Ringaren i Notre Dame (1996)
Ringaren i Notre Dame är en bok från 1831 skriven av franska författaren Victor Hugo. Under sin livstid skrev han många bitar litteratur, men hans mest kända verk är gotiska Ringaren i Notre Dame och historiska Les Misérables från 1862. Idén för Ringaren i Notre Dame kom från att Victor Hugo började undersöka kyrkan Notre Dames historia och blev väldigt fascinerad med byggnadens arkitektur och byggnadens förmåga att ha överlevt så länge, som uppmuntrade honom att skriva en bok om en fiktiv historia om kulturen byggnaden är kopplad till och det viktiga med att förvara historiska monument. Genom berättelsen om Quasimodo, Esmeralda och Frollo har byggnaden bevarats i tusen år, då byggnaden har för all framtid blivit kopplad till den tidlösa, populära och ikoniska berättelsen om kärlek, gruppförtryck och religiös korruption där nästan varenda huvudkaraktär dör. Låter ju som en briljant idé för en familjefilm. Disney på mitten på 90-talet var fortfarande fixerade med att skapa ett projekt som skulle vinna bästa film kategorin på Oscarsgalan, vilket orsakade att många projekt som var planerade att påbörja produktion blev avbrutna så filmteamen kunde börja jobba på ”seriösare” projekt, som Pocahontas och Ringaren i Notre Dame.
Ett stort gupp i vägen för Ringaren i Notre Dame filmen från 1996 låter bekant för dem som har läst min Pocahontas recension: Disney försöker presentera en berättelse med teman om hemska saker som existerar i samhället, men på grund av sina kopplingar till Disney företaget kan filmteamet inte utrycka sig som de kanske hade velat eller blev tvungna att inkludera karaktärer och dialog som inte nödvändigtvis passade berättelsen. I Pocahontas fall är Ringaren i Notre Dame märkvärdigt sämre i det området, då Pocahontas karaktärer och scenarion passade i den filmens ton och tjänade ett syfte i berättelsen, bara att Ringaren i Notre Dame inkluderar en massa karaktärer som inte gör så mycket eller lägger till något intressant. Det största exemplet är statyerna Quasimodo har som vänner, som egentligen är endast där i handlingen så Quasimodo hade någon att prata med istället för att gå runt och prata med sig själv. Förutom det är karaktärerna oftast i bakgrunden och absolut förstör filmens seriösa ton med sina odugliga skämt, med många referenser till modern kultur, dialog som är riktig elaka mot varandra som går emot filmens stora budskap om inkludering, deras röster blir irriterande efter ett tag och deras sångsekvens lägger på extra ved till elden. Det är otroligt hur instrumenteringen och Alan Menkens komponering räddar hela den scenen. I slutändan är dem karaktärerna där för att Anden i Aladdin och Timon och Pumbaa i Lejonkungen var så populära och därför ville Disney se en liknande succé, men vid Ringaren i Notre Dames premiär hade den tropen blivit gammal och karaktärerna misstolkade poängen med Andens inkludering i Aladdin. Anden var en god karaktär som ville se till att Aladdin gjorde det moraliskt rätta valet och Anden gjorde alla referenserna till popkultur och försökte ha det roligt för att han var en allsmäktig entitet som var instängd i en lampa i tiotusen år och behövde bryta ifrån det deprimerande och tråkiga livet han annars hade. Quasimodos vänner har inga karaktärer, utan istället har överdrivna personligheter och simpla karaktärsdrag, något som fungerar en kort stund men blir smärtsamt för publiken efter ett tag. Det finns positiva element till filmen som blir bättre vid varje visning, men statyerna har endast blivit sämre och sämre medan tiden har gått. Esmeralda och Phoebus delar en romans under filmens speltid och även fast det är tillräckligt fängslande, passar filmens centrala konflikt (som vi kommer gå igenom senare) och är trovärdigt, saknar båda kemi. I scenen där de träffas delar dem one-liners, sedan separeras dem under en lång sträcka utav speltiden och återförenas när Phoebus vägrar elda ner ett gårdshus och Esmeralda räddar honom från döden. De ger varandra en kyss och filmens slut antyder på att de blir ett par och lever lyckliga i alla sina dagar, men med den mer komplicerade filmen runt omkring dem känns romansen ytlig, till skillnad från andra romanser från Disney som antingen var medvetet ytliga eller utforskades mera, som i Askungen, Törnrosa och Skönheten och Odjuret. Zigenarna i filmen är inte lika stora arketyper som exempelvis Stromboli i Pinocchio, men självaste logiken i filmen är lika underlig. De anses av Frollo och soldaterna att vara tjuvar och smutsiga invandrare i Paris, men ändå tillåts dem ha en festival som visar hur grymma de är och Frollo måste fortfarande delta, även fast han är en domare som egentligen kan göra det han vill. Det är inte så att någon annan viktig person med auktoritet dyker upp till festivalen för att kontrollera att han är där. Var knappast så att journalister existerade på den tiden som skulle dokumentera allting. Sedan säger Esmeralda att alla zigenarna inte är kriminella eller ficktjuvar, men en hel sång är ägnad till att etablera vilken lömsk och ljugande grupp de är som hänger folk och ställer frågor senare. Det är inte som i 1939 versionen där alla romer blir avbildade som fattiga människor i nöd, utan är presenterade som om de är onda på något sätt i Disney versionen. Troligen övertänker jag detta, men när jag var liten var det en del av handlingen som alltid flög över huvudet på mig och fängslade inte mig, när det fanns så många andra saker i filmen att bry sig om. Pocahontas hade sina svagare element, var fylld med påtvingad dialog och hade en ointressant och föråldrad premiss, men tonen och budskapet där var konsekvent från början till slut. Med så många outforskade element och medelmåttiga karaktärer kan man inte säga detsamma om Ringaren i Notre Dame, då filmen avbryter sina fängslande karaktärer och konflikter för att göra skämt, fokusera på en romans, introducera karaktärer som gör ingenting och drar ner takten till ett komplett stopp.
Filmen heter Ringaren i Notre Dame och som ett logiskt beslut av filmskaparna handlar filmen om Quasimodo och hans relation med Frollo. Som det brukar vara i familjefilmer är hjälten och skurken det motsatta av varandra, då Quasimodo är missformad, isolerad och snäll mot andra medan Frollo är en offentlig figur med all makt och har absolut ingen respekt för dem under sin egna rank som domare. Det är troper som har varit i Disney filmer under en väldigt lång tid, fast vad som gör Ringaren i Notre Dame exceptionell i jämförelse med resten av Disneys filmografi är hur absolut mörk och vridet deras relation är. Frollo rakt av mördar Quasimodos mamma i början och som ett sätt att undvika fördömelse av Gud bestämmer han sig för att ”uppfostra” Quasimodo i klocktornet av Notre Dame. Till skillnad från boken är Quasimodo inte döv och gör inte allting fult Frollo vill att han ska göra, utan istället kan han sjunga ljuvligt, lär en fågelbäbis hur den kan flyga och vara fri och det viktigaste av allt: inte ta det han nödvändigtvis vill ha. ’Vill ha och behöver’ karaktärsbågen som har varit i varenda film från Disney på 90-talet är också här, fast den här gången är det gränsfall inte ens familjevänligt. Frollo vill ha Esmeralda för sig själv, som han anser är tankar djävulen placerade i hans huvud genom Esmeralda för att ha syndfulla tankar och komma ifrån guds ord. Så antingen ska han få Esmeralda för sig själv eller så ska hon dö. Quasimodo på den andra sidan ser inte Esmeralda som ett pris för sina handlingar, istället vill han bli tillsammans med henne och när han inser att hon har hittat en annan man blir hans hjärta krossat, men respekterar hennes beslut. Segern hos Quasimodo är att han överstiger Frollos världsbild om att världen är en mörk plats och istället försöker vara en bättre person, som leder till att folk accepterar honom i deras liv. Till skillnad från Frollo som hellre vill dö än att låta Esmeralda välja sitt egna liv. Vissa har argumenterat att budskapet i filmen inte är presenterat lika ordentligt som det kunde, då Esmeralda är underligt sexualiserad och Phoebus är onödigt stilig och är den enda som blir tillsammans med Esmeralda vid slutet, även fast båda egentligen inte delar någon kemi. Dessutom är Quasimodo missformad och är karaktären som inte får en direkt belöning. Den förstnämnda tycker jag kan bli diskuterad, speciellt när Disney filmer efteråt skulle skippa att ha en romans helt och hållet i sina berättelser, medan den sistnämnda har jag inte problem med egentligen. Det passar Quasimodos karaktärsbåge, filmens tema och gör honom till en bra rollmodell. Min ena bror är handikappad och när han växte upp var Quasimodo utan tvekan hans favoritkaraktär, inte bara för att han var ”missformad” som han själv utan också för att han var skoj, visade att han kunde vara lika av värde som alla andra, han räddade dagen med sitt handikapp och lät inte hans handikapp komma i vägen av sitt självförtroende. Att göra en film med dessa budskap i sig och samtidigt presentera till barn att man är komplett när man har skaffat sig en partner hade troligen inte varit passande, enligt mig i alla fall. Ringaren i Notre Dame är den enda filmen Disney släppte på 90-talet där huvudkaraktären inte blir tillsammans med någon och filmen borde få respekt för det. Fast som vanligt måste Disney förstöra allting genom att ge Quasimodo ett kärleksintresse i uppföljaren... Bra jobbat.
Alan Menken är tillbaks efter den ljumma receptionen Pocahonas sånger fick och levererar ett ovanligt soundtrack för Disney. Varje sång tjänar något syfte i handlingen och passar miljön med sin instrumentering. Mycket användning av en bombastisk kör som säljer den kristna arkitekturen och instrumenten är inte så långt ifrån att låta som musik man kanske skulle fått höra på den tiden, bara med en modern och vuxnare vinkel till sig. Mirakelgården, Som Eldar och En Sång från Notre Dame är knappast någonting man kunde höra i kyrkan på en söndagsmorgon, men sånger som Esmeraldas Bön, I Solsken och Ett Himmelskt Sken är på den ljusare sidan. Filmen kritiserar inte kyrkan som vissa kanske hade önskat, speciellt med Victor Hugos bok i åtanke, när filmen istället fokuserar på individuella brister hos individuella människor. Fast det var ett tema i boken också, så jag har ingenting emot den romantiserade bilden filmen skapar om prästerna och den kristna tron med dessa sånger i filmen. Dessutom är det inte fel att skapa en religiös film med barn i åtanke. Prinsen av Egypten var bara två år iväg från Ringaren i Notre Dame. Sedan har filmen de roligare sångerna som försöker ge lite humor till filmen och samtidigt försöker röra handlingen framåt. Stort Spektakel och En Sån Som Du är inte nödvändigtvis de svagare delarna i filmen, när de tjänar ett syfte i berättelsen lika mycket som resten av sångerna, till skillnad från karaktärerna som uppträder dem, utan är bara annorlunda i jämförelse. De är inte perfekta sånger, sångtexterna kan vara hackiga exempelvis, men det passar filmen fortfarande och är inte helt annorlunda från varandra som det var i Pocahontas. För att vara helt ärlig är musiken det bästa med hela filmen och förvandlar scener, som annars hade varit bitar billigt förklarande till publiken om vad karaktärer känner eller vad som händer i handlingen, till häpnadsväckande nummer som göra att filmen i sin helhet når högre höjder i jämförelse med resten av Disneys filmografi. Från en kontroversiellare åsikt har Ringaren i Notre Dame bland de bästa samlingarna med sånger i en musikal igenom hela Hollywoods historia och står bredvid Skönheten och Odjuret som det bästa Disney gjorde på 90-talet. Likt Skönheten och Odjuret dock lider Ringaren i Notre Dame i animeringsavdelningen på ställen. Filmen nyttjar sig av CG för sina bakgrunder ibland och var sannerligen innovativ för sin tid men sticker ut idag. Vid min senaste visning skrattade jag nästan ihjäl mig när jag märkte alla CG karaktärerna i bakgrunderna av vissa scener. Märkvärdigast i Stort Spektakel sekvensen. Det förstör naturligtvis inte hela upplevelsen, men det lägger på en extra liten onödig detalj i en film som redan är fylld med en massa onödiga detaljer.
Vad som får Ringaren i Notre Dame att ringa ordentligt är alla delarna som verkligen resonerade med folk när filmen först släpptes, till skillnad från allting annat i filmen. Statyerna som aldrig slutar prata, romansen mellan Esmeralda och Phoebus som kommer i vägen för allting annat, humorn som dyker upp i opassande ställen och dialogen som är för simpelt och direkt för sitt eget bästa. Vilket är synd när resten av filmen är så inspirerad, utmanande och djärvt så många år senare. Frollo och Quasimodo är fantastiska karaktärer, musiken är toppkvalité, sångerna är riktigt underhållande och känslomässiga, dramat och konflikterna är det mörkaste Disney någonsin skapade på den tiden och budskapet är fortfarande smakfullt och unikt. Så även fast filmen har likadana problem Pocahontas hade, i att familjevänliga Disney drar ner namnet med en massa irriterande delar, är Ringaren i Notre Dame det motsatta av Pocahontas i kvalité. Ringaren i Notre Dame tog risker som tjänade den större bilden medan Pocahontas gjorde speltiden tråkig. I slutändan gör det Ringaren i Notre Dame frustrerande dock, i att det har några av de bästa ögonblicken i Disneys historia som förstörs av Disney. Jag inser att filmen inte har de bästa ögonblicken och några delar har åldrats riktigt dåligt, fast filmen är fortfarande utan tvekan bland mina favoriter från Disney; min favorit från 90-talet precis bakom Skönheten och Odjuret och Bernard och Bianca i Australien. Den är klumpig och ibland förvirrande, till och med för mig som växte upp med den och kommer för alltid tycka om den, är det svårt att acceptera de svagare scenerna. Dem scenerna är gränsfall pinsamma, men tack och lov vet man att de fantastiska scenerna kommer direkt efter det. Samtidigt känner jag att filmen får en massa negativa reaktioner från folk som kritiserar den för att den inte följer boken, Disney förstörde allting och den har inte åldrats bra. Delvis håller jag med, bara att filmen är för grym att förneka för mig.
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
