Dumbo (1941)

Publicerad 2020-02-22 08:00:00 i Animation, Disney, Fantasy, Musikal,

(Följande text är uppdelad i två delar. Första delen kommer gå igenom många saker som hände under produktionen av Disneys första fyra filmer och den andra delen kommer vara en subjektivare recension av Dumbo. Ifall du är endast intresserad i en recension för Dumbo kan du skippa den första delen helt och hållet, då saker som inblandar Dumbos innehåll kommer inte inkluderas i den delen. Ifall du ska läsa första delen rekommenderar jag att du läser min recension för Snövit och de Sju Dvärgarna, då kontext kan behövas för vissa delar men det är inte kritiskt för att förstå texten.)

Del 1: Bakom kulisserna på Snövit, Pinocchio, Fantasia och Dumbo

När det gäller dessa senaste recensionerna för Disneys projekt har jag antingen varit positiv eller neutral ton till hur jag har skrivit dem, medan det kommer bli ganska svårt att vara någonting annat förutom negativ i den här delen. Samtidigt är det ganska lätt att anse sig själv vara den moraliska auktoriteten på ordentligt beteende, när man är en vuxen person under 2020 och tittar tillbaks på historia och kan lätt peka ut problem med sedd historia. Det är viktigt med en noggrann efterhandsundersökning dock, eftersom ifall vi inte är bekanta med historia är dömda att upprepa det, eller åtminstone tror jag att man har hört det någonstans tidigare.

Saker som har åldrats dåligt i filmerna

Som segmentet säger finns det delar i dessa filmer som inte har åldrats särskilt bra. Som tur för både oss och Disney är dessa inte väsentliga eller stora delar till filmerna och de hemskare sakerna pågick bakom kameran, men fortfarande viktiga att visa av. Snövit är fylld med könsstereotyper som kommer garanterat tolkas av många som en förolämpande avbildning. Snövit är "positivt" feminin, med sina behov att hålla allting i ordning, rent, tycker om att laga mat och förtränger de negativa sidorna av dvärgarnas maskulina och stereotypiskt manliga livsstil. Medan drottningen är den "negativa" feminina sidan som försöker förhindra alltihop Snövit gör. Det är väldigt typiskt amerikanskt och skriker 30-talsvärden, något som inte var närvarande i sagan den tar inspiration från. Antagligen ska Walt Disney ha kallat dvärgarna för "nigger pile" och använde termen "pickaninny" i möten.

Stromboni i Pinocchio är från Rumänien, som dessutom är romsk (zigenare), som är avbildad som en aggressiv, manipulerande, girig, fet man som älskar pengar och har absolut inga problem med att göra hemska saker för att få tag på pengar. Jämför detta med hur cirkuspersonalen är avbildade i Dumbo och hur romer blev behandlade i Ringaren i Notre Dame, som gör att det hela ser ut som dag och natt. Det är också en sångtext i engelska versionen av Hej-diddel-i-di där Räven sjungar "an actor’s life is gay," som kan misstolkas av en yngre publik idag när gay kan betyda olika saker.

I min Fantasia recension tog jag upp hur kentaurernas bröst blev censurerade, men det är en del som inte blev censurerad förens efter filmens premiär. I en scen med kentaurerna fanns en svart kentaur som assisterade de kvinnliga kentaurerna, en karaktär som har en karikatyr av hur en afroamerikans ung flicka såg ut på den tiden. Det är en ganska respektlös och kan tolkas som en ganska rasistisk inkludering i filmen, vilket är varför Disney censurerade bort karaktären helt och hållet i alla versioner tillgängliga för folk idag. Försåtligt från Disneys sida, när det finns väldigt få anledningar att inte klippa ut karaktären ur en film som annars är så oskyldig. Samtidigt dock var detta den enda namngivna svarta karaktären i en Disney animerad film ända tills Herkules från 1997 och en svart huvudkaraktär introducerades inte förens under 2009 med Prinsessan och Grodan. Det är ett komplicerat ämne och jag har inte svaren, utan det är bara vad det är och förhoppningsvis bestämmer Disney sig för att inkludera minoriteter oftare i sina filmer och filmproduktioner i framtiden.

Segregering av könen hos Walt Disney Studios

Snövit och de Sju Dvärgarna, Pinocchio och Fantasia var i produktion under mitten på 30-talet och sena 30-talet i Amerika och produktionerna led av samma saker flesta amerikanska filmproduktioner gjorde på den tiden, märkvärdigaste var den begränsade representationen av kvinnor på filmproduktionen och afroamerikaner blev inte ens anställda. Walt Disney skickade ut ett PM till personalen att endast män fick jobba som animatörer och flertal andra positioner, medan kvinnorna fick endast jobba på färgavdelningen och till och med blev kallade av personalen som "ink and paint girls." Kvinnorna var dem som fick sämst lön bland allihopa och har inte förens på nyliga år fått någon dokumenterad beröm för deras arbete och fick knappt interagera med animatörerna. Walt Disney skapade strikta regler kring att personalen aldrig fick etablera romantiska relationer mellan varandra, men det stoppade inte animatörerna från att göra det och andra ifrågasättande saker. Animatören Art Babbitt, skaparen av Långben, höll privata sessioner med andra animatörer från Disney, där de bjöd in modeller och målade bilder av dem medan dem poserade nakna. Babbitt också hamnade i en relation med en dansare vid namn Marge Belcher (Marge Champion) som var där för att spela in referensfilm för Snövits rörelser. Båda gifte sig efter ett tag medan hon var 17 år och han var 29 år.

Som förväntat var Walt Disney inte det minsta nöjd med situationen och hur hans anställda stred emot hans strikta policyer, något som verkar konstigt nu i efterhand med tanke på hur han behandlade dem. Som sagt i Snövit recensionen arbetade filmteamet extensivt och jobbade oftast övertid, något som inte ledde till så mycket när inga på filmteamet blev nämnda i eftertexterna på den filmen; endast Walt Disney och produktionsföretag blev nämnda. Flesta var okej med det beslutet, då flesta fick enorm betalning och allihopa hoppade på projektet baserat på hur nytt och äventyrligt en helt animerad långfilm var, men under kommande projekt var inte den passionen och engagemanget kvar. Så som svar till detta ledde det till en ganska stor strejk.

Strejken under 1941

Efter Walts behandling och favoritism bland animatörer och andra anställda blev det problem när fackförbundet steg in och skulle kontrollera behandlingen av deras anställda. Med en studio som hade 1000 anställda, tre gånger så många anställda de hade bara tre år tidigare, ledde det till att stora delar av företaget splittrades i kamp om Disney skulle introducera en fackförening in i "familjen." Lättare sagt än gjort, då Walt inte var särskilt öppen till idén och hans arbetskamrater hade lyckats övertyga honom om att allihopa som kämpade för fackföreningen var kommunister, som på den tiden ansågs var fiender av staten. Till slut, efter ungefär fem veckor, hade Walt inget val än att välkomna fackföreningen för animatörer in i studion. Så i Dumbo får man för första gången, i en Disney långfilm, se filmteamets namn i förtexterna och eftertexterna. Walt var inte riktigt nöjd med detta beslutet och såg hela situationen som att hans anställda hade svikit honom och huggit honom i ryggen. Hjälpte inte heller att både Pinocchio och Fantasia inte tjänade pengarna han hade hoppats på, med att andra världskriget förhindrade studion från att släppa filmerna utomlands och tjäna pengar där.

För många är dessa aspekter till filmerna äcklande och förolämpande. Om du inte kan njuta av filmerna på grund av dessa delar ska jag inte försöka stoppa dig, men i jämförelse med massa andra filmer från den tidsperioden och vilken kvalité Disney filmerna annars har blir det omöjligt för mig att inte tycka om dem. Med dagens moderna politiska klimat och extrema socialpolitik kände Disney sig tvingade att inkludera en förvarning för deras äldre filmer på deras Disney+ streamingtjänst. Blu-Ray skivorna jag har får ingen sådan förvarning och ingen aning ifall kommande fysiska exemplar av filmerna kommer inkludera en förvarning. När Disney släppte samlingar med deras kortfilmer fanns det en skådespelare som introducerade kortfilmerna och gav publiken kontext för tidseran där kortfilmerna släpptes och varför dem inte har åldrats särskilt bra. Oavsett är det en väldigt intressant inkludering som tidigare har varit exempellös igenom historia, då förvarningar i filmer annars har varit reserverade för våld och sex, sedan för dem som lider av epilepsi. Att varna en publik för kontroversiell konstnärligt utryck har aldrig hänt tidigare dock och jag vet inte riktigt vad mina åsikter kring det är än, vad jag kan säga är att den bästa konsten är konst som presenterar något nytt, medvetet hemskt och banbrytande, något flesta inte kommer se ifall det är en förvarning varje gång folk är på väg att utsätta sig själva för det. Så ifall detta blir en industristandard kommer högbudget filmer och serier bli säkrare och säkrare, när filmföretag tar en risk med att finansiera en bit konst som är gjord för att göra sin publik obekväm och få dem att reflektera kring ett ämne, oavsett ifall det är moraliskt eller ej. Ska inte förneka att kentauren blev borttagen för rätt anledningar, med tanke på att det är en familjefilm, men samtidigt är det bra att Disney inte tog bort flesta saker ur deras äldre filmer eller försökte klippa runt det. Ett annat exempel på en positiv förändring inom filmanalys och filmteori är att vi inte behöver prata om The Birth of a Nation längre, som vi gjorde under min filmkurs, utan istället en massa andra exempel på där filmtekniker föddes. Rekommenderar första avsnittet av dokumentärserien The Story of Film om du är det minsta intresserad i var film som en konstform började någonstans.

Del 2: Jumbo Junior

Dumbo är en fantasyfilm från 1941, baserad på Dumbo, The Flying Elephant boken av Helen Aberson-Mayer, Harold Pearl och Helen Durney. I början var det meningen att Dumbo skulle vara en kortfilm, men det ändrades till en långfilm efter att Walt Disney ville tjäna extra pengar på projektet. Efter budgeten för Pinocchio och Fantasia blev för stora och tjänade inte tillräckligt mycket pengar ville Disney producera ett projekt som var billigare för att få chansen att tjäna pengar. Dumbo är då hälften så lång som Fantasia, med en speltid på exakt en timma, filmskapande utnyttjar inte avancerade film- och animeringstekniker, musiken är populär musik från den tiden och animeringen är inte så annorlunda från vad Disney annars släppte på den tiden, med en större fokus på komiskt överdrivna rörelser istället för realistiska rörelser som deras andra långfilmer gjorde. Elefanterna har fortfarande vikt till sina rörelser och gör inget absurt som att böja på gravitationens lagar (förutom Dumbo naturligtvis), fast dem fortfarande utför handlingar inga riktiga elefanter någonsin skulle kunna göra i verkligheten, som att klättra upp en påle till exempel. Premissen praktiskt taget är att Dumbo är född som en missformad elefant med stora öron, leder till att han blir exkluderad och förlöjligad av resten av elefanterna i cirkusen allihopa jobbar i och nu måste göra ett namn för sig själv trots sina onaturligt stora öron.

För första gången i en Disney långfilm har huvudkaraktären ingen dialog, något Disney aldrig skulle upprepa igen, och all dialog presenteras av sidokaraktärer runt omkring som observerar honom eller pratar om honom, vilket inkluderar elefanterna, cirkusdirektören, clownerna och Dumbos mus till kamrat Timothy. Dumbos mamma har bara en replik i hela filmen och det är när hon berättar för storken om att hennes nya son heter Jumbo Junior. Egentligen heter barnet Jumbo Junior och blir kallad av alla andra karaktärer för Dumbo, på grund av hans utseende. Till och med Timothy kallar honom för Dumbo, när det fanns ingen där att berätta för honom vad Dumbo egentligen heter, när hans mamma är fast i en "isoleringscell", som karaktärerna kallar det. Jag såg inte Dumbo särskilt ofta när jag var liten, så vid min senaste visning hade jag glömt av hur sorgset och tragiskt berättandet är, något liknande Don Bluth skulle göra med sina filmer senare på 80-talet och Pixar detsamma under 2000-talet. Filmen börjar med att alla cirkusdjuren får sina bäbisar från storkarna förutom Dumbos mamma, då storken kommer försent och måste leverera bäbisen på tåget på väg till cirkusens nästa destination. När Dumbo visar sina stora öron för alla andra honor elefanter (som inte har några egna barn) kallas han för Dumbo istället för hans riktiga namn mamman precis gav honom. Efter att mamman blir borttagen, på grund av att hon försökte försvara sin son från elaka tonåringar, består resten av filmen av att Dumbo misslyckas med allting, karaktärer konstant pratar om hur konstig och annorlunda han är, behandlar honom dåligt och Dumbo gråter mycket. Filmen har sina komiska ögonblick och konststilen är generellt ganska färgglad, men lyckliga scener förekommer väldigt sällan efter filmens första femton minuter. Till gränsen det blir smärtsamt att titta på. Hela filmen påminde mig om barnböcker jag läste när jag var väldigt liten, som handlade om ganska seriösa ämnen och inblandade huvudkaraktärer som tog emot ganska hemsk behandling, något som skrämde mig och gjorde mig ganska ledsen. Fast i slutändan blev allting okej. Eftersom jag precis innan tog upp Don Bluth: hans motto kring sina familjefilmer var att berättandet kunde vara skräckinjagande, fylld med hemska bilder och ha rädda och ledsna karaktärer, men så länge slutet var lyckligt kunde allt det innehållet rättfärdigas. Svårt att skylla på honom för den typen av inriktning när hans filmer från 80-talet har allihopa blivit amerikanska klassiker, något som kan sägas om Dumbo också. Filmen har ganska stressiga och hemska delar i sig, fast slutet gör att berättandet får en tillfredställande berättarbåge. Dumbo var ganska äventyrlig för sin tid, när man har i åtanke på allting annat för familjer som släpptes då.

Filmen tjänar en del på att vara en timma lång, då en två timmars lång film med samma ton filmen har nu skulle nog bli för mycket för publiken och mängden lidande hade varit extra jobbigt att sitta igenom. Jag har inte sett nyinspelningen från 2019, något jag inte planerar att göra heller, men den långa speltiden ser ganska utmattande ut och ger intrycket att berättandet inte kommer vara i närheten av den seriösa och mörka tonen första filmen hade. Dessutom kommer vara fylld med onödiga delar som inte förstärker berättandet heller. Dumbo lider av detta också –beroende på vad din definition av vad filler är– något som är för det mesta räddat av presentationen. Sångerna i filmen ekar instrumentering, sångtexter och sjungande som var populärt på tidiga 40-talet och tyvärr har inte åldrats särskilt bra, speciellt låten som spelas i introduktionen. Det är inte en musikal den här gången heller, därmed inblandar inga karaktärer som sjunger sångerna, förens i slutet när kråkorna sjunger sin egna sång och scenen där Dumbo och Timothy inbillar sig rosa elefanter. Rosa Elefanter sångnumret/sekvensen är ett exempel på när en films delar som kan kvalificeras som filler höjer upp filmen till en ny nivå och blir det märkvärdigaste i hela verket. Än idag är Rosa Elefanter en fenomenal scen och har en sång kopplat till sig som går igenom en mängd olika instrumenteringar och genrer. Med allt det sagt måste vi prata om scener som inte är så bra i efterhand.

Djurs rättigheter och kråkorna

I en av filmens sista scener hamnar Dumbo och Timothy i ett träd, där de träffar fem kråkor som var specifikt designade för att se ut och låta som stereotypiska afroamerikaner från tiden filmen gjordes. Dem har en färgglad och billig utstyrsel, eftersom allihopa är kråkor är dem svarta, dem talar i jive, dansar till musik som är storband inspirerat och röker cigarrer. Animatörerna till och med kallade ledaren för Jim Crow och alla kråkorna är spelade av vita skådespelare, då svarta skådespelare inte fick spela roller på det viset. Till och med för den tiden var det en hemsk sak att kalla en svart karaktär för och kråkornas inkludering är irriterande att titta på idag där blackface är helt oacceptabelt. Detta är varför Disney har sätt en förvarning i Dumbos beskrivning på Disney+. Det är ett känsligt ämne för många, till och med svarta människor har interna konflikter kring hur de ska reagera till något sådant, så jag ska inte göra något annat än att peka ut att det finns och prata om saker runt omkring det.

När jag skriver den här texten var det ungefär fem månader sedan Lindsay Ellis laddade upp en videoessä som hette Woke Disney, där hon pratade om hur Disney idag försöker ge publiken illusionen att företaget står för social rättvisa i Amerika. Det är en video som är värd att se, då många poänger hon gör där är ganska relevanta för den moderna filmindustrin och hur den försöker manipulera sin publik med billiga berättartekniker och billigare försök att sälja filmer till en sådan bred publik som möjligt genom att inkludera endimensionella token sidokaraktärer, som exempelvis homosexuella. Det kom en onödig tabbe i den videon dock och det inblandar Dumbo och nyinspelningen av Dumbo. I nyinspelningen blir kråkorna exkluderade i berättandet, Dumbo dricker ingen alkohol, Rosa Elefanter segmentet när helt annorlunda och istället handlar filmen om cirkusens behandling av djur och vid slutet på filmen kommer cirkusen inte ha några djur i cirkusnummer i framtiden. Lindsay argumenterar att Disney gör ett billigt drag att exkludera kråkorna ur berättandet och istället fokusera på djursrättigheter, eftersom den första filmen hade en sådan rasistisk scen i sig och att ta bort den ur nyinspelningen, eller kommentera på hur hemskt det var i första filmen, var ett misstag för Disney och visar vilket skrajt företag det är. Delvis håller jag med, då Disney klart och tydligt inte bryr sig så mycket om kvalitén hos sina produkter längre och istället om image, men Dumbo är inte det bästa fordonet att prata om sådana ämnen. Dumbo är en familjefilm, inriktat mot yngre barn, därmed inte bra att försöka ha livslektioner dem aldrig kommer kunna förstå, speciellt när en massa vuxna idag inte ens har lärt sig det. Att prata om rasism har fungerat i berättelser och har existerat i berättelser för barn under en väldigt lång tid, fast då används metaforer i allegoriska världar som är där för att visa barn hur man beter sig ordentligt, inte hur man tänker "ordentligt." Ett nyligt och populärt exempel på detta är Zootropolis, en film som tacklar på klass- och raspolitik genom en allegori fylld med djur, som tar inspiration från Djurfarmen av George Orwell. Dumbo nyinspelningen skulle kunnat göra det antar jag och skulle säkert ha varit helt okej, fast första filmen handlade aldrig om det. Dumbo handlar om ett barn som är född "annorlunda" och hur samhället dömer honom baserat på hans missformade kropp, istället för att inse vad han kunde göra med rätt stöd. Vilket i sig visar hur hemsk cirkusvärlden är och hur elaka dem är mot alla djuren. Den centrala antagonisten i Dumbo är inte alla dem andra vuxna elefanterna, rosa elefanterna, alkoholen eller svarta människor, utan antagonisten är cirkusen sig självt som tillåter allt hemskt att hända mot Dumbo. Så att nyinspelningen fokuserar på detta istället för första filmens mindre politiskt korrekta innehåll är passande. Det är inte Disneys jobb att hårt kritisera sig själv, utan det är alla andras jobb, vilket är varför Ralph Bakshi medvetet gjorde att alla svarta människor i Fritz the Cat var designade att se ut som kråkor; kommenterar på vad sådan karaktärisering av fiktiva karaktärer kan leda någonstans.

Ur: Fritz the Cat (1972)

Censurerade Kajsa Anka, Kalle Anka och Musse Pigg hurrar när stridsflygplan ska skjuta kråkorna i Fritz the Cat:

Betyder nödvändigtvis inte att det är bra utfört, men oavsett är det passande i nyinspelningen. Inte för att säga att det ena budskapet är mindre viktigare än det andra, säger endast att det passar Dumbo namnet bättre, det bara råkar fungera för Disney företaget den här gången samtidigt som det passar filmen också. Lindsays politik och värden har varit inkonsekvent i hennes videos och är pinsamt när det dyker upp, tur nog händer det sällan. Fast samtidigt förvånar det mig inte att hon gör en clickbait video som heter The Most Whitewashed Character in Literary History istället för att göra videos om behandlingar av djur i fiktiva berättelser. Som en vegetarian är jag glad att återbesöka första Dumbo och se ett budskap om hur omänskliga cirkusar är mot djur utan att det blir påtvingat eller för uppenbart, när det antagligen blev för tydligt i nyinspelningen.

Så efter det utspelet, som troligen kommer bita mig i rumpan i framtiden, ville jag säga att Dumbo är värd att se idag. För er föräldrar är det nog bäst att ni är medvetna om förvarningen som finns på Disney+ och borde prata med era barn ifall dem frågar om varför kråkorna beter sig så konstigt, annars är filmen inte så farlig. Animeringen är grym, många scener är fängslande och snyggt komponerade, karaktärerna är stenhårda, musiken fungerar, Dumbo är bland Disneys bästa barnkaraktärer och vissa ögonblick är oförglömliga… för bättre och sämre.

Mitt Twitter: @Spid3rF

Mitt Letterboxd: Spid3r Fang

Källförteckning:

Walt Disneys ryktade beteende och värderingar:
https://www.vulture.com/2013/12/walt-disney-anti-semitism-racism-sexism-frozen-head.html

Fantasias censurerade scener:
https://www.youtube.com/watch?v=y_DSV90aJ1o

Woolies komisk överdrivna åsikt kring blackface:
https://www.youtube.com/watch?v=Et_UNK3iwlI

Klipp ur Tropic Thunder:
https://www.youtube.com/watch?v=8nh6aXeO_E0

Lindsay Ellis Woke Disney video:
https://www.youtube.com/watch?v=xU1ffHa47YY

Klipp ur Fritz the Cat:
https://www.youtube.com/watch?v=XKFuBOuxUgk
https://www.youtube.com/watch?v=otZL-EfgrG4

PETAs tankar kring Dumbo nyinspelningen:
https://www.peta.org/blog/disney-tim-burton-dumbo-remake-win-for-elephants/

Kommentarer (0)