mrtambourineniclas.blogg.se

To Pimp A Butterfly –Kendrick Lamar (2015)
Vad som har blivit kallat för ett mästerverk av många kritiker, var To Pimp A Butterfly en skiva som nästan skakade sönder hela musikindustrin och speciellt hip-hop världen, med sitt otroliga budskap om den nutida raspolitiken i Amerika såväl som musikindustrin i sin helhet. En konceptskiva om en killes uppväxt i Compton och hur hans popularitet inom musikvärlden hade en psykologisk påverkan han inte förväntade sig, där kapitalistiska Amerika vill få honom att spendera alla sina nya pengar tills han är fattig igen och bygger upp osäkerheter kring sin rikedom och som en rollmodell för folk från samma områden han växte upp i. Presenterat genom instrumentering som kan endast kan bli kategoriserat som afroamerikanskt. En massa referensen till afroamerikansk kultur och tar influens från jazz, funk, soul, R&B, bebop, boom bap och även Gil Scott–Herons tal på sina skivor. Ska inte avslöja för mycket och ni borde lyssna på den omedelbart ifall ni har på något vis undvikt den under alla dessa år.

Atrocity Exhibition –Danny Brown (2016)
Ifall To Pimp A Butterfly är klassisk musik för hip-hop så är Atrocity Exhibition jazz, fast mera i den absolut galna riktningen; slänger ut alla traditioner och förväntningar för hip-hop ut ur fönstret och hoppas dem dör när dem slår till trottoaren. Danny Browns röst har vänt många människor bort, men jag kan inte motstå hur hans röst passar så perfekt over instrumentalvalen på hans skivor och hur han kan rappa över beats som verkar omöjligt att hitta ett konsekvent mönster i för flesta rappare, ändå sätter han sina fötter som rötter i dem här låtarna. Hans flow är oemotståndlig, energin är toppkvalité och varje låt slår till på sitt unika sätt, ändå smälter spårlistan ihop så tajt och skapar en oförglömlig upplevelse jag har återvänt till för många gånger.

Kids See Ghosts –Kids see Ghosts (2018)
Den här skivan är från Kids See Ghosts, vilket är ett samarbete mellan Kid Cudi och Kanye West, som innan skivan släpptes hade problem att släppa konsekvent bra skivor och kämpade mot sina mentala sjukdomar i sina privatliv, något de sätter rampljuset på här. Kids See Ghosts är tjugofyra minuter lång, som alla de andra skivorna Kanye producerade under 2018, men den speltiden känns längre tack vare mängden detaljer och oväntade ögonblick båda artisterna slänger in i mixen och båda två får lika mycket rum att lysa, till skillnad från flesta andra duo skivor där den ena artister lyser starkare än den andra. Många rockinfluenser och ekar Flamin Lips en hel del och inblandar väldigt få traditionella hip-hop beats, något som jag hoppades vi skulle få mer av efter skivan släpptes, men vi får se ifall båda artisterna bestämmer sig för att skapa en ny skiva i framtiden.

Splendor & Misery –clipping. (2016)
2016 var ett riktigt bra år för hip-hop och detta var min favorit från det året. Kanske min favorit bland dessa fyra ju mer jag tänker på det. Detta är också en konceptskiva, den här gången en historia om en slaven 2331 på ett rymdskepp som kraschar mitt ute i tomma rymden och han blir den enda överlevande och det enda som håller honom sällskap är skeppets dator. Instrumenteringen försöker fånga miljön oftare än att skapa "låtar," så det blir mycket noise, ambient, ljudskap, glitch, osv. medans rapparen Daveed Diggs spelar slaven och datorn och på något vis rappar över beats som, vid första intrycket, innehåller inte så mycket. Fast samtidigt är allting så fängslande och ger mig en upplevelse jag bokstavligen inte kan få någon annanstans. Är nog bland mina topp tio skivor någonsin.

Mitt Twitter: @Spid3rF
Mitt Letterboxd: Spid3r Fang