Raya och Den Sista Draken (2021)
Så. Då var vi äntligen här. Vid slutet på resan. Runt omkring januari 2020 bestämde jag mig för att gå igenom alla animerade projekt från Disney, det största företaget för animerade verk i hela världen. Japan slår starkt emot med kvantitet av animering, men när det gäller ett stort företag är det ingen som slår Disney för just animerade långfilmer... för tillfället i alla fall. I början hade jag tänkt gå igenom endast de första fem filmerna Walt Disney Animation Studios producerade, men efter det fick jag känslan att vilja se om filmerna de skapade på 50-talet igen efter att inte ha sett någon av dem sedan min barndom, vilket jag definitivt inte ångrade. Under min undersökning hittade jag fascinerande historia efter fascinerade historia, med så mycket innehåll att man kan producera en hel långfilm kring produktionen av bara Snövit och De Sju Dvärgarna och skapa en fängslande berättelse. Disney galenskapen skulle fortsätta igenom varenda decennium efter 50-talet in i den mörka perioden där deras animerade långfilmer hade knappt någon budget och filmerna var bara inte kvalité. Det ändrades på 90-talet när studion, som bara några år tidigare blev hotade att stängas ned, skapade de största animerade filmerna i världshistorien och bland de största filmerna i västvärlden generellt. Efter det dock känns det som att studion har åkt på en långsam backe neråt, med några korta uppförsbackar på vägen. Filmerna slutade vara bra ett tag och sedan blev stora igen under tidiga 2010-talet, men kvalitén ändrades inte så mycket och nådde inte samma standard 90-talet etablerade för så många år sedan. Samtidigt har studion producerat väldigt bra projekt då och då, med Zootropolis och Vaiana som de märkvärdigaste verken från 2010-talet. Nu dock stiger vi in i ett nytt decennium och både filmindustrin och Disney är drastiskt annorlunda från vad de var för tio år sedan. Med Disney+ som företagets nya exklusiva plattform har de bestämt sig för att släppa sina sprillans nya filmer på streamingtjänsten samtidigt som filmerna har premiär i biografer, för lite extra kostnad naturligtvis. Under Covid-19 pandemin kunde folk inte riktigt gå på bio på samma sätt längre, därmed hade Disney inget val att släppa filmerna på Disney+ så de kunde tjäna åtminstone lite pengar och det är fallet med Raya och Den Sista Draken. Filmen släpptes och ändå tjänade Disney pengarna de inte hade hoppats på och recensionerna var inte högt predikande heller.
När jag sökte upp information om filmen innan premiären blev jag förvånad att Carlos López Estrada var regissör på projektet och att han var kopplad till en Disney film utav alla saker gjorde mig paff. För er obekanta regisserade han Blindspotting, en film med Rafael Casal och Daveed Diggs i huvudrollerna, varav den sistnämnda är en tredjedel av det experimentella industri hip-hop bandet clipping., som jag har lyssnat på ända sedan de släppte sin debutskiva under 2014. Estrada regisserade alla fem musikvideos för clippings singlar från deras debutalbum CLPPNG, vilka var tekniskt skickliga videor med flott kameraarbete, billig och snyggt konstruerad produktionsdesign som avbildar de mest surrealistiska och läskigaste bilderna man kan hitta inom hip-hop idag. En stor anledning till varför jag såg fram emot att få se Raya och för ingen annan anledning, då med Estrada som förare trodde jag Raya skulle komma med den fräscha och annorlunda stilen som satte honom på kartan och som gjorde Blindspotting så minnesvärd. Slutprodukten reflekterar inte Estradas starka sidor för det mesta, med några individuella ögonblick som nästan stilistiskt inte passar in eller har setts i andra filmer och serier. Det är många influenser som är på plats här och varenda en av dem visar exempel på varför Raya känns så säker i jämförelse, med Avatar: The Last Airbender som den största och i sin tur serierna och filmerna den serien tog inspiration från, vilket är många animeserier och andra västerländska serier inspirerade av anime. För mig tänkte jag tillbaks till Samurai Jack serien och hur den hade en presentation tagen ur klassiska Akira Kurosawa samurajfilmer, anime från 90-talet, spagettiwesterns och Looney Tunes. I just Samurai Jack är det en sådan underlig kombination av genrer och stilar, men när det gäller individuella avsnitt håller dem sig till en genre, som att ett avsnitt kan vara fylld med absurd slapstick och nästa kan vara en rysare, men berättarstilen var alltid densamma med långa pauser mellan repliker, bygger upp spänning mellan repliker och handlingar, filmformatet ändrades konstant, klippningen varierade från breda landskapssikter till extrema profilvinklar i samma scener och i mitten vara titelkaraktären som reflekterade den visuella stilen. Detta verkar vara en stil Raya siktar efter och ser väldigt bra ut som ett resultat, men när det gäller berättandet i sin helhet är det två olika världar och det härstammar från titelkaraktären. Hon pratar alltid. Alltid. Även i scener där hon inte pratar har hon sätt att tvinga in dialog där det inte hör hemma. Exempelvis scenen där en karaktär slänger mat i ansiktet på henne, där hon kunde bara vända sig om och säga 'va', men istället frågar med en modern och direkt ton ifall de slängde mat i huvudet på henne. Jag överdriver inte när jag säger att hela filmen är fylld med dessa ögonblick och de är aldrig roliga eller klipska och eftersom publiken spenderar hela speltiden med Raya blir det svårt att tycka om henne. Sedan finns det den titulära sista draken och hon också vägrar vara tyst och skjuter ut komiska repliker som om hennes mun vore ett hagelgevär och ändå missar varends skämt i sikte. Vad som gjorde Samurai Jack till en klassiker dag ett den sändes och i sin tur vad som gjorde Avatar: The Last Airbender serien så grym var att de inte var rädda att ha komiska ögonblick eller komiska karaktärer, men dem visste när det var dags för scener och motivationer att tala för sig själva och det handlar bara inte om att dem hade fler timmar att etablera sådant. Raya är fortfarande en ganska lång familjefilm som inkluderar Game of Thrones nivå lore i sitt berättande, med olika fraktioner, en lång historia, många karaktärer som blir relevanta och många övernaturliga delar, men ändå introducerar allihopa och allting på ett sådant standard och förutsägbart sätt; genom dialog med scener inramade lika kreativt som ett avsnitt ur Seinfeld. Karaktärer står och pratar i ett rum, de lämnar scenen, sedan står karaktärerna och pratar igen, hänger upp och ner och pratar, äter och pratar, springer och pratar, pratar över montage, slåss och pratar och det slutar aldrig. Med tanke på allting filmen har, sin otroliga värld med drakar, politik, konflikter, osv. tvivlar jag starkt på att publiken vill lyssna på karaktärer som fortsätter prata och säger ingenting. Det suger ut allting filmen annars kunde ha, som takt, atmosfär, öppenhet, rolig fysisk komedi, grym animering, visuellt berättande, karaktärer som uttrycker sig annorlunda från varandra och en ändlös lista fortsätter med underhållande idéer som passar filmformatet. Med så få saker som skiljer karaktärerna åt när det gäller ton och humor är det svårt för mig att veta vad Rayas karaktär egentligen ska vara och viktigare vad hennes karaktärsbåge ska vara. Med karaktären Ang från Avatar, utan att avslöja för mycket, var hans resa och karaktärsbåge klart och tydligt upplagd för publiken och med hans brister, som uppkommer i flera tvistar under seriens gång, blir hans avslut så tillfredställande. När det gäller andra sidan med Raya är hon redan perfekt vid början på filmen, i att hon kan slåss, är intelligent, osv. utan några direkta brister publiken kan relatera till och istället blir hennes karaktärsbåge att hon måste sluta vara naiv och samtidigt inte, fast karaktären i sig är knappast David Copperfield. Det hela är bara så tråkigt. Det är inte uselt, det är bara så otåligt plant, klyschigt presenterat och säkert, vilket inte passar tonen eller humorn det minsta.
Jag vet inte riktigt vad det är med dessa kampsport drivna animerade långfilmer som alltid får mig att återbesöka Kung Fu Panda. Nyligen såg jag Raya, The Legend of Hei (för säkert den sjätte gången under ett års tid), Jiang Ziya: The Legend of Deification och Wish Dragon, som allihopa får mig att vilja se Kung Fu Panda igen och varje gång jag ser den filmen igen slår det till mig varför just den filmen fungerar och andra animerade filmer likt den misslyckas så hårt. Tonen och komedin i Kung Fu Panda är konsekvent igenom hela den filmens speltid såväl som hela trilogin, vilket är att konflikterna är hundra procent allvarliga, men filmen slänger in en stor fet panda som omedvetet agerar komiskt och får resten av den annars seriösa rollistan att behöva reagera till det, backat av den vackraste CG animeringen i världen. Det är en sådant underhållande familjefilm som bär på ett starkt centralt tema och alla tecknade filmer som försöker kopiera den missar poängen varje gång: Po är en stor fet panda och ingen annan är som han. Medans Rayas rollista är praktiskt taget samma karaktär som har förlorat sina föräldrar, bara med andra namn och designs, därmed kan karaktärerna reagera på vilket sätt som helst och det skulle passa dem perfekt för att det passar temat, för att de har så lite personlighet och individuell motivation. Dessutom var scenkonstruktionen och karaktärernas handlingar i Kung Fu Panda inte endast där för att berätta ännu en historia om hur en komisk god karaktär besegrar en seriös ond karaktär. Scenen där Oogway långsam blåser ut ljusen och Shifu snabbt blåser ut allihopa direkt är samtidigt roligt som det ger publiken insikt till karaktärerna och deras karaktärsdrag, som att Oogway har hittat inre fred medan Shifu inte har och blir en stor tematisk konflikt i resten av filmen och filmen presenterar detta diskret utan att använda dialog. Po serverar nudelsoppa till sina nya kompisar och de säger att det smakar suveränt, men Po är inte fullkomligt övertygad och säger bara att hans pappas recept är bättre än hans för att han inte har den "hemliga ingrediensen" i sin nudelsoppa än. Sådana ögonblick är scener och idéer filmskapare lägger till för att skapa en filmisk upplevelse utanför actionsekvenserna och ger publiken anledningar att bry sig om karaktärerna strikt baserat på att karaktärerna är underhållande utanför de meningslösa ögonblicken där de slåss mot varandra och skriker tomma repliker. Kung Fu Panda är en sådan rik film i sina visuella detaljer och metaforiska dialog att den kunde ha varit exceptionell i sitt berättande och humor utan sina slagsmål emellan dem scenerna, medan Raya inte skulle kunna dra till sig någon publik ifall den snabba takten och slagsmålen blev borttagna från speltiden, då den grundläggande strukturen som håller hela alltet uppe är gjord av strå.
Med den bästa animerade långfilm trilogin någonsin Kung Fu Panda som ett exempel behöver inte en animerad film vara experimentell, banbrytande, okonventionell, modig eller ge publiken något oväntat för att varken bli kritiskt belönad, resonera med en vuxen publik eller känslomässigt röra barn, den behöver bara ha en konkret idé som kommer åldras riktigt bra och passa konstformen, någonting dagens Disney verkar ha glömt av. Tittar man tillbaks på klassiska Disney har filmernas mest minnesvärda ögonblick knappt någon dialog eller är bara sånger. Inte en enda människa på planeten kan återskapa Askungen replik för replik, men de kommer garanterat förklara känslorna filmen hade, vad omständigheterna var, musiken och hur allting såg ut. Den populäraste scenen ur Lady och Lufsen är Bella Notte scenen och huvudkaraktärerna har noll att säga, men i nyinspelningen läggs det på en massa repliker innan scenen börjar för ingen märkvärdig anledning förutom att inte vara exakt samma film som den första. Sedan på 60-talet tog dialog över berättandet ett tag, delvis för att studions budgetar skurades ner och behövde återanvända animering för att skapa en komplett produkt, sedan blev det lite bättre på 80-talet och sedan på tidiga 90-talet var sångerna så fantastiska att scenerna med dialog var förtjänade och inte en enda replik blev bortkastad. Sedan med Herkules och framåt tog dialog över igen och efter det har det bara varit få ögonblick där känslorna prioriterades över dialog och stela karaktärer. Den stora anledningen till varför vuxna ser Disney filmer år efter år är på grund av känslorna filmerna skapar och är känslor inga andra mainstream animerade filmer på marknaden kan erbjuda, så vad händer när filmerna tappar känslorna och ersätter det med inga visuella detaljer, standard karaktärer och dialog som aldrig försvinner? Lilo & Stitch, Zootropolis, Vaiana och Frost 2 har vägg till vägg med dialog, men karaktärerna är där och presentationen är där, medan Raya har knappt något att erbjuda.
Raya har alla elementen där; det ser vackert ut, karaktärsdesignerna är okej, musiken passar och konflikterna mellan titelkaraktären och antagonisten fungerar okej, men alla dem tjänar syftet att presentera scener där karaktärerna förklarar alla känslor i berättandet hellre än att få publiken att känna dem känslorna genom handlingar och skapar bland de tråkigaste och mest frustrerande upplevelserna i hela Disneys filmografi. Den här recensionen visar varför jag blir taggad när någonting abstrakt och övernaturligt som Frost 2 släpps från det största animeringstudion i hela världen istället för att jaga trender som tidigare, vilket gör det ännu tråkigare när en befolkning struntar i att uppskatta det och istället bara uppskatta någonting som ger dem exakt samma typ av upplevelse som tidigare som Raya erbjuder, även fast allting den tar inspiration från utför berättandet bättre och faktiskt är underhållande på flera nivåer förutom "den där saken hon sa var rolig," som om vi tittar på ett standup. Raya är definitivt inte det sämsta Disney har producerat, men den är sannerligen bland de tråkigaste filmerna de har skapat och troligen reflekterar underhållningen deras animerade långfilmer kommer ha under det kommande decenniet.
Det var det. Har ni läst varenda recension hittills tackar jag så mycket för er tid och jag hoppas den här långa resan var värd någonting. Nästa vecka kommer jag ranka Disneys filmer, som ett sista hurra.
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
