Mulan (1998)
Vi är nu i mitten på 90-talet: Pocahontas och Ringaren i Notre Dame var stora besvikelser i kassan för Disney, i jämförelse med siffrorna deras tidigare filmer på 90-talet tog in, så nu när Jeffrey Katzenberg inte längre var studiochef hos animeringsstudion kunde det kreativa teamet gå i helt andra riktningar. John Musker och Ron Clements blev tillsagda av Katzenberg att regissera Herkules och göra filmen så lätt att marknadsföra som möjligt för en bred publik. Filmen fick inte heller siffrorna som Disney hade önskat sig, så i förhoppningar att få lite ny energi bestämdes det att animeringssektionen i Florida skulle få sitt egna stora projekt att fokusera på, när de annars hade fokuserat på kortfilmer eller att animera individuella sekvenser för Disneys långfilmer. Rob Minkoff var kopplad till projektet en gång, men hoppade av för att regissera en filmatisering av Stuart Little. Istället sitter VFX animatör Barry Cook och animatör Tony Bancroft i regissörsstolarna, som var väldigt frustrerade med Mulans handling i sina första stadier. Filmen i sin början hade tänkt vara en romantisk komedi, som fokuserade på Mulan och Shangs relation hellre än den större konflikten om kriget och tragedierna i Kina. Det ändrades till att Mulan gick in i armén för att rädda sin fars liv. Sedan räddades nästan hela projektet av Dean DeBlois, som innan dess hade varit en animatör och grafikdesigner för Don Bluth i några år och satte sin fot in hos Disney under produktionen av Lejonkungen. Han föreslog att de stora musikalsekvenserna, som var först planerade för projektet, skulle bli exkluderade eller minimerade, gjorde att generalen i filmen var Shangs far och därmed gjorde att han och Mulan hade en tematisk koppling och ändrade tonen i filmen väldigt drastiskt till att bli väldigt komisk istället för känslomässigt packat som det var tänkt. Dean DeBoil och manusförfattare Chris Sanders ändrade Mulan till filmen vi känner till idag och skulle tillsammans jobba som regissörer på en kommande film från Disney och senare skulle gå till Dreamworks för att regissera Draktränaren.
Likt Herkules som kom året innan är Mulan en komedi, fast vid det här laget är de dramatiska ögonblicken bättre kontextualiserade i handlingen. De hemska ögonblicken kommer från antagonisten och självaste karaktärsdramat uppkommer från konsekvenserna bakom antagonistens handlingar. Exempelvis blir Mulans identitet avslöjad från ett sår Shan Yu ger henne. Han orsakar en by att brinna ner och dödar en stor del av Kinas armé, därmed lämnar Shangs få soldater att slåss mot honom; skapar en riktigt intensiv konflikt. Dessutom är dramat trovärdigt, då Shang blev lurad av soldaten han såg växa som mest, gav honom en komplimang, såg förbi hans roll som endast en kapten och räddade hans liv. Så istället för att döda Mulan, som lagen säger att han borde, skådar han henne. Shangs far är en general med mycket respekt kopplat till sitt namn, så att han bestämmer sig för att gå emot militärens regler är ett stort ögonblick för honom och filmen belönar hans beslut eftersom Mulan kommer och räddar kejsaren. Filmen är väldigt upptagen med att inkludera så många skämt och komiska scenarion som möjligt, men till skillnad från Herkules inkluderar den karaktärer som är konsekventa och har ordentliga karaktärsbågar kopplade till sig. Det är nästan det motsatta i innehåll från Herkules, då hjältarna får mycket uppmärksamhet och har en berättelse som komplimenterar deras bågar, men samtidigt har en lätt bortglömd antagonist. Shan Yu tjänar sitt syfte i handlingen, i att han försöker erövra Kina med sin armé, men när det gäller huvudkaraktärernas karaktärsbågar är han inte det minsta tematiskt kopplat. I traditionellt berättande delar huvudkaraktären och antagonisten liknande ambitioner eller motivation, men genom en berättelse överstiger huvudkaraktären de själviska eller omoraliska målen som antagonisten har, blir en bättre person och därmed kan vinna i konflikten. Mulans centrala konflikt om att bryta ifrån sin plats i samhället för att rädda sin fars liv och Shan Yus motivation att erövra Kina har inte så mycket att göra med varandra, förutom på en ytlig nivå i att de inte tycker om deras positioner i relation med Kina. Bortom det är hans personlighet troligen det som Hades från Herkules hade tänkt att vara innan karaktären ändrades för att passa James Woods animerade personlighet. Shan Yu har en djup röst, en hotande persona och har en läskig design, bara att all personlighet är helt borta och offras så resten av rollistan kan få tid att visa av sina personligheter. Så skurkens motivation om att erövra Kina, i en film som handlar om erövringen av Kina, är väldigt svag, karaktären är inte det minsta nyanserad eller rolig och han har knappt någon närvaro. Han får inte ens sin egna sång som resten av Disneys skurkar. Så ifall du undrar varför Disney inte marknadsför karaktären det minsta eller inkluderade honom i nyinspelningen härstammar från att Disney troligen glömde av att karaktären ens existerade. Fast när man ser filmen är exkluderingen av antagonistens närvaro i handlingen värt det så Mulan och Shang får tiden de behöver för att skapa en trovärdig romans och etablera deras inre konflikter. Filmen behövde rum för en man och kvinna som filmens stora känslomässiga centrum för att få publiken att bry sig om dem, vilket var ganska smart för sin tid och var någonting Disney inte skulle regelbundet göra förens 2010-talet.
Jag skulle skriva om komedin eller hur? Det är viktigt att peka ut hur humorn är väldigt västerländsk, vilket känns konstigt i en film som utspelar sig i en väldigt österländsk miljö. En del personer verkar vara motstridiga kring hur Kina –i sin tur det kinesiska folket– blir avbildade i filmen, när det är så många faktorer som går emot en modern kinesisk livsstil, kultur och tradition. Exempelvis har inte kinesiska familjer altare med sina förfäders gravar hemma, många estetiska val i utstyrsel och arkitektur i filmen kommer från Korea, Japan och Taiwan, kejsaren och militären är romantiserade och går emot vad många kinesiska invånare står för och det finns ingen chans att Mulan skulle kunna krama kejsaren utan att bli dödad omedelbart. Filmen, när den först släpptes, var för Hollywood och inte tillräckligt autentiskt för den kinesiska befolkningen och därmed var inte en sådan stor succé där borta som Disney kanske hade hoppats på och ekar vad de försökte göra när de producerade Pocahontas; en historisk musikal grundad i mytologisk historia som avbildar en väldigt specifik kultur och historia. Disney försökte ytterligare en gång sälja Mulan till Kina med nyinspelningen som släpptes för en månad sedan, men på grund av Covid–19 epidemin försökte de lägga upp filmen på deras streamingtjänst Disney+ och se ifall filmen blev en succé på det viset. Sedan var det många saker Disney gjorde under produktionen och i marknadsföringen som gjorde deras relation med Kina komplicerat och som ett resultat beordrade den kinesiska regeringen att inga utav de stora publikationerna fick prata om premiären av Mulan nyinspelningen. Det var element till första filmen som blev exkluderade i nyinspelningen, vars av de största var draken Mushu. Den kinesiska publiken som såg Mulan under sena 90-talet var inte nöjda med Mushus design och karaktär. I Fastlandskina är drakar en symbol för kraft och god tur, dessutom anser folket sig själva vara ättlingar till drakar, så när Disney kom med sin västerländska design för Mushu blev folk arga, när drakar i västerländska mytologier, fantasyböcker och filmer är avbildade att vara giriga och hemska varelser. Sedan var det vissa designs Disney gav sidokaraktärer, där många fick stereotypiska österländska ansikten som var väldigt populära i Amerika när Mulan gjordes och därmed ansågs det vara rasistiskt. Detta var för över tjugo år sedan och barnen i Kina som först såg Mulan på den tiden verkar inte vara så förolämpade av filmen som deras föräldrar var, men flesta verkar vara petiga med de mindre detaljerna hellre än den större bilden, som Mulans förfäder, att hon kramar kejsaren och asian-face. Sedan filmens premiär har den blivit introducerad till många generationer och verkar fastna hos barn som mest hellre än vuxna och kanske förklarar varför filmen får ganska mycket uppmärksamhet i modern tid online efter att folk har växt upp med den, hellre än när filmen först släpptes, något som förklarar varför Disney bestämde sig för att göra en nyinspelning. Självklart var det ett misstag, som med resten av nyinspelningarna, men Disney var för törstiga att motstå. En sista notering jag vill göra kring nyinspelningen: Shang är inte heller med eftersom enligt Disney hade det varit svårt att sälja filmen med en bisexuell general till Kina och därmed får filmtittare hitta nöje, representation och underhållning i absolut ingenting idag.
Mulan är rolig. För att vara ärlig är humorn det bästa med hela filmen. I att det är i sig underhållande och samtidigt förstärker relationer mellan varje individuell karaktär. Soldaterna i armén är de märkvärdigaste eftersom de börjar hata varandra och visar av sina kaxiga sidor och misslyckas katastrofalt när de försöker göra något coolt eller försöker passa in. Mulans behov att gömma sitt kön och därmed sin identitet genom att försöka bete sig som en man är hysteriskt, som sedan ger filmen möjligheter att peta på könsroller och därmed tillåter Mulan karaktären att sticka ut från resten av de kvinnliga huvudrollerna i Disneys filmografi. Mulan kan göra sakerna prinsarna har annars gjort, som att leta efter en romantisk partner, slåss med ett svärd, strategisera, ta initiativ, osv. istället för att vara passiv som prinsessor i Disneys tidigaste filmer eller inte göra så mycket som de annars gjorde under renässansen. Mulan i början på filmen förväntar sig att fylla i rollen som Disneyprinsessor har gjort under så många år och vid slutet tar hon kontroll över sin egna vilja och bygger sin egna väg i livet. Manuset bestraffar henne, som inför akt tre där hennes identitet avslöjas, eftersom det vore konstigt ifall en familjefilm uppmuntrade ljugande och belönade karaktären för det. Så hon kan rädda dagen genom att vara sig själv. Likadant som killarna i armén måste de sluta vara kaxiga och faktiskt växa som individer och bli bättre soldater/män. Allt detta är presenterat genom en komisk lins och är väldigt roligt när det väl händer. Det finns tyvärr undantag till detta, vilket inkluderar Mulans familjemedlemmar som blir lika snabbt bortglömda som de blev introducerade, lyckosyrsa gör ingenting för handlingen riktigt och Mushu känns nästan onödig med tanke på hur lite han faktiskt gör, vilket är att han är där så Mulan har faktiskt någon att prata med. Syrsan och Mushu har karaktärsbågar som är tematiskt likadana som Mulan, men deras syfte (att få handlingen att röra sig framåt) är knappast närvarande. Fast det delvis är okej eftersom karaktärerna och deras personligheter är roliga. Deras inkludering påminde om mössen i Askungen och Mushus personlighet ekade vad Anden gjorde i Aladdin och synd nog nyttjar Mulan inte sina sidokaraktärer i handlingen lika effektivt som dem två filmerna.
När jag var ung såg jag Mulan och tyckte om den helt okej. Nu när jag har blivit vuxen finns det aspekter till berättandet som jag uppskattar mer och mer, vilket inkluderar Mulan, Mushu, soldaterna i armén, humorn, animeringen och sångerna. Dessa element är som starkast i filmens mittendel, då första akten med sin klyschiga etablering av karaktärer och insatser kändes påtvingade och typisk för Disney och sista akten var fylld med konfrontationer som sög ut humorn och ledde till ett klimax med en antagonist jag rakt av inte brydde mig om. Så delarna som Disney och filmens regissörer först inte hade tänkt att vara med i filmen är utan tvekan det bästa med hela filmen, likt Hades i Herkules. Till skillnad från Herkules är Mulan inte tondöv, den är inte lika kulturellt okänslig eller förolämpande som Pocahontas och är inte lika hackig som Ringaren i Notre Dame. Akt ett och akt tre är inte tråkiga eller saknar humor eller personlighet, fast mittendelen är bara så underhållande och fylld med så många minnesvärda ögonblick att resten utav speltiden drar ned upplevelsen vid flera visningar. Vad som är märkvärdigast med Mulan egentligen är att Disney inte längre behöver en passiv kvinnlig huvudkaraktär och Chris Sanders och Dean DeBoil började sitt samarbete här och skulle fortsätta med större och bättre projekt. Ifall ni inte har sett Mulan på ett tag borde ni ge den en chans, då det var förvånansvärt mycket för barn att tycka om och det är inte en dålig film för vuxna heller.
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
