Skönheten och Odjuret (1991)
Året är 1990. Efter succén Disney företaget hade med Den Lilla Sjöjungfrun ville de hoppa på större projekt som potentiellt kunde leda till större inkomster i kommande år, som de testade med Bernard och Bianca i Australien. Med ett igenkännande namn förväntade sig Disney president Michael Eisner och animeringsstudiochef Jeffrey Katzenberg att den filmen skulle vara en stor succé, men det blev inte fallet. Efter en besvikelse med filmens första helg i biografer tog Katzenberg bort all reklam i ett desperat försök att spara pengar på projektet, någonting filmteamet bakom Bernard och Bianca i Australien inte uppskattade. Som ett resultat av filmens medelmåttiga framträdande i kassan bestämdes det att Disneys Animations Studios kommande film skulle få en begränsad budget och dessutom en begränsad tid att spelas in. Det bestämdes att nästa film som skulle släppas efter Den Lilla Sjöjungfrun och Bernard och Bianca i Australien var Skönheten och Odjuret, en saga som har varit hos Disney företaget under en väldigt lång tid. Walt Disney ville se en filmatisering av sagan, men efter ett flertal idéer som spreds runt kom Walt inte på ett sätt att göra berättelsen filmisk eller passa in i Disney estetiken han och hans animatörer hade etablerat flera år tillbaks med Snövit och De Sju Dvärgarna, Pinocchio och Fantasia. Richard Williams fick möjligheten att regissera Skönheten och Odjuret på 90-talet, men var för upptagen med sin kommande film Tjuven och Skomakaren. Animatörerna hos Disney stötte på liknande problem Walt Disney hade när de spenderade ett halvår på att skapa en trettio minuters version av filmen de hade i åtanke, men när väl presenterad till Eisner och Katzenberg blev filmteamet tillsagda att slänga alltihop och börja om. Filmen var mörkare och liknande i ton med sagan, något som inte verkade fungera med estetiken Den Lilla Sjöjungfrun hade etablerat året innan. Så under det kommande halvåret behövdes det nya röster inom studion och Katzenberg anställde Kirk Wise och Gary Trousdale som skulle ”låtsat” vara regissörer på projektet. De anställdes inte som filmens regissörer först, eftersom Katzenberg ville se vad som hände med filmens progression medan dem var i närheten av filmteamet, som ledde till positiva resultat när Eisner och Katzenberg började tycka om deras idéer och deras succé med Prinsen och Tiggargossen kortfilmen och gav Katzenberg höga förhoppningar. Efter det blev låtskrivarna Alan Menken och Howard Ashman tillagda på filmen och skulle komponera sånger och därmed förvandla projektet till en musikal inspirerad av moderna teatermusikaler på Broadway. Till och med Broadway skådespelare Paige O’Hara, Richard White och Angela Lansbury blev anställda att sjunga sångerna och spela karaktärer.
Alla puzzelbitarna var på plats, fast problem uppstod när filmteamet hade endast ett år på sig att göra klart filmen, då det förra filmteamet och bytandet av det kreativa teamet slösade bort ett år av produktionstid. Många animatörer, konstnärer och regissörer behövde jobba övertid på helger (utan att få extra betalt) för att få filmen gjord inför november 1991. Ytterligare ett problem uppstod när Disney ville visa filmen i New York Film Festivalen under september samma år, något som påskyndade processen ännu mer. Filmen var så långt ifrån ofullständig under filmfestivalsvisningen att många scener inte var helt animerade och saknade färg. Allihopa från Disney, speciellt regissörerna Kirk Wise och Gary Trousdale förväntade sig det värsta från publiken, fast filmen fick ordentligt med applåder efter varje sångsekvens och när väl filmen var slut gav publiken filmen en stående ovation, något som var opresenterat på festivalen. Filmkritiker Gene Siskel och Roger Ebert sa att de inte trodde på den stående ovationen, när de aldrig skulle kunna tänka sig att en publik på New York Film Festivalen skulle hurra för någonting, något som gav Disney filmteamet, Roy Disney, Eisner och Katzenberg extra säkerhet om vilken succéfilm Skönheten och Odjuret skulle bli. November kommer och Skönheten och Odjuret bemöts med enormt kritiskt beröm, pengarna flög in till företaget och leksakerna sålde rejält. Vanligtvis hade detta varit allt för filmen finansiellt, fast ännu fler saker dök upp. Under januari 1992 vinner filmen bästa film kategorin på Golden Globe galan, något som aldrig hade hänt för en animerad långfilm innan. Under februari månad blev filmen också nominerad till bästa film på Oscarsgalan, något som orsakade hela Disney företaget att explodera i entusiasm. Inte bara garanterade detta en större succé för företaget utan också visade att animerade filmer kunde tävla tillsammans med spelfilmerna som blev kritiskt belönade och vann alla priser; Disney satt inte längre vid barn bordet, som filmteamet beskrev situationen som. I slutändan vann När Lammen Tystnar det stora priset, fast Skönheten och Odjuret vann fortfarande i andra kategorier, inklusive bästa sång och bästa musik. Alla nomineringarna visade att Disney –i sin tur animering också– var en kraft som filmvärlden inte längre kunde ignorera eller knuffa åt sidan, utan istället var nu en konstform som kunde delta i de större tävlingarna och visade andra filmföretag att animering var någonting värt att investera i igen.
Varför vann Skönheten och Odjuret i bästa film kategorin på Golden Globe galan och nominerad i bästa film kategorin på Oscarsgalan? Det är lätt att säga filmen var bra, fast när man tittar på resten av filmerna som blev nominerade det året är det ingen film bland dem som folk minns idag, förutom När Lammen Tystnar så klart. Om man går tillbaks till tidiga 90-talet var Broadway ganska stort, men utanför Broadway fanns det inte så många musikaler som producerades och de få som faktiskt blev producerade kom från Disney eller var filmer som bemöttes med extremt negativa recensioner. Musikaler som var lättsmälta, inte särskilt filmiskt ambitiösa, pratade om begränsade ämnen eller var bara inte särskilt bra representationer av genren under den tiden. Den Lilla Sjöjungfrun vann Oscarn för bästa sång med Havet är Djupt och att Disney ville anställa vinnarna Howards Ashman och Alan Manken på projektet igen lät rimligt med deras första succé i åtanke. Så med deras nya musik som fångade Akademins öron, som handlade om en tidlös och klassisk saga, är det inte konstigt att filmen fick så mycket uppmärksamhet. Akademin var törstiga efter bra musikaler och Skönheten och Odjuret verkade äntligen släcka törsten ett tag. Akademin skulle upprepa detta under kommande år, nyliga exempel är Les Misérables från 2012 och La La Land från 2016. Musiken i Skönheten och Odjuret tar en del inspirationer från tydliga och mindre tydliga källor. Alan Menken sa att Belle sången kom från Disneys tidigaste sånger ur Snövit och De Sju Dvärgarna, med En Sång och Nu Visslar Vi Ett Tag som de tydligaste exemplen. Belle och Gaston sekvenserna och deras mise-en-scène påminner om Broadway musikaler som var populära på den tiden, både i att Belle och Gaston är spelade av Broadway skådespelare och allting utspelas i en liten scen fast har mycket folk i sig, som det brukar vara på en episk Broadway scen. Sedan finns det alla referenserna till klassiska låtar, musikaler och bitar litteratur i varje sekvens, exempelvis referenserna till William Shakespeare och Sophie Tucker i Pöbelns Sång, fast flesta av dem kanske flög över Akademins huvuden. Varje sång varierar i instrumentering, ton och tempo, fast allihopa tjänar syftet att meddela publiken om vad som händer i handlingen. Förvandlar scener som annars hade varit bitar tråkig exposition till häpnadsväckande scener som förstärker berättandet. Visar vad som gjorde Alan Menken och Howard Ashman till talangfulla musiker och låtskrivare, fast tyvärr har deras historia inte ett lyckligt slut. Howard Ashman var testad positiv för HIV/AIDS under 1988, något som han bar igenom hela produktionen på Skönheten och Odjuret. Han dog 14:e mars 1991 och Skönheten och Odjurets eftertexter säger att filmen är ägnad till honom med texten: "To our friend Howard, who gave a mermaid her voice and a beast his soul, we will be forever grateful. Howard Ashman 1950–1991." Lämnade efter sig den bästa musiken och lyriken för någon musikal igenom all animeringshistoria.
Med produktionshistorian som blev påskyndat av Disney företaget, animatörernas slitande på övertidstimmar och Howard Ashmans förtidiga död är det svårt att inte hitta små fel i slutprodukten och hur det kunde ha förbättrats ifall filmteamet fick lite extra tid. Animeringen i Skönheten och Odjuret är än idag riktigt snyggt att titta på, fast inte hela tiden. I vissa ögonblick märker man att karaktärer rör sig hackigt, speciellt Belle och Odjuret som får mest tid ägnade till sig under filmens speltid. Vissa bakgrundskaraktärer får dessutom en stor smäll från den påskyndade produktionen, i att karaktärerna i vissa tagningar är helt statiska, har hackiga bildhastigheter eller har oinspirerade designs. Ibland verkar karaktärerna inte passa in i bakgrunderna heller, med dålig implementering av skuggor, placeringen av animeringscellerna eller rakt av är inkomplett animerade. Ser ibland ut som en Ralph Baksi film. Inte stora problem i den större bilden, men när man har sett filmen med sina syskon hundra gånger sticker dem scenerna ut mer och mer vid varje visning, till skillnad från Disneys långfilmer från 40-talet och 50-talet som inte har märkvärdiga problem i animeringen. Till och med Den Lilla Sjöjungfrun och Bernard och Bianca i Australien som släpptes precis innan har inte samma tekniska problem som Skönheten och Odjuret har. Vad som får filmen att överstiga tidigare Disney projekt på en teknisk nivå är generellt bättre karaktärsdesigns och färgpalett. Under min senaste visning som vuxen var det surrealistiskt för mig att märka hur karaktärerna sticker ut med hjälp av deras färger. Byn i början av filmen oftast implementerar orange och gröna miljöer, antingen med hjälp från solskenet under hösttiden eller träden på alla husen och inom färgteori används dem färgerna för att få blåa och röda färger att sticka ut. Belle har på sig blåa och vita kläder under de större delarna av filmens speltid och Gaston har på sig en illröd tröja och svarta byxor. Gör att båda karaktärerna poppar i miljön de spenderar tid i. Belle och Gaston har på sig kläder som är på motsatta sidor av färghjulet, medan Odjuret har på sig blåa kläder som Belle. När väl karaktärerna hamnar i Odjurets slott blir bakgrunderna oftast mörka och blåa, så karaktärerna som bor där har färger som poppar, som Lumière gyllene färger och Clockworths bruna färger. Dem två är dessutom motsatta från varandra men ändå samarbetar, därmed har färger som är drastiskt annorlunda från varandra men är ändå inte så långt ifrån varandra på färghjulet. Visar också den kreativa karaktärsdesignen som är med i filmen. Lumière är en het playboy och därmed är en ljushållare och Clocksworth är en strikt och ordentlig tjänare och därmed blir en klocka.
Metaforerna i karaktärernas utstyrsel och designs fortsätter, fast först måste vi prata om metanarrativ och hur det relaterar till Skönheten och Odjuret. Metanarrativ kan sammanfattas kort med att en berättelse kommenterar på historieberättande sig självt eller är en berättelse där karaktärer tjänar ett syfte att kommentera på historieberättande. Till skillnad från traditionellt berättande som egentligen presenterar konflikter hos karaktärer i en handling som kommenterar på någonting eller utrycker någonting från verkligheten. Nyliga, populära och satiriska exempel på detta är Deadpool filmerna, där titelkaraktären tittar direkt in i kameran och vidkänner publiken genom att säga hur mycket pengar Deadpool tjänade i kassan, att han själv är en fiktiv karaktär i en långfilm, erkänner att vissa karaktärer är helt dataanimerade och pratar om berättartekniker och troper inom moderna superhjältefilmer. Kanske är repetitiva kommentarer idag, fast när filmen först kom var det uppfriskande att en superhjälte gjorde narr av troper som var uttjatade i genren och skulle försvinna hos flesta filmer inom genren direkt efter. Klassiska exempel på metafilm är A Clockwork Orange, Fight Club, Mulholland Drive och ifall man är på den nördiga sidan kan man ta upp Holy Motors, Wes Craven’s New Nightmare, Monty Python and the Holy Grail, The Cabin in the Woods och det tidigaste exemplet Man With A Movie Camera från 1929. Skönheten och Odjuret kommer inte i närheten av att vara lika komisk och uppenbar som de tidigare nämnda filmerna, utan istället är det ett traditionellt berättande som kommenterar på Disney filmer; specifikt Disneyprinsessor och Disneyprinsar. Kortfattat är Gaston den traditionella prinsen i dessa Disney filmer, bara den här gången är han inramad som antagonisten medan det hemska monstret är hjälten. Rottigan i Mästerdetektiven Basil Mus, McLeach i Bernard och Bianca i Australien och Ursula i Den Lilla Sjöjungfrun har designs gjorda att vara läskiga och delvis motbjudande medan de attraktiva hjältarna stoppar dem. Vi i publiken får aldrig se deras godhjärtade sidor som etablerar dem som tredimensionella karaktärer, utan fyller bara rollen som simpla hinder för huvudkaraktärens karaktärsbåge. De är bra antagonister och fungerar för berättelserna presenterade, fast nyans saknas i dessa filmer och Skönheten och Odjuret försöker lägga till lite nyans. Gaston karaktären existerar inte i sagan filmen är baserad på, utan istället fyller samma roll som Avenant karaktären gjorde i Jean Cocteau versionen från 1946, fast han är inte riktigt antagonisten i den här berättelsen heller. Sångsekvenserna han deltar i (Gaston och Pöbelns Sång) är definitivt sånger ägnade till antagonisten, fast karaktärerna som deltar mest är byborna som strikt uppmuntrar Gastons omogna, våldsamma och kaxiga beteende. Gaston är en mobbare och filmen kommenterar på hur vi som ett samhälle uppmuntrar mobbare när de faller in i karaktärsdrag och värderingar flesta tjänar på. Vilket leder till bakåttänkande, sämre värderingar och katastrofala handlingar. Byns enda uppfinnare (Belles far) anses vara en galning, Belle anses vara konstig för att hon vill utbilda sig själv och hittar intresse i ovanliga saker, Odjuret döms för sitt utseende istället för sin karaktär och själviska Gaston får allting han vill ha utan protest. Man kan argumentera att många av Disneys filmer har haft det motsatta budskapet, att man borde frukta det okända och lita på dem med fina ansikten och rena ord, vilket är varför många vuxna nu i efterhand uppskattar antagonisterna i filmerna mer än hjältarna dem själva. Exemplifierat i Den Lilla Sjöjungfrun, där Ariels själviskhet blir belönat och Ursulas frustrationer med det orättvisa systemet blir bestraffat. Skönheten och Odjuret verkar få motsatta reaktioner, där folk verkar genuint tycka om Belle och Odjuret, dessutom deras romans. Scenerna de delar har genomtänkt logik i sig, där de spenderar lång tid med varandra och de dynamiskt lär sig från varandra och växer som karaktärer. Belle byter sig själv mot sin fars frihet, Odjuret försöker öppna upp sig till henne men misslyckas och när Belle bryter mot Odjurets regler skrämmer han iväg henne från slottet; bryter sitt löfte med honom omedelbart. Odjuret mår dåligt över det och räddar henne från en flock vargar, som leder till att hon vill ta honom tillbaks till slottet för att läka honom. Båda har ett argument efteråt och Odjuret accepterar att han gjorde fel och Belle tackar honom för att han rädda henne. För att vara en filmatisering av en saga är filmen grundad i logiska karaktärsbeslut, något som knappt har varit närvarande i andra Disney projekt. Inklusive Skönheten och Odjuret nyinspelningen som tog bort allt det och ersattes med extra troper, en brist på logik och element som inte hörde hemma. Båda karaktärerna i första filmen är genuint roliga, delar behärskad dialog, är avslappnade och långsamt öppnar upp sig själva till varandra under filmens andra halva, deras montage under Någonting Som Inte Fanns Förut och Skönheten och Odjuret sångsekvenserna är bättre kontextualiserade och presenterade än montaget i Den Lilla Sjöjungfrun och deras konflikter med Gaston förstärker deras romans, karaktärsbågar och berättelsens teman.
Filmens sista tredjedel fick mig att inse någonting jag inte tänkte på när jag var liten och blev uppenbart för mig när jag såg filmen igen som vuxen. Poängen, karaktärsbågen och budskapet i sagan är nästan det motsatta i Disney versionen. Karaktären Skönhet i sagan (omnämnd till Belle i Disney versionen och betyder 'skönhet' på franska (La Belle et la Bète, ni förstår)) är karaktären som lär sig någonting och har en komplett karaktärsbåge, men i Disneys film är det Odjuret som har den kompletta karaktärsbågen. I sagan är Odjuret godhjärtad, medan Skönhet är den själviska karaktären som förändras vid sagans slut. Odjuret i Disneys version har en ”vill ha och behöver” karaktärsbåge vi pratade om i Den Lilla Sjöjungfrun recensionen, i att han vill att Belle ska bli förälskad i honom så förtrollningen bryts, men behöver inse han borde göra det Belle vill även fast det kostar honom sitt egna liv, något han blir belönad för vid filmens slut medan Gaston gör det motsatta och blir bestraffad för det. Vilket är väldigt bra utfört, fast det betyder att vi får ytterligare en Disneyprinsessa utan någon karaktärsbåge. Delvis fungerar det bättre den här gången i jämförelse med Ariel, då Belles karaktär är praktiskt taget redan komplett vid början på filmen och behöver egentligen inte en karaktärsbåge. Dessutom är filmen så romantiserad och har en sådan simpel handling att diskussioner kring kvinnors roller i filmer knuffas åt sidan, till skillnad från resten av alla kvinnliga huvudkaraktärer från Disney renässansen. Vid slutet på varje animerade långfilm från Disney på 90-talet hamnar huvudkaraktären tillsammans med kärleksintresset och enligt mig utför ingen av dem det bättre än Skönheten och Odjuret. Fast det visar också hur oinspirerad och föråldrad Skönheten och Odjuret är till skillnad från de tidlösa animerade filmerna Disney började med, där berättelserna var lika simpla och traditionella som sagorna filmerna var baserade på. En del av mig hade nog älskat att få se en abstrakt, tidlös och unik version av den här sagan, som många andra kortfilmsversioner har gjort och är någonting Walt Disney troligen hade i åtanke när han planerade att göra sin egna version, fast Disneys slutprodukt är så fantastisk att jag inte bryr mig särskilt mycket ifall jag får det eller ej. Vi har fått Havets Sång, Pojken och Världen och Vargbarnen med sina sagoliknande element under förra decenniet, så jag är helt nöjd och behöver inte se Skönheten och Odjuret nyinspelningen i min livstid för att få se en liknande animerad fantasifilm.
Vet inte riktigt vad som behövs säga om Skönheten och Odjuret som inte redan har blivit sagt. Handlingen är fängslande, karaktärerna är underbara, sångerna är fenomenala, animeringen är fantastisk, budskapet har nyanser till sig, filmskapandet och presentationen är nästan fläckfri och har ändlöst uppspelningsvärde. Än idag, nästan 30 år senare, är filmen värd att återbesöka, anses av många att vara Disneys stora mästerverk från 90-talet och är på många vis filmen som bröt ifrån Disney troperna som mest med enastående resultat… hur toppar man det?
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
Titelsekvensen ur Deadpool (2016):
https://www.youtube.com/watch?v=uyhgHO4-QRI
Meta scen ur Fight Club (1999):
https://www.youtube.com/watch?v=uf8RbAGWxqY
Man With A Movie Camera (1929):
https://www.youtube.com/watch?v=cGYZ5847FiI
Scen ur La Belle et la Bète (1946):
https://www.youtube.com/watch?v=0aUKrOMrtPk
Manga Sekai Mukashi Banashi versionen från 1976:
https://www.youtube.com/watch?v=-RiaFBO66j4
