Pocahontas (1995)
Året är 1992. Det är precis efter att Skönheten och Odjuret blev en av de största filmerna under 1991 och med alla priserna den vann höjdes filmens rykte in i 1992, kom en förlängd tid i biografer och många fler exemplar sålda på VHS. Nu när företaget såg kritiskt beröm så väl som erkännande av Akademin i Amerika ville animeringsstudiochef Jeffrey Katzenberg och Disneypresident Michael Eisner producera filmer som garanterade liknande reaktioner från en bred publik samtidigt som Akademin hade intresset i filmernas djupare och filmiska ambitioner. Med andra ord ville Katzenberg och Eisner skapa filmer som vann Oscars. Aladdin var halvvägs ifrån komplett och var för sent att ändra estetik från komedi till seriös musikal, men Disney kunde ändra på de kommande projekten Lejonkungen och den mera Akademi-vänligare Pocahontas som det började utvecklas idéer för runt omkring samma tid. Katzenberg och Eisner ansåg Pocahontas att vara filmen som skulle se den största succén företaget skulle få på många år, med en handling om infödda amerikaner och hur européer försökte ta deras land, baserat på verklig historia istället för en saga som Disney filmer tenderade att vara, det fanns romans och konflikterna kritiserade amerikansk historia. Underligt nog var det drama inom studion som fick större uppmärksamhet på den tiden istället. Under Disneys nya succéer med Den Lilla Sjöjungfrun, Skönheten och Odjuret och Aladdin var det många som satte Katzenberg i rampljuset, då många trodde att han var ansvarig för att sätta Disney namnet på kartan igen efter flera decennier med medelmåttiga filmer som Aristocats och Taran och Den Magiska Kitteln. Eisner hade antagligen lovat Katzenberg sin plats som Disneypresident när han sa upp sig, men igenkännandet Katzenberg fick gjorde Eisner bitter och startade en rivalitet mellan båda. Katzenberg hade också problem med Eisners ledande, som att göra beslut relaterade till många saker inom företaget utan att informera honom eller fråga om hans åsikt och därmed förnedrade hans roll i företaget. Eisner bestämde senare att inte sluta som Disneypresident och vägrade ge Katzenberg chansen. Hjälpte inte heller att deras nära vän Frank Welles dog i en helikopterkrasch och därmed kunde inte hålla personalens personliga negativa känslor mot varandra i schack. Katzenberg fick nog av allt trams och sa upp sig själv direkt efter att Lejonkungen hade haft premiär medan Eisner fortsatte vara Disneypresident. Spänningen var hög hos företaget och efter att Katzenberg kände sig mobbad ut ur företaget stämde han Disney och antagligen fick 250 miljoner dollar. Det var en sådan stor grej att det nästan överskuggade Pocahontas helt och hållet. Må inte för dåligt för någon av dem dock, eftersom Eisner skulle fortsätta med succéer och Katzenberg gick ifrån Disney för att grunda Dreamworks Pictures och Dreamworks Animation tillsammans med David Geffen och Steven Spielberg, som ledde till stora filmserier som Draktränaren, Kung Fu Panda och Shrek. Den sistnämnda kommer bli väldigt relevant i kommande recensioner.
Pocahontas handlar om indianer (infödda amerikaner) och vi ska försöka undvika att gå igenom all historia kring deras relation med europeiska bosättare, men kortfattat upptäcktes det en ny kontinent av Spanien och de ville plundra landskapet för land och resurser under sena 1500-talet. Jag kommer inte dansa runt situationen: Pocahontas är inte särskilt bra. På den tiden var folk inte intresserade i berättelsen om indianprinsessan och idag är filmen kontroversiell för att ha smaklös avbildning av indianer. Vi kommer gå igenom varför lite senare men först måste vi prata om Disney varumärket. Det stora problemet med Pocahontas är samma problem Disney skulle ha med Ringaren i Notre Dame under nästa år, dessutom någonting företaget blev handikappade av generellt under kommande decennier: Disney är inte kapabla att skapa mörka berättelser. Innan vi går igenom varför måste jag beskriva vad som definierar en ”mörk” berättelse, då många misstolkar det begreppet. Många förknippar mörkt berättande med groteska scener eller idéer, som exempelvis med Disney att karaktärers föräldrar dör, men oftast undviks dessa stämplar i beskrivandet av Disney filmer för att filmertna expanderar ej på idén av en avliden förälder. De centrala konflikterna i filmerna är inte karaktärernas psykologiska resa om hur deras beteende och karaktärsbrister härstammar från frånvaron av en förälder, utan den centrala konflikter härstammar från en extern kraft utanför huvudkaraktären sig självt; vare sig det kommer i formen av en antagonist eller en generell ond kraft. Exempelvis när Mufasa dör i Lejonkungen spenderar inte resten av speltiden på att visa hur Simba långsamt utvecklar en nihilistisk och osäker personlighet som förstärker filmens budskap om vad som händer med en ung familjemedlem när en tragedi uppkommer inom familjen, något som hade gjort Lejonkungen till en tragisk och mörk film. Detta är någonting serier som Better Call Saul och The Sopranos utforskade riktigt bra. Som Lejonkungen är nu är det en lättsmält musikal med en känslomässig drift om hur kungamakt kan användas på ett ont sätt och ett gott sätt. Pocahontas handlar inte om politik på sena 1500-talet, inte om slaktandet av indianer, inte om djupt rotad rasism, osv. utan istället är en coming of age berättelse om en flicka med en strikt förälder och ett kärleksintresse som hamnar i konflikt med varandra, orsakat av en girig skurk med makt. Konflikterna expanderas inte till något mörkare eller komplexare än det. Säger inte att Disney inte är kapabla att skapa mörka berättelser, det är någonting jag är helt övertygad på att de skulle vara fantastiska på ifall filmteamet fick all möjlig kreativ frihet, men företaget är inte kapabla att sälja en sådan produkt till en bred publik. Titta bara på Taran och den Magiska Kitteln och hur dåligt den bemöttes. Ända sedan tidiga 60-talet ville Walt Disney producera ”seriösare” filmer istället för de familjevänliga projekten företaget annars skapade, men han hade skrivit in sig själv i ett hörn där Disney namnet, i folkmassans ögon, var familjeunderhållning och så fort Disney skulle gå i en annan riktning än vad de redan gjorde fanns det ingen chans att en publik skulle ta filmerna seriöst. Därmed skulle Disney aldrig kunna sälja dem filmerna ordentligt. Det ändrades efter att Skönheten och Odjuret blev en sådan stor succé med kritiker och prisutdelare inom filmindustrin, som företaget såg som ett tecken att de äntligen kunde producera ”seriösare” filmer, fast samtidigt hade en bred publik fylld med familjer i åtanke. När Lejonkungen var i produktion påbörjades produktionen på Pocahontas och inom studion ansågs Pocahontas vara den ”seriösare”, ”viktigare” och ”konstnärligare” filmen, något som orsakade animatörer och konstnärer att hoppa av Lejonkungen för att istället jobba på Pocahontas. Eftersom alla företagets större investerare och chefer hade sina ögon fixerade på Pocahontas kunde filmteamet på Lejonkungen göra vad de ville med sin egna film medan filmteamet på Pocahontas blev konstant övervakade och var tvungna att skapa en produkt allihopa nödvändigtvis inte var intresserade i att skapa eller skapa en berättelse de nödvändigtvis inte ville se. För mig, under min senaste visning av Pocahontas, märkte jag dessa vattenmärken från Disney företaget överallt och gjorde slutprodukten säker och övertänkt istället för djärvt och utmanande, något Disney trodde de hade skapat under produktionen. Vilket förklarar Michaels Eisners chockerade reaktion till den ljumma receptionen filmen fick från folkmassan och kritiker när den först släpptes. Pocahontas är begränsad av studion den producerades i, till skillnad från Lejonkungen som blev förstärkt tack vare filmskaparnas experimenterande och frestelse att skapa en film som filmindustrin aldrig hade sett förut, medan Pocahontas är en typ av film med ett budskap allihopa har sett innan. Budskapet i Pocahontas om hur missförståelser kan leda till stora konsekvenser och att båda sidorna i krig kan ha dålig moral är inte nödvändigtvis billigt eller onyanserat för en familjefilm, men hur Pocahontas är inramat och presenterat borde budskapet vara direktare eller åtminstone öppet för en egen tolkning istället för det ytliga och detaljlösa budskapet som är med i slutprodukten. Något som hade fungerat helt okej i en Disney film vanligtvis, men med tanke på Pocahontas seriösare ton och konflikter tolkas budskapet som oinspirerat och påtvingat; rakt av tråkigt.
För att vara rättvis mot Disney lite grann är Pocahontas ett djärvt steg mot nya saker, det bara resulterade i finansiella förluster och bemöttes av kritiker som medelmåttig i sitt utförande. Karaktärdesignerna är annorlunda från Disney, i att karaktärernas ögon blev förminskade, karaktärsmodellerna är fixerade med att se så realistiska ut som möjligt (för Hollywood filmer i alla fall), djuren pratar inte och berättelsen är baserad på verkliga händelser och riktiga människor. Som en svensk ska jag inte sitta här och förklara för er vad som är politiskt korrekt, dålig representation av indiansk kultur och amerikansk kultur, kulturell appropriering, osv. Vi svenskar har inte riktigt haft samma typ av globalism och kolonialism som Amerika har haft, i att nästan varenda kultur i världen existerar i Amerika i någon form, eftersom invandringen har varit så enorm där borta under de senaste trehundra åren och landet är stort. Likt många asiatiska länder har Sverige varit sekulärt under en väldigt lång tid och därmed är det inte förens i modern tid där en märkvärdig del av landets befolkning består av folk som inte är vita och har en kultur vars ursprung kommer utanför Sveriges gränser. Eftersom jag är lite äldre och växte upp i en mindre stad i jämförelse med Malmö, Göteborg och Stockholm träffade inte jag en person med utländska föräldrar förens mina tonår, till skillnad från barn idag som garanterat kommer möta många andra barn med invandrade föräldrar som har andra värderingar, religioner och kulturer. Vare sig det är positivt eller negativt för det nutida svenska samhället får ni bestämma och diskutera själva, då kommentarerna som lämnas i det här inlägget kring ämnet kommer knappast från en expert på historia, jag är inte en moralisk auktoritet på ordentligt beteende och ämnet är för komplext och långt för att kommentera på i en Pocahontas recension. Fast jag kommer ställa den här frågan: vad lägger Pocahontas till i konversationen om representation av indianer? Inte så mycket egentligen. Den kritiserar inte spanjorerna som invaderade indianernas hemland och flesta indianer vid filmens premiär kände sig förolämpande av filmens tolkning av indiansk kultur. Indianerna i filmen pratar med andar, använder rökkonster för att förutspå framtiden, de är kopplade till naturen och naturen är deras vän, vinden är magisk för dem, kärleken och gemenskap vinner dagen, osv. Jag kan inte påstå att jag är på något vis förolämpad av detta, då jag är svensk, men som en fantast av allting som är film är den här representationen så klyschig att filmen nästan når en omedveten satirisk nivå, även i jämförelse med andra filmer om indianer som släpptes på 90-talet. Med exempel som Dances With Wolves, Smoke Signals och även den riktigt underskattade Dead Man som släpptes samma år som Pocahontas. Det hjälper inte heller att karaktärerna i filmen är lika tredimensionella som A4 papper. Disney avbildade indianer i Peter Pan, som är så stereotypiska och komiska att folk kallar dem för arketyper och rasistiska, vilket är åtminstone någonting i jämförelse med Pocahontas som är så lätt bortglömd och inte det minsta underhållande. Filmvärlden och därmed Hollywood har fått ett bättre grepp på representation av minoriteter, inklusive Disney, men Pocahontas är idag ett dåligt minne för flesta när det gäller sådant, vilket underligt nog kanske är filmens stora värde idag; en tidskapsel om hur man inte avbildar andras kulturer. Exempelvis kommenterade Hell or High Water och Wind River på det här fenomenet med klipska metaforer och tragiska karaktärer.
Finns det något värde i Pocahontas förutom sitt problematiska innehåll? Otroligt nog finns det en hel del. Det märkvärdigaste är sångerna och musiken. Alan Menken återvänder för att komponera vacker musik från början till slut och instrumenteringen och sångerna är så bra att det nästan räddar filmen, även fast sångtexterna inte är de diskretaste och är gränsfall löjliga. Sångtexterna är skrivna av Stephen Schwartz, som senare skulle jobba på Prinsen av Egypten och Ringaren i Notre Dame, men tyvärr lyser inte hans talanger i Pocahontas, då man kan tänka sig att Disney tittade över Menken och Schwartz axlar och gjorde förändringar så budskapet inte flög över huvudet på tittaren. Samtidigt ska jag inte förneka att musiken gör filmen uthärdlig och nästan räddar den, även fast både Disney och Alan Menken har gjort bättre verk före och efter filmen. Som förväntat från Disney på 90-talet är animeringen kvalité och färgerna poppar den här gången, men för mig är detta inte tillräckligt för att göra filmen sevärd idag. Även fast jag inte är världens störta fantast av flesta filmer Disney producerade under renässansen rekommenderar jag allihopa över Pocahontas, då det är den första filmen under den här tiden som är tråkig och förutsägbar. Även i jämförelse med andra familjefilmer från 1995 är Pocahontas väldigt medelmåttig, då andra populärare och kritiskt belönade filmer som Babe – Den Modiga Lilla Grisen, Balto, Jumanji, Toy Story och Om Du Lyssnar Noga är ihågkomna av folk i min generation. Pocahontas verkar ha försvunnit i popkultur och för att vara ärlig finns det få anledningar att faktiskt återbesöka den.
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
