Filmen om Nalle Puh (1977)
Nalle Puh. En av de största karaktärerna i världshistorien. Frågar du en slumpmässig person du träffar på gatan om de vet vem Nalle Puh är kommer dem kunna ge dig ett ordentligt svar. En stor anledning för det är Disney, när de höll namnet vid liv ända sedan 70-talet. Om du hade bett folk att sammanfatta några av Nalle Puhs historier kanske du kommer få varierande svar, då väldigt få av oss här i Sverige, inklusive andra delar av världen, har inte växt upp med böckerna karaktären kommer ifrån. A. A. Milne först publicerade Nalle Puh under 1926 och praktiskt taget blev en omedelbar klassiker, som Walt Disney tog intresse i väldigt tidigt i sin karriär. Mannen fick inte chansen att se en långfilm version av den första boken, men det var en kortfilm som släpptes under Disney namnet innan han dog. Nalle Puh och Honungsträdet släpptes tidiga 1966 och visades före The Ugly Dachshund i biografer. För er yngre läsare var det en tid där biografer visade en kortfilm precis innan långfilmen allihopa skulle se. Det enda stora företaget som gör detta idag är Disney. Folk reagerade till kortfilmen tillräckligt väl och därmed regisserade Wolfgang Reitherman två ytterligare kortfilmer med Nalle Puh i sig, med Nalle Puh och Den Stormiga Dagen under 1968 och Nalle Puh och Tiger under 1974. Med dessa kortfilmers succéer (där dem överskuggade långfilmerna som visades direkt efter dem) bestämdes det att en långfilm skulle produceras. Så vad Disney gjorde var att de kombinerade dessa tre kortfilmerna och det räckte för att skapa en långfilm, som blev Filmen om Nalle Puh och släpptes 1977. Så det här är en kortfilmssamling inramat som en antologifilm som centrerar kring Nalle Puh och hans vänner i Sjumilaskogen. Filmen skulle få fler uppföljare än någon Disney film, flera serier och attraktioner i Disneys temaparker världen över. När jag var liten tittade jag på Nalle Puh en massa. Filmen om Nalle Puh, Tigers Film, Nalle Puh och Jakten på Christoffer Robin och Nya Äventyr med Nalle Puh visades ofta hemma, som min mor nu säger att hon inte uppskattade eftersom hon aldrig riktigt tyckte om Nalle Puh. Min far verkar vara helt glömsk kring hela situationen, då han såg visningarna som en möjlighet att spela Atlantis: Det Försvunna Riket serien på sin dator istället. Måste medge att jag slutade titta på Nalle Puh lite senare än jag borde, då mina kamrater hade börjat titta på "vuxnare" teve och film, som exempelvis The Matrix filmerna, Spider-Man filmerna och Smallville serien. Jag började inte tänka på Nalle Puh igen förens 2011 filmen kom, men den tar vi en annan dag.
Filmen om Nalle Puh är en film inte många visste var en kortfilmsamling, även fast upplägget är så klart och tydligt en samling med korta historier. Bestående av sedan innan existerande material visade sig att långfilmen skulle bli en enorm succé för Disney företaget, eller åtminstone en succé för studion som hade enorma finansiella problem på den tiden. Nu som vuxen kan man se skillnaderna mellan segmenten och när ett segment klart och tydligt gjordes tio år innan en annan. Eftersom Xerox tekniken användes i alla dessa kortfilmerna märker man att den första delen i filmen gjordes när filmteamet inte hade ordentligt grepp på teknologin, medan filmens senare delar ser bättre ut i jämförelse. Nalle Puh ser annorlunda ut ju längre in i filmen man kommer, där han ser tunnare ut i vissa scener och tjockare i andra. Dessa delar är inte stora problem i den större bilden, när karaktärerna och animeringen är annars så toppkvalité. Bröderna Sherman skrev alla sångerna och är omöjliga att få ur skallen så fort man har hört dem. Med tanke på hur få historier Nalle Puh hade är den första kortfilmen den enda som tar sina konflikter direkt ur Nalle Puh boken, medan resten är historier filmteamet kom på själva. Historier som var med i boken skulle vara med i framtida Nalle Puh projekt, som Nya Äventyr med Nalle Puh, Nasses Stora Film och Puhs Film om Heffaklumpen, något som är lite synd när jag hade gärna velat se dem historierna i Filmen om Nalle Puh paketet. Vad vi får istället är segment som förlitar sig på visuella under och skämt som leker med den så kallade "fjärde väggen." Det finns en berättare i filmen från början till slut, som läser boken alla karaktärerna är med i för publiken. Inte långt ifrån vad föräldrar gör när dem läser en godnattsaga till sina egna barn hemma. Fast en rolig tvist är att karaktärerna ibland pratar direkt med berättaren och ibland interagerar med honom. Orden i boken blir påverkade av karaktärerna och miljön de är i, som att ett vattenfall orsakar att all text åker med strömmen, vinden får texten att blåsa bort, Nalle Puh hoppar på texten i början på filmen och Tiger använder texten för att ta sig ner från ett träd vid filmens slut. Detta skulle bli en trop hos filmerna, som i exempelvis i Tigers Film där Tiger tar Nalle Puh texten i boken och bokstavligen konturerar och vrider på titeln tills det står Tigers Film. Det är många sådana skämt i 2011 filmen, men jag ska inte avslöja dem här. Det förstör inte tittarens immission eller njutning av filmen, då filmens ton och stil är konsekvent från början till slut. Berättaren säger till publiken i början på filmen att allting som händer i filmen och alla karaktärerna i den är Christoffer Robins påhitt och inget annat.
Vad som blir typiskt när det gäller antologifilmer är att publiken kommer hitta njutning i vissa delar av filmerna mer än andra. Vissa kommer tycka filmen är tråkig ända tills Heffaklumpar och Tesslor sekvensen och vissa kommer känna tvärt om. Som tidigare sagt är det inga absurda ögonblick som tar en ut ur filmen eller är riktigt opassande för målgruppen, med en konsekvent stil och ton. Filmen byter upp takten och bilderna för att få lite variation i presentationen. Strukturen och takten tar en stor smäll dock, när konflikterna i segmenten inte är direkt kopplade till varandra och publiken får aldrig riktigt en känsla av när resan åker upp och ner. I en långfilm höjs och sänks insatserna, spänningen höjs och sänks, handlingen har en logisk framgång när karaktärernas handlingar påverkar berättelsen, osv. Medan Filmen om Nalle Puh endast har detta i sina segment och nästan aldrig i den större bilden, som gör att filmen känns väldigt lång (trots sin korta speltid) och det blir svårt för publiken att slukas upp i berättelserna när flesta försvinner lika fort som dem introducerades. Boken fungerade mycket bättre på den fronten. Svärdet i Stenen är ett exempel på en film som kunde ha sidoäventyr och samtidigt ha en större handling i sitt berättande. Dessa problem skulle erkännas och förbättras i kommande Nalle Puh relaterade projekt, men man lätt förstår varför vuxna har det svårt att sitta igenom filmen. Folket jag såg filmen med började tröttna på den efter ett tag. Vad som räddar filmen från att bli medelmåttig eller bortglömd dock är karaktärerna och hur absolut lugn filmen oftast är. Ljudmixen är oftast tyst, berättarens röst och ton är bekväm (åtminstone i de engelska och svenska versionerna), karaktärerna höjer oftast inte sina röster och budskapen filmen presenterar är tillräckligt uppenbara och diskreta att filmen inte blir uttjatad. Den är också söt, bara inte till en gräns där den vuxna publiken börjar vända sig emot den.
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spider Fang
