The Suicide Squad
Suicide Squad var en superhjältefilm från regissör David Ayer, fast med produktionshistorien i åtanke är det egentligen mera passande att säga Suicide Squad kom från DC, Warner Brothers och Trailer Park. Filmen först spelades in med David Ayers vision och efter att tagit sig igenom Hollywood maskinen var slutresultatet inget likt det Ayer hade tänkt sig, med en samling av underliga poplåtar, hyperaktiv klippning, gick tillbaks för att spela in komiska scener, anställde flera olika klippare att skapa sju olika versioner av samma film och sist släppa versionen klippt ihop av Trailer Park, som deras namn antyder är en studio som skapar trailers för Hollywoodfilmer. Efter att Zack Snyders Man of Steel och Batman v Superman var kritiska katastrofer och finansiellt instabila ville DC och Warner Bros ha en garanterad succé med Suicide Squad, men möttes med ännu negativare recensioner och tjänade mindre pengar än Batman v Superman. Suicide Squad ansågs vara bland de sämsta filmerna från 2016 och hamnar bland mångas listor som en utav decenniets sämsta Hollywood filmer, någonting jag håller med om till en gräns. Filmen är tondöv, ser ut som ingenting, musikvalen är smaklösa och uppenbara, skådespelarna varierar i kvalité, den interna logiken har knappt någon, karaktärerna är lika djupa som A4 papper och handlingen kan jag inte ens börja att plocka isär, för då kommer all ondska spridas ut i världen och jag vill inte ge intrycket att jag hatar filmen. Jag har en underlig fascination med Suicide Squad, i att filmen är så klumpig i sitt berättande och kaotisk i hur allting är ihopsatt, att jag inte kan hjälpa att älska den och skratta åt den. Mina kamrater och jag skapade en rolig lek där vi dricker stark alkohol när filmen någonsin är dålig och det gör upplevelsen så otroligt rolig, resulterar i att Suicide Squad hamnar bland Hollywoods sämsta kassasuccéer och bland mina favoritfilmer. Vad som skiljer den filmen från någonting som Man of Steel är att premissen och tonen har potential, medan Man of Steel är en mardröm från början till slut och ingen form av förändring i redigeringsrummet kunde ha räddat allting Zack Snyder hade spelat in. Fast Warner Brothers ville inte ta chansen och därmed har vi den usla slutprodukten vi har idag.
På andra sidan av superhjälte kriget har vi Marvel och Disney som inte har haft någonting annat än succéer med deras MCU filmer, till gränsen där deras succé och stil har blivit uttjatad. Även fast vissa utav filmerna har blivit kritiskt belönade är flesta av dem bara ganska okej och lätt bortglömda, något som är väldigt positiva resultat i jämförelse med vad DC höll på med under hela förra decenniet. Disney anställde indie filmskapare att regissera deras filmer, i förhoppningar att de kunde ta sin egna stil till deras superhjältefilmer och samtidigt kunna kontrollera dem att inkludera vad de än ville i filmerna; mobba dem till att göra vad företaget än ville. Någon som Zack Snyder kan säga till Warner Brothers att hans film inte får bli rörd av någon annan förutom honom, men mindre regissörer har inte musklerna eller rösten att säga ifrån, eller så kan man göra som Edgar Wright på Ant-Man och rakt av lämna produktionen i sin helhet. Regissören vars stil som lyste igenom som starkast under hela MCU rörelsen var utan tvekan James Gunn. Guardians of the Galaxy och Guardians of the Galaxy vol. 2 är bland de mest omtyckta filmerna i hela MCU och den sistnämnda är bland mina favoritfilmer någonsin från alla Marvels filmprojekt igenom filmhistoria. Dem filmerna var exakt vad DC ville ha när de producerade Suicide Squad och därmed inkluderade poplåtar, en stor rollista med knasiga huvudkaraktärer som inte nödvändigtvis vill vara hjältar och ändå fungerade inget av det, eftersom det var så uppenbart artificiellt och James Gunn är en talangfull filmskapare och manusförfattare. I en perfekt värld hade vi haft Guardians of the Galaxy vol. 3 vi det här laget, men efter att ha blivit canceled för några tweets han gjorde för några år sedan och fick sparken från Disney fanns det ingen chans att han skulle regissera igen. Efter att Guardians of the Galaxy skådespelarna vägrade spela in en uppföljare utan Gunn hade Disney inget val än att anställa honom igen, men Gunn hade redan accepterat att regissera och skriva andra projekt, varav en var en uppföljare till Suicide Squad.
Det varkar som att DC äntligen insåg sina misstag efter filmerna de producerade under förra decenniet och att filmerna aldrig skulle tjäna pengarna de ville, så de skärde ner filmernas budget en del och lämnade filmskaparna ifred att skapa filmerna de ville se istället för vad producenterna trodde folk ville se. Så vi fick genrefilmer som stack ut från allting annat på marknaden, med roliga och familjevänliga Shazam!, solo Harley Quin svarta komedifilmen Birds of Prey, den polariserande Joker, den underliga och omedvetet hysteriska Wonder Woman 1984 och Zack Snyder fick äntligen klippa ihop sin egna fyra timmars långa version av den tidigare korta och kritiskt krossade Justice League. Varje film visar av regissörernas individuella talanger och begränsningar, samtidigt som filmerna är sin egna unika produkt som verkar handla om åtminstone någonting, till skillnad från DCs tidigare försök där filmerna handlade om ingenting. På många vis är det bättre än vad Marvel skapade efter Avengers: Endgame, med Marvels lätt bortglömda serier och tråkiga Black Widow. Med Doom Patrol och Shazam! verkar det som att DC har insett att klipska och surrealistiska kassasuccéer kan existera, bli väl bemötta av flesta som ser dem och tjäna pengar, någonting Deadpool testade för några år sedan och nu verkar det vara i full effekt i The Suicide Squad.
The Suicide Squad är annorlunda och surrealistisk på alla rätt sätt, i att den gör det motsatta från det den första filmen gjorde. Den visuella sidan är starkare med färgglada kostymer, ljuset tillåter en att se vad som händer på skärmen, kamerarörelserna sveper och är tajt kontrollerade och djupet i bilden är genomtänkt och skapar många minnesvärda tagningar. Låtvalen är fortfarande uppenbara men åtminstone passar tonen och karaktärerna. Skådespelarna är perfekta val och deras karaktärer har starka personligheter som studsar av varandra på ett underhållande sätt, koncepten är bisarrare och djärvare, actionsekvenserna har strukturer och energi till sig och dramat är faktiskt värt någonting vid det här laget. Idris Elbas karaktär har en simpel och effektiv karaktärsbåge, där han lär sig att bli en ordentligt ledare/förälder och är en kontrast med John Cenas karaktär, som representerar den kalla och uträknade militären som försöker vara alpha i varje situation och behöver få jobbet gjort över allt annat. Filmen utför det okej, man hade bara önskat att filmen hade mer tro i sin publik att plocka upp den konflikten och dynamiken själva utan att skådespelarna förklarar för dem exakt vad karaktärerna känner och vad som händer i handlingen. Hela scener är ägnade till att karaktärer förklarar deras bakgrund så publiken får rätt kontext för karaktärernas motivationer, något man känner kunde ha antingen bara ha blivit antytt i vissa scener eller rakt av bli exkluderade helt och hållet, då filmen inte är särkilt rolig eller fördjupande i dem scenerna. Scenerna tjänar en mening dock och är förtjänade, till skillnad från första filmen som upprepar bakgrunderna konstant och dialogscenerna med skämten kommer från ingenstans. Till skillnad från första filmen är den också väldigt klipsk, där allting etablerat i första och andra akten kommer tillbaks under filmens sista akt, karaktärerna har logiska anledningar att vara där och handlingens inramning fungerar bättre generellt, där gänget är bokstavligen ett självmordsgäng som skickas in i extremt farliga områden och de får kämpa att överleva tills militären kommer och ger dem stöd. Den första filmen försökte rama in dem som om gänget behövdes ifall en ond Superman kom till jorden och idén är så otroligt dum, vilket den här filmen inser och har bara skoj med sin nya premiss i sina fantastiska första femton minuter, som ger publiken en kreativt tillfredställande vänsterkrok, samtidigt förstärker berättandet och ger tittaren en idé om hur organisationen fungerar.
Karaktärerna de själva är underhållande och bra skrivna för vad de är och sannerligen känns som ett gäng felaktiga leksaker, där de är kapabla att göra stordåd men har någonting som antingen håller dem tillbaks eller är vrikade till att utföra hemska handlingar istället för hjältedåd. Det gör det hela underligare att Harley Quin och Flag ens är närvarande i filmen, då de nästan känns påklistrade i manuset och har konflikter som inte exakt påverkar den större bilden eller passar in i filmens centrala konflikt som resten av gänget gör. Jag bryr mig inte så mycket om Flag och Quin passar nästan inte in, men åtminstone är deras scener underhållande och tjänar åtminstone lite syfte, utan att avslöja för mycket. Guardians of the Galaxy har sina huvudkaraktärer och varenda en har ett syfte i handlingen och är delvis varför Guardians of the Galaxy vol. 2 är så fantastisk som den är, medan manuset i The Suicide Squad känns lite hackigt på ställen och är inte hundra procent fulländat. Fast samtidigt tar jag en film som har sina små brister över en uttjatad film som är hundra procent uträknad, någonting Disney har pumpat ut under hela 2021 än så länge. Detta är första gånget på ett långt tag där jag kände att jag såg en mainstream actionfilm gjord för vuxna, med den groteska och våldsamma sidan till sig, men samtidigt har också den mognare och riskabla humorn som kanske kommer göra vissa obekväma och kanske lite äcklade, fast det är uppfriskande för mig och är någonting jag tror äldre tittare kan uppskatta och inte bara dem som är mellan 12-30 års målgruppen den här subgenren har siktat efter under de senaste tjugo åren. Black Widow exempelvis handlar om kvinnliga lönnmördare som blev slaktade under sin uppväxt och är känslomässigt stela som ett resultat, men slutprodukten visar inget av det och våldet är minimalt som bäst, medan The Suicide Squad kan komma undan med sitt brutala våld och framkalla några skratt från publiken samtidigt.
Detta kommer nog vara min favorit actionfilm från Hollywood i år. Skulle inte nödvändigtvis säga att jag älskade den, utan det bara var en rolig tvist på en annars utbränd subgenre som jag blev trött på för några år sedan. En del av mig hoppas på att DC tillåter sina filmskapare att ta risker och verkligen sälja den absurdare sidan som är närvarande i Shazam! och The Suicide Squad (med andra ord: bli skumma och roliga), men när man tittar på DCs kommande filmer tror jag den här rörelsen kommer stanna ganska fort och de kommer förlita sig på gamla namn igen, med nya Batman, Aquaman och Flash filmer runt hörnet. Annars har vi säsong tre av Doom Patrol att se fram emot och förhoppningsvis är Guardians of the Galaxy vol. 3 bra när James Gunn nu återvänder. För mina smaker är The Suicide Squad ett stort kliv i rätt riktning och undviker att gå i samma riktning som Disney och Marvel. Jag rekommenderar den och man håller tummarna för fler saker likt den i framtiden.
Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang
