Röjar-Ralf Kraschar Internet (2018)
Detta är den andra någonsin uppföljaren till en utav studions egna animerade långfilmer, som samma studio också producerade, då den enda andra uppföljaren som har kommit från studion är Bernard och Bianca i Australien och alla de andra uppföljarna har istället kommit från Disney Toons. För att förstå varför det kommer från Walt Disney Animation Studios och inte Disney Toons måste vi ta upp hur Disney företaget såg ut på den finansiella sidan under 2010-talet. Under sena 2000-talet och tidiga 2010-talet var deras animerade filmer inte så stora som under tidigare årtionden och deras långfilmer i andra avdelningar fungerade helt okej, så när det var dags att planera ut saker och ting inför det kommande decenniet, ville de hellre fokusera på att producera stora seriösa action kassasuccéer som de andra stora filmföretagen gjorde samtidigt. Under 2009 köpte Disney allting som var Marvel, både deras serietidning publicering och filmstudio, i förhoppningar att superhjältefilmer var något värt att investera i, med Kevin Feige som planerade en lång serie med filmer efter deras succéer Iron Man, The Incredible Hulk och Iron Man 2, som var planerad att släppas nästa år. Utan tvekan blev Marvel Studios filmer den största filmserien i hela världen och i all filmhistoria, som toppade 007, Harry Potter och Sagan Om Ringen med sina siffror, men på den tiden var det en risk. Några år senare hade Disney siktet efter flera Marvel namn som de inte hade filmrättigheterna till, som X-Men och Spider-Man som respektive tillhörde till 20th Century Fox och Sony Pictures, men med bristen på en skattkammare som kunde köpa företagen i sin helhet ville de köpa bara några namn. I början lyckades de inte, men efter handel med 20th Century Fox och George Lucas köpte Disney rättigheterna till att producera all Star Wars media och annan konst som tillhör LucasFilm. Därefter producerade de en kritiskt polariserande filmtrilogi med Star Wars namnet och senare teveserier för Disneys streamingtjänst Disney+, vilka var allihopa finansiella succéer för Disney, deras samarbetare, aktieägare och partners. Under sena 2000-talet och tidiga 2010-talet dock visste naturligtvis ingen hos Disney att filmerna skulle bli så stora som dem blev, så runt omkring den tiden planerades det samtidigt "säkra" filmer som kunde vara garanterade kassasuccéer, så deras investering i studior och produktionsföretag inte visade sig vara bortkastade pengar och därmed kunde tjäna åtminstone lite pengar tillbaks, som visade lite säkerhet på att företaget inte behövde gå i konkurs. Så vad som bestämdes var att Pixar blev tvingade att producera uppföljare till deras största filmer från 90-talet och 2000-talet, vilket ledde till uppföljare till Toy Story, Superhjältarna, Hitta Nemo, Monsters, Inc. och Bilar. Sedan ville folket hos Disney skapa spelfilm nyinspelningar av deras animeringsstudios filmer, med Alice i Underlandet, Maleficent och Berättelsen om Askungen som deras tidigaste försök och allihopa tjänade okej vid kassan och när vattnet var testat kunde Disney hoppa in med Djungelboken, Skönheten och Odjuret, Aladdin och Lejonkungen, som allihopa blev bland de största filmerna under åren de släpptes. Filmerna jag listade precis varierade från okej till usla i kvalité, men i Disneys ögon var filmkvalitén inte en stor faktor, eftersom filmernas existens härstammade från att de ville få ihop tillräckligt mycket cash så de kunde köpa hela 20th Century Fox företaget och alla filmnamnen de ägde, något de gjorde under tidiga 2019. Pengartåget stannar inte så snabbt heller, så eftersom företagets aktier steg högre än vad någon hade kunnat tänka sig för tio år sedan var Disney nästan tvungna att fortsätta expandera och nu när deras animeringsavdelnings filmer också blev stora succéer var det inte konstigt att de ville se animerade uppföljare till studions nyliga filmer, vilket ledde till en uppföljare till Röjar-Ralf och en uppföljare till Frost. Ifall de hade gett en mindre stor studio jobbet att producera en uppföljare hade budgeten och kvalitéen i animeringen inte varit lika starka som de första filmerna och därmed inte dra folk till att se dem i biografen. Så Disneys stora studio blev praktiskt taget tvugna att jobba på uppföljarna. Disney försökte köpa MGM bara för några månader sedan, men Amazon steg in och köpte MGM för mer pengar än vad Disney var villiga att riskera, så uppföljarna var tydligen inte värda att bli producerade på en finansiell sida. Den här historien gör det omöjligt för mig att se Röjar-Ralf Kraschar Internet på inget annat sätt än ett resultat av Disneys strategi att skapa en produkt med högt värde, men samtidigt en säker produkt som garanterar en succé i kassan, genom att utnyttja nätkultur som var populär när filmen gjordes, på samma sätt hur Röjar-Ralf utnyttjade videospel marknaden när den filmen släpptes. Filmen ekar Herkules på den fronten, då båda filmerna använde sig av saker flesta människor tänkte på när filmerna var i produktion, då Herkules är väldigt 90-tal och Kraschar Internet är väldigt 2010-talet.
Så det finns ändlösa sekvenser som har väldigt lite att göra med handlingen, karaktärsutvecklingen eller takten, som när gänget går in i ett flertal underhållning sajter, referenser till andra webbsidor, många referenser till mainstream nätkultur och memes, samtidig musik slängs överallt och den pinsamma mängden Disney karaktärer som ockuperar skärmen, som tvingar en att titta hur de blir slaktade till döds framför ögonen på en. Att I-or dyker upp får mig att dö inombords litegrann och påminner mig att Disney inte kunde inkludera Nalle Puh, för då hade den kinesiska regeringen blivit arga och förbjudit filmen att visas i Kina, och att vi aldrig kommer se traditionell animering från Disney igen. Hela OhMyDisney segmentet är på samma nivå som Subway produktplaceringen i Röjar-Ralf och ändå lyckas dra ut hela delen till en sådan gräns där det hela tolkas som att Disney har fått slut på kreativa idéer och istället försöker vara hippa med den yngre generationen och föräldrar genom att peka ut hur löjliga deras prinsessor filmer kan vara ibland och får publiken att skratta så hårt att de fiser samtidigt. Det hela irriterar mig på en sådan hög nivå eftersom det är inget annat än marknadsföring och har varit en aspekt till Disneys filmer som alltid har varit det sämsta med filmerna, som medelmåttiga leksaker, reklamer som säljer en helt annan produkt än vad slutprodukten är, pinsamma videoklipp på Youtube och den galna mängden nonsens som kommer ta för lång tid att lista här och ändå är en märkvärdig del till filmens speltid. Den här uppenbara exploateringen och direkta marknadsföringen för andra Disney produkter blöder även över till hur berättelsen är berättad och tolkas av mig som vara lika komplex som att titta på en reklamfilm i ett långfilm format, med det grundligaste filmskapandet som finns och dialog lagt ovanpå det som stavar ut exakt vad karaktärerna känner och lämnar absolut noll utrymme för inget annat än produkten i produkten, det vill säga Disneys andra namn. Huvudkaraktärerna i Kraschar Internet är nästan sidokaraktärer i sin egna film, med två stycken som försvinner helt och hållet efter akt ett och de två som blir lämnade kvar bara springer runt och pekar på saker, tills filmen kommer ihåg att den måste faktiskt handla om någonting och inte bara peka ut att unboxing videor existerar online. Likadant som Röjar-Ralfs ytliga förståelse för videospelkultur har Kraschar Internet en ytlig och säker tolkning av vad som egentligen händer online. Det finns flertal sekvenser som satiriserar folks användning av internet men bestämmer sig för att inte kritisera underhållningen de njuter av, vilket är djurvideor, korta och lättsmälta memes och trendiga flugor som försvinner snabbt. Jag tycker om dem sakerna ibland, men jag ska inte ignorera att det är en sådan liten del av vad som är populärt online och med videospel premissen och internet videor som filmens stora teman är det förvånande att let's plays eller streaming inte dyker upp en enda gång och vi får bara ett märkvärdigt spel som inte reflekterar spelmarknaden idag eller imorgon.
Så filmen handlar om föräldraskap, uppfostran och nätmobbning istället för någonting annat som faktiskt hade passat en uppföljare till Röjar-Ralf, vilket inte ens är logiskt i filmens interna logik. Ralf i början på filmen säger att de bara är ettor och nollor kod, ett program med andra ord, men för någon anledning ska barn i publiken tolka lite kritik mot en offentlig figur online som består av ettor och nollor som nätmobbning. Det är väldigt bra att en långfilm med en sådan bred publik och en sådan hög budget konfronterar barn om någonting de utan tvekan kommer stöta på eller stöter på redan online eller är skyldiga för, bara i hur handlingen är inramad och hur Röjar-Ralf namnet används faller alltihop isär och bara rakt av fungerar inte. Den skeptiska sidan av mig ser det hela som ett sätt för Disney att övertyga folk att hemsk kritik mot offentliga figurer eller företag borde fördömmas, som ett sätt för företaget att få folkmassan att hamna på deras sida. Det är svårt att säga ifall Disney är medveten om hur sådant fungerar, då det väldigt sällan händer att en offentlig person blir attackerad av en enorm mängd människor online utan att det är förtjänat på någon nivå, då situationer där något vanligt får kritik brukar egentligen härstamma från en väldigt liten minoritet som inte har något bättre att göra med sina liv. Exempelvis när Ghostbusters nyinspelningen kom var det kontroversiellt om hur sexistiska alla som såg trailern var och hur folkmassan hatar kvinnor i filmer, när flesta egentligen bara sa att filmen såg ut som skräp med inget värde till sig på någon nivå. Men eftersom Sony behövde sälja filmen på något vis lyftes den sexistiska vinkeln fram mer och mer i marknadsföringen och hur pro kvinnor filmen var, men flesta såg igenom den illusionen och filmen var bland de största finansiella katastroferna för Sony det året. Så att jag är upprörd över Kraschar Internets kvalité är ju naturligtvis för att jag hatar prinsessor filmer, för att kvinnor är huvudkaraktärerna och att Kraschar Internet visar att kvinnorna inte behöver en man för att klara sig själva är en dålig sak, även fast jag bara tycker filmen suger och egentligen bryr mig inte det minsta om könet bakom huvudkaraktärer i en fiktiv berättelse. Jag inser att det finns folk som inte inser hur hemska de egentligen är mot andra, eller är fullkommligt medvetna om det men rättfärdigar det beteendet med bakåtvänd logik, som exempelvis tro i en guds/profets ord, har konstig moral som härstammar från annorlunda platser, har en politisk ideologi som de själva anser vara fläckfri och ingen annan ideologi matchar deras, hatar en viss grupp av människor för att de inte möter deras moraliska auktoritet på "ordentligt" beteende, har brist på kritiskt tänkande eller sunt förnuft genrellt, förstår inte internet kultur, osv. men dem sakerna är inte representerade i Kraschar Internet och istället pekar finger mot osäkerheter hos individer. Sannerligen en faktor, men för att komma fram med en summa behöver man flera faktorer och åtminstone ett räknesätt. Hade vi varit så säkra med oss själva hade vi troligen inte haft flesta hemska misstag vi har i verkligheten och i sin tur online, som ett väldigt specifikt exempel homofobi hos många män i starka hanor subkulturer som måste ha en stark koppling med varandra utan att det blir känslomässigt, för annars kommer deras läskiga gay insida ta över och världen exploderar; tillåta känslolösa organisationer bestämma hur de ska bete sig och aldrig vara ärliga med sig själva. Så Kraschar Internet är tekniskt sätt rätt när det gäller många saker men utforskar inte det tillräckligt för att rättfärdiga inkluderingen av ändlös produktplacering eller använder inte det som en tematisk konflikt igenom berättandet; det finns många fel i världen och Kraschar Internet visar inga av dem.
Sedan har vi pappa och dotter vinkeln och är den enda delen i filmen som är värt någonting. Ett stor poäng till filmen för är att den inte fullkomligt saboterar Vanilja och Ralf karaktärerna och den här gången tillåter filmen publiken att få se dem interagera i en bekvämare miljö, dessutom får deras personligheter studsa av varandra i flesta scener de är tillsammans i och de är riktigt söta tillsammans. Att Ralf plötsligt är Vaniljas föräldrafigur är förvånansvärt passande med tanke på deras historia i Röjar-Ralf, dessutom relationen de utvecklade i den filmen och Kraschar Internet känns som en naturlig fortsättning till deras berättelse, även fast deras karaktärer var fullständiga i första filmen. Sedan är det den repetitiva dialogen som konstant måste bokstavligen säga att en karaktär har osäkerheter och att Ralf vill vara Vaniljas vän, något som förstör allt diskret filmen etablerade i akt ett, men åtminstone fungerar det. Det är del kritik som har slängts mot Vanilja karaktären, med att hennes mål i första filmen var att passa in i sin miljö och nu i uppföljaren vill hon slänga ut den miljön för en ny och gå vidare i livet. Hon till och med "gör en Turbo" vid slutet på filmen, vilket på alla vis går emot budskapet i första filmen. I kontext med filmen är detta inramat bättre än vad flesta verkar tycka, då filmen etablerar skillnaden mellan Torbo och Vaniljas motivationer –det vill säga att tvinga sig själv in i en ny miljö och att gå till en ny miljö som accepterar en– och hur det hela är hanterat är det åtminstone känslomässigt utfört och passar logiken första filmen etablerade. Jag personligen tycker inte om det, då det är simpelt för mycket förklarande dialog och har inte kreativt filmskapande kopplat till sig, men budskapet i sig är inte farligt och passar världen.
Jag blev förbryllad vid min senaste visning av just hur lite underhållning som faktiskt var med under hela filmens speltid och hur klumpigt integrerat flesta konflikter var och hur dem utvecklade handlingen. Filmen har så många nya karaktärer och för livet av mig minns jag inte någon av dem, till skillnad från första filmen som gav varenda sidokaraktär minnesvärda personligheter och gav dem något roligt att göra, medan Kraschar Internets sidokaraktärer antingen är karaktärer som existerar i andra Disney filmer eller är bara tråkiga personligheter som endast existerar så handlingen kan röra sig framåt. Filmen känns som en förlängd oinspirerad reklam, med att allting ser så rent och fint ut, har ingen märkvärdig stil till sig och kommer i vägen av någonting som faktiskt är underhållande. Filmen är universellt hatad av dem som tyckte om första Röjar-Ralf och Disney fantaster generellt och tyvärr kunde jag inte hitta många saker som jag kunde försvara filmen med under min senaste visning och är en film som imiterar premisserna bakom många andra familjefilmer utan att ha något större av värde i sig och för mig hamnar bland Disneys svagaste animerade projekt.
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
