Svärdet i Stenen (1963)
Som det vanligtvis var för Walt Disney Studios under senare dagar på 30-talet köpte Walt Disney rättigheterna till T. H. Whites bok Svärdet i Stenen, men på grund av finansiella problem under och efter andra världskriget fanns det ingen chans för studion att filmatisera en helt animerad långfilm. Sedan var filmen i produktion –åtminstone tidiga manus och storyboards för filmen– under mitten på 40-talet. Problem dök upp när Walt Disney nästan stängde ner deras animeringsavdelning, uppmuntrat av hans bror Roy Disney, när deras temapark och andra spelfilm- och televisionsproduktioner tjänade mer pengar åt företaget och kostade inte lika mycket att finansiera. Walt bestämde då att endast en animerad långfilm skulle släppas vart fjärde år efter Svärdet i Stenen. Vad som var nytt på Svärdet i Stenens produktion var två stora roller: Touch-up tekniken (som vi kommer gå igenom senare) och introduktionen av bröderna Sherman.
Robert B. Sherman och Richard M. Sherman var musiker och låtskrivare som jobbade hos Disney under 60-talet på vad som skulle bli några av studions största succéer, med Mary Poppins, Djungelboken, Filmen och Nalle Puh och deras första animerade långfilm Svärdet i Stenen. Utanför Disney skulle bröderna Sherman jobba på Broadway på kritiskt belönade musikaler och andra animerade kortfilmer och spelfilmer. Eftersom deras passion för musik var så enorm var deras inblandning i filmens musik och inspelning större än vad andra låtskrivare hade gjort innan på en Disney film. Den största förändringen den här gången var att Sherman bröderna var närvarande hos kompositören under inspelningen av filmens musik, inte bara för deras egna låtar de skrev. Med det samarbetet kunde de uppmuntra musikerna att inkludera ledmotiv in i berättandet. Ledmotiv är en fras oftast förknippad med operor och vissa bitar klassisk musik och är en ganska komplicerad process, som man kan diskutera under en väldigt lång tid, fast kortfattat är det bitar musik som upprepas i en berättelse när specifika händelser utspelas eller när en specifik karaktär är närvarande i en scen. Sherman bröderna använde den här tekniken på alla deras filmer, märkvärdigast i Mary Poppins där musiken i bakgrunden ändrades beroende på vilken karaktär som pratade eller var i fokus i scener, som att A Spoonful of Sugar melodin spelades när Mary Poppins var närvarande, Chim Chim Cher-ee när Bert tog över, osv. Detta har expanderats och utvecklats något ordentligt i modernt berättande, som exempelvis i Better Call Saul där varje karaktär har sin egna igenkännande typ av låt och musik kopplade till sig för att reflektera deras karaktär, personlighet och utveckling. Svärdet i Stenen är inget undantag och har logiska sätt att upprepa musik och sånger i berättandet. Artur sjunger Till och Från för sig själv samtidigt som han diskar direkt efter scenen där Merlin sjöng samma sång. Merlins sångtexter i alla hans sångnummer är oftast fyllda med sällan använda ord och ibland påhittade ord som liknar latin mer än något annat modernt språk, då han är en tidsresande, allsmäktig trollkarl som klart och tydligt är högutbildad i nästan vartenda ämne. Gör att musiken låter konsekventare och roligare än vad musiken i Disneys filmer har gjort under tidigare projekt. Är lättare att minnas filmerna och musiken som ett resultat, vilket är varför jag mindes Bambi så väl när den filmen upprepar flera teman under sitt berättande istället för att en sångsekvens utspelas och kommer aldrig tillbaks igen. Även idag på projekt som Vaiana lät filmteamet huvudkaraktären sjunga samma sång tre gånger och varje gång var instrumenteringen, sångtexterna och mixen annorlunda; reflekterar karaktärsbågen som pågår. Det är svårt att förneka hur minnesvärda alla sångsekvenser i Svärdet i Stenen är, med både den visuella presentationen och kreativa musiken och sångtexterna. När jag var liten var dessa ögonblick de mest minnesvärda ögonblicken från alla Disneys filmer, även fast vår familj hyrde den endast en gång och efter det råkade jag se den igen på Disneykanalen, sedan såg jag inte filmen igen förens jag var i vuxen ålder. Under min senaste visning var det surrealistiskt att det var sekvenser jag kom ihåg replik för replik, även fast jag hade sett filmen så få gånger under min barndom. Scenerna där Artur blir förvandlad till djur är riktigt fängslande och tillåter barn att lära sig om grundliga vetenskapliga koncept, mest ekologi och andra naturliga fenomenen, på ett underhållande sätt, med Artur som publikens insikt till världen och Merlin som deras lärare.
Svärdet i Stenen, Lady och Lufsen och Pinocchio har de bästa sångerna från alla Disneys filmer vid den här tiden i företagets historia, fast när det gäller andra delar av filmen är upplevelsen lite mixad. Handlingen i filmen är inte särskilt närvarande. Filmen handlar om att Merlin, instruerad av ödet sig självt, ska utbilda Artur, för anledningar han själv inte hundra procent vet varför eller vad han ska lära pojken. Man får intrycket av filmens slut att Merlin var fullkomligt medveten om vem Artur egentligen var hela tiden, det vill säga Englands framtida konung utvald av Gud han själv, men hans motivation för detta är inte direkt förklarat förutom att Merlin tycker om Artur för hans energi, oskyldighet, ambition och nyfikenhet, i en tidsålder där starka riddare och soldater hyllas av flesta. Så det är indikerat att Merlin reste tillbaks i tiden för att förändra att en sådan riddare blev kung, genom att utbilda Artur till att bli en ordentlig kung. Eftersom Merlin kan resa genom tiden försöker han lura historia och fuska, något han själv pekar ut i en scen, genom att lära Arthur moderna livslektioner och etik som inte diskuterades på medeltiden lika mycket som nu. Från en vinkel kan man se Merlin som en lömsk karaktär, med hans besatthet att lära Artur ”de rätta värderingarna” och förkasta soldat- och riddarlivet som idioti. Vissa fantaster har till och med spekulerat att Merlin han själv skapade Excalibur och fick folk att tro svärdet var ett mirakel från himlen, i hopp av att ”den rätte” –enligt hans egna meriter– kommer rycka upp svärdet ur stenen och bli kung. Filmen medvetet lämnar dessa tolkningar till publiken att dra själva, hellre än att filmen försöker förklara allting till publiken dock. Istället blir filmen inramad som komiska små äventyr tillsammans med Artur och Merlin. På det viset känns mittendelen av filmen som en samling med kortfilmer i Silly Symphonies serien hellre än ett komplett narrativ, när spänning, karaktärsutveckling och struktur lutar sig tillbaks så underhållande ögonblick håller tittarens intresse. I början var filmen tänkt att vara det exakt motsatta, med att Merlin och Madame Mim (som hade en design liknande drottningen i Snövit och de Sju Dvärgarna och Maleficent i Törnrosa, istället för den komiskt överdrivna designen och personligheten hon har i slutprodukten) var i konstant kamp om Artur, i att Merlin ville hålla honom vid liv och Madame Mim ville se honom död så hon kunde ta tronen för sig själv. Boken filmen är baserad på hade inte riktigt en antagonist, utan istället var Arturs äventyr där han fick se kungariket från annorlunda perspektiv, vare sig det inblandade att han själv förvandlades till ett djur eller stötte på Robin Hood ute i skogen. Än idag vet folk inte riktigt varför premissen ändrades, men jag spekulerar kring att den första idén för premissen var riktigt tråkig och så bestämdes det för att göra en godhjärtad, söt och lättsmält fantasy äventyrsfilm som inte hade så stora filmiska ambitioner. Filmen skulle troligen också ha varit för lik Törnrosa om den första premissen valdes. Om du inte är en fantast av sådant ofokuserat berättande tvivlar jag på att Svärdet i Stenen kommer tillfredsställa dig som andra traditionella Disney filmer gör, fast om du har förmågan att släppa taget om din idé av ”ordentligt” berättande har filmen mycket att erbjuda. Huvudkaraktärerna är väldigt roliga och till skillnad från Pongo och de 101 Dalmatinerna är tonen, humorn och konflikterna konsekventa igenom hela speltiden. Detta är en komedifilm, mer så än andra Disney filmer har varit tidigare, som egentligen är där för att distrahera barnen i publiken från att dem deltar i flera lektioner med Merlin som deras lärare. Filmen är hysteriskt rolig och använder slapstick riktigt effektivt när det behövs, sedan byter ut det mot seriösare konflikter och känslomässiga ögonblick när det är passande, som fungerade mycket bättre än vad jag hade förväntat mig. Sekvensen med ekorrarna kunde lätt ha känts påtvingad, men utför skiften mellan tonerna och känslorna väldigt smidigt. I störst del för att strukturen är så perfekt som det kan bli, med en introduktion till premissen och karaktärerna, etablerar en konflikt med en antagonist, spänningen ändras halvvägs in, karaktärerna hamnar i sina lägsta positioner inför akt tre, en klimax presenteras och konflikterna löser sig med upplösningen. Scenen hoppar mellan spännande, komisk och känslomässig otroligt bra och är bland det bästa Disney har gjort under hela 60-talet.
Som tidigare sagt har filmen fantastiska delar, men det är delar som drar ner upplevelsen en del. Märkvärdigast är filmens tekniska aspekter. Artur, i den engelska versionen, blev röstad av tre olika skådespelare, med att den första skådespelaren Rickie Sorensen blev ersatt av regissören Wolfgang Reithermans son Robert Reitherman och senare in i produktionen skulle han också bli ersatt av Wolfgangs andra son Richard Reitherman. Wolfgangs tredje son Bruce Reitherman skulle göra rösten för Mowgli i Djungelboken några år senare. Det var inte så att den sista skådespelaren sa alla repliker i filmen, utan bara dem som de andra två inte hade sagt, vilket betyder att Arturs röst konstant ändras igenom hela filmens speltid utan någon förvarning. Anledningen för detta var att Rickie Sorensen gick igenom målbrottet under produktionen, så Wolfgangs söner behövde ta över, men det finns fortfarande ingen som har förklarat varför de inte kunde säga alla replikerna istället för endast vissa. Tur nog är filmen dubbad i så många andra språk, så allihopa utanför Amerika och Storbritannien led inte av samma problem. Vad som är hackigt i alla versioner dock är animeringen. Xerox teknologin är i full fas som det var i Pongo och de 101 Dalmatinerna, fast den här gången är det fler saker som rör sig på skärmen, leder till att konsten i filmen tar en smäll från begränsningen när allting ser så skissat och smutsigt ut. Sedan var det touch-up aspekten, där assistenter till animatörerna ritade tjockare konturer ovanpå animatörernas skissar, som efteråt gick igenom Xerox processen. Med så många scener, karaktärstransformeringar, komplicerade rörelser, bakgrunder, osv. var filmteamet tvungna att återanvända bitar med animering igenom speltiden. Några Disney filmer på 50-talet gjorde detta också, men där hände det kanske en eller två gånger och varade i ungefär en sekund, medan Svärdet i Stenen återanvänder sin animering flertal gånger igenom hela speltiden och ibland från andra filmer. Klipp tagna ur Törnrosa, Bambi och Pongo och de 101 Dalmatinerna används en gång eller så, medan animeringen skapad för Svärdet i Stenen återanvänds så ofta, något som blir omöjligt att ignorera när man har produktionshistorian i åtanke. Wolfgang Reitherman sa i en intervju att animeringen som återanvändes under den här eran var inte för att studion skulle spara på pengar, utan istället var för att garantera en kvalité produkt, som förminskade risken att inkludera medelmåttig eller ofullständig animering i slutprodukten. Vi kan ha en lång diskussion kring vad som kvalificeras som ”bra” animering, något jag känner varierar från film till film, men generellt kan jag acceptera animering som inte är den bästa ifall berättelsen är tillräckligt fängslande i sig själv. Den motsatta situationen, där animeringen är bra och berättelsen är medelmåttig, sällan får mig att tycka om verken, något som definitivt är fallet med kommande filmer från studion. Problemet med Svärdet i Stenen är i störst del att den vill presentera en simpel handling med vackra bilder, något filmen tyvärr lider av när bilderna sig själva inte är lika bra som tidigare Disney filmer. Så det är en motsägelse från filmens sida, i att den knappt har en handling och förväntar sig att publiken ska njuta av ögonblicken, fast konsten kommer i vägen av den njutningen. Detta är en stor anledning till varför flesta inte tycker om Disneys Xerox period, något som kommer bli tydligare med Djungelboken, Aristocats, Robin Hood, Bernard och Bianca och Taran och den Magiska Kitteln som kom efter Svärdet i Stenen. Animatörer hos Disney tyckte verkligen inte om att återanvända animeringen och mådde riktigt dåligt över att dem gjorde det, men i slutändan var det Reithermans drag och det var inte så mycket annat de kunde göra med pengarna och tiden de fick. Man märker hur studion långsamt tappade förtroendet, engagemanget, intresset och viljan efter ett tag, något som nådde toppen när Walt Disney han själv dog av lungcancer under 1966. Vilket innebär att Svärdet i Stenen var den sista animerade filmen studion släppte innan han dog.
När jag tittar över hela filmen och märker alla dessa tabbar, missar, problem, vad man än nu vill kalla det, var upplevelsen ändå väldigt skoj. Jag uppskattade animeringen som inte återanvändes igenom filmen och är än idag väldigt vackra. Det var klipskt av filmteamet att filmen skulle utspelas under medeltiden i England, när bakgrunderna och djuren tjänar på att ha smutsigare konturer och lite extra skugga på sig. Användning av färg är diskretare här än vad det var i Pongo och de 101 Dalmatinerna. Jag älskar alla karaktärsdesignen här också. Artur är otroligt söt och oskyldig, även när han förvandlas till olika djur, hans hår ser underbart vackert ut när det rör sig, ansiktshåren på allihopa är grymma och har roliga skämt kopplade till sig, speciellt Merlins skägg. Det är en ganska maskulin film, vilket är förvånande när studions andra filmer var så fixerade med feminina teman och annars fokuserade på pojkars löjliga beteenden. Så även fast filmen har sina tekniska problem har filmen riktigt enastående delar som var unikt och kraftigt för sin tid. Animeringen är fortfarande imponerande och är tidlösare här än vad det har varit på andra Disney projekt, det är en delvis satirisk avbildning av medeltiden och fantasy (något Monty Python skulle göra lite över tio år senare), en mogen coming-of-age handling med en pojke i fokus, har kreativa och stenhårda sånger, är snyggt strukturerat och har massiv underhållningsvärde. Det var roligt att återbesöka Svärdet i Stenen, fast med sina tydliga brister kommer en modern publik ha det svårt att ta filmen seriöst, även fast det är en komedi.
Mitt Twitter: @SpiderF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
Återanvänd animering, repliker och skämt i Svärdet i Stenen:
https://www.youtube.com/watch?v=O1gtszkTAmo
