mrtambourineniclas.blogg.se

Fantasia är en animerad fantasyfilm från 1940. Under 1940 släppte Disney företaget också Pinocchio, med en premiär under februari månad och Fantasia under november månad i Amerika. Filmen består av åtta helt animerade segment som är separerade från varandra i sina handlingar och karaktärer, vad de har gemensamt dock är att varje segment har absolut ingen dialog och allihopa är synkroniserade med olika bitar klassisk musik. Ända sedan 1936 ville Walt Disney se Musse Pigg i rampljuset igen efter att ha blivit minde och mindre populär, så han planerade en kortfilm i liknande stil som företagets Silly Symphonies serie. Den här gången skulle det istället vara med klassisk musik, med Paul Dukas orkesterstycke The Sorcerer’s Apprentice från 1897. Musse Pigg var huvudkaraktären i kortfilmen, men problem uppkom när kortfilmen blev för dyr, då företaget aldrig skulle kunna tjäna pengar på att sälja den som en kortfilm, så istället blev planen att skapa en serie med kortfilmer i en liknande stil och satte ihop allihopa till en långfilm. Det vore lätt att beskriva Fantasia som en antologifilm, alltså en samling korta berättelser som är fokuserade runt ett tema eller ämne, men det skulle betyda att Fantasia har ett större budskap med kombinationen av dessa berättelser. Vissa segment skulle man inte ens kvalificera som berättelser. Första segmentet inblandar abstrakta bilder som ska reflektera instrumenteringen i musiken och hur publikens tankar kan se ut när dem lyssnar på en orkester. Mer än något annat är animeringen bara där för att distrahera från att man egentligen bara lyssnar på musik. Segmentet efter det framkallar musiken ur Nötknäpparen baletten och visar tecknade feer, blommor, svampar och fiskar som dansar till musiken. När det gäller narrativ, som traditionellt ska ha struktur, karaktärer och konflikter, dyker dem sällan upp i Fantasia. Vissa delar har spänning och det finns delar som följer ett format, men det är sällan i denna två timmars långa ambitiösa, löjliga, lekfulla, mörka, vackra, roliga och visuella mästerverk.

Åter igen blev den en stor mängd detaljer inlagda i slutproduktens design och animering, med en ganska stor del undersökningar från animatörernas sida för att skapa rörelser så realistiska till sina individuella världar som möjligt och influenser kom från överallt. Antagligen ska The Three Stooges haft en påverkan på hur svamparna dansade i Nötknäpparsviten och en arabisk kvinna kom in för att visa hur man dansade en arabisk dans, samma rörelser som fiskarna i numret också skulle använda. Våroffer skulle i början iblanda de första människorna på jorden, men ändrades för att avbilda vad den tidens vetenskapliga förståelsen för hur jorden skapades och hur dinosauriernas ålder tog slut. I det sekulära och religiösa landet Amerika var (och fortfarande är på många vis) släppte filmteamet idén efter att deras avbildning av människor skulle kunna göra kreationister upprörda och därför lät det bättre med dinosaurierna istället. Så Disney företaget och animatörerna kontaktade en biolog, astronom och paleontolog för att få så mycket information de kunde om världens skapelse och dinosaurierna, dessutom fick tag på leguaner och en bäbis alligator som referenser för dinosauriernas designs och texturer. Det blev en stor mängd problem med kentaurerna i Pastoralsymfonin, märkvärdigt hur animatörerna var väldigt specifika kring hur kentaurerna skulle se ut utan några kläder på sig. Animatörerna insisterade att kentaurerna skulle visa av sina bröst och bröstvårtor, men produktionskoden för amerikanska filmer tvingade filmteamet att täcka upp brösten helt och hållet på kvinnorna och ta bort bröstvårtorna på killarna. Kallades för Hays-koden på den tiden och döptes om till MPAA (Motion Picture Association och America) under 1968, vilket kortfattat var en lista med opassande och "omoraliska" saker filmer producerade i Amerika inte skulle inkludera i sina filmer, annars blev dem dömda som endast för vuxna eller fick inte släppas i biografer helt och hållet. I slutproduktionen är allting uppklätt och det finns ingen ocensurerad version av filmen någonstans. Det är en extra sak som är borta i dessa scener, men vi tar det i nästa recension.

I Snövit och de Sju Dvärgarna och Pinocchio var det en tydlig fokus på känslomässigt berättande och mytologiskt berättande, hellre än att följa en handling som bekymrade sig med logik eller realistisk motivation, för att reflektera karaktärerna från verken dem är inspirerade av. Fantasia är väldigt lik i både ton och visuell presentation, filmen kan till och med kvalificeras som en musikal, fast berättandet är extremare i den riktningen den här gången, där det knappt finns någon intern logik eller syfte med varelserna och bilderna publiken får se. Det finns lite till inga anledningar för publiken att bli investerade i karaktärernas handlingar och konflikterna sig själva är inte särskilt nya eller försöker utmana sin publik, när karaktärerna inte ens har någon dialog. Medan Snövit och Pinocchio klart och tydligt var Walt Disneys berättelser, så är Fantasia filmteamets berättelser. Alla konstnärer och animatörer som jobbade på projektet hade full kontroll över vad som skulle presenteras och hur det skulle presenteras, vilket leder till visuellt under efter visuellt under. Istället för berättelser har Fantasia presentation som anledningen till varför man ska se den. Producerat av det mest innovativa filmföretaget i filmhistoria, animerat av de talangfullaste animatörerna i branschen och backat av den bästa musiken någonsin komponerat. Allt detta samarbetar för att få fram en idé ur rörelser kombinerat med musik, någonting film som en konstform är i slutändan. Filmen fångar små händelser med olika objekt och varelser i varierande miljöer, istället för att oroa sig om hur intensiva konflikterna är eller sångtexter eller klipsk dialog, vad man oftast associerar film med idag, allt i syfte för att fånga en känsla i ett specifikt ögonblick som konstnärerna och animatörerna såg. De hittade poesi och beundrande i de simplaste sakerna, som att löv faller när det blir höst och alla färgerna som poppar fram under den tiden på året, eller afrikanska djur som leker, dinosaurer som äter, skuggor från stränginstrument, fiskar som simmar, feer som framkallar de fyra säsongerna, hur vissa blommor kan se ut som människor från rätt perspektiv och hur vacker en kyrkokör är på en söndagsmorgon. Alla olika rörelser och bilder i filmen är där för att få fram var sin unika känsla ur tittaren, så varje segment har sin egna reserverad typ av skönhet kopplat till sig, som kan variera från absolut skräckinjagande till löjligt skoj eller orolighet till säkerhet. Behöver inte beskriva allting i detalj, filmens gör det redan ordentligt och jag vill inte avslöja allting, bara att förklara generellt vad hela filmen är och varför den är så speciell i filmhistoria. Den är bland mina favoritfilmer och att skriva om den vid det här laget är som att fråga en fisk vad den tycker om vatten: jag kan inte beskriva det ordentligt varför jag tycker om den utan att jag tänker igenom det för länge och kan inte får fram orden för att sammanfatta alla tankarna ordentligt. Fantasia är som om ett konstmuseum var en långfilm och är absolut underbar.

Fantasia 2000

Tragiskt nog lider filmen av problem många animerade filmer gjorde på den tiden, i att den blir för upptagen med att underhålla hellre än att låta hela filmen stå på sin egna konstnärliga integritet. Så istället för att varje segment har konsekvent berättande och ton i jämförelse med varandra känns hela programmet som en samling med kortfilmer än en komplett upplevelse som första filmen. Flesta segment är ganska korta och tar inte sin tid att etablera en atmosfär och ton som den första filmen gjorde, vilket i sig självt gör att hela filmens speltid blir nästan hälften så lång som den första filmen. Fantasia hade inte den bästa takten, med det var värden konsekvent mellan varje segment och lät varje segment ha sin egna unika berättelse kopplad till sig som variation, medan 2000 har för mycket variation med olika konststilar, klumpig övergång mellan toner, musikval och introduktioner till varje segment distraherar mer än något annat. Fantasia hade en värd och 2000 har kändisgäster som introducerar varje segment och dem är smärtsamma, speciellt för en modern publik utanför Amerika som har knappt någon aning om vilka dem är. Quincy Jones, James Earl Jones och Angela Lansbury är passande här och ger filmen lite extra klass och värdighet, medan resten antingen inte passar in eller får så usla repliker att säga och nästan förstör hela segment. Segmenten sig själva har stora brister också, med att Flamingo segmentet är alldeles för kort och Den Ståndaktige Tennsoldaten är inte en fängslande berättelse i sig självt för denna typ av antologifilm. Beethovens Symfoni Nr 5 är ett klyschigt val som inte passar bilderna filmen presenterar, som i sig är inkonsekventa, med att värden säger att det kommer vara ett abstrakt nummer fast halvvägs in introduceras ett narrativ. Det här segmentet känns dessutom riktigt påskyndat och kort, därmed passar inte som en introduktion till filmen. Avslutet med Firebird segmentet ser fantastisk ut och passar första filmens ton bättre än flesta segment, men musiken sig självt är inte en stark kombination med händelserna på skärmen. Den underligaste av allihopa dock är Pomp and Circumstance segmentet med en återberättelse av Noahs Ark med Kalle Anka och Kajsa Anka. Konceptuellt är det passande att inkludera Kalle Anka i en uppföljare till en film som Musse Pigg var med i, men det funkar inte. 2000 återanvänder The Sorcerer’s Apprentice ändå, så Kalle Ankas inkludering känns onödig på ett vis. Musiken är också distraherande. För er som inte vet har Pomp and Circumstance använts under examensceremonier i Amerika i över hundra år nu och gör att segmentet i 2000 känns opassande, speciellt när segmentet har den största mängden slapstick i hela filmen och musiken passar inte premissen och den centrala konflikten heller. Kanske hade varit bättre ifall Disney komponerade sin egna musik för segmentet istället, då bristen på synkroniserad musik och ljudeffekter gör allt tråkigare än vad det borde vara.

Man skulle kunna tro att jag hackar på små detaljer för ingen logisk anledning, vilket troligen stämmer, men alla sämre och hackiga delarna fick mig att uppskatta hur konsekvent och seriös den första filmen var, även fast den kunde vara löjlig och absurd på ställen. I mina ögon är det samma sak som att göra en uppföljare till Citizen Kane; finns ingen anledning att göra det och knappt någon vill se det. Med allt detta sagt dock finns det få anledningar till att inte se Fantasia 2000. Animeringen är bortom vacker och presentationen tillåter animeringen att få rampljuset och kan låta publiken uppskatta hur absolut vackert allting ser ut. Det elakaste man kan säga att den antingen är inkonsekvent eller tråkigt, något som är nästan en komplimang med tanke på allting annat Disney släppte på 2000-talet.

Mitt Twitter: @SpiderF

Mitt Letterboxd: Spid3r Fang