mrtambourineniclas.blogg.se

Djungelboken, baserad på Rudyard Kipling boken med samma namn, är Walt Disney Studios nittonde helt animerade långfilm och var den sista som var i produktion medan Walt Disney levde. Filmen släpptes 1967, året efter hans död och var ett viktigt ögonblick i amerikansk filmhistoria. Orsakade att Djungelboken hamnade bland de största filmerna det året, tillsammans med Bonnie & Clyde, You Only Live Twice, Dirty Dozen, Valley of the Dolls och Camelot.

Varenda film Disney studion hade producerat, även segment i deras kortfilmsamlingar, har varit baserade på sedan innan etablerade historier från västvärlden. Djungelboken är skriven av en engelsk man, men utspelas i Indien, specifikt i den djupa djungeln. Rudyard Kipling föddes i Indien under 1865 i Bombay, där han växte upp till sex års ålder, sedan återvände till Indien under 1882 för att jobba hos nyhetstidningar och hans tid där gav honom inspiration att skriva Djungelboken. Naturligtvis är detta en förkortad version av den här berättelsen (uppmuntrar att du läser hans biografi, då hans liv och världsbild är fascinerande i hur mörka och vridna de var) och man kan se var hans tidlösa, sofistikerade och seriösa författande kommer från. Poängen är att Djungelboken är en seriösare och tyngre berättelse fylld med fler detaljer än vad Disneys inspirationer har haft innan. Teman och tonen i sagorna och berättelserna varierar hos Disney, men berättelserna sig själva brukade inte fixera med utforskade karaktärer, brutala och kallblodiga budskap, metaforiska implikationer, direkt och politisk dialog, osv. som Djungelboken boken var. Folk är mest bekanta med Disney filmen, men boken har blivit en klassiker i sig självt och många tycker inte om hur Disney tog materialet och förvandlade det till sin egna, familjevänliga och komiska film, som blev populärare än boken sig själv. Tidiga versioner av manuset från Disney legenden Bill Pete hade en liknande ton som boken, men Walt Disney steg in och ändrade projektet till gränsen där man knappt hittar spår av boken i filmen, förutom karaktärsnamn och filmtiteln. Orsakade att Bill Pete rakt av lämnade företaget. Vi kan prata om skillnaderna mellan karaktärsmotivationerna och berättelsen i båda versionerna under en väldigt lång tid, men här är några stora förändringar i Disney versionen:

• Baloos karaktär i boken är intelligent, formell och är accepterad av vargflocken eftersom han lär upp alla valparna i flocken, inklusive Mowgli. I filmen är han en klumpig, dum och lat björn som är där för komedi.
• Kaa är en vän till Mowgli i boken, medan i filmen är han en antagonist som dyker upp två gånger och försöker äta upp Mowgli varje gång och misslyckas.
• Elefanterna är respekterade djur i djungeln som tar befälet av djungelns lagar vid exempelvis katastrofer eller kriser, medan i filmen är dem komiska karaktärer som ingen riktigt fruktar eller respekterar. Översten verkar också inkompetent i filmen.
• Gamarna, flickan vid filmens slut (som fick namnet Shanti i Djungelboken 2) och Kung Louie är inte med i boken och är endast karaktärer skapade för filmen.

Dessa är endast observationer dock. Förändringarna och tilläggen är inte automatiskt dåliga eller bra. Den stora frågar är ifall filmen kan stå på sina egna ben med dessa förändringar och ifall filmen lyckas bli sin egna njutbara och underhållande upplevelse. Något jag känner filmen lyckas med helt okej. Karaktärerna är helt annorlunda, men med förändringen visste filmteamet att karaktärernas motivation behövdes ändras också. Bagheera och Baloo delar en roligare dynamik än det som var med i boken, i att Baloo vill att Mowgli ska vara kvar i djungeln och chilla som han själv, medan Bagheera är den enda logiska, förnuftiga rösten igenom filmen. Baloo konstant blir bestraffad för sin ignorans och lathet, som att han låter aporna kidnappa Mowgli och aporna gör narr av honom. Baloo råkar skada Bagheera när duon försöker rädda Mowgli från Kung Louie och Baloo saboterar uppdraget, som han får en ordentlig smäll för. Sedan måste han inse fakta att Shere Khan kommer döda Mowgli och ingen kan skydda honom, så nu måste han ställa undan sitt gamla själv för att Mowgli ska vara säker i människobyn. Som i sig får Mowgli att springa iväg och gör Baloo orolig. Vid slutet räddar han Mowgli från Shere Khan och nästan blir dödad av tigern. Motivationen bakom karaktärerna är logiska och det är en riktigt bra karaktärsbåge för Baloo, även fast jag hade önskat att karaktären faktiskt dog vid slutet för att ge filmen ett känslomässigt center hos en karaktär barnen i publiken fastnade för. Fast jag antar att det inte skulle passa tonen.

Likt Disneys förra film, Svärdet i Stenen, är Djungelboken en musikalkomedi, som är inte särskilt intresserad i seriösare konflikter eller känslomässigare ögonblick, vilket är helt okej. I störst del för att sångerna är stenhårda av sig själva, karaktärerna är roliga, deras motivationer är tydliga och riktningen är tillräckligt kreativ. Fast man märker bristerna i filmen ganska lätt. Introduktionen till Baloo och det följande Var Nöjd Med Allting Som Livet Ger segmentet håller på i tio minuter och Kung Louies Jag Vill Ju Va Som Du håller på i åtta minuter; scener som är utan tvekan underhållande och etablerar karaktärerna, men man känner att filmen hade tjänat mer på att exempelvis ge Shere Khan mer skärmtid (istället för att publiken inte får se karaktären förens 47 minuter in i filmen.) Det förvånade mig också hur mycket filler som var med i filmen, med att Kaas och elefanternas scener är helt meningslösa i den här historien. Karaktärerna påverkar inte Mowgli, handlingen stannar komplett när deras scener kommer och karaktärerna kommer inte tillbaks för att delta i filmens slut, till skillnad från Svärdet i Stenen som kontextualiserade sina omvägar och distraktioner mycket bättre i jämförelse. Finns ingen större anledning för dem scenerna eller kreativa besluten. Exempelvis ser gamarna ut som alla fyra medlemmarna i bandet The Beatles, för att Disney ville att det brittiska bandet skulle spela gamarna, men John Lennon antagligen svarade med att The Beatles inte skulle sjunga för "Mickey ’Fucking’ Mouse." Anledningen för Kaa och elefanternas inkludering är delvis för att dem var i boken, men inte i berättelsen filmen liknar. Hela filmen är baserad på bokens första del, Mowglis Bröder, men elefanterna och Kaa kommer inte in förens bokens andra delar, som har lite till ingenting att göra med Mowglis Bröder och inte med filmversionen heller. Detta problemet hade nyinspelningen också, men inte till samma gräns. Nyinspelningen är ett exempel på en spelfilm nyinspelning från Disney som tog första filmen och förvandlade det till något helt nytt, till skillnad från flesta andra, men det är inte en perfekt version heller. Motivationerna, även i jämförelse med 1967 filmen, är riktigt svaga och dramat är riktigt påtvingat, något som fick mig att uppskatta hur flesta saker fungerade i 1967 filmen. Det har funnits flertal versioner, men ingen av dem har tagit 1967 filmens plats i populär kultur. Folk än idag nynnar på Sherman och Louis Prima sångerna från filmen och det verkar som att det inte kommer sluta i nära framtiden. Om det blir en rekommendation från min sida borde ni se Mowgli’s Brothers kortfilmen från 1976, regisserad av legenden Chuck Jones. Det är den enda ordentliga filmatiseringen av Mowglis Bröder som finns därute, när andra versioner ändrar och lägger till så mycket och utför inte allting ordentligt. Det behöver filmerna göra, filmatiseringar behöver göra förändringar för att passa konstformen, men det är inte utfört lika effektivt och kritiker har inte så snälla saker att säga om dem versionerna. Tvivlar starkt på att en ordentlig version av boken kommer produceras, när filmens subtext om Storbritanniens relation med Indien och dess invånare inte passar vår moderna, progressivare och tolerantare människosyn. Gwyneth Paltrow kan ha sin egna Netflix serie för att marknadsföra sitt gift- och tortyrföretag, men vi kan inte få en ordentlig filmatisering av Djungelboken för att det vore för skadligt för samhället och inte många skulle se den.

Vad som drar ner upplevelsen är problem Svärdet i Stenen och Pongo och de 101 Dalmatinerna också hade. Animeringen är fortfarande väldigt snygg, vilket är synd när filmen måste återanvända samma bitar animering flera gånger igenom sin speltid. Man får se klipp ur 101 Dalmatiner, Bambi, Nalle Puh kortfilmerna som producerades samtidigt som Djungelboken och den märkvärdigaste av alla: Goliath II från 1960. Wolfgang Reitherman regisserade den kortfilmen och var ett sätt för studion att testa på Xerox teknologin, som var ny på den tiden, men idag är kortfilmen mest känd för att ha animering som skulle användas i Djungelboken. Om du tyckte att elefanterna inte fyllde någon roll i filmen kommer det inte vara roligt att få reda på att deras animering blev tagna från en kortfilm som hade släppts sju år innan. Får mig att uppskatta scenerna mindre i alla fall. Som tidigare sagt i Svärdet i Stenen recensionen sa Reitherman att återanvändningen av animeringen i filmerna inte var där för att spara pengar och istället för att garantera en kvalité produkt, men varje gång sådan animering dyker upp i Djungelboken blir jag bara distraherad och blir tagen ut ur filmen. Vilket gör det ännu sämre när resten av filmens animering ser så fantastiskt ut. Man märker hur filmteamet har fått ett bättre grepp på Xerox tekniken och gör att konturerna ser bättre ut och djurens päls ser mer levande ut. Dessutom var det inte lika många animeringsfel som det var i Svärdet i Stenen, när filmteamet tydligt fick mer tid på sig den här gången, som tillät blockning, ljuskällor, skuggor, klippning och musik att vara bättre genomtänkta vid det här laget också. Djungeln är en lika stor karaktär som rollistan, med buskar, lianer, löv, träd, tempelpelare, osv. både framför och bakom karaktärer ganska ofta, med hjälp av muliplane kameran. Karaktärerna får leka med varandra mera, när de slänger sig på varandra, drar runt andra och slår varandra så det verkligen känns genom animeringen och användningen av ljud och musik. Karaktärsanimeringens perfektion kombinerad med musiken här skapar en av de bästa karaktärsdrivna filmerna i Disneys filmografi.

Djungelboken var ganska frustrerande att få se igen. I störst del för att filmen är så underbar, charmig och snyggt utförd igenom majoriteten av speltiden, från det talangfullaste folket i branschen, men det är så mycket som gör filmen sämre. Walt Disneys behov att ha sina fingeravtryck på allting och inte bry sig om en konsekvent handling, återanvändningen av animering, allt filler, karaktärer som konstant hoppar in och ut ur handlingen, osv. Så en kort sammanfattning: allting som är bra är bortom fantastiskt och allting svagt fungerar sällan eller är medelmåttigt som bäst. Den bittra sidan av mig kan lätt säga att ni borde se Chuck Jones versionen eller läsa boken, men samtidigt är det svårt för mig att förneka hur imponerande Djungelboken är på ställen och är stenhård helt separerad från boken. Yngre jag hatade den här filmen, men nu i vuxen ålder har den negativiteten försvunnit och fått mig att uppskatta filmen bättre. Inget mästerverk, men den är helt okej, något som är stor beröm med tanke på den mörka åldern studion skulle stiga in i direkt efter filmens premiär.

Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r fang

Mowgli’s Brothers (1976):
https://www.youtube.com/watch?v=nILPxvylAUU

The Beatles i Djungelboken:
https://www.independent.co.uk/arts-entertainment/films/news/the-jungle-book-director-tried-to-get-paul-mccartney-and-ringo-starr-to-cameo-a6969346.html

Goliath II (1960):
https://www.youtube.com/watch?v=Thyp22c-bVk&t=153s