mrtambourineniclas.blogg.se

Pongo och de 101 Dalmatinerna (som jag för den största delen av mitt liv trodde hette 101 Dalmatiner) är den sjuttonde animerade långfilmen från Disney. Det är nu början på 60-talet och den gyllene eran av animering i Amerika har nu tagit slut, där teveproduktioner dominerade underhållning. Som sagt i Törnrosa recensionen tappade Walt Disney intresset i animeringstudion när han kunde tjäna pengar via sina spelfilm- och serieavdelningar, vilket ledde till att budgeten och takten försvann från animeringsstudion; produkter såg annorlunda ut från vad studion hade släppt innan och tog längre tid att skapa. I fallet med 101 Dalmatiner släpptes den bara två år efter Törnrosa, vilket är ganska fenomenalt med tanke på att det tog fyra år efter Lady och Lufsen för Törnrosa att släppas i biografer. För att filmen skulle finansieras för att passa Walts budgetbegränsningar var animatörerna tvungna att komma på ett sätt för deras animeringsprocess att spara pengar istället för att lägga på extra pengar, som studions tidigaste filmer hade gjort. Ubbe Iwerks får beröm för att han introducerade Xerox fotokopiering teknologi till studion. Xeroxgraphy var en teknik som tillät animatörerna att ta sina animerade skissar och överföra dem direkt till en animeringscell istället för att behöva bläcka över skisserna på en animeringscell. Animatörerna kände att deras konturer och former försvann eller drastiskt ändrades i ink and paint processen, men Xerox teknologin lät animatörernas konst transporteras direkt till en cell utan större förändringar. Det var en passande process för filmen, när dalmatinernas prickar hade varit en mardröm att få till ordentligt i ink and paint avdelningen och kunde få en kontinuerlig plats på varje hund med hjälp av animatörernas talanger. I sig innebar att produktionen kostade ungefär hälften så mycket som den annars hade gjort. Tekniken testades lite i Törnrosa på tornbuskarna under filmens klimax och användes helt i kortfilmen Goliath II från 1960. Goliath II kommer bli väldigt viktig när vi går igenom kommande Disney filmer och ifall du ser kortfilmen själv kommer du troligen märka likheter mellan den och Peter Pan, Dumbo och speciellt Djungelboken. Teknologin var inte perfekt, då det var sprillans nytt och animatörerna behövde fortfarande spara pengar, så när man ser alla Disneys animerade långfilmer från 60- och 70-talet ser alla karaktärerna lite suddiga och smutsiga ut. Det skulle förbättras under senare Disney projekt, som nådde nästan perfektion med Mästerdetektiven Basil Mus och avbröts direkt efter när studion började använda datorer, fast det går vi igenom en annan dag. Så under min senaste visning av 101 Dalmatiner var upplevelsen nästan surrealistiskt i hur annorlunda den filmen såg ut i jämförelse med vad Disney hade släppt bara två år tidigare. När man väl accepterar det blir det ganska lätt att låta det försvinna i bakgrunden och istället uppskatta handlingen och karaktärerna.

Innan vi hoppar in i filmen ordentligt vill jag kort prata om en man som var en viktig del hos Disney. Wolfgang Reitherman var en animatör hos Walt Disney Studios, som hade jobbat där ända sedan 1933 på Silly Symfonies serien. Första kortfilmen han animerade var Funny Little Bunnies under 1933. Han skulle sedan bli en del av The 9 Old Men, som jobbade på alla Disneys långfilmer ända sedan början, från Snövit och de Sju Dvärgarna ända till Bernard och Bianca från 1977. 9 Old Men var studions talangfullaste animatörer och bestod av John Lounsbery, Frank Thomas, Les Clark, Milt Kahl, Eric Larson, Ollie Johnston, Ward Kimball, Marc Davis och sist Wolfgang Reitherman. Från 1961 till 1977 skulle Reitherman vara regissör och i flesta fall vara den enda regissören på filmerna Disney producerade. Under tidigare projekt var flera regissörer ansvariga för att regissera individuella sekvenser i varje film, i störst del för att produktionen var så avancerad och komplex att det var praktiskt taget omöjligt för endast en regissör att tackla på sådana stora och dyra projekt. En inriktning flesta animerade filmer med stora budgets idag använder sig av, med några undantag då och då. Anledning till varför Reitherman fick regissera själv var så studion kunde spara pengar på personal, men gjorde att produktioner tog längre tid när Reitherman kunde bara vara på en plats åt gången och hade bara så många timmar varje dag. Under hela 30-talet släpptes tre filmer och under 70-talet släpptes fyra (var av en hade sedan tidigare animerade kortfilmer i sig.) Sedan var det alla filmernas återanvända animering, som vi kommer gå igenom noggrannare i kommande recensioner. Det var en kaotisk tid för studion och dess personal, något som skulle fortsätta ända tills 9 Old Mens pensionering och blödde över till studions filmer på tidiga 80-talet. Så 101 Dalmatiner var början av den här perioden under och innan Disneys mörkaste dagar, som inte skulle riktas ordentligt förens studions så kallade renässans på sena 80-talet till tidiga 90-talet. Vardagligt folk brukar inte tänka på dessa filmer från 60- och 70-talet lika mycket som filmerna som släpptes innan och efter, men jag är villig att ge dessa filmer en chans. Förvänta er inte att dessa recensioner kommer vara lika långa som de har varit tidigare på den här bloggen, när de kommer fokusera på produktion, filmatisering och tekniska aspekter hellre än filmerna sig själva.

101 Dalmatiner är första gången sedan Pinocchio där en huvudkaraktär fyller rollen som filmens berättare på ett animerat Disney projekt. Pongo har konstanta monologer i första tredjedelen som introducerar publiken till varje karaktär, dessutom ger några humoristiska observationer. Hans husse kallar han aldrig för husse utan han är Pongos husdjur. Alla andra hundarna reflekterar deras ägares designs och personligheter, hundarna i London har sitt egna kommunikationssystem, osv. Det är en väldigt humoristisk och söt film, med sin fokus på karaktärernas överdrivna utryck, karaktär, musik och utspridda knasiga scenarion. Det ekar Peter Pan lite grann, utan den äventyrliga och actionfyllda premissen. Utan tvekan den intressantaste delen av filmen är hur identiteten är lite överallt när det gäller ton, humor och målgrupp. Filmen börjar som en bit rolig slice-of-life, med att Pongo och ägaren Roger träffar Perdita och Anita, blir tillsammans, hundarna skaffar valpar, hundfamiljen spenderar en kväll framför teven och tittar på en western, valparna lägger sig och paren går ut på en promenad direkt efter. Sedan, efter en halvtimma av speltid, skiftar fokusen och tonen drastiskt när skurkarna kommer och hundnappar alla valparna, som nu måste räddas av Pongo och Perdita. Det förvandlas plötsligt till en dramatisk och ibland läskig film med några små roliga delar istället. Jag skulle ljuga ifall jag sa att den andra halvan av filmen var lika fängslande som den första, men i slutändan är det inte så farligt. Första halvan har riktigt fantastiska och kreativa delar i sig, som att musiken kommer oftast från att Roger är en låtskrivare och komponerar låtar hemma, vilket leder till en fantastisk introduktion till Cruella de Vil där Roger bokstavligen sjunger om hur ond hon är. En del av mig var rädd att Cruella inte skulle passa in i filmen när jag såg den igen, men tack och lov var det inte fallet. Hon är den perfekta antagonisten för den här filmen, mest tack vare filmskapandet, designen och skådespelandet. Hon är bara riktigt snobbig och tycker inte om folk som är annorlunda från henne eller säger nej till henne, något som motiverar henne att vilja ha valparna ännu mer när Roger förnekar hennes erbjudande att köpa valparna. Detta var för första gången jag såg filmen på engelska originalspråket och Betty Lou Gerson gör ett fantastiskt jobb som Cruella, genom att vara så teatralisk som hon möjligen kunde vara, något som överförs till den svenska översättningen också. Om du vill ha ett gått skratt: lyssna på Mona Seiliz spela Cruella de Vil. Ingen i Sverige kunde ha spelat rollen bättre.

Fast den karaktärens inkludering visar en del andra problem också, mest att karaktärerna har inte så mycket till personlighet. Valparna får inte mycket till karaktäriseringar som påverkar handlingen eller lämnar ett stort intryck på publiken. Det fungerar okej som filmen är nu, när karaktärernas input bygger upp spänning i vissa scener nära slutet, bara att det var för lite av det och behövde extra pålagt så det fungerade ordentligt. Pongo och Perdita etableras lite i början att ha åtminstone lite dynamik, men filmen ger nästan upp på det halvvägs in. Dem fyller sina roller som föräldrar, vilket är synd när alla sidokaraktärerna har så kreativa och roliga personligheter. Nanny är underhållande, Hjalle och Leppe är en klassisk duo, Cruella är grym, Översten, Kapten och Sergeant Rapp är ärligt talat det bästa med hela filmen och tyvärr är resten av rollistan lätt bortglömt, ett stort problem när dem är huvudkaraktärerna i filmen. En film som Alice i Underlandet kan komma undan med en ytlig huvudkaraktär som Alice när resten av filmen är fylld med absolut galenskap, bara att det inte fungerar lika väl när omvärlden i 101 Dalmatiner bara är tråkiga, mörka London. Stilen i filmen är medvetet färglös och sparar färgerna för speciella segment, och gör upplevelsen inte lika inspirerande eller stilistiskt som exempelvis Lady och Lufsen. Vissa vinklar ser bra ut och presentationen i sin helhet är riktigt bra, men filmen erbjuder inte saker som Disney inte har presenterat för en bred publik sedan innan och andra filmer Disney har gjort utför det bättre. Peter Pan har roligare ögonblick och är ett häpnadsväckande äventyr, Lady och Lufsen har en fängslande handling och karaktärer i en lugnare miljö, Askungen och Törnrosa har rikare konst och inget slår Disneys första fem filmer. Tur nog har 101 Dalmatiner tillräckligt kvalité kött på benen att riktigt bita i, med sidokaraktärerna, musiken, en riktigt bra första halvtimma och tillräckligt mycket handling som rättfärdigar ursäkten att visa söta hundar i lite över en timma.

Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang

Xerox förklaring:
https://ohmy.disney.com/insider/2016/01/11/why-does-101-dalmatians-look-like-that/

Goliath II (1960):
https://www.youtube.com/watch?v=Thyp22c-bVk&t=154s

Funny Little Bunnies (1933):
https://www.youtube.com/watch?v=xCthmJqXsuc