Bernard och Bianca (1977)
Bernard och Bianca är från 1977, samma år som Disney släppte deras samlingsfilm Filmen om Nalle Puh. Egentligen bara tre månader efter Filmen om Nalle Puh hade premiär kom Bernard och Bianca till amerikanska biografer. Till skillnad från Filmen om Nalle Puh möttes den med ljumma recensioner, även fast flesta av dem inte var negativa. Disney var inte i den bästa positionen på 70-talet och det blev bara ännu värre på tidiga 80-talet, som för många anledningar ledde till att studion inte hade några stora succéer eller kvalité. Efter att Walt Disney dog under 1966 tog hans bror Roy O. Disney över studion och försökte hantera allting. Det tog tyvärr inte lång tid förens Roy dog, så tidigt som 1971, något som satte studio på stor risk. I hans plats kom Donn Tatum, som inte tog företagets filmsida särskilt seriöst som sin tid som chef hos studion från 1971 till 1980. Efter honom var det Card Walker som tog över som CEO i endast tre år. Efter honom skulle Ron W. Miller bli chef i endast ett år, som skulle bli ersatt av Michael Eisner och äntligen fick företaget en långvarande chef. Vi kan prata länge om hur folk konstant kämpade över att få vara i den positionen hos företaget, hur en del blev enormt kritiserade av sina medarbetare, folk som högg varandra i ryggen och den otroliga mängden skräp som skulle dyka upp hos Disney företaget, men vi sparar det till när 90-talet kommer. Poängen är att företaget (och i sin tur animeringsstudion) hade inte en ordentlig riktning och eftersom företaget var osäkra –finansiellt och när det gäller framtiden– var produktionsvärdet i flesta filmer under den här tiden inte den bästa. Filmen om Nalle Puh var ett garanterat sätt för företaget att tjäna pengar, när hela filmen bestod av redan producerade kortfilmer, därmed kostade inte lika mycket som en sprillans ny långfilm, men gjorde att företaget kände sig mindre bekväma att producera helt nya, dyra, kvalité filmer. Med mindre och mindre förtroende i animeringsstudion fick de färre pengar medan tiden gick, som orsakade Wolfgang Reitherman att lämna studion för gott, vilket innebär att Bernard och Bianca var hans sista film hos Disney han regissera. Sedan dog han i en bilolycka under 1985, lämnade efter sig 40 års värt av de bästa bitar animering som världen har skådat.
Vad vi måste ta upp, som vi inte har gjort innan i dessa recensioner, är resten av de animerade långfilmerna som släpptes på 60-talet och 70-talet. 60-talet var en ganska stor tid för animerade serier, så det är inte konstigt att flesta stora namn från Hanna-Barbera fick sina egna långfilmer. Sedan höll Italien på att kopiera Disney, fast samtidigt skapades de första filmatiseringarna av Asterix serietidningarna med Asterix och Kleopatra från 1968. Sedan var det en undergroundrörelse som dök upp inom animeringsvärlden. 70-talet var ett väldigt äventyrligt filmklimat, när Hollywood hade börjat doppa torna i experimentella och banbrytande genrefilmer under sena 60-talet, med 2001: A Space Odyssey, The Graduate, Easy Rider, The Planet of the Apes, Rosemary’s Baby, Bonnie & Clyde och The Producers som väldigt få exempel. För att sätta er i ännu ett perspektiv, om hur kvalité denna tidsperiod var, släpptes Gudfadern nästan bara ett år efter Aristocats. Under 1977 skulle regissören av American Graffiti släppa en liten okänd sci-fi fantasy indiefilm som hette Star Wars. Den filmen tjänade en slant det året. I animeringsvärlden var det några namn som började dyka upp. Japans egna filmstudios hade äntligen listat ut hur de kunde producera kvalité produkter som sålde riktigt bra i sitt egna land, istället för att importera kortfilmer och långfilmer som producerades i Amerika eller endast animera för amerikanska projekt. Osamu Tezuka tog inspiration från Disneys tidigaste filmer för att skapa Dororo, Astro Boy, Kimba the White Lion och Princess Knight för att förstärka intresset i anime och senare anime långfilmer från Toei Animation. Under sena 70-talet skulle några okända killar som hette Isao Takahata och Hayao Miyazaki skapa rykten för sig själva. Samtidigt i Amerika producerade och regisserade Ralph Bakshi den första någonsin x-rated animerade långfilmen med Fritz the Cat under 1972, som senare skulle leda till kontroversiellare verk som Coonskin, Wizards, Heavy Traffic och Lord of the Rings. Sedan har vi Den Långa Flykten, som vi inte behöver säga mer om när den filmen säger tillräckligt mycket självt. Under 1969 skulle det amerikanska sociala och politiska klimatet ändras efter att Charles Manson utförde sina vrickade planer. Så inte undra på att flesta inte var intresserade i vad Disney hade att erbjuda under den här tiden, när världen verkade intresserade i nyare och äventyrligare verk. Utan tvekan kunde ingen toppa vad Disney gjorde med sin absolut fantastiska animering, fast folk verkade hellre vilja se något som utmanade dem, något Disney aldrig kunde göra. Walt Disney skrev in sig själv in i ett hörn när han bestämde sig för att sälja ren, säker och fin familjeunderhållning, när han egentligen ville producera banbrytande filmer efter att ha sett verk som To Kill a Mockingbird från 1962. Bara att det inte fanns någon chans att hans producenter och aktieägare skulle tillåta honom att göra det, så Disney fortsatte med ’endast en animerad familjefilm vart fjärde år’ mottot, något som slog tillbaks när deras filmer tjänade minder pengar i ett filmklimat som krävde djupare filmer. Familjeunderhållning behövdes också, men television hade den sidan av underhållning i ett fast grepp och vägrade släppa taget på många år.
Så nu, efter allt detta jag precis nämnde: har Bernard och Bianca något att erbjuda som andra animerade filmer från den tiden inte erbjuder? För att vara ärlig är det ett starkt nej. Det är inte en katastrof eller ointelligent, som Aristocats, bara att den inte överstiger annat Disney hade producerat innan. Premissen är skoj, med en internationell räddningskår bestående av intellektuella, talande möss som räddar folk i nöd. Bernard är en klumpig, lite skraj och blyg vaktmästare som samarbetar med vackra, äventyrliga och charmiga ambasadören från Ungern, Bianca, för att rädda ett människobarn. En rolig kombination och filmen leker med deras personligheter och relation en hel del. Påminner lite om deckarserier där två huvudkaraktärer delar en romansrelation, men det har lite till ingen relevans i handlingen de är med i och är istället där för spänning och skapar en större berättelse bortom handlingens direkta hot. Exempelvis serier som Bones, Castle och House. Bernard och Bianca är strukturerad och berättat som ett förlängt första avsnitt till en serie, i hur den introducerar karaktärer i väldigt små roller som inte kommer tillbaks senare i handlingen och slutet bygger upp att duon ska iväg på fler äventyr. Det kom inte en serie, fast den fick en uppföljare på 90-talet. Antagonisterna i filmen är ganska roliga, med Medusas oförglömliga design och två stora alligatorer som är tillräckligt löjliga och allvarliga att de blir minnesvärda. Tyvärr finns det inte mycket annat att fastna hos. Animeringen ser fortfarande bra ut, fast den här gången lider kopiöst från en klar och tydlig begränsad budget. Många tagningar och sekvenser är inte det bästa komponerade eller klippta ihop, animeringen upprepas flera gånger, använder delar ur Djungelboken och Bambi och humorn är inte den bästa. Bernard har fyra ögonblick i filmens speltid där han pekar ut siffran 13, i rädsla att det kommer orsaka olycka för honom, som jag inte ens förstod när jag var liten och är mindre roligare idag. Klippningen och takten fungerar oftast i filmen, men när något häpnadsväckande eller snabbt händer blir det nästan jobbigt att sitta igenom. När alligatorerna spelar orgeln för att äta Bernard och Bianca är det så många problem i kontinuiteten att min hjärna nästan exploderar. Scenen verkar vara klippt ihop i fel ordning, då karaktärer teleporterar överallt och vissa tagningar verkas saknas. Många tekniker krockar mot varandra igenom hela speltiden, med traditionell cellanimering, rotoscoping, chroma key, osv. Filmen ser inkonsekvent ut som ett resultat och manuset verkar vara det också. Mössen kan prata med andra djur och till och med människor, fast vissa djur (exempelvis alligatorerna) kan inte göra det. Alligatorerna rör sig som realistiska alligatorer i flesta scener, men i andra scener får plötsligt människoliknande kännetecken, som fingrar, tecknade uttryck, osv. I en scen blir en alligator skjuten av ett hagelgevär och blir inte seriöst skadad. Konstant fortsatte jag ställa frågor om världens logik och aldrig fick man ett svar, dessutom är detta inte likadant som Disneys tidigare sagor som kunde komma undan med brist på logik.
I slutändan är filmen ganska jobbig att sitta igenom som vuxen, fast ifall man är yngre finns det sekvenser här som utan tvekan kommer fängsla en, åtminstone var det fallet när jag var yngre. Många scener är fortfarande snyggt utförda, som scenen när alligatorerna hämtar flickan (Penny) efter att hon har flytt och mössen svängs runt av alligatorernas vågor dem skapar i vattnet när de simmar. Sekvensen där Penny, tillsammans med Bernard och Bianca, ska hämta Djävulens Öga är än idag spännande och lite läskig också. Sedan är filmens svagaste scener räddade av karaktärernas charm och tystlåtna attityder. Skurkarna kommer lite i vägen och Penny blir irriterande efter ett tag, men titelkaraktärerna och vännerna dem skaffar på vägen är tillräckligt underhållande att de bär på hela filmen. Utav alla filmerna Disney producerade under den här tiden var Bernard och Bianca filmen som tjänade bäst på en uppföljare, i att den hade några bra idéer och karaktärer som behövde vara i en bättre film för att fungera ordentligt. Bernard och Bianca har sina brister, men i slutändan är det en okej familjefilm och var inte så farlig som jag trodde den skulle vara när jag återbesökte den.
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
