fransk saga i Skönheten och Odjuret, osv. Disney är Disney; de vet vad som säljer, vad som garanterar en säker succé, vad som fastnar hos folk och hur det kan marknadsföras ordentligt till en bred publik. Det är en lång diskussion vi kan ha, något vi sparar till de två kommande recensionerna, men kortfattat verkar Aladdin och de tidigare nämnda filmerna lyckats undkomma denna diskussion kring kultur och kulturskillnader eftersom de är snyggt gjorda, saknar filmiska ambitioner och är faktiskt underhållande. Animeringen är suverän och konsekventare med sina små detaljer i jämförelse med Skönheten och Odjuret. Konturerna den här gången använde sig av färger bättre också, i att dem blandade in samma färger i sig som karaktärerna hade på sig och därmed gjorde att det blev svårare att märka dem och i sin tur smälte in i bakgrunderna lättare. En teknik Disney skulle använda under resten av renässansen och i jämförelse gör att karaktärerna i Xerox filmerna ger intrycket att karaktärerna svävar ovanpå bakgrunderna istället för att faktiskt interagera med filmvärldarna. Färgpaletten generellt är genomtänk, med oftast blå himmel som en kontrast med en gul och orange miljö. Flesta scener med Aladdin och Jasmin inblandar blått på något vis (Anden är självklart helt blå i sin design) medan Jafars och Iagos scener integrerar rött i bakgrunder. Karaktärer går igenom många olika transformeringar, som när Aladdin blir en prins försvinner all blå klädsel han hade på sig tidigare; skapar en visuell distans från Anden och Jasmin som alltid har på sig blått. Listan med sådana detaljer fortsätter. Detta kanske låter bekant för er som har läst min Skönheten och Odjuret recension, något som definitivt är diskretare i den filmen men med Aladdins mindre filmiska ambitioner fungerar det riktigt bra oavsett.

Aladdin var bland filmerna från Disney jag såg ofta och nu i vuxen ålder var det många aspekter till berättandet som har åldrats riktigt bra. Karaktär kombinerat med miljö gör den här simpla berättelsen minnesvärd och är unik i Disneys filmografi eftersom den tecknade stilen inte har varit i Disneys långfilmer, när deras tidigare projekt har varit besatta med att vara tidlösa och siktade efter att presentera en berättelse med vacker konst hellre än referenser och humor. Aladdin har en bra balans med behärskat berättande och anarkistisk logik som ekar klassiska Looney Tunes kortfilmer, någonting många animerade långfilmer skulle imitera på 2000-talet och många skulle argumentera gjorde den animerade filmindustrin sämre som ett resultat. Delarna där Aladdin halkar efter i jämförelse med resten av Disney renässansen är i handlingen och hur lite nyans som dyker upp när alla karaktärerna har etablerats, som att karaktärernas personligheter och insatser får väldigt få expansioner medan handlingen fortsätter och istället tar Robin Williams stand up upp mer plats än sakerna som gjorde de senaste filmerna från Disney så känslomässiga och resonerande. Ibland måste en film vara medveten om att publiken kommer prioritera vissa konflikter över andra och Aladdin verkar vilja att publiken kommer tycka om de seriösa konflikterna mellan huvudkaraktärerna och Jafar lika mycket som Andens och Iagos humor, något som väldigt sällan kommer hända och gör filmvisningen lite tråkig för mig nu när jag har blivit vuxen. Aladdin har fortfarande bra sånger, Aladdins karaktärsbåge är snyggt utförd, Anden och Jafar snor hela filmen, miljön är vacker och strukturen är tajt, något som gör filmen sevärd än idag.

Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang

Persistence of Vision (2012):
https://www.imdb.com/title/tt2265495/?ref_=nv_sr_srsg_0