mrtambourineniclas.blogg.se

Herakles (också känd som Herkules i det Romerska Imperiet) är definitivt bland de välkändaste karaktärerna med de populäraste berättelserna ur grekisk mytologi. Bredvid honom finns det naturligtvis myten om Orfeus och Eurydike, med deras resa till och från undervärlden med Hades som antagonisten, Akilles i Iliaden och i uppföljaren Odysséen där man fick se Odysseus häpnadsväckande resa från Troja till sitt hem. Vid en snabb översikt av dessa mytologiska historier och deras filmatiseringar – i alla fall de kontroversiellare och föråldrade verken – så låter det ganska orimligt att ta den mytologin, dess komplexa universum, tidlösa och mörka berättelser och karaktärer, underliga monster och groteska tragedier och sedan förvandla det till en Disney film; en familjeprodukt som ska vara en finansiell succé. Låter ju inte svårt heller, eller hur? Antar att Disney kunde ha tagit den ordentliga rutten och förvandlat berättelsen om Troja till en stor film i samma stil som Prinsen av Egypten eller Skönheten och Odjuret, i att filmen hade en ton som passade en vuxen publik samtidigt som den hade alla Disney trademark element i sig, som vacker animering, sånger och väldigt talangfulla filmskapare som fick kreativ frihet. Istället blev det osäkerhet hos företaget och studion, när studiochef Jaffrey Katzenberg sa upp sig i missnöje med president Michael Eisners konkurrenskraftiga attityd mot honom och studions tidigare filmer Pocahontas och Ringaren i Notre Dame tjänade inte så mycket pengar. I början var det tänkt att filmteamet skulle jobba på en filmatisering av Odysséen, men efter en tid spenderat på projektet ändrades det till en berättelse om Herkules och hur han hamnade i kriget om Troja. Fast när de episka berättelserna om Pocahontas och Quasimodo inte resonerade med en bred publik ändrades premissen och tonen i Herkules drastiskt och blev komisk, gjorde narr av då nutida saker och hade en struktur och konflikt man kan hitta i superhjältefilmer. Serietidningar och superhjätefilmer var riktigt stora på 90-talet, då Batman var bland de största namnen på den tiden efter Tim Burtons stora succéer Batman och Batman Returns, sedan kom Blade, Judge Dredd, The Crow, Teenage Mutant Ninja Turtles, osv. Så att göra en film med samma element folk tycker om, samtidigt som Disney kan ha sina familjevänliga livslektioner som gör företaget nöjd och drar till sig publiken Disney vill nå, lät inte dåligt. Influenserna slutar inte med superhjältar, utan större inspirationer, enligt regissörerna John Musker och Ron Clements, är Superman filmen från 1978 och Rocky från 1976 och med det man kan förstå varför Disney godkände det. Filmen hittar inte källmaterial från grekisk- eller romersk mytologi särskilt mycket utan istället är filmen så 90-tal som det går, med en stad som ska vara en satirisk avbildning av New York, gör narr av produktplacering och kändisavtal att sälja produkter och referenser till produkter som existerar i verkligheten. Så vi går från tidlösa musikaler med Broadway skådespelare i sig till en 90-tals sportfilm med Michael Bolton som uppträder filmens stora låt.

Innan vi hoppar in i handlingen ville jag prata om saker som intresserade mig i min undersökning. Första är konststilen och de kreativa besluten när det gäller karaktärsdesignerna och världen. Gerald Scarfe är en konstnär och tecknare, som har jobbat för tidningspublikationer under en väldigt lång tid och fokuserar på politisk satir. Jag föreslår att ni söker fram några teckningar han har ritat så ni får en generell idé om hur absolut kreativ, hysterisk och vriden hans stil är. Idag är han mest känd för att ha målat konsten för albumet The Wall av rockbandet Pink Floyd. Några år senare användes hans designs och konststil han skapade för The Wall i filmatiseringen av skivan: Pink Floyd’s The Wall. Om du aldrig har lyssnat på skivan eller sett filmen högt rekommenderar jag att du gör så, när skivan och filmen har haft en sådan stor influens på musik och musikaler att man känner vibrationerna från Comfortably Numb, Another Brick in the Wall pt. 2 och The Trail än idag. Se den inte med era barn dock, då filmen troligen kommer ärra dem för resten av deras liv. Hur som helst, tidigt in i produktionen av Herkules ville Musker och Clements att Scarfe skulle skapa designs och miljöer för filmen. Ledde till att över 700 olika designs för karaktärer skapades, men i slutändan var hans stil för absurd och lös just för Disney, så istället tog filmteamet aspekter till Scarfes designs och tillämpa dem till karaktärer som liknade hur greker skulle se ut i Antikens Grekland kombinerad med den moderna Disney estetiken. Exempelvis var Hades eld hår Scarfes idé och Disney gjorde honom till mindre av ett monster. På tala om Hades så var det inte tanken att han skulle vara så komisk i början. Som tidigare sagt fanns det ett seriösare koncept för Herkules och Hades skulle vara en brutal och skrämmande antagonist och hade en röst som skulle fånga ren ondska, fast när James Woods skulle spela in sin röst för filmen började han prata med sin vanliga röst och fångade andan av en snabbpratande svindlare och fuskare. Medan tiden gick värmde filmteamet upp sig för James Woods tolkning av karaktären och skrev om allting för att passa honom. Vilket resulterade i karaktären folk minns som mest från filmen och är karaktären flesta tycker mest om, men varför kommer vi gå igenom senare. Michael Bolton kanske uppträder Jag Kan Klara Av Det, men resten av filmens soundtrack är långt ifrån pop. Istället är gospelmusik det centrala ljudet, med instrumentering i en sådan fart som lätt hör hemma på en scen i Las Vegas. Disney har delvis gjort detta i tidigare filmer som Djungelboken, där de anställde Las Vegas artister Louis Prima och Phil Harris för att göra röster för filmen. Detta är delvis visat i filmens bakgrunder och scenografi också, där några miljöer liknar en teaterscen som fanns i Antikens Grekland och senare Las Vegas shower. Moderna Las Vegas (även på 90-talet) har hotell, casinon och scener som tar estetik och statyer från Antikens Grekland och Romerska Imperiet för att dra till sig rika, turister och folk från resten av Amerika. Ceasar Palace exempelvis. Så Herkules ser mer ut som Las Vegas som imiterar Antikens Grekland hellre än Antikens Grekland och därför är filmen utan tvekan modern på alla sätt och passar den annars komiska och färgglada tonen, inte så annorlunda från Djungelboken.

Premissen i filmen i ett nötskal är: Dödens gud Hades får reda på att Herkules kommer förstöra hans planer att erövra Olympos i framtiden, därmed vill döda honom. Väl död kan Hades undvika ödet självt och ta sin brors plats som gudarnas ledare. Herkules är inte relevant till Hades utanför att ödet säger att han kommer sätta ett stopp för Hades planer. Så Herkules saknar motivation att stoppa Hades (när han inte ens vet om att Hades existerar förens slutet på akt 2) och Hades vill endast bli av med Herkules för att ödet sa till honom att göra så. I Disney filmer brukar skurkarna utnyttja hjältarna för sina egna själviska mål, som i Herkules där Hades använder Meg så Herkules blir av med sina krafter i utbyte mot hennes själ. Det är inte i samma anda som grekisk mytologi, men för en familjefilm fungerar det väl. Hades och Meg har en historia och därmed har en social dynamik, medan Herkules och Hades delar ingen relation eller dynamik och därmed gör ’skurk mot hjälte’ spänningen knappt närvarande. Mästerdetektiven Basil Mus har en skurk och hjälte som knappt träffar varandra, men en stor mängd utav speltiden är ägnad till att etablera hur mycket Basil och Rottigan avskyr varandra på en personlig nivå, dessutom förlitar sig på att hjälten ska stoppa skurken och inte tvärt om som i Herkules där Hades försöker stoppa Herkules tills akt tre där dynamiken byts. Naturligtvis hade Basil Mus en mindre handling och färre karaktärer, men personligen föredrar jag simpel och effektiv motivation och drift över absolut ingen motivation och drift. Basil Mus och Herkules berättelser är nästan identiska, med en antagonist som försöker ta kraften från en auktoritetsfigur och hjälten förhindrar det, men den ena filmen har en massa personlighet med ingen sammanhållning till sig och den andra är underhållande och sammanhållen rakt igenom. Jag tog upp likheterna mellan Herkules och Djungelboken innan men jämförelserna slutar inte med estetiken och musikvalen, utan narrativt är filmerna lika också. Mowgli och Herkules är båda barn som inte hör hemma i miljön de växte upp i och sedan går dem på ett äventyr där de försöker ta sig till platsen där de faktiskt hör hemma, fast en antagonist kommer i vägen. Shere Khan och Mowgli också träffas inte förens akt tre. Dialogen och skämten var passande i årtiondet filmerna skapades i, attityden i sångtexterna är inte så annorlunda och sångerna de själva är där för att ge filmerna personlighet hellre än att vara väsentliga till berättelsen. Djungelboken kan man argumentera hade ingen handling att ens nämna, men filmen lotsades aldrig med sina filmiska ambitioner, då filmen var mest en ursäkt att presentera underhållande sånger, minnesvärda karaktärer, en kompetent balans mellan takt och underhållning, diskret och unik miljö för en animerad värld och animering bortom den här världen som än idag förbryllar. Ifall Herkules hade siktat sin berättelse mot lika låga intensiva konflikter och långsamma takt hade filmen troligen varit lika bra om inte bättre än Djungelboken, men som filmen är nu känns det som att filmen är splittrad i två delar: den underhållande sidan och sidan med den klyschiga handlingen och konflikterna som är för seriösa för sitt eget bästa. Exempelvis är det ingen karaktär som dör i Djungelboken, men i en skandalös komedifilm som Herkules blir många karaktärer seriöst skadade: Meg blir krossad av en pelare, Hydran slukar upp Herkules och sedan huggs monstrets huvud av flera gånger, Hades blir ilsken och eldar upp Skrik och Panik, demonduon förvandlas till ormar och nästan dödar Herkules som bäbis, Herkules blir nästan dödad av en titan och listan fortsätter. Herkules vet inte riktigt vilken ton den vill ha, så när handlingen rör sig framåt blir filmen seriös och när filmen slösar bort tid dyker alla skämten och sångerna upp. Standardrutin för flesta amerikanska komedier, men i Herkules är dem två sidorna så extrema emot varandra att man kunde lika väl titta på en komedifilm och en dramafilm samtidigt. Konceptet bakom "komisk tolkning av mytologisk historia" och "seriös fantasy epok" behöver inte nödvändigtvis vara motsatta av varandra, fast Herkules är inte ett bra exempel på två extrema sidor som arbetar av varandra i harmoni. I nära framtiden skulle Disney lära sig från misstagen i Herkules, genom att antingen göra skiften mellan tonerna smidigare eller exkludera individuella element helt och hållet, fast det går vi igenom i nästa recension.

När det gäller konflikterna dem själva är det lite mixat där också och inkluderar delar som verkar ha blivit bortglömda av manusförfattarna och regissörerna under produktionen. Hades är inramad att vara filmens antagonist, fast i utförandet var han karaktären jag tyckte mest om vid min senaste visning och det är inte helt baserad på att hans karaktär var rolig. Utan istället är det baserat på hans ärlighet. Meg vill bli fri och när hon har gjort sitt blir hon fri; han följer upp på sin andel av avtalet. Han gör ett avtal med Herkules och håller sitt löfte, i att Meg blir skadad och därmed får Herkules sin styrka tillbaks. Nere i undervärlden gör han ytterligare ett avtal med Herkules, att Herkules stannar kvar i underjorden och Meg blir återupplivad. När saker leder till något positivt för honom men samtidigt något negativt för Herkules slår Herkules ner honom i avgrunden; Herkules håller inte sitt löfte. Hades är utan tvekan skurken i berättelsen, men i slutändan är Herkules den hjärndöda mobbaren som inte tänker sig för och när han blir lurad använder han våld för att vinna. Blir jobbigt att hurra för hjälten när skurken är både roligare och ärligare. Herkules karaktärsbåge är ifrågasättande också. I början på filmen vill han ta reda på var han egentligen hör hemma, vilket han tror är tillsammans med sin far och mor på Olympos, fast är egentligen tillsammans med Meg. En klassisk ’vill ha och behöver’ karaktärsbåge Disney har gjort ganska länge nu och på en ytlig nivå fungerar, men utförandet är en besvikelse. Herkules blir rik och undrar vad poängen är; han blir en hjälte/sportstjärna och förstår inte materialismen som tar över hans liv, som filmen tolkar som att han borde offra sig själv för att rädda Meg från Hades. Jag förstår inte kopplingen där, förutom att Herkules är en hjälte och det är vad hjältar gör, men det har ingenting med hans inre konflikt om utanförskap och behovet att höra hemma någonstans. Filmen rör sig så snabbt framåt att man knappt hinner tänka på det och när jag försöker komma fram till en slutsats uppkommer en massa element som motsäger filmens budskap och berättarbåge om och om igen. Sedan har vi inte börjat gräva oss in i alla frågor som får handlingen att falla samman. Varför dödar Hades inte Herkules själv när Herkules blev vuxen och förlora sin styrka? Hades är ju odödlig trots allt och Herkules kan inte slå honom. Varför kunde Zeus besegra titanerna helt själv men när han har hela Olympos på sin sida har han ingen chans mot titanerna som har varit inspärrade? Varför behöver planeterna vara i exakta positioner för titanernas fängelse att visas under vattnet? Varför berättar inte Moirerna för Hades att bäbis Herkules fortfarande lever? Borde inte Zeus ha berättat för sin egna bror att Herkules blev adopterad av en människofamilj? Vad bestämmer att Herkules måste bli en hjälte innan han kan bli en gud? Hjälte och gud är inte samma sak. Om det handlar om "hjärtats styrka" är det klart och tydligt en lögn när Hades också är en gud och Herkules är självisk när han blir en gud ändå. Var ifrån fick Hades drycken som förvandlar gudar till dödliga? Verkar vara ett väldigt effektivt vapen mot gudarna som borde användas oftare. Dessa typer av frågor vanligtvis stör inte mig ifall filmerna erbjuder något unikt eller presenterar en berättelse så simpel och abstrakt att man lätt kan besvara dem, men Herkules berättelse etablerar så många påtvingade regler/lagar till sitt universum som inte är det minsta rimliga och är endast där så handlingen kan fungera.

I den här recensionen har jag varit nästan allting förutom positiv och min personliga njutning av Herkules reflekterar det. Det finns individuella delar som är inspirerande och är bland det bästa Disney har producerat, vilket inkluderar konststilen, animeringen, musiken, humorn och Hades karaktären är bland mina favoritantagonister från Disney. Var filmen blir uttråkande dock är i flesta andra element, med en typisk superhjälte premiss, en svag berättarbåge, konflikter som inte bryter ifrån Disneys sedan länge etablerade varumärke, tonen som hoppar fram och tillbaks utan förvarning, allt våld som är överdrivet för en familjefilm, osv. Filmen är överallt när det gäller kvalité för mig och därmed gör upplevelsen tråkig. Det finns mycket att tycka om, men oftast är det scener isolerade från allting annat filmen har och när filmen bestämmer sig för att faktiskt handla om någonting dras upplevelsen ner till bland de sämsta projekten Disney har producerat än så länge. Jag hatar den inte, samtidigt dock har den inte så mycket att erbjuda bortom saker Disney har gjort innan eller kommer utföra bättre vid kommande projekt. Om vi tittar in i nära framtiden för Disney kommer Herkules vara den sista traditionella Disney musikalen, då Disney skulle överge genren ett tag när andra genrer tog över i popularitet med Pixars succéer och när andra animeringsstudior fick större uppmärksamhet på 2000-talet. Därför är Herkules ihågkommen av så många i min generation och lite äldre som växte upp med filmen och tyvärr är Disneys kommande filmer så långt ifrån Herkules som det går och kommer leda till en mörk period för studion.

Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang

Scen ur Pink Floyd’s The Wall:
https://www.youtube.com/watch?v=PKzIBQsp_TA

James Woods pratar om sin roll som Hades:
https://www.youtube.com/watch?v=QHA4xh8sLKU