Pinocchio (1940)
Pinocchio är en animerad fantasy äventyrsfilm från 1940. Efter att Disney tog en risk för att producera den första animerade filmen någonsin, Snövit och de Sju Dvärgarna, som blev den största filmen på den tiden, flög det runt idéer om vad företaget skulle göra härnäst. Ett förslag var att filmatisera Bambi, En Levnadshistoria Från Skogen, men det sköts upp tills senare eftersom filmteamet inte kände att de var redo att animera realistiska djur riktigt än och filmatiseringen var för besvärlig. Istället blev det en filmatisering av Carlo Collodis roman Pinocchios Äventyr från 1881, efter att animatör Norman Ferguson gav Walt Disney en engelskt översätt version av den italienska boken. Det var en annan helt animerad långfilm planerad som en filmatisering av boken under 1936, till och med producerad i Italien, men filmen blev aldrig avslutad och bara några bilder har överlevt historia. I störst del för att för många tekniska problem uppkom och producenterna såg ingen anledning att spendera mer pengar på en film som redan kostade mycket pengar. Efter att Snövit och de Sju Dvärgarna visade att helt animerade filmer kunde produceras och tjäna pengar var det försent när Disney företaget hade köpt rättigheterna för Pinocchios Äventyr. Italien skulle få se sin egna filmatisering som var trognare, men det skedde inte förens 1972. Många filmatiseringar kom efter Disneys version, märkvärdigast är Tatsunoko/Saban serien som också släpptes under 1972. Om du söker efter en serie som tar stor inspiration från boken rekommenderar jag att du söker upp den serien, även fast den är för lång och lägger till många egna saker. Det kom en ny version från Italien under sena 2019, men jag har inte kunnat se den än.
Jag kommer inte gå igenom produktionssidan av Pinocchio lika extensivt som jag gjorde på Snövit och de Sju Dvärgarna, i störst del för att produktionsvärdet och teknologin som användes är ungefär samma på båda filmerna. Riktiga modeller byggdes som referenser för bakgrundkonstnärerna, Pinocchio har riktigt smink på sitt ansikte som Snövit hade, ljudeffekter är synkroniserade med karaktärernas rörelser och multiplane kameran användes regelbundet. Det är några andra tekniker som filmteamet använde, exempelvis är den Blå Fen delvis genomskinlig, Strombolis vagn är animerad med hjälp av rotoscope, Monstro har en stretchig design i jämförelse med andra karaktärer i filmen och några bakgrunder har ett vridet och annorlunda perspektiv. Benjamin Syrsa är lika liten som en syrsa och ibland får man se världen från hans perspektiv, vilket leder till att bakgrunderna försöker ge illusionen att filmen använder ett vidvinkelobjektiv som gör att scenerna känns äktare för en animerad film. Karaktärsrörelserna är fortfarande realistiskt, men den här gången kan animeringen använda sig av fler visuella skämt man kan hitta i klassiska komedikortfilmer från Disney, som Räven och Katten scenerna och dockteater scenen. Märkvärdigt är hur dockorna är animerade, som har en sådan enorm mängd detaljer till sig. När Geppetto kontrollerar Pinocchio i början av filmen rör Pinocchio sig som en docka/marionett borde göra och är fortfarande imponerande för standarden idag. Pinocchio generellt, efter att ha väckts till liv, har en större mängd variation av rörelser och är animerad unikt från andra karaktärer i filmen. Trots att han rör sig som en människa är hans rörelser animerade tyngre och stelare än vad man förväntar sig, där hans lemmar är raka och man kan se hur hans hörn formeras på hans kläder i vissa scener, medan andra karaktärer har tydligare bågar i sina konturer. Samtidigt dock är Pinocchio inte övertygande när animeringen "fuskar" ganska ofta, med att Pinocchio är fortfarande hundra procent flexibel i sina rörelser och har ett ansikte som kan utrycka sig på samma sätt riktiga människor i filmen kan, till skillnad från 1972 versionen som försöker visa hur drastiskt annorlunda Pinocchio är. Fast samtidigt förstår man varför Pinocchio ser ut som han gör, då hans karaktär, berättelsens ton och filmens handling inte hade tjänat på en ny design eller animeringsstil. Syftet var att se Pinocchio som en naiv, oskyldig pojke och det hade varit svårt att få publiken att köpa det ifall karaktären hade sett ut som han var illustrerad i boken. Fast det är fortfarande ett problem i filmatiseringsprocessen.
Disney Filmatisering
Om du inte har läst Pinocchios Äventyr romanen och är endast bekant med Disney filmen kanske följande segment kommer överraska dig i just hur annorlunda båda verken är. Exempelvis är Benjamin inte med i boken. Det finns en syrsa (eller cricket hellre), men Pinocchio slänger en hammare på den så insekten dör. Istället dyker syrsan upp som ett spöke under viktiga delar i boken. Benjamin blev inte en karaktär i filmen förens nio månader efter produktionen hade börjat. Många delar i boken blev exkluderade och några saker är i båda versionerna, bara i drastiskt olika former. Räven och Katten är med i praktiskt taget hela boken och gör ganska hemska saker mot Pinocchio och sig själva. Katten låtsas vara blind och Räven låtsas svälta och manipulerar Pinocchio att betala för deras mat på en restaurang och rum på ett hotell, de klär ut sig som bovar och hänger Pinocchio i ett träd från hans nacke och lurar Pinocchio att gräva ner sina pengar i marken för att få en önska uppfylld och de gräver upp pengarna för sig själva efteråt. Vid slutet på boken har Katten faktiskt blivit blind och Räven sålt några av sina lemmar, inklusive sin svans, för pengar och har nu blivit smal och hårlös. De ber om Pinocchio för pengar och mat, men Pinocchio säger att de förtjänar ingenting eftersom de hade varit så stygga mot honom och andra. Man kan förstå varför Walt Disney hade inget intresse att inkludera sådana groteska och mörka bilder i sin familjevänliga produkt. Ett annat exempel är att Pinocchio faktiskt förvandlas helt och hållet till en åsna i boken och säljs till en man som ska dra av skinnet på honom för att skapa en trumma. I filmen får Pinocchio bara permanenta åsna öron och en åsnas svans istället. Pinocchios näsa växer i filmen och boken, men sammanhanget är annorlunda. I filmen ljuger Pinocchio för Blå Fen om hur han och Benjamin hamnade i Strombolis bur, när han inte vill medge att han struntade att gå till skolan. I boken vägrar han medge för Blå Fen vad han hade gjort med sina guldmynt han hade fått, för att han var stygg igenom hela boken.
Likt Snövit och de Sju Dvärgarna exkluderades vissa aspekter till första verket från Pinocchio, men det blir mera av ett problem när verket man baserar sin film på är en förlängd bok som får ganska väsentliga delar borttagna i filmatisering och på många vis förvandlar filmen till något helt nytt och i vissa fall blir oigenkännlig från första verket. Många Disney filmer är skyldiga för detta, som vi kommer till i kommande recensioner, fast Pinocchio är inte så farlig i slutändan. En del av mig hade velat se en ärlig filmatisering, speciellt så snyggt animerat som Disney filmen är, men filmen vi fick är inte så annorlunda från boken i sina ämnen och teman, bara genom en modern lens på sena 30-talet. Året innan Pinocchio släpptes hade världen börjar kriga med varandra, bara tjugoett år efter att det stora kriget hade tagit slut, och Amerika var då inte intresserade i en mörk och vriden animerad film från Disney. Amerika hade också en enorm ekonomisk kris under hela 30-talet (the great depression) som varade ända tills andra världskriget började, så folket behövde något upplyftande och oskyldigt, en roll som Pinocchio spelade perfekt. Istället för att Pinocchio är en otacksam trädocka är allihopa runt omkring honom elaka och han själv har inte samvetet att förstå när andra är manipulativa eller får honom att göra hemska saker barn inte ska göra. Som att skippa skolan, lita på främlingar, röka cigarrer, dricka alkohol, försvinna utan att berätta för sina föräldrar och ljuga för andra, vilka var många föräldrars rädslor på den tiden och kan argumenteras är vissa föräldrars rädslor än idag. Pinocchio hittar nöje i att bryta reglerna och göra det han tycker är skoj, men manuset bestraffar honom rättvist varje gång och anledningen till varför han klarar sig är på grund av hans samvete (Benjamin.) Till skillnad från andra projekt från sena 30-talet har Pinocchio åldrats relativt bra, till och med i jämförelse med Snövit och de Sju Dvärgarna. Berättandet är okonventionell, något som var oundvikligt med tanke på boken filmen tog inspiration från, även fast den annars lättsmälta tonen ibland har ganska läskiga bilder och inte allting hade ett lyckligt slut. Pojkarna som blir förvandlade till åsnor blir aldrig räddade och de som fortfarande kan tala kommer troligen få ett hemskare öde, som filmen bara släpper direkt efter. Stromboli blir inte bestraffad efter att ha behandlat Pinocchio så illa, Monstro är fortfarande ute i havet och Räven och Katten är fortfarande i staden. Filmen säger inte att man kan bli av med onda saker i samhället eller rakt av ignorera det, men med rätt vägriktning och moralisk kompass behöver man inte bli frestad att göra hemska saker eller bli ett offer för det. Även för en Disney film från 1940 är det ett moget och djupt budskap att ha för barn och alltihopa är oftast presenterat visuellt och genom mytologiskt berättande som boken gjorde, något fantasyfilmer ska göra.
Pinocchio och Benjamin
Utan tvivel är Pinocchio huvudkaraktären, filmen är döpt efter honom trots allt, men hela filmen handlar inte om honom. Benjamin Syrsa är den första karaktären publiken får se och man får se handlingen utspela sig från båda karaktärernas perspektiv, dessutom har båda karaktärerna sina egna karaktärsbågar. Pinocchio bevisar att han kan vara modig, ärlig och osjälvisk för att bli en riktig pojke, med Benjamins hjälp och det i sig kommer från att han börjar bry sig om någon annan. I början på filmen smyger Benjamin in i Geppettos hus för att sova över natten och är en oansvarig ungkarl. Han långsamt men säkert blir Pinocchios fadersfigur, med att det han säger är likt det Geppetto troligen skulle säga, men har varken erfarenheten eller visheten för det än. Exemplifierat i en tidig scen där Benjamin misslyckas förklara för Pinocchio varför man inte ska bli frestad av billiga tillfredställelser; leder till att Pinocchio hamnar i otrevliga situationer under filmens speltid. Benjamin är oansvarig ända från början, som när han beundrar sin nya kostym han fick från Blå Fen och glömmer av att Pinocchio ens är där. När Pinocchio skämmer ut sig själv på dockteatern säger han att allt det är Pinocchios fel, även fast han sov för länge och var inte där för att göra sitt jobb. Det är många scener i filmen som kan tolkas som metaforiskt, exempelvis att Pinocchio glömmer Benjamin (sitt samvete) hemma när han går till skolan och lyssnar på Räven som uppmuntrar honom att bli en skådespelare hos dockteatern.
Det är en del människor som inte uppskattar båda karaktärerna, i att Benjamin har för mycket personlighet och Pinocchio har knappt någon personlighet. Benjamins perversa ungkarl liknande beteende sannerligen fick mig att stöna under min senaste visning, med tanke på behandlingen av Disney personal som pågick bakom kulisserna, men i slutändan fungerar dessa inkluderingar med tanke på karaktären han blir i slutet på filmen. Dickie Jones spelade Pinocchio i den engelska versionen och Walt Disney tyckte inte om pojken, troligen för att han var en succé som en barnskådespelare på en western serie och hade ett stort ego, något som blöder igenom till den fiktiva karaktären också. Pinocchio verkar vara för oskyldig och för snäll för filmens eget bästa, där publiken inte längre kan tro att han är en riktig pojke när han är så klart och tydligt artificiell och verkar inte som en definierad tredimensionell karaktär. Ifall människor tyckte det på 40-talet har jag ingen aning om, men familjefilmer idag hanterar sina barnkaraktärer mycket bättre och ibland mycket sämre. Fick tänka på Shazam! från 2019 under min senaste visning av Pinocchio och hur båda barnen i Shazam! har sådan färgglad energi och realistiska personligheter som både visar deras unga ålder och deras mogna/omogna sidor, för att skapa karaktärer som verkar vara riktiga barn. Resten av barnen i filmen dock fyller sina roller i handlingen och inte mycket annat. I den här specifika jämförelsen ignorerar vi att Pinocchio är en simplare film, om en trädocka som kan sjunga, men det är oavsett bra att manusförfattare idag kan skapa djupa barnkaraktärer när det behövs. När det gäller min personliga njutning av filmen kan jag inte hjälpa att älska Pinocchio och Benjamin. Det är några faktorer som förhindrar mig från att hata karaktärerna som annars inte fungerar i andra filmer. En stor del är deras karaktärsbågar som jag tog upp innan, så väl som den ovanliga dynamiken de delar där Benjamin kan vara aggressiv mot Pinocchio, istället för att vara snälla mot varandra hela tiden och blir endast elaka mot varandra när en klyschig struktur kräver att de ska göra det. En annan faktor är sångerna karaktärerna sjunger och hur det informerar karaktärernas motivationer och relationer till varandra. Benjamin sjunger Börja Bara Vissla och deras vänskap börjar, Pinocchio uppträder Trådar Har Jag Inga Kvar när deras vänskap förminskas och sångtexterna är i sig själva metaforiska och tematiska. Pinocchio har bokstavligen inga trådar på sig, men han har också exkluderat strikta Benjamin och Geppetto ur sitt liv, även fast han inte har insett det än. Snövit och de Sju Dvärgarna hade sånger, men ingen av dem hade anledningar att vara med i handlingen. Dem sångerna hade kunnat tagits ur filmen och inte ändra på handlingen i huvud taget, medan dem är viktiga i Pinocchio. Den sista och största faktorn i hela ekvationen som resulterar i Pinocchio är animeringen sig självt och hur Pinocchio karaktären ser ut. Pinocchio går igenom olika transformeringar igenom filmen, som även är med i boken, som när hans näsa växer när han ljuger, förvandlas till en åsna när han bara leker istället för att lära sig någonting och blir en riktig pojke vid slutet. Det är visuellt starka bilder, vad som är mäktigare dock är Pinocchios reaktioner. Han är inte bara konstant lycklig, utan han kan vara så glad att en tår rinner ner hans kind, när Stromboli säger till honom att han är en fantastisk skådespelare. I buren ser han livrädd ut och är nästan anime i hur många komplexa känslor som tolkas genom hans ansiktsuttryck i vissa scener, utan att han behöver röra sig så ofta. Hans design är fantastisk och var gjort för att få fram så många olika reaktioner från honom utan att skådespelaren behövde säga påtvingad dialog. Det finns fortfarande en mängd dialog Pinocchio har för att visa hur ung han är, som när han ställer flera frågor till Geppetto och Geppetto är för trött att svara, förstår inte vad Stromboli menar med att Pinocchios ansikte ska vara på allas läppar och kallar Lampwick för sin bästa vän, även fast han inte riktigt vet vad det betyder. Benjamin och Pinocchio tävlar om vem som kommer hem till Geppetto först, han förstår inte när folk utnyttjar honom och med det mytologiska berättandet filmen har kan karaktären göra saker som aldrig skulle fungera i andra filmer, som att han kan ha en åsnas öron och svans och gå på havets botten för att rädda sin far från en gigantisk val. Resulterar i en av de bästa karaktärerna Disney har skapat.
Åter igen var det många delar som jag medvetet skippade, exempelvis delar som inte har åldrats särskilt bra och är inte det bästa för dagens standard, men vi sparar det till när den flygande elefanten kommer. Annars är Pinocchio tidlös, fenomenalt animerad, packad med minnesvärda sånger, har två huvudkaraktärer som har blivit omätliga från andra Disney projekt och är fortfarande otrolig även fast den är åttio år gammal nu. Nästa gång skriver jag om en film Disney släppte samma år som Pinocchio.
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
