Tarzan (1999)
Tarzan är ett namn som har haft en lång historia. Skapad av Edgar Rice Burroughs under tidiga 1900-talet, efter ett desperat försök att hitta någon form av arbete. Han prövade på många yrken under sin tid, men under 1912 (när han var trettiosju år gammal) lyckades han publicera Tarzan, Apornas Son och blev en enorm succé i Amerika och senare resten av världen. Under sin livstid skrev han totalt tjugosex romaner centrerade kring titelkaraktären och var definitivt populära ett tag. Efter den industriella revolutionen på 1800-talet hade 1900-talets Amerika blivit ett land fylld med stora städer, stora fabriker, hade en tajt boende befolkning, radio var relativt nytt, automobiler var runt hörnet, film började växa sina rötter, osv. och Tarzan verkade ge sina läsare en möjlighet att komma ifrån den stela, gråa och tråkiga miljön och istället slåss mot djur i den djupa afrikanska djungeln. En stark man som kunde tama vilda rovdjur och överleva naturens lagar; nästan Herakles på många vis. Så med film som den nya stora konstformen på 20-talet var det inte förvånande att Tarzan böckerna blev filmatiserade. Många skådespelare kom och gick, flera olika studios tacklade på namnet, många konstiga bakom kulisserna politik pågick, Tarzan skådespelare Ron Ely rakt av dödade ett lejon med en kniv under en inspelning och på flera olika sätt blev Tarzan och Jane censurerade för att inte visa så mycket hud. I vissa versioner har Tarzan varit intellektuell, i andra har han knappt kunnat prata, ibland har Jane haft roller i berättelserna och i andra inte. Det fortsatte komma filmatisering efter filmatisering ända till 70-talet, där intresset i Tarzan hade helt och hållet försvunnit, men karaktären kom tillbaks fantastiskt i Greystoke: Legenden om Tarzan, Apornas Konung under 1984. Sedan blev karaktären nästan bortglömd ett tag och fick inte en ordentlig filmatisering och samtidigt en succé i kassan förens 1999 när Disney släppte sin egna animerade version.
För att hoppa av recensionen ett tag måste vi prata om film i Frankrike. Igenom filmhistoria har Frankrike varit den centrala platsen för kvalité- och experimentell film, ända sedan konstformens början egentligen och animering har inte varit ett undantag. Med deras långa historia och kunskap om konstformen har deras animeringsprocess och teori förvandlats till något helt annorlunda från resten av världen. För att göra det kortfattat är franska animatörer helt simpelt bättre än resten av världen. Ett stort problem nationen har sett på senare år dock är att deras filmer inte har haft en stor chans att bli succéer internationellt, utan är begränsade till några europeiska länder och individer som är väldigt passionerade för konstformen. Det är inte som Japan, som har lyckats skapa en hel industri med stora internationella succéer inom television ända sedan 80-talet och har fått stora filmsuccéer nyligen, med exempelvis Studio Ghiblis filmer, Your Name, Weathering With You och direkt-till-Netflix filmer som A Whistker Away. Eftersom Frankrikes filmindustri har blivit mindre och mindre på en internationell skala, kan de därmed inte producera lika många animerade filmer som Japan och Amerika även fast deras animatörer är bland de talangfullaste i hela världen. Så ibland jobbar många franska animatörer för andra mindre eller större filmföretag, för att antingen animera vissa sekvenser eller effekter. Under min senaste visning av Tarzan slog det till mig hur absolut fantastisk animeringen var. Tarzan karaktären ser otrolig ut igenom hela speltiden, i att hans rörelser har vikt till sig, varenda muskel på honom kan synas hela tiden och när han flyttar sig runt i scener böjs hans muskler för att det läggs äkta vikt på sig och många scener är inramade för att ge publiken en ordentlig titt på hur han inte rör sig som en som en vanlig människa. Under min undersökning fick jag reda på att Tarzan ser så fantastisk ut i jämförelse med resten av Disneys filmografi för att han var helt och hållet animerade i Frankrike. Under produktionen av Tarzan var hälften av animeringen gjord i Burbank, Kalifornien och den andra hälften i Paris, i störst del för att animatör Glen Keane kände att filmen endast kunde bli komplett ifall Disney anställde animeringtalang från Frankrike, då deras förståelse för animering och expertområden inom individuella element är enastående i jämförelse med Disney. Så när man tittar på slutresultatet sticker animeringen ut i Tarzan, när filmskaparna hade ett ordentligt grepp på att skapa fartfyllda actionsekvenser och diskreta scener som kräver att publiken tolkar karaktärerna genom deras ansiktsuttryck och kroppsrörelser istället för genom dialog. Eftersom filmteamet var splittrade i två delar och var separerade från varandra blev det svårt att skapa animering som synkade ihop med varandra, så för första gången skickade varje studio sina fullständiga animeringsceller mellan varandra genom internet, med någonting som de kallade för en ”scen maskin.” Ännu en ny detalj var att några bakgrunder var 3D modeller istället för traditionella målningar. Ni som har läst min Mästerdetektiven Basil Mus recension kanske kommer ihåg att scenen i Big Ben använde sig av 3D konturer för kugghjul som målades för hand efter att ha blivit utskrivna på vanligt papper. På det viset kunde Basil, Rottigan och Olivia interagera med bakgrunden och kameran kunde bli placerad och röras runt hur än filmskaparna ville och nu i Tarzan (tretton år senare) används samma teknik igen och nyttjar avancerad teknologi för att skapa fartfyllda sekvenser där Tarzan surfar på träden och flyger igenom djungeln, oftast visade genom långa tagningar som inte behöver gömma skalan med försiktigt placerade klippningar. Gör att världen känns väldigt stor och tar oss in i djungeln. Eftersom filmteamet kunde utrycka känslor klarare och tydligare än vad de kunde göra innan, med extra detaljerade rörelser, trovärdiga ansiktsuttryck och dynamiskt kameraarbete, är presentationen i Tarzan drastiskt annorlunda från Disneys filmer på 90-talet och vi kommer gå igenom det lite senare.
Sångerna i filmen är skrivna och uppträda av Phil Collins. Om du inte är bekant med Phil Collins musikkarriär är han trummis för progressivrock legenderna Genesis, som började få uppmärksamhet under 70-talet, men fick inte mainstream igenkännande förens 80-talet efter att Peter Gabriel, sångare och bassist för bandet, lämnade bandet för att rikta sig in på en solokarriär. Det är en konstant debatt ifall bandet var bättre med Peter Gabriel eller utan, fast jag tycker om Genesis musik från 70-talet och Peter Gabriel har skapat några av mina favoritpoplåtar någonsin, som Sledgehammer och The Book of Love. Dessutom är det svårt för mig att ta Phil Collins seriöst efter att ha sett American Psycho. Fast jag tycker om Invisible Touch skivan som Genesis släppte med Phil Collins som frontman och han är definitivt en talangfull musiker, men jag har inte kunnat fastna för hans musik utanför Genisis. Så att återbesöka Tarzan med Collins inblandning gjorde mig lite orolig, men upplevelsen var inte så farlig som jag hade förväntat mig. Det är en besvikelse att karaktärerna i filmen faktiskt inte sjunger, istället sjunger Phil alla sångerna och sångtexterna handlar inte om karaktärerna direkt utan är istället Collins som sjunger om ungefär vad en karaktär känner i det ögonblicket. Eller så kan han rakt av beskriva vad som händer i scener, som Vi Finns På Samma Jord där Collins pekar ut exakt vad som händer på skärmen. En underlig detalj också är lokaliseringen av dessa sånger. Istället för att dubba sångerna som Disney tidigare hade gjord, de vill säga anställa en sångare eller skådespelare som gör rösten för en översättning av sångerna till varje lands respektive språk, sjunger Collins han själv översättningarna av sina egna sånger. Aldrig i mitt liv har jag sett ett sådant sätt att översätta Disney sånger på och det var så effektivt att Disney aldrig skulle göra det igen när han inte var inblandad. Tur nog lyckades den svenska översättningen undvika detta och istället anställdes Pelle Ankarberg för att sjunga otroligt bättre än vad Collins kunde. Min spekulation kring varför Collins valdes att sjunga alla sångerna i filmen kan bero på sammanhanget i filmens handling, miljö och karaktärer. Filmens ton är oftast grundad i den östafrikanska djungeln och inkluderar inga övernaturliga element, likadant som i boken, så ifall karaktärerna skulle börja sjunga från ingenstans hade det kanske tolkats av en publik som väldigt konstigt eller opassande för berättelsen presenterad här. Mulan exempelvis kommer undan med sina sångsekvenser eftersom skalan har degraderats ordentligt och annars är de grandisösa sångnumren reserverade för montage. Så Tarzan lärde sig från Mulan och istället använde sångerna under montage än att använda dem för konstrukturerade scener som skapades helt och hållet så en karaktär kunde utrycka sina känslor via sång. Stora och minnesvärda sångsekvenser gjords av Disney under största delen av 90-talet och när Pocahontas och Ringaren i Notre Dame inte rörde folk som de hade hoppats på ändrades musikalsekvenserna för att verka naturligare eller inte lika stora, som man märker i Herkules, Mulan och Tarzan. I någonting som Djungelboken passar sångerna perfekt, eftersom filmen är så romantiserad och att djuren kan prata är så lätt att acceptera inom filmens interna logik, fast med Tarzans realistiska ton och konflikter är det inte lika lätt att komma undan med sjungande gorillor. Så oavsett vad Disney hade gjort med Tarzan hade de troligen skjutit sig själva i foten i slutändan ändå, så Collins blev beslutet Disney var som bekvämast med. Jag är inte en fantast av den stilen, då jag föredrar planerade sångsekvenser och sånger som direkt inkluderar karaktärernas röster och motivation, istället för att en artist ska sjunga i deras ställe om typ samma sak men egentligen inte. Min favorit del i filmen, musikaliskt i alla fall, är Det Svänger i Lägret, eftersom Collins nyttjar sin talang som trummis och bara låter karaktärerna utrycka sig själva genom musiken. Sångerna fungerar okej som bakgrundsljud för det mesta under montagen och har vacker instrumentering, men för mig förstör Collins gnälliga röst en stor del av njutningen för mig. Hade det varit Peter Gabriel i den engelska versionen istället hade jag troligen älskat låtarna, även med de riktigt ostiga sångtexterna, fast som filmen är nu fungerar det okej och de svenska versionerna är bättre.
Konflikterna är mixade för mig också. Det stora och uppenbara klagomålet folk har med filmen är antagonisten Clayton; en karaktär som är endast med i filmen så Tarzan kan ha en direkt konfrontation med en skurk vid slutet på speltiden; Clayton är bara ett verktyg för handlingen, då han har ingen som helst motivation för sina handlingar. Vi i publiken vet inte varför han vill fånga alla gorillor, varför han har en sådan hemsk syn på vilddjur och varför han är villig att inspärra Jane och hennes far för att få det han vill. Jag blev chockerad av just hur absolut tråkig Clayton karaktären var och hela filmens sista akt blir krossad när hans handlingar orsakar allt kaos som pågår på skärmen. Det distraherar från de interna konflikterna hos Tarzan, Kala och Kerchak, är helt annorlunda från vad resten av filmen har varit, drar ner den dramatiska spänningen till ett komplett stopp och tar bort den större delen av den realistiska tonen som var närvarande under resten av speltiden. Flesta av allting annat dock är riktigt fängslande. Filmens början använder absolut ingen dialog utanför sången Vi Finns På Samma Jord och inte förens den spännande sekvensen med Kala och leoparden Sabor är över och många sekvenser efter det är fria från dialog eller åtminstone behärskar dialogen för endast det som krävs för att publiken ska förstå handlingen och karaktärsrelationerna. Medan Disney har rört sig framåt inom filmindustrin har deras filmer använt sig mer och mer av dialog för att ge publiken kontext för handlingen och konflikterna, även fast när företaget började med långfilmer (och flesta tecknade kortfilmer de hade producerat innan dess) använde de knappt dialog i de viktigaste scenerna, så att få se Tarzan med sina ordlösa scener var riktigt uppfriskande och därmed sticker filmen ut från flesta andra filmer de släppte på 90-talet och är bland det bästa Disney har någonsin gjort. Vilket gör inkluderingen av så många andra element så frustrerande, när resten utav filmens scener är så minnesvärda och känslomässigt packade. Som scenen där Tarzan täcker sig själv i lera för att se mer ut som en gorilla, när han och Jane träffas för första gången, fajtscenen mellan honom och Sabor, Tarzan långsamt inser att han är en människa efter att Kala visar var hon hittade honom och därmed fulländar hennes karaktärsbåge, Kerchaks död och hur det fulländar hans karaktärsbåge och hur Tarzan bestämmer sig för att lämna djungeln och resa till England. Fast sedan förstörs allt det av Claytons inkludering, humorn, de irriterande sidokaraktärerna och sångerna. I boken reser Tarzan till Amerika för att hitta Jane (reser från en djungel till en annan djungel) och väl där visar det sig att Jane har förlovat sig till William Clayton. Sedan blir Tarzans riktiga identitet avslöjad: han är egentligen John Clayton II och är den riktiga arvingen till Clayton familjens förmögenhet, men bestämmer sig för att förneka förmögenheten så Jane kan få vara lycklig tillsammans med William Clayton. Han då bestämmer sig för att resa tillbaks till djungeln och fortsätta bo tillsammans med aporna. Tematiskt och självaste budskapet är praktiskt taget det samma i Disneys film, men självaste konflikterna, kontext för karaktärernas motivation och upplösningen känns tomma i jämförelse med boken och ger oss ett typiskt slut Disney gav publiken igenom hela 90-talet utan någon större nyans eller introspektiva konflikter kopplade till sig. Till skillnad från Skönheten och Odjuret och Ringaren i Notre Dame. Inte för att säga att jag inte tycker om Tarzan och Jane, för att jag älskar deras scener, men slutet på filmen tar idéer som var riktigt fängslande i boken och förvandlar det till något klyschigt och tråkigt istället.
Det finns naturligtvis många aspekter till filmen och boken jag har skippat över här, eftersom jag inte vill prata om dem här. Exempelvis bokens rasistiska innehåll, homosexuella undertoner och Tarzans sexualisering i filmen, då min hjärna är för lite och recensionen hade varit för lång och smärtsam. En del av mig älskar Disneys Tarzan och en annan del av mig blir så uttråkad under filmens sista tredjedel. Dessutom är filmen inte tillräckligt konsekvent i sitt berättande för mig att älska filmen i sin helhet och begränsar min njutning av filmen till fantastiska isolerade scener som kommer på raken under filmens första två akter. Det är så många scener som var så vackra, rörande och snyggt animerade att min hjärna exploderade i entusiasm, men den extrema sidan försvann i utbyte mot en handling och konflikter som gjorde mig uttråkad. Någonstans här finns det en fantastisk, banbrytande tragedi om Tarzans resa från apmänniska till ansvarig ledare, som jag tror kan vara helt animerad och även ha musikalsekvenser. Som filmen är nu tycker jag det är en bra film med enastående höjder och några besvikelser på vägen.
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
