Aristocats (1970)
Vad vi ser här, damer och herrar, är ögonblicket där jag visste hur mycket jag skulle ångra att återbesöka dessa äldre Disney filmerna. Aristocats suger. Den suger riktigt hårt. Man kan till och med säga att det är en kattastrof. Naturligtvis menar jag att filmen är dålig för en Disney standard. Filmerna företaget hade producerat innan Aristocats varierade i kvalité, men varje individuellt verk hade konsekvent berättande till sig. Aristocats är inte så annorlunda från Pongo och de 101 Dalmatinerna, i att djur blir kidnappade och nu försöker djuren ta sig hem igen. Den stora skillnaden är att en handling faktiskt existerar i 101 Dalmatiner och varje scen har karaktärer som gör att handlingen rör sig framåt. Aristocats har endast en antagonist och interagerar med katterna i början och slutet på filmen, så eftersom han inte kan försvinna för hälften av filmen dyker han upp och jagas av två hundar. Scener som tjänar inget syfte i berättandet och utvecklar eller expanderar inte på antagonisten. Butlern Edgar har en förstålig motivation för sina handlingar, även fast premissen är så absurd och galen. Det stora skämtet i filmen är att Edgar skulle ha fått en del av Adelaides förmögenhet, men han lyssnade endast på delen där katterna skulle få en del av förmögenheten. Det är inte en särskilt stark punchline och gör att man mår dåligt för Edgar hellre än att skratta åt honom. Girighet är en universell förmåga hos oss människor, men detta är inte en One Froggy Evening när det gäller budskap om girighet, komisk tajming eller motivation. 101 Dalmatiner hade en antagonist som var självisk, inhuman och snobbig, som var så komiskt överdriven att man inte kan hjälpa att skratta med och åt henne, till skillnad från Edgar som inte har så mycket personlighet, roliga repliker eller unik visuell presentation. Bara en girig butler och inte något större. Sedan hade Cruella sina lakejer som lade till logisk spänning i scener som hade varit tråkiga utan dem, medan Aristocats inte har knappt någon spänning.
Eftersom det inte finns något direkt hot mot katterna men karaktärerna måste kämpa på sin resa dyker konflikterna upp i formen av en slumpmässig lastbilsförare, som orsakar att Marie faller av fordonet och direkt efter ett tåg som gör att Marie faller ner i floden. Det är riktigt lat manusförfattande och scenerna förändrar inte på relationerna mellan karaktärerna något märkvärdigt. Duchess och O’Malleys romans blommar åtminstone lite, men deras relation har lite till ingen relevans till filmens centrala konflikt. Till skillnad från Lady och Lufsen där titelkaraktärernas interaktioner påverkar varandra och dem bygger upp en fascinerande dynamik som direkt skapar konsekvenser för varandra. Lufsen uppmuntrar Lady att jaga höns, som orsakar att hon hamnar i hundstallet, där hon får reda på att Lufsen är en playboy och berättade det aldrig för henne, som gör att hon rättfärdigt skäller ut honom, gör honom ledsen och nu vill gottgöra för sina tidiga handlingar, som får honom att springa upp och döda råttan som hotar bäbisen Lady bryr sig så mycket om. En romans ska existera i en handling för en anledning, annars borde den inte vara där. Aristocats romans är irrelevant, när Duchess är samma karaktär som hon var i början på filmen, likadant med kattungarna och O’Malley. När hela filmen inte har karaktärsutveckling, karaktärsbågar och handling som utvecklas med tvistar och spänning förlitar sig filmen på att sina sånger och personlighet ska underhålla, som varierar. Sherman bröderna jobbade på Aristocats i början, men lämnade företaget under produktionen när de var missnöjda med hur företaget hanterade filmproduktionerna efter Walt Disneys död, så Floyd Huddleston och Al Rinker kom in för att komponera och skriva Alla Snubbar Vill Ju Vara Katt. Sedan steg Terry Gilkyson in för att skriva Thomas O’Malleys Sång. Med Shermans rester, Rinker, Huddleston och Gilkyson på projektet är det inte förvånande att varje individuell låt har sin egna charm, lyrikstil och rim, men dem sångerna poppar in i filmen och sedan försvinner dem för gott. De är väldigt moderna sånger för sin tid, i att de är jazziga och dansvärdiga, men de kopplar inte handling och sång ihop ordentligt. Djungelboken lyckades ha karaktärsintroduktioner via sång och samtidigt inkluderade konflikter som kom upp senare i speltiden. Som när Baloo sjunger om det goda livet med inget ansvar och det sedan leder till att Baloos lathet orsakar att Mowgli bli kidnappad, medan det aldrig hände när ansvariga och mogna Bagheera var i närheten. Aristocats har ytliga förståelsen för vad man gör i en musikal, men fördjupar aldrig en sång eller introducerar en konflikt publiken kan fastna för.
Det är nästan chockerande att se hur lite förståelse slutprodukten hade för vad som gjorde att Disney filmerna fungerade, till och med vad som gör en minnesvärd karaktär. Baloo och O’Malley är röstade av Phil Harris i den engelska versionen och hans personlighet blöder över till både Baloo och O’Malley. Baloo har en färgglad röst och pratar väldigt annorlunda från alla andra karaktärer i Djungelboken, men rösten är inte allting. Eftersom filmen dubbas till så många olika språk räcker det inte att karaktären talar annorlunda, utan måste också röra sig annorlunda, någonting Baloo gjorde konstant och O’Malley gör inte. Han rör sig som en vanlig katt och de enda minnesvärda ögonblicken i filmen är när han beter sig som en tecknad karaktär. Scenen där han nästan håller på att drunkna och gässen småpratar med honom var det enda ögonblicket i filmen som fick fram ett genuint skratt ur mig. Resten av speltiden är fylld med typiska rörelser man förväntar sig och den visuella humorn är begränsad av konststilen och tonen. Filmen förväntar oss att ha spänning ifall karaktärerna överlever eller ej, men samtidigt har sådan överdrivet tecknat våld när Butlern är i kamp med hundarna. Inkonsekvent är ordet för att beskriva filmen. Ibland går katterna på två ben och ibland inte, ibland skadar Butlern sig och ibland inte, osv. så länge bitarna i handlingen faller på plats på det exakta viset manusförfattaren ville. Det var bortkastat potential i en scen. Det verkar smått när jag beskriver det, men det sammanfattar filmens inkompetens. I scenen där Edgar ger katterna mat, med sömnpiller i sig, kommer musen Roquefort (den bästa karaktären i hela filmen) in och äter katternas mat tillsammans med katterna. Katterna säger att Edgar gjorde maten åt dem. Katterna somnar och Roquefort somnar. Vad jag trodde skulle hända var att Roquefort skulle lista ut att Edgar kidnappade katterna, i att han åt samma mat som gjorde att katterna somna och därmed lättare att kidnappa. Hade varit passande också när musen har på sig en Sherlock Holmes utstyrsel. Fast istället berättar Edgar bara det för sin häst medan Roquefort är i närheten. Det känns som att filmen konstant gör narr av mig för att jag förväntar mig bra berättande. Sedan finns det också en scen där en av kattungarna såg att Edgar kidnappade dem, men ingen tror på honom. Förväntade mig att det skulle vara ett bra karaktärsögonblick där alla plötsligt visar respekt för honom och familjen börjar lyssna på honom igen, men det leder endast till ett ”jag sa ju det” ögonblick och tas aldrig upp igen. Att kattungarna spelar piano, sjunger och målar kommer inte in i berättelsen heller och är bara slöseri med tid. Hundarna gör ingenting, gässen gör ingenting, katternas ägare gör ingenting, advokaten gör ingenting, antagonisten gör inte så mycket och katterna har inga karaktärsbågar som gör filmen värd att se igen. ”Men,” hör jag er säga. ”Vad gör filmen istället då?” Inte något märkvärdigt. Katter skuttar runt, pratar, sjunger och dansar för ingen märkvärdig anledning. Den stora anledningen att se filmen är för att den är söt, men kattvideor finns överallt online nu. Det är inget sött med karaktärer som konstant pratar och Aristocats karaktärer vägrar klämma ihop läpparna och musiken vet inte när den ska stiga undan och låta scenerna klara sig själva.
Aristocats är vad jag inbillar mig folk som inte tycker om Disney tror Disney filmer är. Inte det minsta klipsk, har en handling som knappt existerar, karaktärer som endast är söta för marknadsföring, konflikter som inte är de minsta allvarliga eller seriösa, medelmåttig animering, säker och klumpig humor, osv. En del av mig sympatiserar med dessa människor som känner detta om Disneys projekt, men efter att ha sett Aristocats igen finns det ingen chans att jag kan tänka samma sak om Disneys andra filmer. Animerade långfilmer har varit värre än Aristocats och Disney skulle släppa sämre filmer i framtiden, men vid den här tidpunkten i Disneys historia är detta deras sämsta projekt. När jag bestämde mig för att se dessa filmerna igen ville jag det i störst del för att utbilda mig om filmhistoria och kanske uppskatta filmerna lite mer än vad jag gjorde innan, vilket var fallet för flesta. Aristocats dock var lika dålig som jag mindes att den var och andra delar var sämre, något jag inte kommer återvända till i framtiden.
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
